Feministbrud på kulturjakt i Berlin

Berlin är en stad där det finns massor av historia och kultur att ta del av. Mer spännande stad i Europa finns nog inte. Jag var där för ett tag sedan och det var inte privat, så det fanns inte stora möjligheter att ta del av allt. Här kommer en liten redogörelse för det jag han med och såg på rekordsnabb tid. Som vanligt ska jag försöka lägga in ett feministiskt perspektiv.

Jag vid Berlinmuren

När jag la upp den här bilden på Instagram och Facebook taggade jag den som Die Mauer och skrev ”Var stod Susanne och gestikulerade?”. Jag tror att endast en person fattade reffen och det visade sig att flera i mitt sällskap aldrig hade hört låten. Jag är chockad. Men för er:

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.

Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en K-pist är det svårt att diskutera.

Text: Ebba Grön

Checkpoint Charlie

Checkpoint Charlie. Här hade jag aldrig förut och det var stort att se. Tyvärr hade jag inte tid att besöka museet som låg här. Är det inte lite festligt att precis när vi kommit in i den amerikanska sektorn så ligger där ett McDonalds?

reichtag

Som politiker är ju riksdagen en intressant sevärdhet. Men även om du inte är superintresserad av politik kan jag rekommendera ett besök här. Det var riksdag före delningen och blev åter riksdag när det nya Tysklands säte flyttades från Bonn till Berlin 1999. Byggnaden har gjorts om efter att ryssarna intog den och lämnade ett och annat spår efter sig. Efter muren byggts hamnade riksdagen i Västberlin, men muren gick precis utanför.

ryska

Här är en vägg man bevarat. För den som har bra ögon ser att det är klotter på ryska. Vi hade en rysktalande med på resan och hon kunde konstatera att det mest var nonsens och ortnamn.

alla-ledamöter

Riksdagsbyggnaden är full av olika monument och konstverk. Mäktigast var rummet med en låda för varje folkvald ledamot från 1919. En låda var föga förvånande mer fotad än alla andra.

Det fanns såklart kvinnor på många av skyltarna, men kvinnorepresentationen i det tyska parlamentet är inte tillfredsställande, trots kvinnlig förbundskansler. Endast 33% av de som sitter där idag är kvinnor.

brandenburger-tor

Brandenburger Tor. Ofattbart att tänka sig att denna vackra palts en gång låg i utkanten av en stad och oåtkomlig för dem som bodde på andra sidan.

hannah

Vi begav oss till det judiska monumentet och det låg på Hannah Arendt-gatan. Det gjorde mig mycket glad. Hannah Arendt var filosof och judinna och har blivit känd för att ha varit älskarinna åt Martin Heidegger. Det är så typiskt för hennes verk och idéer är något att bli känd för i sig. Förhoppningsvis tänker fler på hennes kanske mest kända bok Den banala ondskan, om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem, när de hör hennes namn och inte på eventuella förbindelser till män. Mig ligger Arendt extra varmt om hjärtat i och med att jag skrev en uppsats i statsvetenskap om henne. Det kommer en film om henne på bio snart och den ska jag definitivt se!

Cora Berliner var vetenskapsman (finns det något bättre ord som är könsneutralt?), i ekonomi och sociologi.  Hon mördades av nazisterna 1942, troligtvis i koncentrationslägret Maly Trostinez utanför  Minsk i Vitryssland. Hanna Arendt lyckades fly till USA och undkom på så sätt nazisterna.

judiska-monumentet

Det judiska monumentet i blött och grått snöfall. Hade jag haft mer tid hade jag promenerat omkring här och inte bara tagit en bild.

hitlers-bunker

Berlins kanske mest meningslösa sevärdhet, men dock något som jag upplever att många män bara måste se – Hitlers bunker. Eller förlåt, en parkeringsplats. Ligger snett mitt emot det judiska monumentet så det går ju att ta sig över gatan och ta en bild på marken.

alexanderplatz

Alexanderplatz, centrum för Östberlin och det syns faktiskt fortfarande. Jag handlade en väldigt typisk östtysk present åt min son – en Sandmann-docka, eller John Blund som han heter här. Av varuhusets leksaksavdelning att döma är han fortfarande stor här.Vi promenerade Unten den Linden från Brandenburger Tor till Alexanderplatz och det var en promenad jag verkligen ville göra. Det ska vara vackert och det var det förmodligen också. Nu fick vi se allt i blötsnö och med en massa byggnadsställningar.

