Recension: Arvidsson Shukur, David (red); Novell Gaza; 2013

Novell GazaNovell Gaza kan vara något av det mest gripande jag läst på länge. Tio palestinska ungdomar mellan 14 och 20 har bidragit med noveller till antologin. Tio palestinska ungdomar som lever i Gaza och som drömmer om en bättre framtid. Alla noveller är skrivna på engelska och inte arabiska, vilket gör dem ännu mer imponerande. En svensk jury har valt ut bidragen i boken efter en tävling. Läs mer om projektet här.

I presentationen av författarna fick vi veta lite om vad juryn tyckte och jag håller med Barbro Westerhom och Olle Larsson om att Reema Zaquouts novell Butterfly var den bästa. Det var en poetisk kortnovell om livet och döden som är så närvarande i människornas liv i Gaza. Jag tyckte också mycket om Rana Mortajas The bus mirror, som var en gripande historia om en ung kvinnas liv via sin mors ögon. Den novellen hade en mycket bra novell-twist som jag uppskattar. Den som var sorgligast var berättelsen om pojken och flickan som besökte flickans mammas grav och låtsades att hon var där (The enchanted dust). Den var skriven av den yngsta deltagaren i boken, fjortonåriga Fatma Toman.

Jag noterade att även om åtta av tio skribenter i boken är kvinnor var det många huvudpersoner som var män. Kanske känns det friare att skriva om någon som har friare tyglar i en kultur där kvinnors frihet är mindre än mäns? Som väntat handlade de flesta om döden och kriget och hur det påverkar människors vardag. Det är oerhört sorgligt och så hemskt att det är svårt att greppa. Det är en viktig bok på många sätt, men om jag lägger hela den politiska biten åt sidan så måste jag säga att novellerna håller alla hög litterär klass och jag hoppas att flera av dessa kommer att kunna leva på sitt författarskap i framtiden!

Beställ boken här.

Novell-lördag: Palestina

Palestinas flaggaIdag kör jag en mininovell-lördag med tema Palestina. Jag har sponsrat projektet Novell Gaza genom att köpa en bok och det är det projektet och den boken jag ska skriva om.

Projektet är ett försökt att bygga en bro mellan Sverige och Gaza och tillsammans med den palestinska organisationen Tamer ordnade de 2013 en novelltävling för ungdomar. En jury i Sverige utsåg de tio bästa som fick utgöra antologin.

I juryn satt:
Barbro Westerholm, läkare riksdagsledamot för Folkpartiet
Gustav Fridolin, riksdagsledamot och språkrör för Miljöpartiet
Göran Rosenberg, författare och journalist
Henrik Fexeus, programledare och författare
Jan Guillou, författare och journalist
Lars Edgvist, journalist och miljöaktivist
Magnus Krunegård, låtskrivare och radioprogramledare
Nour El-Refai, komiker
Olle Larsson, historiker och författare

Det blir bara två inlägg idag, detta och recensionen av boken.

Sponsra projektet du också genom att köpa en bok för 10 euro och 3 euro i frakt.

Feminism handlar om så mycket mer än bara bröst och hen

feminismNu har jag sovit på saken och diskuterat igenom gårdagens Fittstim med en till mig närstående person som också är en mycket vettig feminist och lugnat ner mig lite efter alla utbrott på Facebook och Twitter. Så här kommer min mer sansade reflektion på Belinda Olssons Fittstim – Min kamp.

Det som provocerade mig mest var att hela frågeställningen var om feminismen har gått för långt. Feminism betyder lika villkor för män och kvinnor och kan per definition inte gå för långt. Men ok, om hon menar att den feministiska kampen bedrivs på ett världsfrånvänt sätt så har hon rätt. Om hon väljer att bara se till de saker som hon lyfter fram i programmet, vill säga. Jag kan inte förstå hur en praktiskt ord som hen helst plötsligt bara blev ett sätt för föräldrar att förvägra sitt barn ett kön. Inte heller varför hon väljer att reducera en förskola som aktivt jobbar mot rådande könsroller till ett ”hen-dagis” där tittaren själv kan föreställa sig att alla barn som går där är små hen-dockor. Och att sitta halvnaken i en pool, är det verkligen vad Belinda Olsson tror att feminismen idag går ut på?

