Jag har varit i Wien tillsammans med två kompisar från tiden då jag pluggade där. Det var så längesedan som 1999 och vi är nu mellan 46 och 51 år. Vi sågs senast 2019. Tillsammans har vi fem barn och vi lever alla i en relation. Det var helt underbart att träffa dem igen, dem som jag kallar R och J. R vill nämligen inte figurera med sitt namn på nätet. Bilder går dock bra. En första tanke om den intensiva helg jag har bakom mig är att jag kände mig lost in translation.
Jag pratar tyska. Jag pratar jäkligt bra tyska, om jag får säga det själv. Det är dock inte mitt modersmål och det är inte ens mitt andraspråk. J har tyska som modersmål, då hon är österrikiska och R har bott i Tyskland i 30 år. Ursprungligen är hon från Slovakien. Jag ligger därmed lite efter. Inte för att det känns konstigt eller stelt, men jag har helt enkelt inte hela språket.
Det är skillnad på att åka till Tyskland med familjen och beställa mat på restaurang och fråga om saker på museum och hotell. Då går tyskan så bra att jag nästan får hybris. Det är en helt annan sak att ingående diskutera Israel-Palestina-frågan eller förklara varför identitetspolitik är dåligt. Då är det lätt att trassla in sig när orden inte räcker till. Flera gånger gjorde jag mig inte förstådd. Man kan kolla upp ett och annat ord på google translate, särskilt när det handlar om ord som jag inte listade ut av våra konversationer, men jag ville inte avbryta diskussioner med googlande stup i kvarten. Det är ju en balansgång.
När jag bodde i Wien skojade mina kompisar med mig och satte upp en lista med ”Hannas deutsch”, Hannas tyska. Det var ord jag hittade på när jag inte visste vad det hette. Detta återkom lite i helgen och jag blev påmind om att vantar fortfarande inte heter ”vanten” (det heter ”handsshue”). Vi skrattar åt det tillsammans och jag är övertygad om att jag varit sämre på tyska om jag inte vågat dras med och skarva lite. Trots allt har vi ju många låneord från tyskan i svenskan, så flera gånger har ju chansningen också gått hem.
En gång när det blev riktigt, riktigt rolig var när jag kom in på boken Våtmarker (Feuchtgebiete) som jag läst på tyska. Jag berättade att jag lärde mig många nödvändiga ord (boken fokuserar mycket på kroppsvätskor, så ordet nödvändigt var ett skämt). Jag nämnde Kackwurst och Stuhlgang som exempel. Det första betyder bajskorv och det andra började vi prata om. Jag visste att Stuhlgang hade att göra med bajs, men mindes inte exakt vilket svenskt ord man översätter det med. Det betyder avföring.
Efter att ha googlat och fått reda på ordets betydelse slutade vi av någon anledning inte att prata om det och vid ett tillfälle började jag lite för högt sätta in ordet i en mening. Stuhlgang betyder ju inget för mig, så lätt att göra det misstaget. Jag pratade bara om ord, men den som orkade lyssna hörde en bisarr diskussion om avföring. Efter att vi brutit ihop och kommit igen, insåg vi att vi satt på en av Wiens mest turisttäta barer och det var förmodligen bara servitörerna som förstod tyska. De var för upptagna, så förhoppningsvis var alltihop bara ord för dem som råkade höra oss också.
Slutsats: även om jag ibland känner mig lite efter och ligger lite steget efter gällande språket, så har det varit fantastiskt att få prata tyska igen och det är roligt att få bjuda på ett och annat skratt för misstag jag begår. Med det sagt tänkte jag att jag skulle ge er lite glimtar från Wien, både här och på Kulturkollo. Jag måste bara jobba lite först och hämta andan efter denna kaotiska vecka.
