Beyala, Calixthe; Ännu talar träden; 2002

Ännu talar trädenInom ramen för Lyrans Jorden runt-resa, som denna månad går till Afrika, har jag läst Calixthe Beyalas bok Ännu talar träden. På Adlibris kan jag läsa att författaren är en skarp feminist och det gjorde mig såklart mycket intresserad. Beyala är född och uppvuxen i Kamerun, men bor sedan många år i Frankrike.

Ännu talar träden är, enligt författaren själv, hennes mest afrikanska bok. Den utspelar sig i Kamerun under första världskriget. Kamerun var tyskt, men återtogs av fransmännen (och britterna, men boken utspelar sig i den del som blev franskt) och detta skildras i början av boken. Eden, bokens huvudperson, är till en början en liten flicka, men hon växer upp och blir kvinna. Hon är dotter till byns hövding och det sägs att hon inte är vacker, men mycket stark. Byn lever sitt eget liv parallellt med kolonialmakten och de stiftar sina egna lagar. Världarna möts när en fransman hoppar av kriget och bosätter sig i byn. Han gifter sig med en afrikanska. När fransmännen sedan tar över är det dags för honom att få en hög position och då ger han sig av.

SPOILERVARNING

Jag hade inte mycket behållning av den här boken, mer än att det var intressant att läsa om Kameruns historia från första världskriget och framåt. Men en stor feministisk poäng görs i slutet av boken. Eden har gift sig med en våldsam man och en dag hamnar hon i rätten mot honom. Fransmannen, som hon känner, är domare och dömer först till mannens fördel för äktenskap är äktenskap och där har mannen rättigheter. Men Eden ger sig inte. Hon talar om för alla att domaren själv är gift med en afrikansk kvinna som han struntar i så antingen gäller fransk lag eller så är han själv redan gift. Han kan inte göra annat än att låta henne upplösa sitt äktenskap då det inte är gjort enligt fransk lagstiftning.

Nej, ingen höjdarbok tyvärr. Men roligt att läsa något ovanligt, som jag alltid tycker.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Leopard, SvD

Vem får nobelpriset i litteratur 2013?

NobelpengNu börjas det gissas runtom i bloggosfären. Vem får årets nobelpris i litteratur? Jag har blivit tillfrågad att ställa upp på en miniintervju på Nobelprisprojektet och Mimmimarie utlyser en tävling med nobelpristagarböcker som lottas ut om man gissar rätt. Jag kommer förmodligen inte att gissa rätt för jag kommer att gissa med hjärtat. Som ni kan se på Josefins blogg om ett par dagar så är det man gissar inte alltid det man tror.

Härmed deltar jag i Mimmimaries tävling och gissar på Assia Djebar. Förra året gissade jag på Nawal El Saadawi och trodde verkligen att hon skulle få det. Det verkar som om hon har hamnat lite utanför snacket i år om man får tro vadslagningsbyråerna så jag slänger in en annan fantastisk Nordafrikansk författare.

Om det nu skulle vara så att priset istället går till Saadawi, Alice Munro, Joyce Carol Oates eller Margaret Atwood så kommer jag inte gråta över att inte få vara med i utlottning av böcker. Inte heller om någon annan fantastisk kvinna skulle få det. Skulle priset gå till en man, kanske rentav med tvivelaktiga politiska åsikter, ja då kommer jag inte tveka att spy ut min besvikelse här på bloggen. Kalla mig kvoteringsivrare om ni vill. Själv väljer jag att se till kompetens som aldrig belönas.

Jag har mitt eget lilla projekt att läsa ett årtiondes nobelpristagare om året. Jag håller på med 70-talet och vet inte om jag kommer att orka ta mig igenom Patrick Whites Livets träd, men jag ska försöka. Sedan har jag kvar två förmodat tråkiga manliga poeter. 70-talet var inte feminismens årtionde i svenska Akademin kan jag krasst konstatera.

Nej, nu ska jag sluta vara bitter och hoppas på en härlig kvinna, gärna feminist, som pristagare i år!

Nicolaie, Ioana; Himlen i magen; 2005

Himlen i magenJag hade inte hört talas om författaren eller boken när min vän på bokmässan tyckte att vi skulle lyssna på när Ioana Nicolaie pratade om sin bok Himlen i magen, en bok om graviditet. Nicolaie säger själv att det är en roman, därför klassar jag den som det, även om lyrik också ligger nära till hands. Författaren är poet och det poetiska stilen i den här romanen är fantastiskt.