Men om man bortser från att Fittstim var ett tramsigt program som handlade om Belinda Olssons egna åsikter (varför det skulle vara intressant frågar jag mig fortfarande) så har jag nu efter att ha sovit på saken sett en poäng i hennes tes. Feminismen kan verka världsfrånvänd och exkluderande. Det är bara att gå in på Twitter och se olika feminister skrika sig hesa över något som borde vara en intern familjediskussion, så kan vem som helst känna att feminism inte är för alla. Isabelle Ståhl från Expressen satt i Debatt igår och sa mycket vettiga saker tills hon vräkte ur sig att man som feminist inte kan vara för RUT-avdraget. Nähä, då är alltså jag inte feminist, eller vad? Kan vi inte sluta att sätta upp egna minimiregler för vad feminism är och hålla oss till de allmänt vedertagna?

Jag måste också tillägga att jag ger Ebba Witt-Brattström lite rätt. Hen får inte bli det nya hon. Barnböcker skrivs med hen, och det har jag inget emot, men hon får inte glömmas bort. Både pojkar och flickor behöver flickhjältar i sina barnböcker i motvikt till alla pojkhjältar. Allt får inte bli en könsneutral massa. Men dit är vi knappast på väg, så oroliga personer kan lugna sig.

Vi är så många som lägger ner mycket tid och kraft på feminismen för att vi vill vara med och skapa ett nytt, bättre samhälle för våra barn att växa upp i. Det handlar inte om att vi nödvändigtvis måste visa brösten i badhuset eller förvägrar våra barn ett kön. Det handlar om att arbeta mot hedersförtryck eller med våldsutsatta kvinnor. Eller så handlar det om att synliggöra hur media, affärskedjor och litteratur konserverar invandra könsroller. Eller så har man en blogg där man vill lyfta fram litteratur om och av kvinnor från hela världen. Men så är det väl som en kollega sa för att trösta mig, antingen bedriver man feministisk kamp i lugn och sansad ton eller så är man bara ute efter målkonflikter. Vi är många som bedriver sansad kamp, men vi får inga tv-program på bästa sändningstid.

Recension: Thúy, Kim; Ru; 2009

RuJag läste Mãn av Kim Thúy för någon månad sedan och den var så otroligt bra att jag riktigt längtade efter hennes första bok, Ru. Jag hade den hemma hela tiden, men ville suga på karamellen ett tag. För en vecka sedan kunde jag inte hålla mig längre.

I Ru möter vi kvinnan som idag bor i Canada, men som kommit som båtflykting från Vietnam, via ett flyktingläger i Malaysia. Hon berättar om människor i hennes omgivning, dem hon kände då och de hon känner idag. Det är en bok om kärleken till sitt land, att anpassa sig till något nytt samt att återvända till något som inte längre är.

Det är svårt att sammanfatta handlingen i boken eftersom den hoppas hit och dit i historien, men det är inte svårt att bli tagen av den får första stund. I och med att du kastas in i historien så är du fast från första stund. Jag ville gärna sträckläsa boken men av någon anledning så kändes det som att något skulle gå förlorat om jag hade för bråttom. Kim Thúy har ett underbart språk och en berättarteknik som både är poetisk och oerhört konkret på samma gång. Jag har aldrig läst något likande och jag är oerhört imponerad. En fundering har jag efter att ha läst boken. Är det samma huvudperson som i Mãn?

Läs mer: Adlibris, Bokus, Sekwa förlag

Det här med manliga författare…

Ju mer  jag bloggar och ju mer insyltad jag blir i olika utmaningar och höga läskrav på mig själv så inser jag att jag har tappat nästan ett helt fält. Manliga författare. Jag läser några übertrista nobelpristagare (och en och annan bra) varje år, men sedan är det inte så mycket mer. Man kan säga att jag har motsatt problem som Jesper (som efter ha outat sitt problem hänger på min utmaning Klassiska kvinnor).

