Recension: Wharton, Edith; Kvicksand; 1902

KvicksandEdith Wharton har blivit nominerad till nobelpriset i litteratur flera gånger. Nu har Novellix gett ut hennes novell Kvicksand i en samling storstadsnoveller med andra klassiska noveller av Charles Dickens, Honoré de Balzac och japanen Ryūnosuke Akutagawa. Kvicksand publicerades första gången Harper’s Magazines juninummer 1902. Novellix publicerade den 2019.

Kvicksand utspelar sig i New York vid sekelskiftet. En kvinna är synsk, men det berättar hon inte för sin son. Sonen kommer hem en dag och berättar att flickvännen gjort slut. Hon kunde inte gifta sig med honom så länge han hade kvar sin tidning. Sonen, som levde för journalistiken och sin tidning, sa att det var oacceptabelt. Flickvännen ansåg tidningen alltför omoralisk och ville inte leva i ett äktenskap med någon som drev en sådan skrift. Modern är villrådig om hur hon ska göra angående sonens kärlekssorg eftrsom hon vet hur det ska sluta. En dag tar hon ändå mod till sig och besöker den före detta flickvännen.

Kvicksand var en oväntad novell om kärlek och moral. Jag läser att Wharton ofta  skriver kritiskt om den amerikanska societsmiljö som hon själv var en del av och Kvicksand är inget undantag. I den här novellen ställs pengar och rikedom mot den egna moralen. Vad är egentligen viktigast? Svaret är inte entydigt, även om det lutar åt ett visst håll. Det är också fina miljöskildringar från Upper East Side och Metropolitan Museum. Jag tyckte mycket om novellen och jag blev definitivt sugen på att läsa mer av Edith Wharton.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Hela boxen med Stadsnoveller: Adlibris, Bokus

Berömda och glömda idrottskvinnor: Ada Hegerberg

Ada Hegerberg

Ada Hegerberg är en norsk fotbollsspelare som tidigare i år fick motta det prestigefulla priset  Ballon d’Or, som den franska tidningen France Football delar ut till världens bästa fotbollsspelare. Sedan 2018 delas priset inte bara ut till världens bästa manliga spelare, utan även kvinnliga. När Ada Hegerberg tog emot priset som först kvinna någonsin, fick hon en fråga om hon kunde twerka.

2013 spelade Ada Hegerberg EM.final på Friends Arean i Solna. Norge tog silver och jag satt på läktaren. Det var stort att se, även om jag såklart hade önskat att Sverige spelade final. Då var Hegerberg en viktig spelare i landslaget, men idag spelar hon inte VM. Sedan 2017 bojkottar hon landslaget för att Norska Fotbollförbundet inte gör tillräckligt mycket för att förbättra för damfotbollen.

Sedan 2014 spelar Hegerberg i det franska klubblaget Olympique Lyonnais. Hon har tidigare spelat i Tyskland och i norska Toppserien. 2018 vann hon både franska ligan och Champions League och gjorde åtskilliga mål.

Om vi återgår till inledningen så fick alltså en av världens bästa fotbollsspelare på en prisutdelningen frågan om hon kunde twerka. Den som inte kan dansen får en genomgång här. Såklart lägger jag ingen värdering i dansen som sådan, men eftersom den fokuserar på rumpan så kan den nog av många ses som en ganska sexig dans. Men egentligen spelar det inte så stor roll om den är sexig eller inte. En fotbollsspelare som precis vunnit ett pris, ska inte behöva svara på frågor om dans. Ada Hegerberg sa nej och gick av scenen.

Tysklands seger i fotbolls-EM

Finalen i fotbolls-EM 2013.

Månadens feminist: Caitlin Moran

Kort fakta

  • Född 5 april 1975 i Brighton.
  • Fick sitt genombrott med boken Konsten att vara kvinna 2011.
  • BBC utnämnde henne till mest inflytelserik på Twitter 2014.

Caitlin Morans feministisk gärning

Caitlin Moran är uppväxt i den lila engelska staden Wolverhampton som äldst av åtta syskon. Hon har sagt flera gånger att hon levde i den enda hippifamiljen i Wolverhampton. Hon och hennes syskon hemskolades, men ingen av dem fick någon bra utbildning av sina föräldrar. Det har ändå gått bra för både Caitlin och de andra syskonen Moran.

