Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk innan jag började läsa den här boken som riktar sig till barn mellan tio och fjorton år (Sagolikt förlag). Övernaturliga inslag i böcker tycker jag inte om som vuxen (undantag: Harry Potter) och tyckte inte om som barn heller. Jag blev positivt överraskad. Började läsa boken imorse och blev klar nu i eftermiddags. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa (fast jag var ju tvungen ibland, jag har ett barn att ta hand om och ett liv i övrigt).
De glömda barnen är barn som inte har någon som bryr sig om dem på allvar. När situationen blir tillräckligt hemsk försvinner de och förflyttas till en underjordisk plats där det är mörkt och där de endast kan äta jord och tryffel. Där står tiden still. De kommer tillbaka till verkligheten ifall någon önskar dem tillräckligt mycket. Detta händer ett barn i handlingen. Misan är huvudperson och den som kommit till hålet senast och hon arrangerar en flykt. När alla barnen är uppe förflyttas de hem till sina familjer. De som försvunnit för mycket länge sedan kan bli omhändertagna av sina småsyskon eller barnbarns barn. Några barn tas omhand av andras familjer. Misan med föräldrar som jobbar för mycket är saknad och blir väl omhändertagen när hon kommer hem.
Jag tyckte mycket om boken. Det är fruktansvärda historier om barn som far illa och efter jag läst boken kramade jag min son länge. Den slutar lyckligt sånär som på ett barn, men om honom handlar del två. Bara två saker som kritik: Det förklaras inte helt varför de inte fick återvända när föräldrarna ändå önskade dem tillbaka samt alla barnen var inte med i sammanfattningen längst bak.
1 ping
[…] De glömda barnen av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist: En hemsk berättelse om barn som är oönskade och tillslut försvinner ner i ett hål där de får stanna till någon saknar dem tillräckligt mycket. De lär sig finna styrka av varandra och ta sig tillbaka till verkligheten. […]