I tisdags var den stora nyheten att en städerska stal ett tåg och körde det rakt in i ett bostadshus. Kvinnan skadades allvarligt och kunde inte höras, men eftersom både SL och tågoperatören Arriva snabbt konstaterade att det måste varit kvinnans fel anhölls hon för allvarlig ödeläggelse. Åklagaren kom dock ganska snart fram till att det måste ha varit i olyckshändelse.
Jag kan inte låta bli att fundera över detta och hur fruktansvärt det måste vara för den unga kvinnan när det går upp för henne att ett helt land hånade henne för att hon försökt stjäla ett tåg. För det första så går det inte att stjäla ett tåg. Vart ska man ta vägen med det? För det andra så borde kanske ryggmärgsreflexen vara att man inte ämnar stjäla ett tåg när man inte vet hur det ska köras. Dessutom visste alla hela tiden att kvinnan inte hade nycklar till tåget.
Ändå väljer hennes arbetsgivare att kavla ut för pressen att hon är klåfingrig och var beredd att försöka stjäla tåget fastän hon uppenbarligen inte visste hur man körde. Hur tänkte de? För oavsett kvinnans avsikter så brister deras säkerhetsrutiner. Var det så viktigt att flytta det fokuset och därför man så hårt hävdade att det var kvinnans fel? För det är ju onekligen komiskt att en kvinna som städar tåg får för sig att stjäla det, så pressen hängde såklart på. Jag hörde inga ställa frågan högt om det verkligen var mer sannolikt att hon var klåfingrig än livrädd.
Nu säger hennes far att han på sätt och vis tycker att det är tur att hon varit medvetslös under tiden så hon aldrig behövde uppleva att hon stämplats som tågtjuv. Det är inte svårt att förstå.
Mycket lite lettisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal lettiska författare, 
I boken 
Mycket lite litauisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. 