Moran började sin karriär på musiktidningen Melody Maker. Senare har hon varit krönikör i både The Observer och The Guardian och senare i Times, för vilka krönikor hon också blivit prisad. 2011 debuterade hon med den självbiografiska feministiska debattboken Konsten att vara kvinna. Den var tänkt som en modern version av Germanie Grees Den kvinnliga eunucken, fast mer skämtsam. Boken har hyllats över hela världen och Moran fick ett enormt genombrott.

Efter debutboken har det blivit flera böcker, alla med ett starkt feministiskt tema. Hon gör också en sitcom tillsammans med sin syster, Raised by Wolves, som löst bygger på deras uppväxt i Wolverhampton. Serien utspelar sig i nutid.

2019 kommer hon att besöka Bokmässan igen och hon är nu aktuell med en ny bok. Konsten att bli känd kom på Albert Bonniers Förlag i maj.

Caitlin Moran och jag

Jag har ett lite ambivalent förhållande till Moran. Jag gillar henne skarpt och Konsten att vara kvinna var underhållande och det var roligt att en sådan feministisk bok gavs ut då. Jag har även lyssnat på Moran på Bokmässan och hon är ju oerhört underhållande att lyssna på, men någon riktig idol har hon inte blivit. Kanske är det för att hon inte är så djup. Det är mest en ganska ytlig och klämkäck feminism och jag behöver nog lite mer. Därför har det inte blivit att jag läst fler böcker av henne och därför betalade jag inte 200 kronor för Morantonlogi 2013 när det gavs möjlighet att få den signerad.

Jag har flera olästa Moranböcker hemma och nu inför hennes besök på bokmässan 2019 så kommer det en till. Åtminstone en till ska jag läsa innan jag lyssnar på henne igen. (Ska tillägga att jag även försökt att lyssna på Moranthology som hon läst in själv, men det blev om möjligt ännu mer av det inte så goda.) Konsten av bli känd står nu på att-läsa-listan och förhoppningsvis läser jag någon mer.

Böcker av Caitlin Moran som jag läst och recenserat

Konsten att vara kvinna 2011

Recension: Backman, Fredrik; Folk med ångest; 2019

Folk med ångestDet händer inte så ofta nuförtiden att jag läser något lättsmält som rycker tag i mig. Efter Crazy rich i Asien behövde jag något mer och då tackade jag ja till att läsa Folk med ångest av Fredrik Backman. Jag gillar honom för att han oftast är feministisk, men har insett att jag inte tyckt att hans böcker lämpar sig för uppläsning (det blir för mycket rent språkligt). Därför läste jag Folk med ångest som fysisk bok.  Boken gavs ut tidigare i år på Forum.

Det är dagen före nyårsafton och det är en lägenhetsvisning i en liten stad. Samtidigt tar en desperat förälder en pistol och försöker råna en bank för att få pengar till hyran. Om den inte betalades skulle föräldern riskera att förlora sina barn. Det blir inga pengar för att banken har inga kontanter och rånaren försöker undkomma polisen genom att försvinna in i ett hus. Där pågår en lägenhetsvisning och rånaren tar spekulanterna och mäklaren som gisslan. När polisen stormar huset och fritar gisslan är rånaren inte kvar i lägenheten. Vart tog han vägen?

Folk med ångest är nog Fredrik Backmans mest skruvade roman, men den innehåller mycket att det vi är vana vid om vi läst honom förut. Vi får följa gisslan och poliserna och alla verkar ha ganska mycket i bagaget. Allt kopplas samman med en man som den ena polisen såg hoppa när han var liten, och en tjej som han lyckades hindra från att hoppa några år senare. Det är många känsliga ämnen som avhandlas i boken och det handlar mycket om sorg och ensamhet. Det är en feelgoodbok att mysa sig igenom och småskratta åt.

Det är en feministisk bok med många intressanta tvister. (Det blir eventuellt för många sådana så att man tillslut räknar ut tvisterna på förhand.) Tyvärr blir det lite väl mycket pådrag på slutet och när jag tror att boken är färdigläst, så fortsätter den ett par sidor till så att inget öde är lämnat åt min fantasi. I övrigt fyllde den sin funktion; jag läste, myste och ville inte släcka på kvällen.  Extra kul att läsa om lägenhetsvisningar nu när vi letar hus. En mysig bok för, tja, hängmattan!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O, Lottens bokblogg, Hyllan

Berömda och glömda idrottskvinnor: Nilla Fischer

Det finns dem som gör allt för att förminska damfotbollen och kvinnliga fotbollsspelare. Och så finns det dem som gör allt och lite till för att visa, inte bara att kvinnor kan spela fotboll, utan att damfotbollen fortfarande kommer orimligt mycket i skymundan för herrfotbollen. Det Nilla Fischer gör för fotbollen och för jämställdheten är enormt. För det tackas hon med att få en staty över henne kastad i Stångån i Linköping.

