Tematrio v 35 – kvinnoförnamn

Damerna först, säger Lyran och vill veta tre böcker med kvinnonamn i titeln. Här är min tematrio denna vecka:

När Lucy Sullivan skulle gifta sig av Marian Keyes: Jag recensera nu Keyes böcker i efterhand, men just den här måste jag nog läsa om för jag minns inte riktigt vad den handlade om. Efter lite googling så får jag en resumé: Lucy går till en spådam och får höra att hon inom ett år ska gifta sig. Det kunde inte vara mer fel, men en efter en slår hennes vänners spådomar in och Lucy träffar Gus. Vad ska ske? Jag minns att jag tyckte boken var rätt så trevlig.

Martha av Doris Lessing: Serien om Martha Quest som bor i den brittiska kolonin Sydrohdesia är ett gediget verk om en del av den brittiska och afrikanska historien. Jag tyckte om den till en början, även om Martha själv inte är en sympatisk huvudperson. Sista delen önskar jag nästan oläst, inte för att den var så bra, utan för att den spårade helt.

Jane Eyre av Charlotte Brontë: En bok jag borde recensera här. Det är en riktig klassiker, men jag tyckte att den var ganska seg, Jane var lite för pretentiös och karln hon får inte tillräckligt bra för henne. Alla ni som läst den och oavsett vad ni tyckte om den borde läsa Wide Sargasso Sea av Jean Rhys. Den handlade om Janes mans sinnessjuka fru och vad som gjorde att hon blev sinnessjuk.

Republicans, Get In My Vagina!

Se den här otroliga fejk-reklamfilmen för republikanerna. Kvinnor som inte vill att staten ska lägga sig i vad som undervisas i klassrummen, men som tycker att staten givetvis är välkomna till varje kvinnas underliv.

Favoritcitat: Being a woman means having a vagina, but it doesn’t mean we want to have control of it.

Fruktansvärt kul.

I sällskap med Aftonbladet – ett nytt citat!

Jag är så sjukt stolt:

citat

Boken är Pojken i hiss 54 av Karin Alfredsson. Det var tur att en kompis på Facebook upptäckte det hela, annars hade det nog dröjt innan jag själv gjort det. Det här er mitt andra citat (som jag vet om). Det första var på barnboken Tesslas mamma vill inte från Olika Förlag.

Vad ska jag nu ha för mål när förlag uppenbarligen redan tycker att min blogg är värd att citera 🙂

Köp den: Adlibris, Bokus

Skåhlberg, Anette & Dahlquist, Katarina; De glömda barnen; 2012

De glömda barnenJag måste erkänna att jag var lite skeptisk innan jag började läsa den här boken som riktar sig till barn mellan tio och fjorton år (Sagolikt förlag). Övernaturliga inslag i böcker tycker jag inte om som vuxen (undantag: Harry Potter) och tyckte inte om som barn heller. Jag blev positivt överraskad. Började läsa boken imorse och blev klar nu i eftermiddags. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa (fast jag var ju tvungen ibland, jag har ett barn att ta hand om och ett liv i övrigt).

De glömda barnen är barn som inte har någon som bryr sig om dem på allvar. När situationen blir tillräckligt hemsk försvinner de och förflyttas till en underjordisk plats där det är mörkt och där de endast kan äta jord och tryffel. Där står tiden still. De kommer tillbaka till verkligheten ifall någon önskar dem tillräckligt mycket. Detta händer ett barn i handlingen. Misan är huvudperson och den som kommit till hålet senast och hon arrangerar en flykt. När alla barnen är uppe förflyttas de hem till sina familjer. De som försvunnit för mycket länge sedan kan bli omhändertagna av sina småsyskon eller barnbarns barn. Några barn tas omhand av andras familjer. Misan med föräldrar som jobbar för mycket är saknad och blir väl omhändertagen när hon kommer hem.

Jag tyckte mycket om boken. Det är fruktansvärda historier om barn som far illa och efter jag läst boken kramade jag min son länge. Den slutar lyckligt sånär som på ett barn, men om honom handlar del två. Bara två saker som kritik: Det förklaras inte helt varför de inte fick återvända när föräldrarna ändå önskade dem tillbaka samt alla barnen var inte med i sammanfattningen längst bak.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 34 – böcker jag vill ha olästa

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vilka böcker önskar du att du ännu inte hade läst?

