Berlin är en stad där det finns massor av historia och kultur att ta del av. Mer spännande stad i Europa finns nog inte. Jag var där för ett tag sedan och det var inte privat, så det fanns inte stora möjligheter att ta del av allt. Här kommer en liten redogörelse för det jag han med och såg på rekordsnabb tid. Som vanligt ska jag försöka lägga in ett feministiskt perspektiv.
När jag la upp den här bilden på Instagram och Facebook taggade jag den som Die Mauer och skrev ”Var stod Susanne och gestikulerade?”. Jag tror att endast en person fattade reffen och det visade sig att flera i mitt sällskap aldrig hade hört låten. Jag är chockad. Men för er:
Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.
Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en K-pist är det svårt att diskutera.
Text: Ebba Grön
Checkpoint Charlie. Här hade jag aldrig förut och det var stort att se. Tyvärr hade jag inte tid att besöka museet som låg här. Är det inte lite festligt att precis när vi kommit in i den amerikanska sektorn så ligger där ett McDonalds?
Som politiker är ju riksdagen en intressant sevärdhet. Men även om du inte är superintresserad av politik kan jag rekommendera ett besök här. Det var riksdag före delningen och blev åter riksdag när det nya Tysklands säte flyttades från Bonn till Berlin 1999. Byggnaden har gjorts om efter att ryssarna intog den och lämnade ett och annat spår efter sig. Efter muren byggts hamnade riksdagen i Västberlin, men muren gick precis utanför.
Här är en vägg man bevarat. För den som har bra ögon ser att det är klotter på ryska. Vi hade en rysktalande med på resan och hon kunde konstatera att det mest var nonsens och ortnamn.
Riksdagsbyggnaden är full av olika monument och konstverk. Mäktigast var rummet med en låda för varje folkvald ledamot från 1919. En låda var föga förvånande mer fotad än alla andra.
Det fanns såklart kvinnor på många av skyltarna, men kvinnorepresentationen i det tyska parlamentet är inte tillfredsställande, trots kvinnlig förbundskansler. Endast 33% av de som sitter där idag är kvinnor.
Brandenburger Tor. Ofattbart att tänka sig att denna vackra palts en gång låg i utkanten av en stad och oåtkomlig för dem som bodde på andra sidan.
Vi begav oss till det judiska monumentet och det låg på Hannah Arendt-gatan. Det gjorde mig mycket glad. Hannah Arendt var filosof och judinna och har blivit känd för att ha varit älskarinna åt Martin Heidegger. Det är så typiskt för hennes verk och idéer är något att bli känd för i sig. Förhoppningsvis tänker fler på hennes kanske mest kända bok Den banala ondskan, om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem, när de hör hennes namn och inte på eventuella förbindelser till män. Mig ligger Arendt extra varmt om hjärtat i och med att jag skrev en uppsats i statsvetenskap om henne. Det kommer en film om henne på bio snart och den ska jag definitivt se!
Cora Berliner var vetenskapsman (finns det något bättre ord som är könsneutralt?), i ekonomi och sociologi. Hon mördades av nazisterna 1942, troligtvis i koncentrationslägret Maly Trostinez utanför Minsk i Vitryssland. Hanna Arendt lyckades fly till USA och undkom på så sätt nazisterna.
Det judiska monumentet i blött och grått snöfall. Hade jag haft mer tid hade jag promenerat omkring här och inte bara tagit en bild.
Berlins kanske mest meningslösa sevärdhet, men dock något som jag upplever att många män bara måste se – Hitlers bunker. Eller förlåt, en parkeringsplats. Ligger snett mitt emot det judiska monumentet så det går ju att ta sig över gatan och ta en bild på marken.
Alexanderplatz, centrum för Östberlin och det syns faktiskt fortfarande. Jag handlade en väldigt typisk östtysk present åt min son – en Sandmann-docka, eller John Blund som han heter här. Av varuhusets leksaksavdelning att döma är han fortfarande stor här.Vi promenerade Unten den Linden från Brandenburger Tor till Alexanderplatz och det var en promenad jag verkligen ville göra. Det ska vara vackert och det var det förmodligen också. Nu fick vi se allt i blötsnö och med en massa byggnadsställningar.
Alexanderplatz såg dock ut som jag hade förväntat mig. Vi letade efter ett fik och hittade bara ett. Skylten var i gult och rött – något jag förknippar mer med snabbmatshak – men där inne hade de underbara bakverk stora som om vi var lilleputtar på besök hos jättar. Mätta blev vi 🙂
Jag köpte en bok (dock inte på Alexanderplatz) om kvinnor i DDR och hur de överlevde förändringen till ett nytt liv som fria medborgare och konsumenter. Det ska bli spännande att läsa den!
Jag avstod från att köpa den här förfärliga t-shirten till sonen.
Slutligen tog vi en taxi till gamla Väst och handlade på KDW. Vi tog även en sväng förbi Gedächtniskirche, den sönderbombade kyrkan som står mitt emellan det nybyggda ”Lippensift” (kyrktornet) och ”Puderdose” (själva kyrkbyggnaden). Nu var den gamla kyrkan inkapslad för renovering och dessutom var det mörkt och snöfall så jag tog ingen bild. Däremot gick vi in i den fula puderdosan och där är det faktiskt bländande vackert. I färg, för att ni ska se det blå.
Det kanske ser ut som att jag hann med supermycket, men det mesta sågs på alldeles för kort tid och Berlin har så mycket, mycket mer att erbjuda. Jag har varit där två gånger förut, men båda gångerna lika kort. Nu är jag sugen på att åka dit på en weekend med min familj. Jag får göra det när mina böcker är utlästa!
En av mina favoritbarnboksförfattare, Åsa Mendel-Hartvig, kommer till Medborgarplatsens barnbiblioteket den andra mars klockan ett, för att bli intervjuad om hur man skriver en bra barnbok. Efteråt kan man mingla med författaren. Högläsning för barnen utlovas också.
Käbi Laretei levde sina första 18 år i Estland. 1940 flydde hon till Sverige med sin familj för att undgå deportering till Sibirien. Hon skulle inte återvända förrän 1988. I Sverige är Käbi Laretei känd som den berömda konsertpianist hon är, men som så många andra kvinnor är hon även känd för att hon varit gift med en känd man. Käbi var gift med Ingmar Bergman i tio år och de fick sonen Daniel.
Müllers novell om en familj är en berättelse om otrohet, förnekelse och hemligheter. På endast två sidor får hon ner en historia som utgår från ett släktträd och där det enkelt förklaras att ”far har en ett barn med en annan kvinna” och ”far ger det andra barnet julklappar”. Sedan går hon längre tillbaka i tiden och konstaterar att ”andra säger att mor har en annan man till far” och ”folk säger att han (morfar) (…) hade ihop det med någon annan”.