Kära flicka, käre pojk!
Jag vill skydda dig från allt ont. Jag har sett dina skelettdelar i genomskinliga muskler. (…) Ditt hjärta glänser av svett. Jag vill stödja dig i paniken. (…)

Att skildra graviditet var förbjudet i Ceausescus Rumänien. 2005 kom Himlen i magen ut och den var då kontroversiell för att den fyllde ett tomrum. Den skildrar en kvinna som förundrat betraktar sin graviditet, med alla dess problem och alla hoppfulla tankar. Hon är både längtansfull för det som komma skall och irriterad över sitt ibland jobbiga tillstånd. Hon betraktar även vården och alla människor runtomkring. Hennes man, Mir (författarens man är Mircea Cartarescu, också författare), finns också där, men står lite bredvid.

Jag älskade denna lilla poetiska roman. Igenkänningsfaktorn var hög. Det var också intressant att något så vardagligt för mängder av kvinnor varje dag kan vara så kontroversiellt att skriva om. Jag rekommenderar den här boken till alla kvinnor som har varit eller vill bli gravida, men framförallt rekommenderar jag den till alla som är det just i detta nu.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Läs intervju med Ioana Nocolaie i SvD

Signerat ex av Himlen i magen

Jag har ett signerat ex!

Bokbloggsjerka v 40 – bokmiljöer

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det!

Nej, jag ska inte svara Hogwarts. Jag älskar att resa och av någon anledning har det mest blivit resor till Asien. När jag och min man upptäckte Asien 2007 var det svårt att släppa det. Det fanns ju så mycket mer att upptäcka! Inte mindre än fyra långresor har det blivit dit och bara en gång har vi besökt ett ställe vi varit på förut (Hongkong). Vi vill såklart besöka andra delar av världen också och i somras gjorde jag en litterär jorden rundresa och jag fortsätter även under hösten.

Pratar vi underbara stränder och palmer så är jag mycket inspirerad av Célestine Vaites bok I kloka kvinnors sällskap, som utspelar sig på ön Tahiti i Franska Polynesien i Oceanien. Det ska vara en riktig paradisö och den skulle jag verkligen vilja besöka. Vaites gör bra reklam för sin hemö..

Ett annat land jag är otroligt sugen på är Island. Och jag blev inte mindre sugen när jag läste Steinunn Sigurðardóttirs bok Hjärttrakten. Det är sommar och det är roadtrip genom hela Island. Underbara vyer som fastnar på näthinnan. Vill dit!

Och för att återknyta till novellerna jag läste igår så blev jag intresserad av att se med av Indonesien, specifikt Bali, när jag läste Oka Rusminis Sitas eld. Min upplevelse av Indonesien är hittills bara sol och bad. Bali för mig är bara sol och bad. Novellen gav mig en annan sida av Bali och jag skulle vilja åka dit och se mer än just bara sol och bad.

Jag läser på en strand på ön Bintan, Indonesien

Jag ligger på stranden och läser på Bintan, Indonesien. 2010.

Avlutning novell-lördag: Indonesien

Indonesiens flaggaJag har läst fem noveller ur Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar. Fyra är samtida och en är från före Suhartos diktatur. Av fem novellförfattare är en från Djakarta, en från västra Java, en från Sumatara, en från Sulawesi och en från Bali. Det är en fin geografisk spridning tycker jag!

Jag har läst mig mycket om den indonesiska historien. Novellerna har avhandlat holländarna, den japanska ockupationen, diktaturen och tiden efter. Ur den aspekten så gav dessa noveller mig otroligt mycket. Det var också en fantastisk läsupplevelse och det var riktigt bra litteratur.

Bäst alla kategorier: Ma’Esah
Mest feministisk: Sitas eld
Mest skrämmande: Dockorna och mannen i dimman

Jag kommer att läsa mer från Indonesien, det är jag säker på. Oka Rusmini står på att-läsa-listan. Nästa vecka ska vi hålla oss lite närmare. Novell-lördag 12/10 kommer att ha tema Tyskland.

Wulan Ratna, Wa Ode; Runduma; 2005

Indonesien Berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilarI Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar finns fem noveller skrivna av kvinnor. Jag recenserar dem här en och en.

Wa Ode Wulan Ratna är från ön Sulawesi och novellen Runduma handlar om livet och kulturen där. Novellens jag lever med sin far och hon är otroligt kär i Runduma. Fadern vill inte att hon gifter sig med honom och han är beredd att gå långt för att förhindra det. Det kommer att visa sig att kärleken inte är besvarad, ändå sprider fadern ut att flickan inte är oskuld och därmed inte kommer att kunna gifta sig någonsin.

Det var inte den novell som fångade mig mest av de noveller jag läst till idag, men det var en fin berättelse om hur kvinnor förlorar på krav på renhet och avhållsamhet före äktenskapet. Det är också en berättelse om skvaller och hur bykulturen kan påverka en ung flickas liv. Skrämmande såklart.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Ayu, Djenar Maesa; De sade att jag är en apa; 2002

Indonesien Berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilarI Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar finns fem noveller skrivna av kvinnor. Jag recenserar dem här en och en.

