Recension: Roxvall, Anna & Persson, Johan; Att svika ett folk; 2018

Att svika ett folkJag älskar reportageböcker från världens alla hörn. När jag såg fotografen Johan Persson* sitta och signera böcker i ett hörn på bokmässan under en utställning av foton från Västsahara, blev jag intresserad. Att svika ett folk är en bok och ett reportage av honom och journalisten Anna Roxvall. Boken är utgiven på det nystartade Myteri förlag, ett förlag som som ger ut reportageböcker som går på djupet.

Konflikten i Västsahara verkar var olöslig. När spanjorerna lämnade området på 70-talet ockuperades landet av Marocko, en ockupation som inte erkänts av någon och fördömts av FN. 1992 skulle en folkomröstning äga rum i Västsahara som en led i fredsuppgörelse med Marocko. Men Marocko har förhindrat detta genom att påstå att de inte kan reda ut vem som får eller inte får rösta i en som omröstning. Idag sluter EU handelsavtal med Marocko och alla tycks ha glömt bort Västsahara.

Anna Roxvall och Johan Persson har gjort ett gediget reportage där de rest till den del av Västsahara som kontrolleras av Polisario (Västsaharas befrielserörelse), till flyktingläger i Algeriet och till den ockuperade huvudstaden El Aaiún. De har pratat med soldater, politiker och människor om bara försöker att överleva. De har blivit jagade av polisen i  El Aaiún och sovit under stjärnorna i Tifariti. Samtidigt har en ständig kampen om att få en intervju med Margot Wallström pågått. De ville träffa henne för att reda ut varför Sveriges erkännande av Västsahara inte har blivit verklighet.

Den här typen av reportageböcker tilltalar mig verkligen. Det ska, enligt Myteris hemsida, vara en slags P3 Dokumentär i bokform, och det tycker jag stämmer. Jag fick en bra bild av läget i Västsahara och deras folk, som till stor del lever på flykt och för konflikten och dess problematik. Tillsammans med fantastiska bilder fick jag känsla för, inte bara hur det är, utan också hur det ser ut. Med tanke på att den numera tillfälliga regeringen gått ut hårt med att erkänna Palestina, är det inte mer än rätt att de får ingående frågor om Västsahara. Just Västsahara har varit en mycket viktig fråga för många socialdemokrater och SSU.

Boken är trycks på tidningspapper och trots att det förde med sig trycksvärta på fingrarna, tyckte jag att det var lite coolt. Den enda negativa med att ha läst boken är att jag nu går runt med ett stort gräm över att jag bara köpte den och inte även den från Burundi för bara 50 kronor extra.

Läs mer: Adlibris, Bokus

*) Ja, den Johan Persson som satt i Etiopiskt fängelse tillsammans med Martin Schibbye.

Signerat ex av Att svika ett folk

Jag fick mitt ex signerat!

Recension: Bengtsdotter, Lina; Francesca; 2018

FracescaDå har jag läst Lina Bengtsdotters uppföljare till succédebuten Annabelle. Francesca heter bok nummer två om kriminalkommissarie Lager från Gullspång i Skaraborg. Precis som Annabelle, handlar Francesca om ett ung flicka som försvunnit. Jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av Mirja Turestedt.

Francesca Mild tillhör en rik familj som äger en fin gård utanför Gullspång. Hon bor där på somrarna och går på internatskolan Adamsberg några mil därifrån, under terminerna. Hon trivs inte alls. När hennes bästa vän dör, blir hon deprimerad och försöker ta sitt liv. Familjen tar henne till gården och gör allt för att hon ska släppa idéerna om att hennes vän blivit mördad. Journalisten Johan, som Charlie haft en kort förbindelse med, skriver om händelsen och när han och Charlies vägar korsas i Stockholm bestämer de sig för att åka tillbaka till Gullspång och försöka ta reda på vad som hände  för nästan 30 år sedan. Charlie åker tillbaka för att ta hand om sin vän som blivit lämnad, men slukas snart upp av fallet, som egentligen inte är hennes att rota i. Utredningen är nedlagd sedan länge.

