Chiziane, Paulina; Kärlekens ärr; 1994

Mocambique berättarJag har läst de två novellerna ut Moçambique berättar: Kärlekens ärr som är skrivna av kvinnliga författare. Jag recenserar dem en och en.

Paulina Chiziane är född 1955 och var den första kvinna att ge ut en roman i Moçambique. Kärlekens ärr är en kvinnas berättelse om hur hennes liv hade kunnat sluta lika fruktansvärt som de kvinnor som dödad sina barn i förtvivlan över att de är ensamma, utstötta och fattiga. Hon berättar sin livs historia för dem som fördömt barnamörderskor, men hennes historia slutar lyckligt. Mycket lyckligt. Novellen har en tydlig sensmoral att inte döma dem som redan är tillräckligt dömda av andra. Kvinnor får inte välja vem de ska gifta sig med, kan förvisas från sin familj om hon blir med barn och andra människor kan utnyttja henne fritt.

Kärlekens ärr är en feministisk novell om kvinnors hårda levnadsvillkor på vissa håll i världen. Det är också en berättelse om hur kärleken kan övervinna allt och att det kan sluta riktigt lyckligt om man bara tillåts gå sin egen väg.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Momplé, Lilia; Stress; 1997

Mocambique berättarJag har läst de två novellerna ut Moçambique berättar: Kärlekens ärr som är skrivna av kvinnliga författare. Jag recenserar dem en och en.

Lilia Momplé är född 1935 och är en av Moçambiques främsta kvinnliga författare. Hon skriver ofta ur ett kvinnoperspektiv och har skildrat inbördeskriget i sina verk. Stress kommer från en novellsamling som inte finns översatt till svenska. Vi får möta en sargad ung man som sitter på sin balkong och dricker en öl genom en kvinnas ögon. Hon är älskarinna till en man som ger henne det hon vill ha. Hon bor i ett tämligen exklusivt bostadsområde, men där bor också fattiga människor som mannen mittemot. Kvinnan blir besviken över att mannen inte ägnar henne en blick och hon ska få en hämnd för det som är bättre än hon någonsin kan föreställa sig.

Brutalt och cyniskt, men under ytan en berättelse om människor i ett land som har det mycket svårt. Det är en kvinnor som betraktar, en man som är i centrum för handlingen och en annan kvinna som blir offer för omständigheterna. En bra bra novell med bra tvist på slutet.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Novell-lördag: Moçambique

Moçambiques flaggaJag tar en paus från alla idrottskvinnor som jag kör den här friidrottsveckan med novell-lördag. Veckans tema är Moçambique. De två noveller jag läst idag kommer från Tranans novellsamling Moçambique berättar: Kärlekens ärr.

Före dessa noveller har jag inte läst något från Moçambique. Jag läste de två noveller som fanns i samlingen av kvinnliga författare och sedan läste jag Mia Cuoto som jag hört mycket om innan. Han är man och skrev inga feministiska noveller så jag recenserar inte dem.

Novellerna jag läst den här veckan var mycket bra. Den första recensionen publicerats om en timma och den andra kl 16.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Florence Griffith Joyner

Florence Griffith Joyner Idag presenterar jag en kvinna som jag har ett ambivalent förhållande till. Florence Griffith Joyner är världens genom tiderna snabbaste 100-meterslöperska. Ingen har varit i närheten av hennes världsrekord, som hon satte strax före (100 m) och under (200 m) OS i Seoul 1988. Hon dog en mystisk död när hon bara var 38 år och ryktena om doping gick då heta.

Flo-Jo var min första friidrottsidol. Jag var 11 år 1988 och det var inte många i min ålder som var galna i sport och lärde sig namnet på alla OS-deltagare. Jag sög i mig allt och var alldeles tom när OS var över.

Jag kommer aldrig glömma den häftiga och supersnabba kvinnan i det fantastiska håret och de långa naglarna. Dessutom tycktes hon springa med ett leende på läpparna. Jag ville springa som hon!