De böcker man vill ha olästa är oftast dem man tyckte bäst om. Att få återuppleva den fantastiska känslan av att läsa en riktigt bra bok är något jag önskar mig då och då. Följande böcker skulle jag vilja läsa med helt nya ögon:

Sommargästerna av Lise Nørgaard: Den ska jag snart läsa om och jag önskar att jag inte hade en aning om vad som skulle hände. Det är en riktigt, riktigt bra bok.

Kvinnorummet av Marilyn French: Kanske den bästa feministiska roman jag läst. Vet inte om jag orkar att läsa den en gång till, men det hade definitivt varit roligt om jag hade den kvar efter att ha läst så mycket annan feministisk litteratur.

En annan tid ett annat liv av Leif GW Persson: En otroligt bra deckare som väver in svenska sympatisörer till Baader-Meinhofligan. Jag var inte så besatt av RAF då som jag är nu och tyvärr lämpar sig deckare sällan för att läsas om.

Harry Potter och dödsrelikerna av J K Rowling: Att få upplösningen en gång till skulle vara otroligt mäktigt.

Det här med deckare, chick lit och varför vi gillar det

Jag träffade en kompis på lunchen idag och i hennes väska kunde jag se en bok – en typisk chick lit. Jag tog upp det och berättade om mitt inlägg häromdagen. Hon läser mycket tung litteratur i jobbet och sa att hon helt enkelt inte orkar läsa mer än lättsam litteratur på sin fritid. Och återigen, vad är det för fel på att läsa lättsmält?

Jag har slutat att läsa chick lit och orsaken till det är inte att jag inte läser lättsmält nuförtiden, utan för att enklare deckare har ersatt ett sådant behov. När jag var sjukskriven för gravidillamående förra våren och den här bloggen mer eller mindre låg nere, då läste jag bara deckare, såg på TV och sov (och spydde).

Vad är det då som lockar och vad är det egentligen som är så ”lättsmält”. Enkla intriger, en upptrappning som ger spänning och så en upplösning. Och så det viktigaste av allt – ett lyckligt slut. I en deckare klaras allt upp och man får veta vem, vad och varför. I chick lit får de varandra. De åker inte bort och ska finna sig själva eller blir lämnade igen. De bli lyckligt kära.

Min kompis jämförde chick lit med en kopp te – det ska vara varmt och mysigt.

Tack för den här tiden, Bonnie!

Jag jobbar halvtid på Liberala Kvinnor och just nu har jag häcken full med planering inför vårt landsmöte i höst. Fram till den 15:e oktober, då allt är över, kommer jag ha huvudet fullt med motioner, mötesteknik och festplanering. Det är alltid lika kul med landsmöten då det kommer något nytt och man kan se framåt och får en liten omstart som ger extra energi. Det finns dock alltid en baksida. Människor man tycker om lämnar och går vidare. Det gör vår fantastiska ordförande, Bonnie Bernström.

När jag tillträdde som förbundssekreterare för Liberala Kvinnor i mars var det för att jag tyckte att Bonnie var en bra ordförande som jag tyckte att det skulle bli kul att jobba tillsammans med. Att bli tillfrågad att ta det jobbet var nog det svåraste erbjudandet jag fått som jag borde tacka nej till (jag var ju mammaledig och dessutom hade jag redan ett spännande jobb). Det var därför jag sa ja.

Nu slutar Bonnie och jag kommer att sakna henne! Hon skriver så fint på sin blogg om hur tiden som ordförande har varit och jag kan inte annat än hålla med henne om att jag kommer att sakna våra feministiska diskussioner. Många kopplar ihop att vara feministiskt radikal med att vara ung. Det gör man inte om man har träffat Bonnie. Än fler kopplar ihop öppet sinne för ny teknik och vad man kan göra i sociala medier med ålder. Den som har Bonnie på facebook eller twitter har fått den fördomen krossad. Och det känns tryggt för då vet jag att även om hon slutar som ordförande, så försvinner inte diskussionerna helt. Vi kommer fortfarande att ses varje dag i sociala medier.

Snart börjar något nytt, men nu måste jag koncentrera mig på att fixa ett hejdundrande kul landsmöte!

Jag och Bonnie pratar feminism och kärlek i litteraturen på alla hjärtans dag 2011.