Alexanderplatz såg dock ut som jag hade förväntat mig. Vi letade efter ett fik och hittade bara ett. Skylten var i gult och rött – något jag förknippar mer med snabbmatshak – men där inne hade de underbara bakverk stora som om vi var lilleputtar på besök hos jättar. Mätta blev vi 🙂

Jag köpte en bok (dock inte på Alexanderplatz) om kvinnor i DDR och hur de överlevde förändringen till ett nytt liv som fria medborgare och konsumenter. Det ska bli spännande att läsa den!

Sexistisk t-shirt

Jag avstod från att köpa den här förfärliga t-shirten till sonen.

Gedächtniskirche

Slutligen tog vi en taxi till gamla Väst och handlade på KDW. Vi tog även en sväng förbi Gedächtniskirche, den sönderbombade kyrkan som står mitt emellan det nybyggda ”Lippensift” (kyrktornet) och ”Puderdose” (själva kyrkbyggnaden). Nu var den gamla kyrkan inkapslad för renovering och dessutom var det mörkt och snöfall så jag tog ingen bild. Däremot gick vi in i den fula puderdosan och där är det faktiskt bländande vackert. I färg, för att ni ska se det blå.

Det kanske ser ut som att jag hann med supermycket, men det mesta sågs på alldeles för kort tid och Berlin har så mycket, mycket mer att erbjuda. Jag har varit där två gånger förut, men båda gångerna lika kort. Nu är jag sugen på att åka dit på en weekend med min familj. Jag får göra det när mina böcker är utlästa!

Bokbloggsjerka v 5 – Samlingar

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Svar på frågan: Ja, jag samlar på böcker. Jag upptäckte bara för något år sedan att man faktiskt kan låna på biblioteket (eller snarare att det går att lämna tillbaka utan skyhöga straffavgifter). Jag har svårt att göra mig av med dem jag har och jag köper alltsomoftast nya. Men några andra bokrelaterade saker samlar jag dock inte på. Fast jag är en ”samlings-männinska”.

Inte riktigt svar på frågan: Jag samlar på vykort. Det är min stora hobby när jag är ute och reser och besöker nya platser. Det har gått från att när jag var runt sju år köpte ett vykort för de små slantarna jag hade med mig på klassutflykten till att jag nu lägger flera hundra kronor på vykort varje gång vi reser. Det låter kanske helt galet och folk frågar vad jag ska ha dem till, men faktum är att jag blir glad av att köpa dem, att ta fram och titta på dem och av det faktum att det är min hobby. Det var inte förrän jag pratade med några kompisar om detta samlande som jag faktiskt insåg att det inte är helt knäppt. Det finns folk som reser land och rike runt för att köpa dyra tavlor, autografer, frimärken eller vaser. De kan spendera tiotusentals kronor årligen på sitt samlande. I jämförelse är vykort för 300 kr på en tvåveckors resa till Asien rätt så lite. Jag har råd och som sagt så gör det mig glad.

(Och för den som undrar få förvaras de i kartonger som ett kartotek med egenskrivna flickar i papp. De är uppdelade efter land och landskap och några städer har fått egna flikar.)

Jag köper vykort

Jag köper vykort i New York. December 2007.

Nominera Astrid Johansson till årets jämställdhetsstipendiat i Luleå!

Luleå kommun ger en person ett jämställdhetsstipendium som det nu går att nominera till. Såhär står det på deras hemsida:

Nominera årets jämställdhetsstipendiat

Vem ska få årets jämställdhetsstipendium på 15 000 kr? Nu kan du nominera personer, grupper eller företag inom Luleå kommun. Du kan också själv söka stipendiet.

(…)

Du kan också nominera via e-post till ingmari.aberg@lulea.se

Jag tycker att kloka och modiga Astrid Johansson borde få priset. Jag har nominerat henne:

Hej Ingmari,

Jag vill nominera Astrid Johansson till årets jämställdhetsstipendiat. Hon reagerade på ett sexistiskt konstverk och stod upp för det, även om hon fick både lärare och elever emot sig. Hon är klok, mycket klokare än många vuxna och hon har en knivskarp analys av vad som är sexism och sexuella trakasserier.

