Recension: Koltz, Anise; Ljudvallen; 1998

I förordet på Ansie Koltz diktsamling Ljudvallen sägs det att Alain Bosquet, en av Europas främsta lyrikkritiker, har sagt att Koltz ”ställer frågor om livet, döden, materien och själen i kortfattade formuleringar och med en skärpa, men samtidigt med en språklig rikedom”. Han säger vidare att ”hon beskriver kvinnans villkor på ett kraftfullt och beundransvärt sätt”. Efter att ha läst boken känns det som att det sammanfattar den tämligen väl. Så jag kan sluta här. Men det vore förstås lite tråkigt så jag tänker skriva lite egna reflektioner (även om läsekretsen för mina lyrikrecensioner är ytterst begränsad).

Anise Koltz är en av Luxemburgs mest kända samtida poeter (det är svårt att nämna det utan att låta sarkastisk och tillägga: ”vilket inte säger så mycket”). Hennes modersmål är tyska och hon skrev till en början på en luxemburgsk dialekt av tyska. När hennes make avled 1971 efter sviterna av nazisterna utsatt honom för under andra världskriget kände hon att hon inte ville förknippas med det språket längre. Sedan dess skriver hon enbart på franska.

Jag tyckte om de korta, men kärnfulla dikterna om livet, även om det kanske inte kommer att lämna några djupare spår. Jag ska citera två av mina favoriter.

Dikten Luxemburg (den enda namngiva dikten i samlingen) gillade jag för att den så vackert beskrev författarens hemstad.

Högt belägen
på en klippa
drömmer och föreställer sig 
min tusenåriga stad

Jag lånar den min mask
mina pulsådror
som om jag vore en annan stad

Sedan fastnade jag för följande rader, som jag tycker visar på hennes engagemang för kvinnors villkor, även om den är lite konstig:

Månen livnär sig
på menstruerande kvinnors blod
blir till fullmåne

De blodlösa kvinnorna
ser sina män ge sig av