Edelfeldt, Inger; Efter angelus; 2004

Efter angelusJag recenserar inte bara verk jag gillar och eftersom Inger Edelfelt skrivit feministisk litteratur förut och har gjort en diktsamling som till största del har kvinnor i fokus, får Efter angelus vara med här. Jag skulle låna en bok av den österrikiska feministiska poeten Ingeborg Bachman, men fick hjärnsläpp och kom hem med Edelfeldt. Jag bestämde mig trots det för att läsa den.

Det var ganska vackra dikter om kvinnor, kärlek och naturen, men jag fastnade inte riktigt för dem. Det är absolut inget bottennapp och jag är glad att ett misstag gjorde att jag fick boken i min hand, men jag kände mig inte så berörd som jag hoppas att bli när jag läser poesi. Några rader som jag blev berörd av och som jag läste flera gånger är dessa om olycklig kärlek:

Rätt länge
ställde jag mig frågan
vem du ser
som gör dig glad
där du ju kunde
ha sett mig

Lagerlöf, Selma; En riktig författarhustru; 2006 (1902-39)

En riktig författarhustruSelma Lagerlöf brevväxlade till sin älskade vän Valborg Olander flitigt under sin karriär. Valborg var förmodligen mer än en vän, men vilket förhållande hon och Selma hade kan vi nog inte riktigt veta. Ying Toijer-Nilsson har gjort ett urval av alla brev Selma skrev till Valborg och hon kallar boken En riktig författarhustru, för det känns som att det var det Valborg var.

Selma hade en vän i Sophie Elkan, en kvinna som var mycket svartsjuk av sig. Hon var mån om att behålla Selmas vänskap och var rädd att Valborg Olander skulle ta hennes roll. Triangeldramat varade livet ut. Till en början är breven till Valborg mycket varma och kärleksfulla, medan de på slutet har en mer vardaglig karaktär och handlar om Mårbacka och sjukdomar.  Samma karaktär har breven till Sophie, enligt Tojier-Nilsson som även gett ut en bok med Selmas brev till Sophie.

Jag läste boken för att jag var intresserad av kärlekshistorien mellan Valborg och Selma, men jag fick även en stor portion litteraturhistoria. Den författarhustru som Tojier-Nilsson menar att Valborg var, var en trofast person som alltid fanns till hands och korrläste manus och svarade på beundrarpost. Selma skriver i sina brev om allt som har med sina böcker att göra. Hon beskriver förhållandet till sin förläggare (Karl-Otto Bonnier), om pengar och om filmatiseringsplaner för de olika böckerna. Vi får se hennes böcker växa fram i breven till Valborg. Ibland förstår vi att Valborg har kritisera något och ibland bara kommenterat småfel. Selma verkar ha lagt stort värde i Valborgs åsikter.

Det är också en kärlekshistoria där Valborg får spela rollen som den trånande hustrun som vill att maken ska komma hem och som är orolig för att han ska vara otrogen. Selma är mannen som lever sitt eget liv och vill att frun ska förstå varför det är viktigt. Det var inte lätt att vara kvinna vid den här tiden, och det kan sannerligen inte varit lätt att vara lesbisk. När jag gick i skolan fick jag lära mig att Selma Lagerlöf aldrig ”blev gift” för att hon var halt. Idag finns all anledning att revidera den uppfattningen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Keyes, Marian; Vattenmelonen; 1995

VattenmelonenDen första boken jag kom i kontakt med i chick-lit genren var Vattenmelonen. Jag tyckte mycket om den och till en början tyckte jag inte att Keyes kunde leva upp till den standarden i sina senare böcker. Jag har inte läst något av henne sedan 2007 (men kanske ska göra?).

Claire bor i London och blir lämnad av sin man precis när hon fött deras första barn. Helt förtvivlad i sin nya roll dels som mamma och dels som singel, flyr hon hem till sin familj på Irland. Claire har fyra systrar som alla har olika egenheter och livet hemma hos familjen är inte det lättaste. Trots den enormt jobbiga situationen tar sig Claire ur misären och pyjamasen och tar tag i sitt liv.

Även om en ny karl och hämnd på ex-mannen kanske inte är det som skulle kunna anses mest feministiskt så vill jag ändå slå ett slag för Vattenmelonen här. Att bli lämnad med ett litet barn är verkligen inte det lättaste i livet och det krävs styrka att ta sig ur en sådan situation och styrka är precis vad Claire har. En förebild med andra ord.

Den kommer snart ut i ny pocket: Adlibris, Bokus