Jag har svårt att tro att ni kan hitta något bättre stipendiat än Astrid Johansson. Hon har redan gjort mycket för att visa vad jämställdhet är och hon står upp för det hon tror på trots att ingen annan gör det.

Vänliga hälsningar
Hanna Lager

Gör det du också!

Gaile, Inga; Dikter; 1999-2006

Lettland diktarI boken Lettland diktar, som översätts till svenska av poeten och översättaren Juris Kronbergs, hittar vi flera lettiska poeter från olika tidsepoker. Inga Gaile är född 1976 och har både skrivit och översatt poesi. Hon tillhör de yngre poeterna som ofta använder en dos ironi i sina dikter.

Jag tyckte om många av de dikter som fanns i antologin. En börjar mycket sorgligt, men tänkvärt:

Och det visar sig att kvinnan säljer sig,
Och det visar sig att hennes lön är barnets leende,
Och det visar sig att vi är väldigt lika

Hon skriver mycket om vintern, vilket jag har upptäckt att många lettiska poeter gör, i alla fall dem som är med i antologin. Jag fastnade dock för en annan som började med:

Om jag kunde komma in i min hjärna, vädra den, rengöra
den och ställa den på fötter, andas rent utan laktos, nikotin
och menstrationslukter

Och som slutade med:

Frågan är – Vad skulle jag då ta mig till?

Det är väl kanske en fråga vi alla borde ställa oss ibland. Vi är dem vi är och vad skulle vi göra utan våra tankar och grubblerier?

Det känns så roligt att samtida lettisk lyrik om och av kvinnor finns översatt, även om det inte är så mycket. Jag vill verkligen tacka Juris Kronbergs och Tranan för att jag fått ta del av Inga Gailes och andras fantastiska lyrik!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Österholm, Maria Margareta; Ett flicklaboratorium i valda delar; 2012

Ett flicklaboratorium i valda delarBoken är Österholms avhandling och den har getts ut på Rosenlarv förlag. Den har undertiteln Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. Skeva flickor är flickor som inte riktigt passar in i den gängse könsnormen. De kanske väljer utanförskapet eller så kan de inte rå för att de inte är riktiga flickor. Österholm använder teoribegreppet ”skev” som skulle kunna sägas vara en hybrid eller översättning av ”queer”.

Österholm utgår från en rad författare som skrivit om skeva flickor; Monika Fagerholm, Mare Kandre, Berny Pålsson, Inger Edelfeldt och ett par till. Hon beskriver och analyserar hur flickor i deras romaner porträtteras och framställs. Denna laborering med flickskap kallas gurleskt, som är något av en mix av feminism, femininitet, äckel, gullighet och överdrift. Det är flickrummens rosa drömvärld, det är experimenterande med sexualiteten och det är psykisk ohälsa som i vissa fall leder till självmord.

Det var en ytterst intressant avhandling om ett ämne som inte är alltför stött och blött tidigare. Unga flickor ska passa in i en viss mall och det finns ofta mer förståelse för manliga barndomsskildringar av lite udda karaktär än för kvinnliga. Österholm resonerar i inledningen om hur ”anorexiaromanen” alltid bemöttes med stor skepsis och uttalanden som ”inte ännu en bok om flickors kroppar”. I hennes avhandling för de en plats och de lyfts upp till synlighet.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Stadsbesök v 5: Mumbai

Jag skulle redan i tisdags hänga med till Mumbai, enligt O:s litterära resa, men jag blev dålig på kvällen och orkade inte så mycket som jag önskade. Igår gick jag till jobbet för att vara med på ett viktigt möte, men gick hem när jag inte stod ut längre och det inte skulle vara mitt i sonens vila eller mellis. Idag är jag hemma från jobbet och januaris  tredje sjukdag (ej i rad) är ett faktum. När ska jag få bli frisk? Hur som helst. Jag passar på att lite på efterkälken följa med på en litterär resa till Mumbai.

Mumbai är det nya namnet på Bombay om det är någon som har missat det.

Jag har läst två böcker och sett en film där Mumbai förekommer.

