Nu är jag hemma från Bokmässan. Det blev tre intensiva dagar istället för fyra, då jag ändå alltid brukar skippa söndagen och i år bestämde mig för att också spara in en övernattning. Jag bodde på Gothia Towers och det är enormt skönt men ej särskilt billigt. Årets bokmässa var den första där jag var lite vilsen i vilken roll jag skulle ha. Den vilsenheten var antagligen det som gjorde att jag inte ville åka förra året.
När jag för första gågnen åkte till Bokmässan som bokbloggare 2013 hade jag hittat mitt rätta element. Jag fick lajva journalist och jag upptäckte att många gjorde likadant. Det fanns ett stort community kring bokbloggar och Bokmässan ordnade så att vi fick träffas och mingla. De utsåg tio ambassadörer varje år som fick gratis inträde till mässan. Jag var bloggambassadör 2014.
Idag ser det lite annolunda ut och det är mest andra kanaler som prioriteras av förlag och annat. Har du ett Instagramkonto kan du bli hur stor som helst. Jag tycker själv att det är tråkigt att vackra bilder och oneliners om böcker är det som ses som bokbloggande nuförtiden, men så läser ju folk inte bloggar längre. Jo, jag har läsare kvar, men det är ju inte precis som 2013.
2013 önskade jag att Feministbiblioteken skulle ta mig någonstans. Lite oklart vart, men här kunde jag visa att jag kunde skriva, att jag visste saker om litteratur och att jag var en driven person med starka åsikter. Mycket har hänt sedan dess, men jag har alltid haft bloggen och dess växande läsarskara att visa upp i olika sammanhang, till exempel jobbsökande. Bloggen tog mig också igenom några år av total öken i min civila karriär samt höll mig ovanför vattenytan under pandemin.
Sedan behövde jag inte lajva journalist mer. Jag fick jobba som journalist i två år. På ett sätt mitt drömjobb. I två år var jag chefredaktör för tidningen NU och jag älskade det. Sorgligt nog fanns det ingen framtid för den tidningen och den la ner i februari 2025. Jag fick ett nytt jobb och trivs med det, så jag har det bra idag också, men jag saknar såklart tidningen som jag absolut inte kände mig färdig med.
Som chefredaktör för en tidning, även om den var liten, var något hel annat i folks ögon än att vara bokbloggare. Det är såklart så som det ska vara när man har en redaktion och ansvarig utgivare. Jag behövde aldrig tjata om något recensionsex och jag fick lätt författarintervjuer. Det var roligt att få vara i den rollen, men samtidigt blev fallet stort när jag ”bara” skulle vara bokbloggare igen.
I oktober fyller Feministbiblioteket 20 år och även om andra har tröttnat så har inte jag det. Jag är bara lite vilsen nu vad jag egentligen vill med bloggen. Om ett halvår fyller jag 50 och jag är inte längre i början av min karriär. Jag jagar inte heller längre fler likes, fler visningar eller fler kommentarer till Feministbiblioteket. Men självklart vill jag att ni ska läsa. Jag blev också oerhört glad på Bokmässan när det kom fram för mig helt okända personer och helt uppenbart visste vem jag var och tyckte att jag var någon form av auktoritet i litteratursammanhang.
Jag vet att jag inte vill sluta blogga och att jag inte vill göra saker för att bara vara strategisk och hålla igång sociala mediekanaler bara får att få uppmärksamhet och trafik. Jag vill skriva, för att jag älskar att skriva. Här skriver jag feministiska betraktelser och om böcker, kultur och idrott. Då och då skriver jag om mer personliga saker (som nu). Jag vill ju förstås fortfarande att folk läser, så jag kommer att länka från Facebook där sådana som jag hänger. Jag trivs också med att vara en del av bloggkollektivet Kulturkollo. Ibland hör jag rykten om bloggandets återkomst. Den dagen det sker kan jag luta mig tillbaka och säga ”jag bloggade även när det var otrendigt, så det så!”.
Imorgon ska jag börja skriva mer om vad jag gjorde på mässan, för jag gjorde massa roliga saker. Det var mycket internationellt och mest ganska smalt, men även saker som var ganska så populära. På återseende om mässan!
UPPDATERAT
När jag skulle publicera detta på Facebook, kunde jag inte länka till blogginlägget från Feministbibliotekets sida, eftersom jag tydligen bara får länka två gånger i månaden om jag inte vill betala. Ännu ett steg för att göra det svårare för bloggare att nå ut.
1 kommentar
Jag gillar bloggar fortfarande.