Nilla Fischer debuterade i det svenska landslaget redan som 16-åring 2001. Hon var mittfältare, men det stora klivet som fotbollsspelare tog hon 2015 då Pia Sundhage omskolade henne till back. Hon var inte alls nöjd med beslutet, men accepterade det. Hon sa till offside 2017: – Nej, jag höll inte med Pia. Jag tyckte att jag fortfarande var tillräckligt bra som innermittfältare för att konkurrera om en plats i startelvan. Men eftersom valet stod mellan att byta position och att inte få vara med var det bara att acceptera hennes beslut.

Idag spelar Fischer i tyska Wolfsburg och har med dem vunnit tyska ligan och Uefa-cupen. Hon är med i den svenska VM-truppen i Frankrike. 2018 vann hon diamantbollen och höll ett tal som få har missat. Hon pratade om orättvisa mellan kvinnliga och manliga fotbollsspelare och att det var dags att ta fajten för jämställdheten och uppmanade både män och kvinnor att agera. De svenska manliga landslagsspelarna reagerade olika. Andreas Granqvist slog ifrån sig och kände inget som helst eget ansvar. John Guidetti påpekade att han själv var feminist och att det Fischer sagt var självklarheter och att de måste jobba hårdare.

Talet handlade om orättvisorna mellan manlig och kvinnlig fotboll och vad kvinnliga fotbollsspelare får höra. Mindre mål och lättare boll, det är inte bara vi som bloggar om fotboll som får de förslagen. Kvinnorna som spelar får ofta höra att det de inte egentligen är bra på det de gör. Nilla Fischer tar fajten och hon gör mer för damfotbollen än de flesta. Därför är hon en av detta VM:s absolut största förebilder.

Såklart måste man inte vara en person på barrikaderna för att vara en förebild, men idag vill jag lyfta just den egenskapen som är otroligt viktig för att få till en förändring. Fischer är inte bara en glödande feminist, hon har också spelat med en regnbågsfärgad kaptensbindel i Wolfsburg och hon har pratat öppet om missfall. Nu håller vi alla tummar och tår vi kan för att Fischer ska få lägga till ett VM-guld till sin meritlista!

Grattis Stina Wirsén – mina barns stora favorit

Stina Wirsén tecknar feminister

Idag fyller barnboksförfattaren och illustratören Stina Wirsén år. Det var förvisso ett år sedan hon fyllde jämt, men jag tar tillfället i akt och hyllar en av Sveriges mest lysande barnboksstjärna. Hos oss är vi nu inne på varv två med berättelserna om Nalle, Kanin, Nallegrisen och de andra. Vi har dessutom gått in på de nya med den nya generationen med lilla Hund, Gnis och Knatt.

Stina Wirsén tecknar med mycket känsla och det kan inte vara en slump att det är hon som står för de fina känsloillustrationerna som bland andra min dotters förskola använder sig av. Där är det Liten som får demonstrera olika känslor. Liten finns med i den hemska, men ack så viktiga, bok om barn som far illa i hemmet.

Liten

Längst överst i inlägget ser ni hennes fantastiska teckningar av två av samtidens bästa författare, Sofi Oksanen och Chimamanda Ngozi Adichie. De hängde på en utställning utanför bokmässan 2018. Där fanns fler bilder av kända författare och feminister.

Åter till Vem-böckerna som är/var mina barns favoriter (var, för att stora nu är snart åtta år och läser annat). Jag tycker att de nya böcker är fantastiskt bra och hon har lyckats bra med att föra vidare historien till en ny generation. Mest av all ser jag fram emot att läsa Vem finns? om barn som inte blir. Den ska jag införskaffa till dottern snart. Några favoriter som vi har läst:

Vem är var? – Vi får lära känna alla barnens familjer.

Vems syskon? – Alla föräldrar kan inte få barn själva.

Vem sover inte? – Nalles föräldrar passar på att göra vuxensaker när Kanin sover över.

Vem bestämmer? – Man får inte kasta fil på sin mamma.

Vem är ensam? – Man kan leka själv.

Vem stör? – Efter ett tag är det ok att pappa har en ny tjej.

