Den amerikanska poeten Sylvia Plath led av psykiska problem och tog sitt liv 1963, endast 31 år gammal. Hon var gift med och även skild från den engelska poeten Ted Hughes och med honom hade hon två döttrar. Vid sin död lämnade Plath efter sig ett komplett manus till en ny bok och den gav exmaken ut under namnet Ariel 1965. Han ändrade dock ordningsföljden på dikterna och dottern Frieda gav ut den ursprungliga versionen 2004. Sedan i år finns hela diktsamlingen tolkad till svenska av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.
Det är fantastiskt vackra dikter i Ariel, men samtligt präglas de av depression och död. Det är svårt att inte läsa diktsamlingen som en självbiografi och det är även lätt att föreställa sig att hon som skrivit dikterna valde att avsluta sitt liv. Men det är inte bara svärta. Sättet hon beskriver kvinnan är verkligen fantastik. Kvinnan som partner, kvinnan som moder och kvinnan som människa. Sylvia Plaths diktande och språk är underbart att ta del av. Just kvinnan och det svarta kombineras i dikten Ofruktsam kvinna, om den egna önskan och omvärldens tryck. Det var en av mina favoriter i boken. Mest grät jag och fick en jobbig klump i magen, men trots det är det en av de vackraste diktsamlingar jag läst.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Håller med dig att det är nog en av dem finaste diktsamlingar någonsins. Så fulländat samling av det svåra, det tunga. Brutalt ärlighet.
När jag tittade på filmen ”Sylvia” så finns det en scen där hon och Ted sitter i båten och diskuterar hennes skrivkramp. Sylvia säger att hon har svårt att komma på vad hon ska skriva om och Ted säger att hon vet vad hon ska skriva om, att det hon ska skriva om finns redan i henne.
Nu vet jag inte om det där samtalet har verkligen ägt rum men när man läser ”Ariel” så får man känslan att Sylvia Plath hittade dit, till det allra ärligaste och svåraste…
Jag var riktigt påverkad efter att har läst ”Ariel”, gick några dagar och var under ”bell jar”. Att läsa ”Ariel”när man har själv haft en riktig allvarlig depression är ingen lätt sak, det är nog därför den boken gick rakt in i mig. Så vackert och rått rakt igenom
Åh jag förstår att du fick mycket att känna igen dig i om du själv varit deprimerad. Jag är så glad att jag läste boken och den kommer att finnas kvar länge i mig, Och jag tror att jag måste köpa mig ett ex så att den finns hemma att ta fram igen.
Kan du rekommendera filmen?
filmen var stark och jag tycker att man lyckades skapa den mörka stämmningen som i hennes texter. Den var påfrestande att titta, tycke jag. Sylvias känslor, misstänksamhet mot Ted tog stor plats i filmen. Man fokuserade på hennes liv efter att hon träffade Ted.
Måste ge varning att filmen är riktigt deprimerande, jag ångrar inte att jag tittade, absolut inte. men hon var så ensam , så instängd i sitt själsliv att filmen drar ut all glädje och hopp man har inom sig. Jag var påverkad 2-3 dagar efter…
Hm, då ska jag nog se till att jag är riktigt lycklig och laddad om jag ska se den.