Sveland, Maria; Att springa; 2010

Att springaMaria Sveland skrev Bitterfittan som nästan har blivit en modern feministisk klassiker. Att springa är hennes andra bok och den är utgiven på Norstedts förlag.

Boken handlar om två tonårsflickor, Emma och Julia och deras respektive familjer. Emma lever med sin mamma Annika, som är vårdbiträde på ett ålderdomshem, och Julia lever i en familj med stereotypa könsroller. Mamman sköter om hemmet fastän hon har ett jobb, och pappan jobbar och förväntar sig mat på bordet när ha kommer hem. I början ger boken presenteras de olika familjerna och vänskapen mellan flickorna. I mitten av boken uppdagar sig det fruktansvärda, nämligen att pappan våldför sig regelbundet på Julia. Hennes familj splittras Julia och hennes mor och bror flyttar in hos Annika och Emma. Det blir sedan en berättelse om samhällets svek, om herrklubbars makt och om hur övergrepp på en ung flicka inte tas på allvar.

Temat i boken är viktigt och det är bra att det är den unga flickan som helt och hållet står i centrum. Men någonstans kan jag tycka att det trots allt blir lite överdrivet. Jag tror att många delar i boken, som beskriver hur människor från de sociala myndigheterna och polisen inte tar sitt ansvar, tyvärr är korrekta bilder av verkligen. Dock tror jag inte på gigantiska manliga konspirationer som styr hela samhällen. Boken var spännande och tog som sagt upp ett mycket viktigt tema, men jag blev lite väl irriterad i slutet för att tycka att den var fantastisk.

Läs också:
Aftonbladet
Bokhora
DN
Expressen
GP
SvD

Atwood, Margaret; Kattöga, 1988

KattögaKattöga är en gripande bok om en flickas uppväxt. Berättelsen ramas in av att huvudpersonen Elaine återkommer till sin hemstad Toronto där hon ska ha en vernissage. Hon är konstnär och numer bosatt i Vancouver.

I sin tidiga barndom har Elaine vuxit upp på Canadas gator med motell och campingplatser som bas. Hon har endast haft sin bror och hans vänner som sällskap. När familjen tillslut slår sig ner i Toronto, vet Elaine inte hur man umgås med flickor. Att världen delar upp pojkar och flickor i olika läger, är för henne ofattbart.  Detta illustreras med att Elaine anser det märkligt att skolan har två ingångar, en för flickor och en för pojkar. Hon finner vänner, men med tiden känner hon sig mer hotad av dem och vill inte leka med dem. De har makt över henne och allt kulminerar med att Elaine är nära att frysa ihjäl efter ett litet spratt av de andra flickorna. Hon vänder dem då äntligen ryggen och får nya vänner. Trots allt blir Elaine och Cordelia, den flickan som var värst mot henne, vänner igen i high school och hon kommer att vara närvarande i hela Elaines liv, trots att de inte ses så ofta efter att de har gått ut skolan. Som vuxen träffar Elaine många konstiga män, gifter sig, får barn, skiljer sig, flyr till Vancouver, gifter om sig och forsätter att måla. Hon engagerar sig också i olika kvinnogrupper och bli bland annat attackerad på en feministisk konstutställning.

Boken är fantastiskt bra och det är en njutning att läsa den. Den är självklar i feministbiblioteket då den tar upp många aspekter på könsskillnader och könsförtryck. Jag har fått så många tips om att läsa Margaret Atwood och jag blev inte besviken.

Ferry, Odette; Sissi – den oövervinnerliga; 1957

Sissi den oövervinnerligaMin mamma gav en av sina favoritböcker som barn till mig när jag var liten. Det var boken om den österrikiska kejsarinnan Elisabet, eller Sissi som hon kallades. Jag är inte något fan av varken kungligheter eller femtiotals-romantik, men denna bok har något mer, och det var nog därför som den har funnits med mig så länge. Jag läste den när jag var runt 12 år. Boken bygger på Ernst Marishkas film Sissi, face a son destin.