I den här boken är det ett gammalt fall som Charlie Lager gräver i och det känns mer sannolikt än att det sker försvinnande av flickor en gång i halvåret i Gullspång. Charlie verkar också ha tagit tag i sitt liv och man anar att hon börjar bli kär i Johan. Hon dock lång väg kvar till en liv med bättre mående. Även i den här boken finns kopplingar till Charlies eget liv i fallet och hon blir indragen mer än hon kunnat ana. Det är fina beskrivningar av en ort där många tappat hoppet. Det känns verkligt, inte som exotifierat som jag sett i många andra böcker.

Jag tyckte faktiskt bättre om den här boken än Annabelle. Historien om en malplacerade internatskoleeleven och hennes extremt ytliga föräldrar var en mer gripande historia än den om Annabelle. Jag sträcklyssnade ut de på bara två dagar. Tyvärr kom den precis ut och jag kan inte förvänta mig någon fortsättning för om tidigast ett år, skulle jag tro. Jag är mycket glad över att ha hittat deckare som inte satsar på seriemord i första hand, utan trovärdiga försvinnanden i en annorlunda miljö.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Feministisk bokcirkel: Modet att köra

Gunnarsons

Idag var det dags för feministisk bokcirkel igen och vi hade läst Modet att köra av Manal al-Sharif. Vi träffades återigen på Gunnarsons konditori på Söder och idag var vi fem personer som var där. Vi var två som läst ut boken.

Spökskriven bok

Det första vi började prata om var boken som helhet och om det märktes att den var spökskriven. Det var inte så många som tänkt på att den var spökskriven, men vi tyckte nog alla att den var ganska ojämn. Den gick inte riktigt på djupet på någonting och framförallt handlade den inte om det den utgav sig för att göra. Det var mer en uppväxtskildring än en bok om kampen för att få köra i Saudiarabien. Det var vi nog alla eniga om att vi var besvikna över.

Förtryckande kulturer

Vi pratade också om sexuellt våld och kulturer med omskärelse. Det är förmodligen oftare kulturen, mer än religionen, som bidrar till synen på kvinnan. Att de handlar om diktaturer spelar såklart också in. När vi var här så kom vi också in på att böcker från Mellanöstern ofta är ganska så kritiska mot islam och ofta beskriver någon slags elände. Det kanske trots allt är naturligt, eftersom det i de flesta länder inte finns så mycket frihet för kvinnor. Den som bryter sig loss och lyckas bli utgiven i väst vill nog berätta om den förtryckande kultur de växt upp i.

Samtalet gled i väg

Vi kom också in på detta med barndomsskildringar, något jag inte är så förtjust i och så gled samtalet över till andra barndomsskildringar vi läst, från Mig äger ingen till Elena Ferrante.

Efter ett tag gled samtalet iväg ännu mer och från den religiösa polisen i Saudiarabien kom vi in på den svenska sedlighetsroteln som lades ner 1984 (någon vi googlade oss till på plats). Så kan de gå när man pratar om böcker – från körande kvinnor I Saudiarabien till tidelag på mindre än en timma.

Nästa bok

Vi hade uppe många böcker för diskussion, men alla föll på grund av våra kriterier som är att boken ska finnas tillgänglig på bibliotek i stor utsträckning eller som ebok. Eller så ska boken finnas i pocket. Jag var sugen på att läsa Homo Sapienne på svenska, men den är för ny och får vänta. Vi lyckades tillslut enas om En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Recension: Bengtsdotter, Lina; Annabelle; 2017

AnnabelleLina Bengtsdotters debutroman Annabelle (Forum) kom tvåa i årets bok och eftersom den 1 utspelar sig i Skaraborg och 2 handlar om en polis som heter Lager, vad jag tvungen att läsa den! Jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Mirja Turestedt, och jag kan redan nu avslöja att jag redan påbörjat uppföljaren Francesca.

Annabelle är försvunnen. Hon försvann från en fest på den gamla lanthandeln i Gullspång, där det inte bedrivits handel på flera år. Ingen har sett henne sedan hon lämnade festen och hon lär ha varit mycket onykter. I Stockholm finns Charlie Lager som blir satt på att åka ner och hjälpa lokalpolisen i Gullspång att söka efter henne. Charlie har själv stora alkoholproblem och en trasig bakgrund. När hon hör att hon ska åka hem till sin hemort som hon inte sett sedan hon var 14 får hon panik. Men dit åker hon och många gamla minnen rörs upp.