Mycket pekar dock på doping: tidsandan, det oslagbara resultaten, andra senare amerikanska dopingavslöjanden (Marion Jones bl a), det för tidiga dödsfallet och att hon slutade redan 1989 bara ett år efter sina fantastiska världsrekord.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Katrin Krabbe

Katrin KrabbeOk, idag presenterar jag inte en kvinnlig förebild. Med tanke på att jag misslyckats nyligen med detta mitt uppdrag, så kör jag på annan linje. Katrin Krabbe är feministiskt intressant på ett annat sätt. I hennes fall kom utseendet förmodligen att spela en stor roll. Hon kom efter den värsta dopinggeneration av östtyska friidrottskvinnor och hon var till skillnad från dem snygg. Hon var min stora idol när hon vann guld både i EM i Split 1990 och VM i Tokyo 1991.

Hur var det nu då, åkte hon fast för doping? Eller varför slutande hon? Så har diskussionerna gått mellan  mig och mina sportnördiga vänner de få gånger då Krabbe har kommit upp på tapeten. Ingen av gångerna har jag bemödat mig att ta reda på hur det var. Eller så gjorde jag det och glömde igen. Jag mindes något om ihopblandade urinprov och att hon inte var med i OS i Barcelona 1992.

Såhär var det om man får tro Wikipedias svenska och tyska sidor: Hon och landsmaninnan Grit Breuer åkte fast för ett astmapreparat som inte var dopingklassat och blev avstängda i ett år. Detta straff skulle sedan förlängas till att gälla till efter VM 1995, bland annat för att Krabbe ansetts uppträtt osportsligt. Breuer accepterade straffet, men Krabbe kämpade länge för upprättelse. 2001 fick hon ett skadestånd på 2,1 miljoner d-mark för förlorade prispengar. Men 2008 dömdes hon för skattefusk.

I en artikel för längesedan i den feministiska tidskriften Bleck, skrev Linna Johansson om de östtyska friidrottskvinnorna. Jag kan inte dubbelkolla citatet, men hon skrev ungefär att Krabbe aldrig blev en symbol för det östtyska dopingfusket för att hon var för snygg. Detta är mycket intressant, och jag tror att det stämmer. Det är uppenbarligen viktigt för vissa hur kvinnor som idrottar ser ut. Det ser vi idag på den eviga och märkliga diskussionen om damfotbollens vara eller icke vara.

Ni som ser bilden ovan kanske inte tycker att Krabbe ser så där jättesnygg ut, men i den tid och det sammanhang hon kom fram i så var hon det. Vem minns inte alla dessa kvinnor som såg ut som män och som vann allt? De kom från ett land dit vi aldrig åkte och som visserligen låg nära, men ändå så oändligt långt bort. Där var det kommunistisk diktatur och där dopade man sig och kunde varken sminka sig eller klä sig snyggt. 1989 föll muren och 1990 tävlade personer från Öst- och Västtyskland tillsammans som Tyskland. Allt var nytt, allt var bra och kvinnorna var snygga och såg inte längre ut som män. Den fiende som fanns på åttiotalet i form av manhaftiga sprinterns och längdhoppare, var borta. Men den fiende som fanns hade vi ett behov av att ha kvar, som ett minne. Den fiende skulle aldrig kunna bli Katrin Krabbe. Hon passar inte in i mallen. Det är därför jag tror att så många inte minns vad som hände med henne, eller ens minns henne överhuvudtaget.

Jelena Isinbajeva är inte längre en bra förebild :(

Jag tar tillbaka allt jag skrev häromdagen om Jelena Isinbajeva. Hon visar sig vara homofob och mot kärlek mellan människor som inte har samma läggning som hon själv. Hon tror att vissa människors kärlek är ett hot mot den ryska nationen. Sådana förebilder kan man klara sig utan.

Läs Aftonbladet.

Emma Green Tregaro är en förebild av rang som med små medel (måla naglarna) lyckas få stor uppmärksamhet. Egentligen ska detta inte vara så stort, för det hon tycker är ju något så självklart som att alla ska få älska vem de vill.