Vem är stor? – Ett måste för den vuxna som läst alla tidiga Vem-böcker för sina barn.

Jorden runt på 90 dagar – min läslista

Karta över lästa böcker

Då är min lilla utmaning igår och jag har redan hunnit läsa några böcker. I sommar tänkte jag alltså läsa mig jorden runt. Jag har samlat ihop lite olika utmaningar och gjort en läslista. Nu kommer jag säkerligen inte läsa allt detta, för saker tenderar att dyka upp under vägens gång.

Alla länder här är kanske inte riktigt världsläsning, men i kombination så blir det en resa runt jorden.

Månadens språk

Grekland: Margharita Karapanou – Sömngångaren (juni)

Kurdistan: Noveller ur Kurdistan berättar från Tranan (juli)

Finland: Riikka Pulkkinen – Sanningen (augusti)

Recensionsböcker

Kina: Xiao-Mei Zhu – Det hemliga pianot (Volante)

Vietnam: Duong Thu Huong – Romanen utan namn (Tranan)

Nobelpristagare

Frankrike: Frédéric Mistral – Sången om Rhône (1904)

Lettland: Vizma Belševica – Tidens öga (borde ha fått priset)

Polen: Henryk Sienkiewicz – Quo vadis? (1905)

Spanien: José Echegaray – Mariana (1904)

Jorden runt

Centralafrikanska republiken: Andrée Blouin – My Country, Africa

Lesotho: Mpho ‘M’atsepo Nthunya – Singing Away the Hunger

Namibia: Neshani Andreas – Purple Violet of Oshaantu

Nepal: Narayan Wagle – Palpasa Café

Oman: Jokha Alharthi – Celestial Bodies

Swaziland: Sarah Mkhonza – Teaching English in Swaziland

Tadzjikistan: Andrej Volos – Hurramabad

Bara vanlig nöjesläsning

Haiti: Edwidge Danticat – En skörd av tårar

Nigeria: Oyinkan Braithwaite – My sister, the serial killer

Singapore: Kevin Kwan – China rich girlfriend och Rich people problems

Slovakien: Samko Tále – Boken om kyrkogården

Feministisk bokcirkel Söder: Dolda i det fullt synliga

Gunnarsons

Idag har jag varit på bokcirkel igen och det blev av trots mycket familjemässigt strul. Vi hade läst Dolda i det fullt synliga av Nuruddin Farah som är från Somalia, men boken är skriven på engelska. Bokcirkeln börjar klockan 18, men jag var tvungen att vara hemma då så två i cirkeln ställde upp och träffade mig tidigare. Cirkeln fortsatte efter jag gått med andra personer. Jag är glad över att få en liten del av kakan!

Karaktärerna

Jag tyckte mycket om boken och tyckte särskilt mycket om karaktärerna. En ny deltagare som vi inte träffat förut tyckte precis tvärt om att karaktärerna var platta och stereotypa. Mycket roligt att vi uppfattat boken så olika! Jag förstår precis hur hon menade, att det kändes som att de goda i boken var ouppnåeliga hjältefigurer. Jag störde mig inte på det utan fann karaktärerna aningen komplexa trots allt.

Utifrånperspektiv

Vi var alla överens om att detta var en bok skriven av någon som inte bor i landet och för en publik som inte känner till landet. Det var många långa beskrivningar av trafiksituationen i Nairobi som vi tror att inhemska läsare skulle känna var något överflödigt. Även temat med homosexuellas rättigheter och feminism var beskrivit av någon som lämnat landet och blivit mer influerad av väst.

Feministiskt, men med manlig blick

Det är feministiskt och Farah tar ställning för kvinnors frihet och emancipation. Men då och då smyger det sig in saker som gör att det avslöjas att det är en man som skrivit. En av oss påpekade att när huvudpersonen Bella såg sig i spegeln tyckte hon att hon var ”ett bombnedslag”. Mycket få kvinnor skulle tänka så om sig själva, det var vi rörande överens om.

Dålig översättning

Vi gled över från bombnedslaget till andra märkliga översättningar. Till exempel så gör Bella mat ”som kan ätas med fingrarna”. Förmodligen är det ”fingerfood” i original, men det är ju inte riktigt detsamma. Liknande direktöversättningar fanns det fler av i boken.

Sedan gled vi in på politik och det var spännande, dock en helt annat historia.

