Jag har läst Thomas Arnroths avslutande del i hans serie om hans egna tio år i Livets ord, Livets ord – uppgång och fall (Galago). Han kom själv från gatan och blev frälst och flyttade till Uppsala. Där skapade han sig ett liv som religiös och fick både fru och barn inom rörelsen. Den tredje boken handlar om hur han slutligen lämnade sekten. Jag har lärt känna Thomas via sociala medier och träffats några gånger när han signerat böcker.
Boken börjar med att Thomas intresserar sig för internationellt missionärsarbete och han åker först till Indien, men sedan styrs kursen om till Östeuropa vid tiden strax före och efter murens fall. Där fanns större potential. Det hela är amatörmässigt och även när han är mitt uppe i det, funderar Thomas mycket över vilken nytta de gör. Han älskar dock resorna och att bedriva missionärsarbete.
Det är väl lite där hans funderingar börjar. Han är ju en man från gatan, som inte växt upp i en religiös familj, men som en dag blivit frälst och sökt sig till livets ord. Han inser att han är i minoritet och att de flesta kommer från en annan rörelse. Det betyder att han inte får folk att hitta Gud, utan bara att byta församling.
Det är dock senare som tvivlen ska samla sig på hög. Han lägger in dem i påhittade lådor som han stället i ett påhittat hus, innan han släcker lampan och låser. Thomas kommer upp sig i hierarkin. Allt går riktigt bra, ända till hans fru är otrogen. Då tvingas han förlåta, för att inte skada församlingen. Det är otroligt jobbigt för honom och får tvivlen att växa. Men han stannar, både i församlingen och i äktenskapet.
Den tredje delen av Thomas Arnroths grafiska roman över tiden i Livets ord är den mörkaste. Han skrivet och tecknar väldigt roligt, men i den här boken är det, av naturliga skäl, fokus på eftertanke och tvivel. Familjen finns bara med i periferin. Vi får inte veta hur hans äktenskap är och barnen är bara med i några få rutor. Det är fokus på Thomas resa. Det är hans tankar och känslor som vi får läsa om och genom otrohetsaffären, får vi ändå förstå att han åtminstone var ganska så lyckligt gift.
Jag tyckte mycket om boken och hela serien. Att han utelämnar hela sitt familjeliv kan ju vara för att skydda dem, och jag tyckte att det fungerade väl då fokus är på hans egen inre resa med både entusiasm och tvivel. Jag skrattade några gånger när han tecknade hela den stora gudstjänstsalen och visade hur han steg i graderna och fick flytta längre och längre fram. Jag led med honom när han stoppade in ytterligare en imaginär låda i det imaginära huset och återigen släckte och låste. Det är lätt för en utomstående att tänka att han borde sett och förstått, men Thomas Arnroth berättar hur man kan komma in och bli kvar, trots att tvivel finns. Dumma saker kunde ju ske trots Ulf Ekman, inte på grund av honom.
Jag har sett sökande på nära håll så det var verkligen spännande att följa Thomas Arnroths resa. Intressant också att han alltid hade sitt basketlag kvar, och där vänner som ifrågasatte. Det måste hjälpt honom när han väl drog sig ur, och som jag förstår det, hans fru inte gjorde det. För mig var det inte bara underhållande, utan även lärorikt att läsa serien om författarens tio år i Livets ord. Nu tror jag att jag ska friska upp minnet och läsa de första böckerna igen.
