Förlaget Universus har gett ut den akademiska skriften Utmaningar – feminismens (o)möjlighet under nyliberalismen av forskarna Siv Fahlgren, Katarina Giritli Nygren och Anders Johansson.
Den nyliberala politiken som åsyftas i boken är inte den politiska inriktningen nyliberalism utan en forskningsterm som handlar om individualismen i samhällssystemet. Eftersom feminism kräver ett strukturtänk så går det lite mot individualismen. Författarna diskuterar normaliseringsprocesser och hur vi ska kunna tänka om för ett mer feministiskt samhälle. De menar att vägen till ett feministiskt samhälle måste gå via ett mer kollektivt samhälle där individer kan få göra fel och där det vi gör tillsammans är det som för oss framåt.
Det är uppenbart att forskarnas och min feminism inte är den samma. Ett individualistiskt samhälle med kapitalism har fått många kvinnor upp ur fattigdom. Kollektivistiska system har inte gjort att kvinnor fått det bättre. Därför tycker jag inte att det behövs mer kollektivism. Men strukturer måste man kunna se för att komma åt problemen och det är där jag inte riktigt förstår författarna. Det går att se strukturer även i ett individualistiskt samhälle.
Jag märker att jag har kommit ifrån att läsa akademisk litteratur, för jag tyckte att detta blev tradigt och för byråkratiskt. Det var intressant, men det tog lite för lång tid att läsa den för att annat kom emellan. Jag hade väl lite fördomar innan jag läste boken att den skulle vara väldigt ”vänster” i sitt synsätt och till viss del fick jag det bekräftat. Men jag höll med om mer än jag trodde, fastän jag tror att ett strukturtänk går att kombinera med rådande samhällsordning. Min slutsats är att feminism i allra högsta grad är möjlig och att vi inte behöver mer kollektivism.
