Recension: Klüft, Carolina; Livet är en sjukamp; 2016

Livet är en sjukampDet är sportår på bloggen och då kändes det inte mer än rätt att läsa Carolina Klüfts självbiografi Livet är en sjukamp (Norstedts), även om jag inte var så väldans sugen. Jag har haft ett kluvet förhållande till henne och därför ville jag också så om hon en gång för alla skulle kunna få över mig på sin sida helt och hållet.

Carolina Klüft är en av Sveriges absolut mest framgångsrika idrottspersoner, men trots att hon var spikrakt på väg mot ett nytt OS-guld  i sjukamp 2008, valde hon att byta gren. Hon skulle satsa på enbart längdhopp istället för de sju grenar hon sysslat med tidigare. Journalister, fans och förståsigpåare blev ursinniga och någon gick så långt så att hen kallade henne landsförrädare. Ett ord som Klüft själv har svårt att glömma och ofta återkommer till i boken. Hon vill berätta sin historia om hur hon har tacklat sin träning och framgång och vad hennes mål har varit och försöka få oss att förstå hennes val.

För Klüft har det aldrig varit ett mål att ta medaljer. Hennes mål har varit att ha kul. Hon förnekar inte att det är roligt att vinna medaljer, men hennes drivkraft är att få hålla på med det bästa hon vet. Tävlingar är roliga och det är det som tagit henne igenom hemska träningspass. När hon inte tränar vill hon helst hänga med familjen eller spela kort, medan andra idrottare (som exempelvis hennes man) kanske hellre vill studera filmer om sin idrott. Under tävlingarna har hon varit lekfull och pussat på sin maskot för att hålla tävlingsnerverna i styr. 2007 vann hon sitt sista VM-guld och då var det inte roligt längre. Hon ville prova på något nytt. Hon visste att hon aldrig skulle vinna ett OS-guld om motivationen saknades. Och det gjorde den i sjukamp.

Jag förstår. Jag gör verkligen det. Det går inte att vinna ett OS-guld på andras motivation när man saknar den själv. Hon berättar det på ett ganska självklart sätt i boken. Det som jag har svårare att ta in är hennes många andra reflektioner över sitt och andras liv. Hon är exempelvis oerhört kritisk mot sociala medier och tror att det är den största orsaken till att ungdomar mår dåligt. Jag förstår såklart en offentlig persons önskan att hålla sin dotter från internet, men vi andra vanliga dödliga kanske inte behöver skydda våra barn på det sättet. Dessutom finns det vissa ungdomar som ser en räddning i sociala medier.

Den största invändningen jag har är att Klüft verkar ha ett oerhört stort jämställdhetspatos och återkommer ofta till ämnet. Hon känner sig inte annorlunda behandlad själv, men ser att det finns problem på flera håll i samhället. Jag undrar dock över hennes egna tankar om att pussandet på maskoten gjorde att hon förminskades av journalister. Hon fick ofta frågan om hennes lekfullhet och kortspel medan frågorna om formen och tävlingen sparades till tränaren. Som en följd av detta fick andra unga idrottstjejer också frågor om de hade maskotar att pussa på. Detta är såklart inte Klüfts fel, men det vore intressant att veta hur hon såg på fenomenet och hur det kändes. Men om detta får vi inte veta något, förutom att hon understryker att hon var sig själv (någon journalist hade kallat henne falsk). Det har jag aldrig tvivlat på, varken då eller nu efter att ha läst boken.

Livet är en sjukamp var lite som jag förväntade mig innan. Det är en berättelse om Klüfts liv och idrottsupplevelser och innehåller inga överraskningar. En ganska slätstruken självbiografi som inte kommer att lämna några djupare spår.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.