Charlie Lager är en karaktär jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller inte. Hon är så tröttsam med allt sitt drickande och ganska själviska beteende, men så förändras hon och tar tag i sina minnen och sin bakgrund. Hon kommer dock att gå på en stor nit som vi får se om hon lär sig av. Det får vi inte svar på i den här boken. Det ska bli fler har jag en känsla av, inte bara de två hon nu skrivit. En intressant sak är att jag, samtidigt som jag läste den här boken, tittat på TV-serien Sharp objekt (som också är en bok av Gillian Flynn) och fann stora likheter mellan de båda hemvändarna som dricker i princip hela tiden. Det kan ha påverkat min syn på Charlie.

Jag tyckte att Annabelle var spännande och en bra debut. Det var den där typen av deckare som jag sträckläser men inte irriterar mig på. Jag läser inte så mycket deckare nuförtiden för att jag inte vill ha seriemördare som hämnas för någon 20 år gammal oförrätt. Annabelle är inte en sådan bok. Där finns det tillbakablickar som hör ihop med berättelsen och inte på ett krystat sätt och försvinnandet och upplösningen är logiska.

Eftersom jag fortfarande cyklar och behöver en ny cykelbok har jag fortsatt med Francesca. Charlie Lager är en person jag faktiskt vill veta mer om. Det är nog första gången jag känt så efter en deckare på mycket länge.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O

Recension: Frick, Noam; En gyllene triangel; 2015

En gyllene triangelJag sprang på bokmässap på Genusredaktörerna. De ger ut böcker de kallar Queerlequin, en slags normkritiska Harlequin. Jag ville såklart läsa, men jag var redan innan ganska rädd för att det inte skulle falla mig i smaken. Någon Harelquin har jag aldrig lyckats läsa i sin helhet. Jag fick med mig ett par läsex och jag valde att starta med Noam Fricks En gyllene triangel.

Anna är arbetslös och glad i spriten. Hon längtar efter en tjej att älska. En dag träffar hon sin barndomsvän Hedvig och efter några missförstånd blir de ett par. Allt verkar bra, men så träffar Anna Agnes. Det värsta är inte att hennes känslor för Agnes blir heta och besvarade, utan de känslor hon tror att Agnes och Hedvig har för varandra. Det är upplagt för ett triangeldrama.

Det är en kioskroman med inte så mycket mer än kärlek som driver handlingen framåt. Den tar upp kärlek mellan tjejer och kärlek mellan fler mer än två. Det är normkritiskt och kärleken är inte de slags man brukar läsa om i kärleksböcker. Men för mig räcker det inte riktigt. Det är coolt att utmana normen när det kommer till de här typen av lättsmält litteratur, men för mig är det verkligen bara lättsmält. Jag behöver något mer; djup, vackert språk, komplexa relationer eller något annat som inte bara är två (eller tre) människor som träffas och blir kåta på varandra och kära. Det finns en antydan till det i den här boken, för Anna behöver ta tag i sitt liv och sitt drickande, men jag hade behövt mer.

Det jag tänker på är att jag nog inte är målgruppen ändå trots allt. Det är kiosklitteratur, förlaget sticker inte under stolen med det. Även om jag inte gillar det så är det är ju lite häftigt faktiskt. Därför har jag bestämt mig för att intervjua en av redaktörerna och höra lite med dem om syfte och målgrupp. Du som läser detta och gillar riktigt lättsmält litteratur och är trött på kille-tjej-grejen har hos Genusredaktörerna en uppsjö av böcker om handlar om kärlek och bryter normen!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Födelsedag, val och bokmässa – septembersummering 2018

Jag är glad på Årets bok 2018

Jag är glad på Årets bok 2018.

September har gått sådär superfort igen. Den började med födelsedag för sonen och avslutades med bokmässan.  Däremellan var det val. Vädret har varit allt från sommarvarmt till vinterkallt. September är den månad då jag läser mest recex och därmed inte hinner med så mycket annat, därför kommer dagens sammanfattning inte bli så givande.