Jag blev påmind idag av Sanna att jag inte läst den näst senaste boken av en av mina favoriter, Carlos Ruiz Zafon. Han har dessutom kommit med ytterligare en bok. Hans två första är underbara böcker om Barcelona så jag måste verkligen läsa de två senare också.

Jag har inte heller läst Fredrik Backmans En man som heter Ove fastän så många hyllat den och jag tror att jag skulle gilla den.

Sedan har jag kvar den sista delen i Arnaldur Indridasons miniserie, Den kalla elden. Älskar Indridasson!

Jag vann Elias Canetti i Nobelprisprojektets tävling förra året och jag tänkte läsa den eftersom jag i mitt nobelprisprojekt bara har läst en mikronovell av honom. Men det blev visst aldrig av.

Om en månad åker jag och min man till Barcelona och tills dess ska jag ha läst De två böckerna av Zafon. Innan året är slut ska jag ha läst de andra tre.

Se där, en manlig utmaning här på feministbibblan. Inte illa 😉

Manliga författare - och en kvinnlig

Jag gick och köpte tre böcker på lunchen. Men det blev inte tre män.

Temaland Brasilien

Brasiliens flagga

Som bloggambassadör för bokmässan känner jag ett lite extra ansvar att läsa brasilianskt i år eftersom Brasilien är temaland. Jag måste erkänna att jag inte har jättekoll på just brasilianska författare, men jag har läst Clarice Lispector och Paulo Coelho.

Just nu har jag precis avslutat Vansinnesläkaren av Marchado de Assis och jag håller på med brasilianska noveller i Brasilien berättar: Ljud av steg.

Vad mer bör jag läsa? Tipsa mig gärna om både män och kvinnor!

Vi diskuterar brasilianska böcker på bokmässans community.

VI diskuterar brasilianska noveller på Facebook.

Noveller från Gaza

Novell GazaIdag fick jag en bok på posten, Novell Gaza, en samling noveller från unga palestinier från Gazaremsan. Majoriteten av skribenterna är kvinnor, så ni kommer att få ta del av boken i form av en recension här så småningom. Jag tycker att det är en viktig bok och ett viktigt projekt, så jag kommer att göra en novell-lördag av det när jag har läst den. Återkommer om tidpunkt.

På deras hemsida kan du läsa om projektet och hur det växt fram. De har samlat ihop noveller från unga människor runt om i Gaza och sedan har en välrenommerad jury har valt ut bidragen till boken.

Beställ ditt eget ex här och stöd därigenom projektet. En bok kostar tio euro.

Recension: Plath, Sylvia; Glaskupan; 1963

GlaskupanSylva Plaths Glaskupan ingår både i Lyrans Jorden runt-resa och i den feministiska litteraturkanonen så det var bara en tidsfråga innan jag skulle läsa den. Den har nu getts ut på nytt med ett vackert retro-omslag av Bonnier pocket (se bild).

Tonårsflickan Esther befinner sig i New York och praktiserar på ett modemagasin. Där träffar hon andra tjejer som drar med henne på fester med sprit och killar och Esther har svårt att finna sig till ro. När hon kommer hem får hon besked om att hon inte kommit in på en skrivarkurs hon sett fram emot och börjar må allt sämre. Hon faller in i en djup depression och försöker ta sitt liv. Efter det kommer hon till en läkare som ger henne elchocker som gör mycket ont. Hon vill aldrig tillbaka dit, men hamnar tillslut på ett sjukhus hon trivs med en läkare hon älskar och börjar vägen tillbaka till ett friskt liv.

Sylvia Plath mådde själv inte bra och tog sitt liv 1963, samma år som boken kom ut, så hon om någon bör ha erfarenheter att skriva om unga kvinnor som mår dåligt. Jag tycker hon lyckas mycket bra med att berätta en historia om en tonårsflicka som försöker ta sitt liv utan att det bara blir nattsvart och sorgligt, men även om det nästan blir glättigt ibland så betvivlade jag som läsare aldrig på allvaret. Det är samtidigt svårt att lägga tankarna om hennes eget liv åt sidan. Hon lyckades ta livet av sig, medan Esther klarar sig. När jag tänker på vad som kommer att hända Esther sedan, efter att boken har tagit slut, så kan jag inte låta bli att tänka att hon förmodligen skulle gå samma väg som sin skapare.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Lim, Hwa-Won; The fifth photograph; 2001