Djenar Maesa Ayu är en av de mest populära novellförfattarna i Indonesien idag enligt redaktören Stefan Danerek. Hon är från huvudstaden Djakarta på ön Java. Hon skriver om det tabubelagda ämnet kvinnlig sexualitet. De sade att jag är en apa är som en fabel som utspelar sig på en fest. Alla är djur. Det förekommer flirt, övergrepp och hämnd på en toalett.

Jag vet inte om jag förstod den här novellen. Är det meningen att det ska vara en fabel? Eller är det en maskerad? Eller rentav bara ett sätt att beskriva människor genom att likna dem vid olika djur? Det är lite läskigt spännande och jag gillar den feministiska inramningen, men det blev som sagt lite väl abstrakt för min smak. Lite kuriosa är att författaren är fyra år äldre än jag (född 1973) och har ett barnbarn i samma ålder som mitt barn. Det säger kanske något om kulturskillnaderna mellan Sverige och Indonesien.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Rukiah, Siti; Ma’Esah; 1948

Indonesien Berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilarI Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar finns fem noveller skrivna av kvinnor. Jag recenserar dem här en och en.

Av de noveller jag recenserat från Tranans indonesiska novellsamling är Siti Rukiahs Ma’Esah den enda som inte är samtida. Rukiah var en stor och mångfacetterad författare från ön Java. Hon var även politiskt aktiv. Som vänsteraktivist blev hon censurerad och ignorerad och försvann helt från kulturscenen efter 1967. i Ma’Esah får vi möta den aningslösa kvinnan som inte vet mycket om vad som händer runtomkring henne, mer än att människor dör. Själv klarar hon flera katastrofer och hon blir mycket förvånad den dagen japanerna utan förvarning bränner ner hennes lilla hydda.

Det här var en novell jag tyckte mycket om. Författaren använder sig av den aningslösa kvinnan för att skildra de hemskheter som landet och dess befolkning utsatts för. Det känns mycket tråkigt att denna lysande författare tvingades bort från skrivandet pga den godtyckliga censuren som rådde i landet mellan 1967 och 1998. Rukiah skulle aldrig få njuta av friheten, för hon dog 1996.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Rusmini, Oka; Sitas eld; 2004

Indonesien Berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilarI Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar finns fem noveller skrivna av kvinnor. Jag recenserar dem här en och en.

I Sitas eld av Oka Rusmini får vi möta flickan Sita som bor på Bali och vars mamma är respekterad både av den holländska kolonialmakten och av motståndsrörelsen. Hon får veta av mannen Sawer att mamman är konkubin åt den holländska ledaren och genom det kan få information som hon ger till motståndsrörelsen. När Indonesien äntligen blir fritt visar det sig att japanerna som befriade dem inte alls ville dem väl. Sita går då i sin moders fotspår efter att Sawer bett henne och hon prostituerar sig för att få information från japanerna. Hon blir utsatt för enorma grymheter, men hon står ut. När allt är över har Sawer lovat att gifta sig med henne. Det är ett löfte han inte ska komma att hålla. Sitas besvikelse vet inga gränser.

Jag har läst en del på sista tiden om japanernas övergrepp på civilbefolkning i de länder de ockuperade under andra världskriget. Det verkar vara obeskrivliga grymheter som de kunde utsätta andra för och det verkar ha påverkat många författare. Den här novellen är en i raden av många som skildrat övergreppen. Sitas eld är en gripande novell som berättar en del av den indonesiska och balinesiska historien genom en oskyldig vacker flickas ögon. Oka Rusmini finns översatt till svenska förut och hon rekommenderas dem som varit eller vill åka till Bali för att få en annan bild av ön än den man oftast får som turist. Eftersom jag någon gång troligtvis kommer att åka till Bali så är jag sugen på att läsa hennes roman Jordens dans.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Rosa, Helvy Tiana; Dockorna och mannen i dimman; 2002

Indonesien Berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilarI Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar finns fem noveller skrivna av kvinnor. Jag recenserar dem här en och en.

Helvy Tiana Rosas novell Dockorna och mannen i dimman är riktigt skrämmande. Den handlar om en ondsint man som skapat dockor som ska vara hans publik när han förintar jorden. Enligt redaktören Stefan Danerek är novellen tidlös, men syftar till att skildra perioden efter new order, det styre som Suharto införde när han kom till makten 1967 och som upphörde 1998 när han avgick. Tiden efteråt präglades av våld och kaos. Helvy är en av landets populäraste novellförfattare. Hon är inspirerad av islam och kommer från ön Sumatra.

Det var en riktigt ryslig berättelse och jag förstår att den säger en hel del om Indonesiens historia. Jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om landet att jag kunde förstå novellens symbolik, men det var ändå en bra novell om krig och ondska.

Läs mer: Adlibris, Bokus