Innan sammanfattningen ska jag stanna en liten stund vid månadens personliga höjdpunkt. Jag har varit mamma i sju år och vi har en ettagluttare här hemma. Hugo valde mellan nudlar och pizza som födelsedagsmiddag och jag var tacksam över att det blev pizza och att vi kunde äta de på en uteservering i sensommarvärmen. Det var en fin dag. Vidare firande av Hugo fick vi ta efter valet, då hans pappa och mormor hade häcken full.

Andreas och Hugo på Hugos 7-årsdag

Andreas och Hugo på Hugos 7-årsdag.

Månadens läsning

Jag har halkat efter lite i mitt numer högre läsmål på 150 böcker. Det blev en hel del recex och jag har försökt att läst sånt som jag får flyt av som lite mer lättsmälta deckare och feelgood. Precis före bokmässa fick jag äntligen tag på läslusten igen, men då hade jag så mycket annat så tiden fanns inte riktigt. Nya tag i oktober.

Månadens språk: Tyska var månadens språk och jag läste INGENTING! Skämmes Hanna! Jag kommer att köpa dubbelt i Oktober både tyska och spanska. Bakläxa med andra ord, men jag kan ju bara inte hoppa över just tyska. Läser just nu Berlinerinnen av Martha Wilhelm.

Nobelpristagare: Inget nytt men jag satsar på tunnelbanesäsongen då jag brukar ta tag i allt tråkigt när jag åker till jobbet. De flesta böcker av nobelpristagare finns inte på Storytel och det är där jag hittar mina böcker när jag cyklar.

Jorden runt: Inget nytt.

Hyllvärmare: Inget nytt.

Språkutmaningen: Läser en bok på tyska just nu, se månadens språk.

Tema mansrollen: Inget nytt.

Bokmässan 2018: Feministbiblioteket på bokmässan i Tidningen Nu

Om bokmässan 2018 i Tidningen Nu

Jag har även rapporterat för mitt besök på bokmässan i Tidningen Nu. Jag var där som press för den här bloggen, men mitt hjärta klappar lite extra för Tidningen Nu så när jag får förfrågan om att skriva kultur där så tackar jag nästan alltid ja. Jag tyckte att det blev en fin helsida där jag berättar om tre punkter som jag tänkte skulle passa Nu:s liberala läsare:

  • En liten artikel om Ida Jessen.
  • En notis om mitt möte med  Niviaq Korneliussen.
  • En notis om ett monterprogram med Jens Liljestrand om hans bok om Vilhelm Moberg.

Recension: Sehlstedt, Kicki, Sweet Lolita; 2018

Sweet LolitaJag fick se att en person vars boksmak jag ofta delar hade recenserat Sweet Lolita (Piratförlaget) på Instagram och skrivit att den handlade om unga flickor som säljer sig. Hon skrev att boken var bättre än Caroline Engvalls Ärren vi bär. Eftersom jag tyckte att Engvalls kändes lite för blodig ville jag läsa Kicki Sehlstedts Sweet Lolita för att se vad jag tyckte. Jag lyssnade på den på Storytel.

Vi får följa trettonåriga Matilda som hittat en ny vän. Tillsammans utnyttjar de män som vill ha Lolita-tjejer. De bestämmer träff och drar sedan med pengarna. Deras lek är farlig och varje gång är en lek med elden. Aida är en hårt arbetande journalist och hon brinner för att skriva avslöjande och viktiga reportage. Hon har en artikel på gång om unga kvinnor som säljer sig, men vill vänta med publicering tills hon har mer på fötterna. I samma veva hittas hennes syster död, systern som forskat om just unga kvinnor och prostitution. Kan det ha något samband?  Aida misstänker också att hennes pojkvän är otrogen och ett spår leder till sexklubben Periskop. Där blir hon vittne till ett groteskt övergrepp på en ung flicka. Hon börjar gå till botten med allt och vi läsare förstår att alla trådar i boken har ett samband.