Den första är Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup. Jag tyckte verkligen mycket om den boken om killen från en enkel bakgrund som råkar vinna en miljard rupier i ett frågeprogram. Varje kapitel är en fråga och varför han kunde svara på just den frågan. Kapitlen är inte i kronologisk ordning men så småningom växer ett samband fram. Jag blev så oerhört besviken när jag såg succéfilmen Slumdog millionaire som bygger på boken. Så amerikaniserad och dessutom – två tjejer blev en. Varför kunde han inte ha fått behålla sin barndomsvän som senare blev advokat och få förälska sig i den unga prostituerade som han senare köper loss? I amerikanska filmer finns det inte så ofta plats för vänskap mellan två av olika kön och det är verkligen synd.

Jag har också läst Kvinnor på ett tåg som delvis utspelar sig i Mumbai. Verkligen bara delvis, men ändå. Jag tyckte mycket om boken som handlar om Akhila som inte ”blir gift” och slutligen vägrar att leva på sina syskon och skaffar ett eget boende. De tycker att hon är helt knäpp, men sanningen är den att hon skulle blivit helt knäpp av att bo kvar hos sin lillasyster.

Karin Alfredssons bok Den sjätte gudinnan utspelar sig i Indien, men såvitt jag kommer ihåg inte alls i Mumbai.

Ivanauskaitė, Jurga; Häxan och regnet: 1993

Häxan och regnetSom jag har upprepat flera gånger här på bloggen den senaste tiden är det inte mycket baltisk litteratur som finns översatt till (för mig) begripliga språk. Därför tvekade jag inte en sekund att låna Häxan och regnet fastän det inte kändes som att den skulle tilltala mig. Erotik i klostermiljö, jag trodde helt enkelt inte på det. Boken och författaren är superintressanta då boken orsakade stor skandal i det nya, fria och numer religiösa Litauen. Jag trodde först att det berodde på allt vilt sex i boken och blev snabbt besviken. Det visade sig att det var kritiken mot katolicismen och hycklande präster som var den stora orsaken. Heja Jurga, säger jag!

Vi får möta tre kvinnor i tre olika tidsepoker, Maria Magdalena, nunnan i klostret på medeltiden och Vika som lever idag. Alla har de problem med hycklande religiösa män som ligger med dem och sedan inte vill veta av dem alternativt tycker att de är lösaktiga. Sexscener förekommer och det är inte bara sex mellan huvudpersonerna och männen i deras liv, utan även med andra. Så fort det hettar till i mer ”förbjudet” sex, som lesbiskt sådant, så skildras det inte på ett vackert sätt, utan mer med ångest och äckel från huvudpersonens sida. Mycket irriterande, men kanske förståeligt med tanke på i vilket land och år boken gavs ut.

Det var spännande att läsa om boken, det var mindre spännande att verkligen läsa den. Det får bli mitt korta omdöme om Häxan och regnet.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Tranan

Det är tydligen ok att mobba folk i demokratins namn

Detta är så dumt att jag nästan vill gråta. Astrid 14 år klagade på den hemska väggmålning som skolan har vid personaltoaletterna:

Foto: Astrid Johansson

Hon anser att bilden ovan är stötande och alla kan vi se att den trivialiserar sexuella trakasserier. Man skulle kunna tro att det är lätt att förstå Astrid, men hon möttes enbart av oförstånd från skolledning. I intervjun med Malin Michea, redaktör på Sourze, som jag länkade till ovan, säger Astrid att ingen pratade direkt med henne, men att en lärare initierade en undersökning när hon var sjuk. Undersökningen stoltserar skolan med bredvid målningen och den säger att 98% av eleverna gillar målningen och 99,1% mår inte dåligt av den. Rubriken är ”Elevdemokrati”. Men så bra! Om 99% på en skola kommer fram till att de ska mobba den enda som är kvar, är det ok då? Precis som Malin Michea skriver så känns alltihop som mobbing mot just en person, den enda på skolan som vågade säga till. Och hon är bara 14 år.

Var finns de vuxna? Rektorn Agneta Hedenström tycker att den är rolig och ser inte problemet. Läraren som gjorde undersökningen tyckte att det räckte med att en majoritet tyckte att den var ok. Med andra ord tar ingen ansvar. Nu kan vi se den stora farligheten med elevdemokrati. Det är bra om elever kan vara med och påverka sin vardag, men de är inte vuxna och kan inte vara med och fatta alla beslut. De ska exempelvis inte bestämma om en elev ska mobbas eller inte. Jag tror att vi alla är rörande överens om detta, men uppenbarligen tycker vissa vuxna inte att man bör ta en elev på allvar som tar illa vid sig av en skämtmålning och att det går att rösta om den ska finnas kvar eller inte.