Sissi var gift med Frans Josef, kejsare av Österrike och kung av Ungern. Sissi var således kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern. Boken börjar med att Sissi besöker Ungern ensam samtidigt som en arg och traditionsbunden svärmor sitter i Wien och muttrar över att en kvinna ska stå vid sin makes sida. Frans Josef vill inte inskränka på sin hustrus frihet genom att be henne komma hem.  Förhållandet mellan kejsaren och kejsarinnan är kärleksfullt och man får intrycket av att kvinnans list styr mycket, även politiken. Boken är en roman, så den gör med andra ord inte anspråk på att vara sanningsenlig. När jag läste boken som barn gav det mig en känsla av att kvinnor också kan har haft betydelse i historien, samtidigt som jag blev oerhört intresserad av att åka till Wien och lära mig mer om Österrike-Ungern.

Det är inte sanningshalten i boken som är det väsentliga, utan den känsla som den för med sig. För mig har den inneburit ett större intresse för drottningar bakom de stora kungarna. Och så ett intresse för Wien, såklart. Dit flyttade jag 10 år senare för att plugga.

Montgomery, Lucy Maud; Anne på Grönkulla; 1908

Anne på GrönkullaFå litterära figurer har jag älskat så mycket om den hemlösa flickan Anne, som fick komma till Grönkulla. Syskonen Marilla och Matthew ville egentligen hellre ha en pojke som kunde hjälpa till på gården men Matthew blev förtjust i den ensamma flickan och tog henne med hem, trots att det hade råkat bli fel kön på barnet han skulle hämta.

Marilla är den stränga och till synes ibland elaka kvinna som kommer att ta hand om Anne. I början har flickan det inte lätt i det nya hemmet, men Matthew står alltid på hennes sida och så småningom mjuknar Marilla upp och blir en varm mor för henne. Anne får så småningom vänner, däribland bästa vännen Diana, och hon lär sig också att stå emot gliringar från unga pojkar som retas för att få hennes uppmärksamhet.

I Anne på Grönkulla står kvinnorna i centrum och det är inga mjäkiga eller viljelösa kvinnor. Marilla är den starka kvinnan som vet vad hon vill och aldrig viker en tum för det hon tror på, samtidigt som hon är en varm och godhjärtad person (även om hon verkade lite skrämmande i början). Anne är den smarta och duktiga tjejen som senare ska komma att gå långt i livet. Så mycket bättre kvinnliga förebilder är svårt att få för unga tjejer!

Feministbrud på kulturjakt i Frankrike

I somras var jag på semester i Frankrike tillsammans med min man, min bror och min svåger, och av många saker som vi gjorde där var flera saker av kulturell natur och jag delar här med mig av det som var av feministiskt intresse.

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

Jag vid Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

Såklart var den feministiska höjdpunkten Simone de Beauvoirs grav på Montparnasse-kyrkogården i Paris. Det finns många gravar på samma kyrkogård där det ligger berömda personer, men alla kyrkogårdens få besökare dagen då vi var där, verkade ha samma mål som oss.

Kyrkan vid platsen där Jeanne d'Arc brändes på bål 1431

Här brändes Jeanne d'Arc på bål 1431

Resan började med en tredagars bilsemester i Normandie. På väg tillbaka till flygplatsen utanför Paris besökte vi staden Rouen. Här blev Jeanne d’Arc bränd på bål 1431.  På den översta bilden syns den moderna kyrka som ligger vid platsen där Jeanne d’Arc brändes. Taket ska symbolisera flammor. Den nedre bilden visar blomsterrabatten och den lilla skylt som talar om att det var här det skedde.

Jag och posters av Guerilla Girls

Vi besökte det moderna konstmuseet Centre de Pompidou och det var ett fantastiskt museum. Jag älskar konst, och särskilt modern konstr. En utställning om kvinnor och kvinnors konstnärskap, elle@pompidou, pågick och jag fastnade särskilt för Guerilla Girls. Den fantastiska filmaffischen fanns tyvärr inte att köpa i museebutiken, men jag har beställt den på nätet. En bok om utställningen köpte jag och den får ni hålla utkik efter här!

Mona Lisa och hysteriska turister

Såklart besökte vi även Louvren. Att se Mona Lisa där är ingen konstupplevelse, man får snarare än känsla av att vara på presskonferens. Helt hysteriskt.

Magdalena vid nattlampanI andra rum på museet kan man nästan vara ensam med konsten. Här blir jag fotad vi en av mina favoriter på Louvren, Magdalena vid nattlampan, som är målad av George de la Tour. Jag vet egentligen inte vad jag älskar med denna tavla, men det är kanske den blandningen mellan melankoli och olycklig kärlek som jag tycker mig utläsa av bilden (Magdalena är Maria Magdalena och bilden har förmodligen en mer religiös tolkning än det jag som amatör och icke religiös, har sett när jag betraktat den).