Det var en spännande deckare med flera trådar som alla gick ihop. Det var, precis som min vän redan skrivit, en något mer nyanserad bok än Ärren vi bär. Det var inte ett oändligt frossande i elände och det lämnade inte en känsla av att alla män är svin. Samtidigt hade en fullt fokus på hur män, inte sällan med höga positioner, utnyttjar dem för sina egna syften och lämnar dem kvar trasiga och ibland med en känsla att de inte vill leva vidare.

Jag fattade tycke för persongalleriet. Bland annat finns det en bastant professor som är någon slags kvinnlig Leif GW Persson med ett stort patos för utsatta kvinnor och med en stor fäbless för smink och kläder. Aida  skulle jag också kunna tänka mig att läsa mer om. Annars var det inte en deckare jag fick enorm mersmak för. Den var helt ok, fyllde sitt syfte och tog upp ett viktigt ämne.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Johannas deckarhörna

Hallå där: Ida Jessen

Ida Jessen på Bokmässan 2018

Ida Jessen har skrivit två böcker om makarna Bagge, En ny tid och Doktor Bagges anagram. De är utgivna på svenska på Historiska Media och det är också det förlaget som förmedlat kontakten. Den första boken handlar om fru Bagge och andra andra om Doktor Bagge. De utspelar sig ungefär samtidigt. Jag är mycket glad över att få en möjlighet att sälla frågor till henne i enrum. Vi träffades på fredagen, vilket fortfarande är en ganska lugn dag på mässan och stod vid ett bort på ett av mässans caféer.

Jag träffade Ida Jessen efter ett seminarium där hon berättat om sina böcker. På seminariet Livet på Jylland är hundra år sedan berättade Jessen att hennes sätt att skriva är lite annorlunda än andras. Hon låter sina romanfigurer flytta in hos henne och hon skriver om det som de berättar för henne. Hon sa också att hon bara tänkt att skriva en bok.

– Det blev en överraskning för mig att det blev en bok nummer två. Men när jag hittat doktor Bagges röst så skrev jag ner vad han berättade för mig, säger hon till mig.

De döda barnen

I Doktor Bagges anagram är medicin och vaccin ett centralt tema och på seminariet berättar Jessen att hon fick idén till boken när hon såg en gravsten med fem namn på barn som dött inom loppet av ett dygn. När hon grävde i det fick hon veta att de dött av difteri och mot det fanns det ett serum och därför var det märkligt att alla fem dött. Hon fick efter vidare grävande veta att de dött av ett svampangripet serum. Deras historia en central i boken om doktor Bagge.

– Boken kom ut ungefär samtidigt som en stor debatt om vaccin rasade i Danmark, berättar Jessen. Det är allt fler som väjer att inte vaccinera sina barn och många har ingen aning om att dessa sjukdomar en gång i tiden var dödliga. Därför tyckte jag att det temat var viktigt.

När boken kommit ut fick hon ett brev av den danska deckarförfattaren Elsebeth Egholm. Hon berättade att det var henne mormor och morfar Jessen skrivit om som mist sina barn. Hon berättade också att hon tillhör den första generation som inte lever i skuggan av de döda barnen.

Ida Jessen om livet på Jylland för 100 år sedan

Makarnas äktenskap

Jag lyfte fram Lilly som inte får speciellt mycket bekräftelse från sin man. Doktor Bagge är utåt sett en ganska liberal person, men i praktiken håller han nog Lilly betydligt hårdare än vad han ger sken av. Jessen berättade att Lilly säkert i teorin kunde gå med i rösträttsrörelsen, om man frågade hennes man, men om hon verkligen hade gjort det hade han säkert satt sig emot det. Jag sa att jag tyckte att hon verkar förtyckt utifrån den första boken, men att äktenskapet verkade bättre i den andra och på det svarade Jessen:

– Man kan känna sig mycket förtryckt inuti och ha en helt annat sätt utåt.

Jag tyckte att den första boken hade ett tydligt feministiskt tema, men det höll inte Jessen med om. Hon sa att hon intresserar sig för människor och skillnaden mellan män och kvinnor. Hon har skrivit fler böcker om kvinnor eftersom hon själv är kvinna och lättare kan leva sig in i kvinnors liv och tankar. Ett viktigt tema i första boken är yrkesarbetande kvinnor. Lilly har ett bra jobb och bra möjlighet i livet. Men så träffar hon doktor Bagge och säger ja till hans frieri och slutar därmed arbeta. Varför?

