Recension: Taesler, Annika; Ända in i märgen; 2016

Ända in i märgen

Redan förra året utlyste jag sportår 2016, och Annika Taeslers bok Ända in i märgen (Bookmark förlag) är nog den sista jag läser på temat. Den handlar kanske inte om ridning främst, utan sviterna av en ridolycka. Annika Taesler blev förlamad vid en ridolycka 2003.

När Annika vaknar är hon kopplad till en respirator och kan inte andas själv. Men hon lever. Efter ett tag får hon komma loss från alla slangar och kan börja med sjukgymnastik. Hon gör stora framsteg. Men när hon skrivs ut från Karolinska och in på ett vårdhem rasar allt hon byggt upp. Hon blir illa bemött av personalen och självförtroendet körs i botten. Hon ser ingen annan möjlighet än att åka hem. Längtan efter hästarna och stallet och efter ett normalt liv är för stort. Men hemma blir allt värre och tillslut hamnar hon åter på Karolinska med en djup depression. Det är en lång väg till ett normalt liv, men hon får ordning på livet. Hennes pojkvän viker aldrig från hennes sida och en sjukgymnast och en assistent blir otroligt betydelsefulla i hennes liv. Den viktigaste rollen idag spelar Erik, hennes son hon får mot alla odds.

Det är en ärlig och rak berättelse om förlamning och vägen tillbaka. Annika jobbade i ett stall med elitryttare när hon skadade sig. Hon hade sitt drömjobb, men det jobbet skulle bli oerhört svårt om hon inte skulle klara av att rida eller sköta hästarna. Men drömmen om hästarna är också en del i det som gör att Annika kämpar till tillbaka. Jag fångades i historien om vården och hur fel ord och fel gester kan göra att utvecklingen snarare går bakåt än framåt. Annika blev, enligt henne själv, kraftigt felbehandlad på vårdhemmet. Endast en i personalen ställde frågan hur hon egentligen mådde. Ingen såg till hennes behov och önskemål. Istället för att uppmuntra hennes drömmar om en bättre framtid, försökte personalen trycka ner henne och säga att hon måste förbereda sig på ett liv utan hästar och kanske också utan hennes pojkvän.

Allt är inte bara elände, långt därifrån. Annika verkar vara en otroligt levnadsglad person och klarar av att se bortom den stora sorgen att kroppen inte fungerar som den ska längre. Hon ser istället till de människor som nu är en del av hennes liv tack vare skadan.

Det enda jag saknade lite var hur hon idag ser på förhållandet till ridningen. Hon tar ett beslut att utbilda sig, men hon skriver inte så mycket kring hur det var att ge upp just att rida. Direkt efter olyckan får hon en häst som hon tar hand om och som hennes assistenter rider, men i slutet av boken nämns inte hästarna så mycket längre. En småsak i sammanhanget, för det är en bra bok. Det märks att Taesler kan skriva och jag är glad att jag fick ta del av hennes olycka och väg tillbaka. Jag har också verkligen fått en insikt i hur otroligt viktiga personliga assistenter är.

Läs mer: Adlibris, Bokus, CRM Nilsson, Boklysten, Debutantbloggen

2 kommentarer

  1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3896

    Det är en väldigt stark bok och jag känner att väldigt många människor skulle behöva läsa den för att få en liten aha-upplevelse. Men just som du skriver är jag lite undrande över det med ridningen.

    1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3896

      Jag tyckte att vistelsen på Solberga var den värsta delen. Så dåligt bemötande! Man baxnar.

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.