Recension: Tell, Anna; Med ont fördrivas; 2019

Med ont fördrivasMed ont fördrivas är Anna Tells andra bok om polisen Amanda Lund. Jag har tidigare läst Fyra dagar i Kabul som jag gillade. Nu, liksom då, lyssnade jag på boken på Storytel. Uppläsare är Angela Kovács, en uppläsare jag verkligen gillar. Boken gavs ut på Wahlström & Widstrand 2019.

Amanda är nu ensamstående mor till två ett och ett halvåriga tvillingar. Fadern till barnen valde sin andra familj framför henne, men hon har klarat livet som singel med barn. Till sin hjälp har hon en barnvakt och hon får rycka in när Amanda får ett uppdrag att åka till Pristina för att ta hand om ett fall med en försvunnen svensk polis. Spåren leder så småningom tillbaka till Sverige och där kopplas det ihop med den försvunne polisens fru, som mystiskt försvinner från ett sjukhus när hon blivit utskriven. Samtidigt kör den före detta polisen Ellen en bil från Belgrad till Sverige nonstop. Hon kissar och äter i bilen. Hon blir själv fundersam över vad hennes företag bett henne göra att hon kontaktar polisen. Tillsammans försöker de lösa fallet.

Jag tyckte som sagt om Fyra dagar i Kabul och gillade att författaren delade med sig av sina erfarenheter från livet i Afghanistan. Nu tyckte jag inte att jag fick samma känsla av delarna som utspelade sig i Kosovo i den här boken och Med ont fördrivas var också något mer rörig tyckte jag. Mot slutet blev det mer spännande och då blev det också sträcklyssning.

Det är en lättläst deckare, perfekt för hängmattan i sommar, för att använda en klyscha. Jag tyckte att det var lite väl mycket hämnd som motiv för att jag skulle vara helt nöjd. Hämnd är ett otroligt vanligt motiv i deckare, men knappast i verkligheten. Trots att jag kanske låter lite gnällig i den här recensionen så är det absolut ingen dålig bok. Jag vill läsa mer om Amanda Lund och hoppas att det går bra för henne och tvillingarna.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Johannas deckarhörna, Hyllan

Män som hatar kvinnor som spelar fotboll

Sverige-Chile 2-0

Fotbolls-VM är igång. Sverige mötte Chile i första matchen och den slutade 2-0 till Sverige efter ett avbrott för att det blixtrade. Med fotbolls-VM för damer kryper de fram, män som hatar kvinnor som spelar fotboll. De blir förhoppningsvis färre och i alla händelser tystare, men trots att det är 2019 så finns de dem som fortfarande tycker att det helt ok att lufta sina ljusskygga  åsikter.

Vad är det som är så oerhört provocerande med kvinnor som spelar fotboll? Kvinnor gör mycket annat som inte alls får samma negativa uppmärksamhet, såsom hoppar stavhopp, åker långlopp på skidor och springer maraton. Men fotboll borde vi svaga individer inte hålla på med. Och gör vi det är vi lesbiska och manhaftiga och ser ut som karlar. Dessutom är damfotboll tråkigt, inte lika vackert och det är helt uppenbart att spelarna inte hanterar själva sporten.

Som sagt minskar kritiken väl kritiken något, men läs gärna kommentarerna på detta gamla inlägg från 2011. Påpekar någon att det finns orättvisor mellan herr- och damfotboll så återkommer många kommentarer. Herrfotbollen är större, mer teknisk och roligare. Damerna kan inte och det är faktiskt inte kul att titta på. ”Är jag kvinnohatare för att jag inte är intresserad av att kolla på matchen, va?, va?”

Jag är så fascinerad över tvångstanken många män besitter att de måste yppa allt de tänker och känner. Jag älskar sport och särskilt fotboll, men jag gillar inte all fotboll av olika skäl. Jag gillar inte alla sporter. Vissa sporter tycker jag är mindre intressanta, vissa ser jag bara på om sverige är bra eller om det är OS och vissa förstår jag inte alls. Men jag har inget behov att poängtera detta i alla möjliga sammanhang, än mindre försvara mina personliga preferenser med allmängiltiga regler. Ingen sport ÄR tråkig att titta på, det är en personlig preferens.

När jag skrivit detta gick jag in på Twitter och fick se en man kommentera avbrottet för åskovädret: ”Man avbryter alltså en fotbollsmatch pga regn. Hände aldrig under den tiden jag följde manlig fotboll. Om nu kvinnliga fotbollsspelare kräva samma det män får, måste de också utföra det män gör och de plågor dessa män får utstå.” Ja, vad säger man? Kämpa!