– Det är en slump, hon är ledsen för att mannen hon älskar är kär i en annan och hon är så förkrossad att när hon träffar doktor Bagge och han friar så säger hon ja, säger Jessen. Ofta fattar vi viktiga beslut när vi är i nöd.

Jag frågade om samlivet som jag funderade över i Doktor Bagges anagram. Har makarna något samliv, eller varför blir Lilly aldrig gravid?

– Jag har frågat honom, men ha har inte svarat. Om jag skulle hitta på något så skulle han sluta att prata med mig. Då skulle jag tappa hans röst. Vi vet inte om de är infertila, om han är asexuell eller homosexuell.

Hon berättade också att fru Bagge nog visste vad man gjorde i ett äktenskap eftersom hon sett folk på fattighuset ”knulla” när hon växte upp. Hon får i sitt äktenskap längta efter beröring och närhet. Det hela illustreras väl i en scen när hon makarna bor på hotell och Lilly gör allt för att få sova i samma säng som sin make. Han nekar henne och det är så fruktansvärt sorgligt.

– Hon är så ofri där, säger Jessen med ömhet i rösten. Hon är så rädd för att allt hon gör ska lägga ett ännu större avstånd mellan dem.

Blir det fler böcker?

Det märks att hon verkligen känner för sina karaktärer och att hon levet med dem inom sig är tydligt genom hela intervjun. Hon känner dem och vet mer om dem än vad man kan läsa rent ut i böckerna. Jag frågade henne om det kommer att bli fler böcker om makarna för att jag kände att det faktiskt fanns utrymme för det, men det slår Jessen ifrån sig.

– Jag känner att jag måste motstå frestelsen att skriva fler böcker om den! Om det kommer en tredje och fjärde del så kanske det inte blir så bra, man måste sluta när det fortfarande bra.

Recension: Jessen, Ida, Doktor Bagges anagram; 2017

Doktor Bagges anagramJag har fått möjlighet att träffa Ida Jessen som är ledamot i den danska akademin. Hennes bok Doktor Bagges anagram kom precis ut på Historiska media. Boken är inte en fortsättning, utan snarare en bok som utspelar sig precis samtidigt som En ny tid. I den sistnämnda får vi lära känna Lilly och i Doktor Bagges anagram, hennes man Doktor Bagge.

Doktor Bagge är en man som lever ett hektiskt liv som läkare i en liten by på Jylland. Han är gift med Lilly, men de har inga barn. Bagge har istället fyra andra barn som han ständigt har dåligt samvete för. De var fem syskon med difteri som alla dog inom loppet av ett dygn i hans vård. Han kan aldrig släppa dem. Han föreläser om vikten av hygien och bra mediciner. Han tar hand om sjuka människor dag som natt. Den enda han inte verkar ta hand om är sin fru.

Doktor Bagges anagram är precis lik lågmäld som En ny tid, men i den här boken fick jag en lite annan syn på makarna. Det verkar inte som att Lilly är lika förtryckt som jag trodd enär jag läste den första. Det verkar inte förekomma något våld i hemmet. Det är snarare bristen på känslor som präglar deras äktenskap. De har någon form av social samvaro med varandra, men om det finns ett fysiskt samliv får vi inte riktigt veta. Att de inte får några barn vet vi däremot. Förutom den fruktansvärda händelsen med barnen som dog så är den en diskussion mellan makarna om att adoptera ett barn som också drabbar mig rakt i hjärtat. Barnlängtan är något jag verkligen kan relatera till. Här får vi Bagges syn på att skaffa barn och det är han som bestämmer hur det ska bli.

Den här boken blev jag överraskad av. Jag trodde att jag hade en klar bild av doktor Bagge efter de första boken, men efter den här kände jag mig helt villrådig. Det var verkligen tur att jag hade en träff inbokad med författaren så att jag kunde reda ut ett och annat, Mer om det i får ni läsa snart.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Boktokig