Vad jag har längtat efter Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok Americanah! Jag har fått den signerad så den är extra betydelsefull för mig.
Ramberättelsen handlar om Ifemelu och Obinze som pluggar i Nigeria. Ifemelu får ett stipendium att studera i USA och det är meningen att Obinze ska komma efter. När boken börjar är vi längre fram i tiden och då lämnar Ifemelu sin amerikanska pojkvän och flyttar tillbaka till Nigeria. Hur ska det bli när hon träffar Obinze igen efter så många år? Americanah är dock inte bara en kärlekshistoria, utan till störta delen handlar boken om att vara svart i de vitas värld. Ifemelu startar en blogg i USA där hon skriver om hur hon som svart icke-amerikan ser på USA och rasism. Hon har under sin amerikatid två pojkvänner, en vit amerikan och en afroamerikan. Hon iakttar livet omkring sig, sina vänner och hur människor uppfattas på olika sätt. Mycket handlar om hår. Hur får en svart kvinna se ut i håret för att få ett jobb? Inga flätor och inget afrokrull, så kan det gå vägen.
Boken är fantastiskt bra skriven och jag älskar Adichie lite bitska sätt att beskriva personer och relationer. Boken är i högsta grad ett politiskt inlägg om rasism och vitas förhållande till svarta. Det jag var lite besviken på var själva ramberättelsen. Gammal kärlek rostar aldrig är ju ett rätt beprövat koncept i litteraturen och jag tyckte inte att det riktigt passade i den här berättelsen. Dessutom tror jag faktiskt att gammal kärlek ofta rostar om den inte blir underhållen, i alla fall i verkligheten. Men det var trots allt en bra story, bra karaktärer och fantastiska miljöbeskrivningar och det viktigaste var att den var tydligt intersektionellt och feministisk och för den tydligheten förlåter jag författaren allt!
Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, SvD, Albert Bonniers
Bloggat: och dagarna går…, bokhora, bloggbohemen