Recension: Avallone, Silvia; Marina Bellezza; 2013

Marina BellezzaEfter Silvia Avallones Stål var mina förväntningar skyhöga på hennes nya Marina Bellezza, som gavs ut på Natur och kultur i vår.  Jag var och lyssnade på Avallone på Stadsteatern och hörde henne prata om boken.

Marina och Andrea är två vilsna själar som försöker finna sin plats i ett Italien där arbetslösheten för ungdomar är 40 %. Marina har en alkoholiserad mamma och en frånvarande pappa, men det är pappan hon hela tiden söker bekräftelse från. Hans till synes glamourösa liv är något hon eftersträvar. Hon kan sjunga och hon är vacker och med dessa vapen ska hon ta sig till toppen och bli en rik sångerska. Andrea och Marina var ett par när de var tonåringar, fastän Andrea är fem år äldre. Han är Marinas raka motsats och istället för att bli berömd vill han ta över farfaderns gamla gård och köpa sig 15 kor. Han kommer från en fin familj där fadern var borgmästare, men han har hela tiden varit den oönskade sonen. Hans bror bor i USA och jobbar för NASA, medan hans föräldrar ser honom som misslyckad. Andrea vill inget hellre än att leva tillsammans med Marina och Marina besvarar hans kärlek. Ibland.

Marina är tjejen som aldrig växer upp och ständigt beter sig som en barnrumpa som vägrar att ta ansvar. Alla måste dansa efter hennes nyckfulla pipa. Det är lätt att avsky henne, och Avallone sa att alla i Italien har gjort det när de läst boken. Andrea är den som de flesta tycker bättre om. Den bortglömda sonen som kämpar för rätten att få leva ett eget liv och gå sin egen väg. Jag tycker inte att de var så enkelt. Andreas kvinnosyn är hemsk. Han vill kontrollera Marina och trots att han älskar henne och vet att hon vill bli sångerska är han beredd att gå till handgripligheter för att hon ska sluta uppträda. När hon inte dyker upp som hon lovat kallar han henne för hora och när hans gamla klasskompis Elsa (som är kär i honom) försöker förföra honom svarar han med att våldta henne (och hon med att vara tacksam över att han faktiskt hade sex med henne). Nej, Andrea är ingen fin man. Det jag tyckte var obegripligt var att Sonja Schwarzenberger inte tog upp detta i samtalet med författaren på Stadsteatern.

Jag tyckte granska bra om boken, men jag fick inte riktig kläm på huvudpersonerna. Jag gillar att det inte är helt självklart om man ska gilla eller inte gilla dem, men i det här fallet så förstod jag dem aldrig riktigt. Jag blev också mer irriterad än jag kände var ok för läsningen. I Stål var det unga tjejer som tog för sig och slog sig fram trots svårigheter, men i Marina Bellezza var det en bångstyrig tjej som vägrade att växa upp och en ung man som ville styra henne. Det är möjligt att det finns någon form av kulturskillnad här, men jag kände mig inte helt bekväm med flera av väningarna. Stål var ett mästerverk. Marina Bellezza var ok.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Expressen

2 pingar

  1. […] Silvia Avallone – Marina Bellezza […]

  2. […] på kulturhuset och lyssnade på italienska Sivlia Avallone. Hon pratade om sin nya bok Marina Bellezza. Efteråt bokcirklade jag med […]

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.