Recension: Burke, Caro Claire; Yesteryear; 2026

Jag tog tag i en riktig snackis, just för att temat gjorde mig så nyfiken. Yesteryear av Claire Caro Burke har tema kristna hemmafruar och influencer och en bok som är mer en bok av vår tid är väl svårt att hitta. Jag lyssnade på boken och det har getts ut på svenska på Polaris (men de verkar inte ha lagt upp den på sin webb).

Natalie har en perfekt gård med en perfekt familj och hon är höggravid med sitt sjätte barn. Hon har ett instagramkonto som har hur många följare som helst och tjänar en rejäl hacka på det. Hon förespråkar traditionella värderingar och att leva ekonlogist, men fälten besprutar hon i smyg och när ingen ser åker hon och köper mat i mataffären. På gården finns också ett helt team av anställda. Hennes man är den odugliga i en politikerfamilj och hittar sitt kall på gården.

En dag vaknar Natalie upp och har kastats tillbaka till 1800-talet. Hon lever nu det liv som hon låtsats att leva i sociala medier. Det var bara det att det inte var så roligt utan alla bekvämligheter. Hon försöker fly från den nya familj hon fått. De barn hon nu har liknar hennes egna, men det är inte dem. Maken är dock den samma, men han är hårdare på 1800-talet.

Är detta hämdporr på kristna amerikanska hemmafruar? Jo, det må jag säga var en mycket träffsäker beskrivning. Jag tänkte först skriva att Natalie inte är en trevlig människa, men det vore jordens underdrift. Hon är en hemsk människa som inte tycker om någon annan än sig själv. Allt handlar dessutom om yta, men de kristna idealen sitter ändå rejält djupt. Där andra i hennes närhet, maken och svärfadern till exempel, sviker idealen när det passar deras syften är hon mer ideologiskt stringent. De allra flesta i en svensk kontext skulle förmodligen skriva under på att hon har fruktansvärda värderingar.

Det är en medryckande bok som går snabbt att läsa och det blir värre och värre och jag undrade hela tiden hur det skulle sluta och hur Claire Caro Burke skulle få ihop allt. Det får hon, men jag kan inte låta bli att tycka att de lager som läggs på mot slutet inte tas om hand riktigt. Det blir mer avancerat och mer djupt, men så tappar författaren bort sig och trådarna knyts inte ihop. Det är svårt att beskriva detta närmare, för jag vill såklart inte avslöja slutet, men det handlar om en känsla att det kunde blivit så mycket mer. Jag lämnas faktiskt med rätt många frågor och det gör att boken blir mer en kul grej än en seriös bok om sektliknande miljöers konsekvenser.