I februari var det var 30 år sedan Olof Palme mördades och lagom tills dess gavs boken Februari 86 av Åsa Asptjärn ut på BonnierCarlsen. Jag har en make som är otroligt intresserad av Palmemordet och som pratat med mig om detta i olika grav av intensitet under de 22 åren vi varit tillsammans, så det var självklart för mig att läsa boken.
Isa vill inte åka med sin pappa och hans nya familj och åka skidor på sportlovet 1986. Hon vill inte heller vara hemma eftersom mamman måste jobba och alla kompisarna är borta. Då låter förlaget om att åka och hälsa på hennes märkliga farmor i Stockholm som ett bra alternativ. Hon har inte så bra kontakt med sin farmor och föräldrarna verkar lite tveksamma till hela besöket, men det blir så och Isa reser till Stockholm.
Isas farmor bor vid Sveavägen och hon ser gatan från det rum hon sover i hos sin farmor. Hon tittar ofta ut på gatan. Första dagen i Stockholm träffar hon Hinke, som flyr från nazister och ber henne hjälpa honom. Tillsammans med Hinke får hon ett äventyr under sitt sportlov. De träffar skumma typer, hittar en pistol hemma hos Isas farmor och de räddas undan nazister mer än en gång.
Isas farmor är en konstig person, som inte alls verkar tycka att det är roligt att vara farmor och få rå om sitt barnbarn. Isa lämnas därför ensam och kan hänga med Hinke hela veckan. Isa är rädd för en komet som ska störta mot jorden, men händelserika sista dagar i Stockholm gör att hon tillslut glömmer bort att oroa sig.
Den som vet lite mer om Palmemordet, förstår tidigt att Isa kommer att hamna mer i händelserna centrum än bara som eventuellt vittne. Personerna hon möter är många på ett eller annat sätt med i utredningen om mordet. Hon träffar 33-åringen, Stig Engström och inte minst Olof Palme själv. Det är ett roligt grepp och jag tror även att det kan locka barn idag till läsning om det som hände när jag var barn. Jag var dock några år yngre än Isa 1986.
Det är en bok med många utplacerade tidstypiska detaljer, där ringandet på den fasta telefonen är det mest utmärkande. Isa har såklart också en freestyle och det förekommer byte av blandband. Tidstypiska klädmärken och affärer nämns också. Jag kunde känna igen mig lite i alla dessa affärer – och McDonalds – som inte fanns hemma men som fanns i storstan. För mig som barn var det inte så mycket drömmen om Stockholm, det låg lite för långt bort, utan mer drömmen om Göteborg.
Jag tyckte att det var en trevlig och bra barnbok, som jag gärna skulle se att något av mina barn läste. Tyvärr är den stora nog inte så intresserad och den lilla kanske inte tycker att det är hennes grej heller. Jag hade hur som helst stor glädje av den, fast jag är vuxen. Och nu googlar jag vad som är sant och inte. Eller nej, jag googlar inte, jag frågar min man.
