Recension: Jansson, Tove; Vem ska trösta knyttet?; 1960

Vem ska trösta Knyttet?Det finns få barnböcker som har satt sig i mitt minne som Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson. Jag var som barn inte överförtjust i Mumintrollen, men Knyttet älskade jag.

Knyttet är så ensam och rädd att han ger sig iväg för att slippa tillbringa en natt till med alla hemska skuggor och allt mörker. Han ser många figurer flyga förbi, filifjonkor, homsor och hemuler. En dag får han en flaskpost hos en mycket rädd liten skrutt. För att rädda henne behöver han få mycket mod och våga skrämma Mårran.

Knyttet är rädd och feg och vågar inte skaffa vänner. Det är en underbar alternativ mansroll som inte så ofta får plats i barnlitteraturen. Boken är skriven på rim och det är så fantastiskt bra att jag ryser när jag läser det. Inte en enda gång känns det nödrimmat. Det var en enorm kontrast till många av de moderna barnböckerna på rim som jag läst för min son. Av alla mina favoritrim så är nog denna min främsta:

Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är:
stig in och säg god afton så de SER att du är här!

Rimmet är sista meningen på detta uppslag där stackars Knyttet inte vågar gå på fest.

Vem ska trösta Knyttet?

Läs den här boken för ditt barn och njut av språket!

Läs mer: Adlibris, Bokus

6 kommentarer

1 ping

Hoppa till kommentarformuläret

  1. Åh, den boken var den jag läste och lånade på bibblan om och om igen som liten. Jättemycket att upptäcka i alla de fina bilderna. 🙂

      • Hanna9 augusti, 2014 kl. 10:15
        Författare
      • Svara

      Hon tecknar verkligen underbart! En bok att älska på många sätt!

  2. Det finns en Mumin-bok för varje tillfälle.

      • Hanna10 augusti, 2014 kl. 04:19
        Författare
      • Svara

      Jag känner att jag måste utforska detta närmare 🙂

  3. Den är så fin, den boken. (Fast som barn tyckte jag den var svårläst pga skrivstilen.) Det finns förresten en förening vid Helsingfors universitet som heter Nyytti (Knyttet på finska), det är en stödförening för studenter som känner sig ensamma och ledsna och behöver nån att prata med. Jag tycker det är fint.

    (Jag hittade hit via bloggmaratonen.)

      • Hanna11 augusti, 2014 kl. 09:16
        Författare
      • Svara

      Åh vad fint! Det är ganska många kan jag tänka mig. Sådär ensam som Knyttet känner sig på bilden ovan har väl alla känt någon gång.

  1. […] « Recension: Jansson, Tove; Vem ska trösta knyttet?; 1960 […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.