Läs Aftonbladet.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Ann-Louise Skoglund

Ann-Louise SkoglundDet pågår ett friidrotts-VM och jag passar därför på att köra lite berömda och glömda friidrottskvinnor varje dag. Idag vill jag uppmärksamma Ann-Louise Skoglund, då berömd, men idag nästan glömd.

Hon vann friidrotts-EM på 400 m häck i Aten 1982 och kom sexa på VM i Helsingfors 1983. I OS i Los Angeles 1984 skulle hon ta guld, i alla fall om man får tro de högt uppskruvade förväntningarna på hemmaplan. Det var kanske inte så realistiska, men hon kom i vilket fall femma (vilket väl får ses som ett utomordentligt bra resultat). Hon deltog också i EM 1986 i Stuttgart där hon kom fyra, men sedan försvann hon.

Idag är hon representant i Sveriges Olympliska kommittée och hon lär ha nobbat SVT:s Mästarnas Mästare. Jag tror inte att människor verkligen har glömt henne, men hon har på något sätt fallit ur det kollektiva minnet. En fantastiskt duktig friidrottare var hon och jag tycker att hon förtjänar lite uppmärksamhet i dessa dagar. Jag var tyvärr för liten för att minnas loppet i Los Angeles. Jag minns bara kanotguld från det OS:et, då jag bara var sju år.

Paulsen, Marit; Liten Ida; 1979

Liten IdaJag läste Marit Paulsens Liten Ida när jag gick på gymnasiet och jag använde den i mitt specialarbete om det tyskockuperade Norge under andra världskriget. Boken har självbiografiska inslag och det är en bok du inte glömmer i första taget. Idag är jag partikamrat med Marit Paulsen, men jag känner inte att det påverkar mitt omdöme om den här boken, som jag inte läst sedan gymnasiet.

Ida bor i Nordnorge och är dotter till en norsk kvinna och en tysk soldat. Hemma får hon stryk och i byn är hon utfryst som den tyskunge hon är. Inga barn får leka med henne och hon förstår inte varför. Vi får följa den lilla flickan genom det hårda livet och och se kriget med hennes ögon. Hon får vara ett tag i en bondfamilj där hon känner värme för första gången, men när kriget är över måste hon tillbaka till sin mamma. Bokens upplösning är otroligt gripande.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Jelena Isinbajeva

Jelena IsinbajevaHon har vunnit allt som går att vinna, flera gånger om. Hon var den första kvinnan att klara 5 meter i stavhopp och hon har slagit världsrekord inte mindre än 16 gånger. Det råder ingen som helst tvekan om att Jelena Isinbajeva är en av världens främsta idrottare.

Hon är alltid favorit till segern, men hon har ibland, trots sin överlägsenhet, fått stora skälvan och missat. Förra året i OS i London tog hon ”bara” brons och i VM i Berlin 2009 rev hon ut sig i finalen på ingångshöjden.

Nu är det dags för revansch och inför hemmapubliken i Moskva är hon nog väldigt sugen på att ta ett guld. Finalen börjar i detta nu och jag ska definitivt titta och heja!

Tematrio v 33 – Titelyrken

Lyran kör dag favorit i repris och vill att vi listar tre böcker med yrken i titeln. Jag har tidigare listat tre här och här kommer tre nya:

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood: I den fiktiva framtida religiösa utbrytarstaten i USA är tjänarinna ett yrke. Det går ut på att föda ett barn åt sin anförare (mäktig man) för att hustrun är steril. Klarar hon inte det får hon bo i straffkoloni.

Presidentens val av Anne Holt: Mycket passande i dessa dagar då Obama kom på andra tankar och valde att besöka Sverige istället för Ryssland. Presidentens val handlar om USA:s första kvinnliga president som utsätts för brott i Norge. Den framtida presidenten är en kvinna.

Arbetsbiens kärlek av Alexandra Kollontaj: Ok, arbetsbin är väl inget riktigt yrke, men det är en beteckning på de duktiga arbetare i Sovjetunionen som såg till landet, och inte sitt eget bästa.