Jag tycker att Agneta Hedenström och alla lärare på Tunaskolan i Luleå borde ta sitt vuxenansvar. Och alla ni som förespråkar mer elevdemokrati borde fundera ett var till hur bra den idén verkligen är.

Psykolog är ute och yrar i nattmössan om genus

Först blev jag förbannad, sen blev jag uppgiven, men sedan funderade jag en stund och tänkte på vad det egentligen stod i texten. Jag pratar psykologen Alf B Svenssons (ej att förknippa med politiken Alf Svensson) text i dagens Aftonbladet.  Vi ska sluta att göra barn könsneutrala är uppmaningen och motfrågan blir naturligtvis: När har vi någonsin försökt att göra det?

Vi ska inte använda hen (som är ett praktiskt ord när man vill ersätta han/hon, men det har psykologen Alf inte fattat), flickor får inte använda rosa (vilken flicka undrar jag, för alla flickor jag har träffat har rosa, alla) och alla barn ska ha könsneutrala namn (allvarligt, hur många barn handlar detta om?). Sedan kallas vi för genusfundamentalister. Numer kallar jag psykolog-Alf och alla hans meningsfränder för antigenusfundamentalister.

Det som förespråkas i artikeln är att kompensera pojkar och flickor för det som är typiskt för deras kön, blygsel för flickor och ilska för pojkar. Det är något som förespråkas även hos många feminister, dvs kompensatorisk undervisning i förskolan. Om man får tro kommentarerna på denna blogg är det lika med helvetet. Jag förespråkar inte sådan undervisning, men jag tror på att alla barn som är för blyga eller för arga, måste få hjälp att fungera bättre, oavsett kön.

Jag tycker att antigenusfundamentalisterna borde förklara sig. Varför ska vi behandla barn olika efter vad de har mellan benen och inte efter hur de är som individer? Ingen forskning i världen kan väga upp för att man i individfallet skulle behandla en utåtagerande flicka för sin blygsel eller en blyg liten pojke för sin ilska. Så varför ska man klumpas ihop som kön? Observera att jag här inte förnekar att det skulle finnas könsskillnader på ett generellt plan. Psykolog-Alfs missuppfattning är att blanda ihop generella slutsatser med individuella lösningar. Vi feminister vill att alla barn ska behandlas lika generellt och såklart olika individuellt, eftersom alla är olika.

Jag har som sagt funderat ett varv till och undrar om det inte handlar om en dold agenda hos antigenusfundamentalisterna. De vill helt enkelt få folk att tro att feminister förespråkar könsneutralitet. De vet att det är impopulärt och för att få med sig den stora massan så utmålar de feminister till sociala ingenjörer som vill utplåna alla dockor och leksaksbilar och som vill bestämma vilken färg ditt barn får och inte får ha på tröjan. Det är effektivt för vart vi än vänder oss kan vi få höra ”mitt barn är inte ett hen” eller ”varför klär DU din son i blått/din dotter i rosa”. Därför måste vi berätta vad vi står för. Hela tiden.

Och hen, jag är ledsen antigenusfundamentalister, men slaget är förlorat. Det är redan för etablerat.

Muktupāleva, Laima; Ormen; 2007

Lettland berättarMycket lite lettisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal lettiska författare, Lettland berättar: Människomuseet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Laima Muktupāleva är född 1962 och har bland annat studerat konst och historia. Hennes novell Ormen är en fiktiv novell med hennes själv som författare i huvudrollen. Hon går på ett föredrag om kosmetika och blir igenkänd. Hon får möjlighet att pröva en revolutionerande ansiktsmask och den gör henne 20 år yngre, både utseendemässigt och i livet. Hon måste lära sig skriva på nytt.

Det känns som en oerhört symbolisk novell om skrivande, utveckling och förnyelse. Det känns som att författaren skrev den med en gnutta ångest över att inte komma framåt i sitt författarskap. Men det vet jag såklart inget om. Som vanligt är det svårt att hitta så mycket skrivet på något språk jag förstår om just lettiska författare.

Läs mer: Adlibris, Bokus