Recension: Atwood, Margaret; Oryx och Crake; 2003

Oryx och CrakeDen har stått i min hylla länge nu, Oryx och Crake av Margaret Atwood. Jag älskar Atwood men den som hängt med på bloggen länge vet att science fiction inte är min favoritgenre. Därför har den blivit stående. Nu ordnade Helena på Fiktiviteter och Kulturkollo en bokcirkeln inom ramen för Kulturkollo läser med den boken och då fanns det inga ursäkter längre.

Jimmy, eller Snöman som han kallar sig, lever i en värld där alla människor har dött utom han. De enda andra överlevande är crakerianerna, en människotyp som hans vän Crake har experimenterat fram.  Medan han plundrar något hem på mat och solkräm funderar han på hur han hamnat där och vi får en resa tillbaka i tiden till ett högteknologiskt samhälle där allt kan forskas och avlas fram. Men det är inte bara för människans bästa som har varit ledordet, förstår Jimmy, utan saker har också gjorts för att tjäna pengar. Jimmys mamma stack när han var barn och Crakes far har dött. Vi förstår snart att de båda försvunnit av samma anledning, men på olika sätt. Båda för att de har vetat för mycket. Jimmys egen världsbild förändras den dagen han träffar Oryx. Han känner igen henne från en barnporrfilm han sett, men hon vill inte riktigt kännas vid att hon har lidit. Jimmy blir besatt av hennes historia, men hon vill inte berätta den.

Oryx och Crake är en otroligt mångbottnad roman som mynnar ut i människans besatthet av evig ungdom och en friskt liv. Det går överstyr helst klart, därför att det inte verkar finnas några etiska riktlinjer. Andra intressen än människors bästa får styra och sjukdomar avlas åter fram för att läkare inte ska förlora sina jobb. Människor som förstår hur cyniskt samhället är likvideras. Det är otroligt skrämmande läsning, men kanske ännu mer skrämmande för att det inte är helt osannolikt. Jag kände vibbar från övervakningsdebatten här hemma och hur förvånansvärt många som kan tänka sig att vara övervakade dygnet runt för att förhindra kriminalitet. Som om samhällets makthavare alltid går att lita på till 100%. Det finns alltid andra intressen än bara godhet och även om vi kan göra det ena eller det andra som på förhand ser bra ut måste vi ställa oss frågan om vi bör.

Den andra delen av historien som handlade om Jimmys kärlek och besatthet av Oryx var också intressant. Hon reagerar inte såsom vi skulle kunna förvänta oss av ett traffickingoffer, men vem äger hennes historia? Hon eller andra som tycker synd om henne? Mycket tänkvärt det också.

Science fiction är inte min grej riktigt, men jag kan inte låta bli att säga att Oryx och Crake var fantastiskt bra och faktiskt också en bladvändare. Jag vet inte om jag kommer att läsa de andra två delarna, Syndaflodens år och MaddAddam, men efter att ha lyssnat på Atwood igår så känns det mer och mer troligt.

Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, Boksidan, Dagens Bok, Lyrans noblesser, Carolina läser

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.