Jag och Andreas på Pont Neuf

Slutligen en bild som får symbolisera De älskande på Pont Neuf, min favoritfilm när jag pluggade i Göteborg. Vi såg den tillsammans vi i korridoren på Kjellmansgatan 7.

Oksanen, Sofi; Baby Jane; 2005

Baby JaneBaby Jane handlar om en ung kvinna som blir tagen med storm av Piki, Helsingfors coolaste flata . De blir ett par och båda lider av depressioner och de har inga jobb. De går ut och festar mycket och åker taxi hem och det måste finansieras på något sätt. För att försörja sig säljer de begagnade underkläder till finska män. Förhållandet börjar knaka i fogarna när berättarjaget börjar grubbla över varför Piki aldrig vill träffa henne nykter. Hon lämnar gayvärlden och flyttar in hos en man.

Två teman är centrala i boken. Det första är homovärlden och vilka fördomar som finns där. Berättarjaget är femme (kvinnlig flata) och på grund av detta är det många som hackar på henne och de ser henne inte som en riktig flata. Hon känner sig inte alltid hemma i homovärlden, men inte heller i den heterovärld som hon senare väljer.  Ett intressant tema då man ibland kan förledas att tro att homosexuella människor alltid är öppna och toleranta mot varandra bara för att de själva är förtryckta i resten av samhället.

För det andra är det en bok om att älska någon som är psykiskt sjuk och den smärta det innebär att tro att man bli negligerad, när det i själva verket är en sjukdom som står emellan.  Det finns en kritik mot samhället som ibland tycks strunta i dem som har det allra svårast. När det behövs terapi så är det tabletter som erbjuds.

Oksanen är kontroversiell och hon vill provocera och hon lyckas väl i Baby Jane. Jag tyckte om boken ända fram till slutet. Jag hade hoppats på mer efter den starka öppningen.

Mer kvinnor bland klassikerna

Dagens DN-debatt gör mig glad. 22 kulturfrämjare går ut och kräver fler kvinnor i bokserien Alla tiders klassiker. Ett av feministbibliotekets syften är att försöka ge kvinnor förebilder inom litteraturen och här lyfter jag fram flera av de kvinnliga klassiska författare som jag har läst. Det borde vara alldeles självklart att man lyfter fram kvinnor i litteraturhistorien. Det är viktigt för framtiden att flickor, såväl som pojkar, får känna att det finns personer av både könen som varit framgångsrika och producerat texter som håller än idag. För att komma någon vart med jämställdheten idag är det viktigt att se hur vår historia verkligen såg ut och inte bara låta oss förblindas av gamla strukturer.

Kvinnor som borde lyftas fram och läsas av fler är till exempel Elin Wägner och Fredrika Bremer bland svenska författare. En del kvinnor har dessutom haft det svårt att skriva eftersom de motarbetad av fader och/eller make, såsom Victoria Benedictsson, vilket gör dem om möjligt ännu mer beundransvärda. Internationellt kan jag rekommendera Virginia Woolf och Mary Wollstonecraft, men det finns så klart, många, många fler. Och har du tips på fler kvinnliga klassiska författare så släpp loss i kommentatorsfältet!

Wennstam, Katarina; Dödergök; 2008

DödergökDenna deckare handlar om Maria och hennes man som flyttar in i ett hus där det tidigare bott ett par där mannen dödade sin fru i köket. När Maria förstår vad som skett blir hon som besatt av historien och börjar forska i den. Hon är arbetslös och vill tillbaka till medievärlden och börjar så sakteliga förstå att hon är ett gigantiskt scoop på spåren.

Vi får inte bara följa den arbetslösa reportern Maria, utan också hennes man som alltmer börjar lockas av sina kollegor som inte går omkring i mysbrallor, polisen som utreder ett brott om hedersmord och åklagaren i fallet hedersmordet. Åklagaren och polisen var även inblandade i det fall då mannen, som även var polis, sköt sin fru i det som nu är Marias hem.

Det var en spännande deckare, men jag kan inte komma ifrån att Wennstams romaner är lite väl feministiskt tillrättalagda. Som deckare håller den dock måttet i en svensk kontext och hamnar någonstans i samma gäng som Mari Jungstedts och Camilla Läckbergs deckare.

