Är kvinnolitteraturen från sjuttiotalet bortglömd? Eller är det klassiker som vi borde läsa även idag? I Bland hondjävlar och bitterfittor – kvinnokamp i litteraturen går Maria Ehrenberg igenom de stora verken av kvinnor från den andra vågens feminism; Erica Jongs Rädd att flyga, Marilyn Frenchs Kvinnorummet och svenska klassiker av Inger Alfvén och Kerstin Thorvall. Maria Ehrenberg är fil doktor i litteraturvetenskap och avdelningschef på Regionbiblioteket i Halland.

Nej, kvinnolitteraturen är knappast bortglömd. Många av böckerna som Ehrenberg analyserar har kommit i nytryck de senaste åren. Men de är främst ihågkomna som feministisk kamplitteratur. Ehrenberg menar att de istället borde få status som utvecklingsromaner och likställas med de samtida manliga generationsromanerna. Suzanne Brøggers Creme Fraishe och Erika Jongs Rädd att flyga påminner exempelvis om Ulf Lundells Jack. De är alla skrivna i jagform och handlingen ligger mycket nära författarens eget liv och upplevelser. Men det är Jack som har fått status som generationsroman. De andra har fått stå för det kvinnliga undantaget.

Temat för många av sjuttiotalsromanerna är kvinnor som har gjort upp med samhällets normer. De har kämpat för rätten att få arbeta och rätten till sin egen sexualitet. Ofta stod äktenskapet i centrum. Kvinnorna var fångade i det och männen levde fria liv med älskarinnor vid sidan om. Det är exempelvis huvudtemat i Kvinnorummet. Sexualiteten är ett annat återkommande motiv, mest radikalt hos Brøgger och Jong.

Men kvinnorörelsen var inte homogen. Kerstin Thorvall tillhörde dem som stod vid sidan. Eller placerades där. Hon ansågs inte politisk nog, vilket Ehrenberg ser som ett misstag. Det mest förbjudna från 1976 ansågs länge för personlig för att även kunna räknas som politisk. Ehrenberg menar att kvinnorörelsen på sjuttiotalet därmed missade Thorvalls feministiska poänger. Huvudpersonen Anna reflekterar över orättvisor och hennes tankar om hur en kvinna bör vara är samhällskritik.

Ehrenberg har en god poäng i att det är viktigt att uppvärdera böcker det vi hittills kallat kvinnokampslitteratur till utvecklingsromaner. Kvinnors liv är inte undantag utan en lika självklar del av vårt samhälle som mäns liv. Att inte kalla dem utvecklingsromaner är att befästa mannen som norm.

Samtidigt är det konstigt att Ehrenberg ser såg negativt på samtidslitteraturen. Enligt henne förväntas kvinnor idag läsa chick lit och heminredning. Det känns som en grov generalisering och tar hon tar inte hänsyn till de många bokbloggar som finns och där de som skriver oftast är kvinnor som läser betydligt mer varierat. Lyfter man blicken utanför Sverige och USA så finns det många författare som skriver om kvinnors frigörelse runt om i världen idag. Chimamanda Ngozie Adiche från Nigeria är en och Assia Djebar och Nawal el Saadawi från Algeriet respektive Egypten är två andra. Därmed inte sagt att utvecklingsromanerna skrivna av kvinnor på sjuttiotalet, bör glömmas bort. Bland hondjävlar och bitterfittor är en bra påminnelse som lockar till läsning av flera gamla klassiker.

Läs mer: Adlibris, Bokus