Idag är det semifinal 2 i Eurovision och är på bloggen publicerar jag en gammal text från NU 2023. Jag skrev ihop några rader om fem olika politikområden som blivit politik i Eurovision i NU 2023. Det finns många fler fina anekdoter från tävlingen som man kan lyfta fram, men då skrev jag i en tidning med begränsad plats. Jag väljer att bildsätta med 2023 års färger då det var Ukraina som stod som värd tillsammans med Storbritannien och att kriget i Ukraina i allra högsta grad också är politiskt.
Igår såg jag ett inslag på TV4 där forskaren Andreas Önnerfors tyckte att det var en för stor politisk handling av Israel att skicka en sångerska som överlevde massakern den 7 oktober 2023, och att hon därför borde diskas. I tävlingen uppträder även en regimtrogen, Rysslandsvänlig georgiska samtidigt som folket där demonstrerar för grundläggande fri- och rättigheter. Om detta säger ingen någonting. Att politik kommer in i tävlingen är oundvikligt. Ofta är det bara bra.
Eurovision Song Contest är en opolitisk tävling. Det har genom åren framförts politiska bidrag, vissa som gått under radarn och vissa som godkänts ändå, trots politiskt innehåll. Konflikter länder emellan har också präglat tävlingen genom åren.
Europatanken 1990
1990 var året efter att Berlinmuren föll. Då handlade många av finalens låtar om fred och Europatanken. Vinnarlåten Insieme: 1992 handlade mer eller mindre om EU och att vi tillsammans förenar Europa. På andra plats kom Irland med låten Somewhere in Europe, där europeiska platser namedroppas friskt. Det tyska respektive det österrikiska bidragen hette Frei zu leben och Keine Mauern mehr (Fria att leva och Inga fler murar). Norge kom sist med bidraget Brandenburger Tor. Finalen gick i Zagreb och året efter skulle Europa kantas av mer krig istället för fred.
Israel
Israel-Palestinakonflikten har bidragit till många kontroverser genom åren. Senast var det 2019 då isländska duon Hatari fick böta 50 000 kronor för att ha hållit upp en Palestina-banderoll under sitt anförande. Libanon anmälde sitt deltagande 2005, men drog sig ur när det visade sig att det inte var tillåtet att inte visa Israels bidrag. Tidigare i historien har länder valt att inte visa Israel, till exempel Jordanien 1978 (som inte deltog själva). Israel hade inte själva betalat tillräckligt mycket för att få lov att sända tävlingen och det var synd, för bidraget A Ba Ni Bi skulle till slut stå som segrare. De israeler som slagit över till jordansk TV för att kunna se tävlingen, nåddes av beskedet att Belgien hade vunnit.
Diktaturprotester från olika håll på 2000-talet
Det har förekommit protester mot diktaturer, främst Ryssland. Ukrainas samtliga tre segerbidrag har haft någon form av politisk innebörd. 1944 med Jamila från 2016 är kanske det mest uppenbara. Alla uppfattade låten som politisk, men hon hävdade själv att den handlade om Stalins deportation av krimtatarer, inte om Rysslands annektering av Krim 2014, så hon fick tävla. 2007 kommer Ukraina tvåa med superdivan Verka Serduchka, som sjunger en textrad som är en omskrivning av Russia goodbye under stora ryska protester. Kriget i Georgien 2008 ledde till ett bidrag från Georgien året efter med den övertydliga titeln ”We don’t want to put in”. Den diskades. En låt från Belarus diskades av motsatta skäl, för att den kritiserade demonstrationerna i landet 2021.
Länder i konflikt med varandra
På 70-talet ockuperade Turkiet Nordcypern och året efter ställde de upp i Eurovision för första gången. Grekland backade då ur, men återkommer året efter. Det ryktas om att Turkiet inte sände deras bidrag. Cypern kom med först 1981 och har sedan dess gett Grekland otaliga tolvor. På 2000-talet har det mer handlat om Armenien och Azerbajdzjan som ligger i konflikt med varandra över Nagorno-Karabach. Armeniens förfilm 2009 visade monumentet ”Vi är våra berg” från Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. Azerbajdzjan gick i taket och bilden fick tas bort. Båda hämnades, Azerbajdzjan genom att glömma att visa telefonnumret för att rösta på Armeniens bidrag och Armenien genom att visa monumentet som bakgrund när de avlade sina röster.
Homosexualitet och trans
Redan 1961 smög det sig in en låt i festivalen med homosexuell kärlek som tema. Låten, som skulle vinna hela tävlingen, handlar om kärlek mellan två män. Jean-Claude Pascal sjunger i låten ”Nous les amoureux”: “De skulle vilja skilja oss, de skulle vilja hindra oss. Från att vara lyckliga”. Detta i en tid då homosexualitet var förbjudet i de flesta deltagarländerna. 52 år senare ska Krista Siegfried från Finland sjunga låten ”Marry Me” och kyssa en kvinnlig dansare på scenen. Det var en protest för att Finland inte tillät samkönade äktenskap. Transkvinnan Dana International gick och vann festivalen för Israel 1998 och ökade medvetenheten om transpersoner. När Conchita Wurst deltog för Österrike 2014 med klänning, smink och skägg, protesterade Ryssland, Armenien och Belarus för döva öron. Conchita Wurst både vann och blev folkkär.