Gästrecension av Karolina Lindén: Skantze, Margareta; Vägen till Henne; 2010

Karolina LindénKarolina Lindén är liberal och feministisk politiker som i höst kandiderar både till riksdag (Halland) och kommunfullmäktige (Härryda kommun i Bohuslän) för folkparitet. Hon bor i Mölnlycke utanför Göteborg och har tidigare bott i Åsa i Halland. På hennes blogg kan ni läsa mer om varför ni ska rösta på henne i höst.

 

Vägen till henneMargareta Skantze är dramatiker och regissör och uppmärksammades i samband med sitt drama Maria Magdalena som väckte en av 2000-talets hetaste debatter när den hade premiär i Finland år 2006. Vägen till Henne behandlar synen på kvinnan inom religionen genom historien. Den tar sin utgångspunkt i de forntida gudinnekulterna som satte den stora föderskan i centrum och rör sig senare genom historien fram till idag. Särskild vikt läggs vid gudinnorna Inanna, Isis och Artemis och senare Jungfru Maria och Maria. Magdalena.

Boken är oerhört intressant och lyfter fram nya historiska skeenden. Fram tills för bara några decennier sedan grävde man inte ut gravar som inte innehöll vapen, eftersom de ansågs oviktiga! Sedan dessa ”obeväpnade” gravar nu grävts ut träder en annan bild fram att religion och liv i samhällena före antiken och de stora bokreligionerna. Skantze tecknar bilden av matriarkat som senare förtrycker män. Antikens förhärligande av den manliga hjälten och bokreligionernas mansdoktrin ses här som en revolt mot det matriarkat som rådde i tusentals år. Skantze skildrar senare hur antikens misogyna tänkare omformade bilden av kvinnan och hur Jesus kvinnosyn förvanskades av kyrkofäderna.

Att läsa Vägen till Henne har gett mig en hel lista av gudinnor och historiska kvinnor att titta närmare på. Boken återupprättar också bilden av kvinnor (tex Jungfru Maria) som genom århundradena styrkts ur historien eller dragits i smutsen för att det har passat makteliten. Gudinnor (och kvinnor i allmänhet) har beskurits från att visa vrede, styrka, passion och sexualitet de senaste århundradena, trots att de från början var centrala egenskaper i deras gestaltning.

Läs boken, upprätta din egen lista och ge dig ut på jakt efter historiens coolaste brudar. Jag börjar med gudinnan Inanna, Isis, Artemis och Kybbele, Drottningen av Saba, Lilith och Jungfru Marias mor Anna.

Nin, Anaïs; Venusdeltat; 1977

VenusdeltatNär det kommer till feministisk erotik är det många feminister som föreslår Anaïs Nin. Dock verkar det som att det fortfarande tvistas om ifall Nin verkligen var feminist eller inte. Hur som helst inhandlade jag Venusdeltat på Myrorna för massor av år sedan och sedan dess har den stått i min hylla. Jag läste några noveller första kvällen, men när det kom till incest och pedofili så var jag inte längre intresserad. Nu har jag gett boken en andra chans.

Det är inte en samling politiskt korrekta noveller om sex, det måste man ha klart för sig, och den som inte tycker att det är kittlande med gruppvåldtäkter och män som blir upphetsande av barn, bör läsa boken selektivt. Det finns dock otroligt många erotiska, sexiga och vackra noveller som man blir kåt av. Några för att de snuddar vid det förbjudna (utöver ovan nämnda brottsliga handlingar) och andra för att de naket och osminkat skildrar sex och kåthet.

Anledningen till att jag recenserar denna bok här på Feministbiblioteket är att det är en kvinna som skildrar erotik och det är en kvinnas fantasier.  Kvinnliga fantasier är i verkligheten naturligtvis inte enbart rosenskimrande och politiskt korrekta och därför kan jag stå ut med att vissa av novellernas innehåll inte passade mig för fem öre. Många av novellerna har kvinnor i huvudrollen och det är ofta kvinnor med en aldrig sinande lust. Det är för att Venusdeltat tar oss med till erotik som tänjer på gränserna och för att den framhäver kvinnor med enorm sexlust, som den (i stort) är en bra bok som jag kan rekommendera.