Literature from the axis of evilDen här recensionen kommer antagligen att gå till historien som Feministbibliotekets mest bisarra. Inte recensionen kanske, men novellen. Lim Hwa-Won är nordkorean och The fifth photograph är en regimtrogen novell om hur det går om ett kommunistiskt land influeras för mycket var USA. Det är verkligen inte speciellt feministisk, men jag tycker att novellen ändå kvalar in som kvinnohistoria, även om det är en ganska ny text. Novellen ger en bild av det hur kvinnor har det i Nordkorea där möjlighet att agera som oppositionell är helt obefintlig. Vi får anta att Lim Hwa-Won är tämligt högt upp i nomenklaturan eftersom hon har fått möjlighet att ge ut den här texten. Den är översatt  till engelska och utgiven i antologin Literature från de ”axis of evil” av Word without borders. I den boken står det också att information om författaren saknas.

Novellen skildrar Fru Jin Ok som reser till Sovjetunionen omkring 1990 och möter en kvinna på gatan som säljer sina familjefoton. Tanken på att göra något sådant är så främmande för Jin Ok att hon inte kan släppa det. Flera år senare träffar hon kvinnans bror i Pyongyang. Han berättar då systerns tragiska historia. Efter kommunismens sammanbrott förälskade hon sig i en amerikan som lovade henne guld och gröna skogar i New York. Hon trodde honom även långt efter att han stuckit ifrån henne. Hon blir så deprimerad att hon säljer sina familjefoton på gatan. En dag kommer amerikanen dock tillbaka och hon flyttar till USA. Där får hon veta hans rätta jag som släkting till motståndsmän i Sovjet och han vill egentligen bara leka med henne. När novellen slutar lever hon som enbent prostituerad och brodern sörjer sitt lands förfall.

Det är skrattretande och svårt att ta på allvar, men så måste man komma ihåg vilken oerhörd indoktrinering som nordkoreanerna utsätts för. Om författaren själv är tämligen välbärgad finns det en god chans att hon verkligen tror på detta. Sannolikt är att denna berättelse aldrig var ämnad att läsas i vidare kretsar bland den inhemska befolkningen eftersom många förmodligen skulle se ett liv som enbent prostituerad i väst som mer lockande än den svält de lever under själva. Jag tror jag hängde med i det mesta i novellen, men jag förstod inte liknelsen med att sälja sina familjefoton på gatan. Kanske var det ingen liknelse, men det känns som om det skulle ha någon djupare betydelse.

Det är fruktansvärd text om man tänker lite längre. Den visar verkligen i vilket hårt grepp regimen har sina medborgare. Den lämnar en känsla av obehag i mig som inte riktigt vill släppa.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bredvidläsning: Vansinnesläkaren av Machado de Assis

VansinnesläkarenJag läser inte bara kvinnor och feministisk litteratur, och ibland så redovisar jag böcker här som är intressanta för bloggen på ett eller annat sätt under rubriken bredvidläsning. Jag är bloggambassadör i år och då tänkte jag att jag behöver läsa lite olika brasilianska författare och kanske inte bara noveller. Eftersom Vansinnesläkaren av Machado de Assis är med i Lyrans Jorden runt-resa och dessutom var behagligt kort så gjorde jag slag i saken och lånade den på bibblan. Boken gavs ut första gången på portugisiska 1882.

Simão Bacamarte är vansinnesläkaren som vill spärra in alla dårar i ett hus för att undersöka deras galenskap i vetenskapens namn. Ingen går säker när läkaren letar upp sina offer. Det blir uppror i stan, men även om vansinnesläkaren förlorar så lyckas han ändå spärra in upprorsmakarna så att han själv går säker. Han tror verkligen på det han gör och litar blint på vetenskapen. Men vem är det egentligen som är galen?

Det var en mycket underhållande kortroman om vad gränsen går mellan vetenskap och galenskap. Precis som det står i baksidestexten på min utgåva så känns den modern trots sina mer än 100 år på nacken. Frågeställningarna i boken gäller i högsta grad än idag.