Jag var inte helt säker på att jag skulle recensera den här boken av Marian Keyes. Hon är feminist och skriver om kvinnor i en postfeminsitisk värld. Boken om människorna på Star Street har inte ett tydligt kvinnotema till en början (de första 400 sidorna), men efter att ha läst hela så får boken en plats i Feministbiblioteket.
Vi får följa massor av personer som bor på Star Street i Dublin, men mest centrala är historierna om Maevy och Matt som har ett rätt så tråkigt äktenskap och där man tidigt förstår att det är något hemskt som ligger och gror under ytan. Katie och hennes relation med den mycket rikare Conall samt Lydia, den otrevliga taxichauffören är också viktiga i boken. Det som är feministiskt med den här boken är Katies kompromisslösa förhållning till män som sviker henne. Den våldtäktshistoria som nystas upp i slutet av boken problematiserar omvärldens syn på trevliga killar som våldtar och är mycket träffande skriven.
Detta är inte den bästa bok jag har läst, eller den mest feministiskt träffande, men om du vill ha något lättläst och som faktiskt lämnar lite, om än pyttelite, eftertanke så kan du läsa den här. Den är på tok för lång och stundvis mycket ointressant, men den hade sina poänger. Jag håller för övrigt med Dagens bok om att berättartekniken, men någon form av spöke som ibland tilltalar läsaren direkt är direkt fånig och gör boken ännu sämre än den redan var. Jag gillar Keyes andra böcker betydligt mer.
En feministisk kokbok, varför inte? Jag älskade Historieätarna och framförallt Lotta Lundgren. När jag fick höra att hon skrivit en kokbok som skulle kunna ses som feministisk och den dessutom var med på bokrean, så struntade jag i att jag hade lovat mig själv att inte köpa något och beställde den från Bokus. Och härmed kommer Feministbiblioteket få en ny kategori. Frågan är när Om jag var din hemmafru får en kompis.
Jag tycker att det är roligt att se att en kvinna skriver den här typen av böcker. Roliga kokböcker är annars något som män skriver. Kvinnor visar upp sina vackra leenden, de sitter inte och kramar kycklingbroiler.
När man har barn behöver man ett ställe där hen kan springa av sig ordentligt och det behövs efter hamburgare och pommes frittes. Vi hittade en liten oas och det visade sig vara ett bibliotek. Passande för en virtuell bibliotekarie! Här ser ni mig och Hugo läsa guideboken över Hongkong (och Macao). Det är tur att de asiatiska turisterna vi träffade på här var otroligt barnkära för annars kunde nog Hugo vara lite av pain in the ass, om ni förstår vad jag menar.
