Recension: Gunnarson, Anna Charlotta; Popmusik rimmar på politik; 2014

Popmusik rimmar på politikAnna Charlotta Gunnarson har skrivit flera barn- och ungdomsböcker och är en av mina stora favoriter. Hon har även ett gediget intresse för både popmusik och politik och har sedan 2009 varit programledare för radioprogrammet Pop och politik. Popmusik rimmar på politik är en samling reflektioner och analyser över hur popmusiken varit politisk genom åren.

I förordet skriver Gunnarson att historien kan vara annorlunda beroende på vem som berättar den och det är en viktig lärdom att ta med sig, inte bara när du läser den här boken. Popmusik rimmar på politik är inte en rakt igenom feministisk bok, men Gunnarson själv är feminist och hon har ett feministiskt tema på flera av berättelserna i boken, därför platsar boken här.

Jag tänkte nämna några historier som berättas och som är av mer feministiskt intresse. För det första så tar hon upp flera kvinnliga musiker som pga dåliga avtal, eller helt enkelt avsaknad av avtal, inte fått de royalties de förtjänar. Det finns män som gjort sig rika på kvinnors bekostnad genom åren och eftervärlden har sedan trott att kvinnorna bara vara sångerskor.

En av de berättelser som berörde mig mest var alla de kvinnor som diskret smugit in i musiken deras egentliga sexuella läggning. Dusty Springfields Son of a preacherman har vi väl alla hört, men hur många förstod att textraden ”the only boy who could ever reach me, was a son of a preacherman” egentligen var ett sätt att säga att före honom hade det bara varit kvinnor? Och hur många fattade att Leasly Gore som sjöng It’s my party and I cry if I want to, egentligen inte sörjde pojkvännen, utan hans nya flickvän? Det ska ses som kontrast till Katy Perrys mer moderna låt ”I kissed a girl and I liked it (…) I hope my boyfriend don’t mind it”, vilket betyder något helt annat och inte riktigt tar homosexualitet på allvar.

Gunnarson skriver också mycket om Sydafrika i boken om om den svarta sångerska Miriam Makeba som fick fly landet för att hon uppträtt för blandade publiker utomlands. Hon var en världsstjärna, men i sitt hemland var hon inte lika mycket värd som den styrande vita minoriteten. Hon blev fråntagen sitt pass och reste runt i västvärlden och propagerade för en kulturell bojkott av landet. Det var inte alls lika självklart som den idrottsliga och flera popmusiker spelade dumma och lät sig bjudas in att bo på lyxhotell i Sydafrika.

Miriam Makeba med hennes dunderhit Pata pata, som selades flitigt i min barndom på åttiotalet.

Det är alldeles uppenbart att Anna Charlotta Gunnarson älskar musik. Hon har inte bara läst sig till  utan även lyssnat sig till flera av slutsatserna i boken. Det är inte en bok som tar upp de mest självklara exempel från historien om hur artister kommit ut med sin politik via musiken, utan mer en som visar dig det du inte visste innan. De flesta exempel kände jag inte alls till. Det var otroligt inspirerande att läsa boken eftersom författaren verkligen brinner för både musik och politik och det var såklart roligt att få lära mig ett och annat. Jag har läst några liknade böcker i samma genre, exempelvis Faktoider av Peter Oalusson, och min erfarenhet är att det inte brukar hålla hela vägen. Det är det som står på baksidan som är intressant och sedan är resten bara utfyllnad. Så är det inte med Popmusik rimmar på politik. Den håller hela vägen. Jag kanske inte tyckte att alla kapitel var precis lika intressanta, men boken var jämn och jag var hela tiden intresserad av att läsa nästa kapitel.

Roligt för mig är också att Gunnarson inte är så mycket äldre än jag så många av låtarna känner jag igen. Det är ju onekligen roligare att läsa textrader som du kan nynna med i. Men oavsett hur gammal du är tycker jag du ska införskaffa ett ex och läsa i sommar på stranden/i hängmattan/under parasollen och njut och tralla med!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Expressen, Litteraturmagazinet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan

2 pingar

  1. […] of a preacherman har Anna Charlotte Gunnarson nämnt i sin bok Popmusik rimmar på politik. Den har ett annat budskap än man kanske kan tro. Den enda man som kunde nå henne betydde inte […]

  2. […] Jag blev så glad när jag läste om Miriam Makebas Pata Pata i (den numer Augustprisnominerade) Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Jag fick där den sorgliga historien om Makeba och en stor dos […]

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.