Veckans feminist: Grace Mera Molisa

Grace Mera MolisaKort fakta

Född 1946 på ön Aoba och död 2002 i Port Villa, huvudstad i Vanuatu.
Den första kvinnan från Vanuatu att få universitetsexamen.
Talesperson för premiärministern 1987-90.
Debuterade som poet 1983.

Grace Mera Molisas feministiska gärning

Grace Mera Molisa var den första kvinnan från sitt land som tog universitetsexamen. Hon studerade vid University of the South Pacific på Fiji.

På 70-talet gick hon in i politiken för jobba för ett Vanuatu som var fritt och dessutom ett bättre land för kvinnor att bo i. Hon var en av de första feministiska frontfigurerna i hela Söderhavet och en pionjär på många sätt. Hon blev ”second secretary” (har inte hittat någon bra översättning på det och vet inte om det är vice minister eller kanske vice statssekreterare som avses) i socialdepartementet och senare, efter att Vanuatu blivit fritt 1980, premiärministerns närmaste medarbetare.

Hon lämnade regeringskansliet 1990 efter politiska meningsskiljaktigheter. 1998 valde presidenten att inte nominera en enda kvinna till parlamentskandidat och då lämnade hon partiet helt och hållet. På 90-talet var hon engagerad för att få in fler kvinnor i politiken och startade organisationen Vanuatu Women in Politics (VWIP). När Molisa valde att lämna partiet ställde VWIP upp med sex kandidater i valet.

Hon säger att hon inte tänkt på att män och kvinnor skulle varit så olika när hon växte upp på en liten ö i norra Vanuatu, men att hon kände problemet med bristande jämställdhet när hon kom till huvudstaden Port Villa.

Molisa led av diabetes och hon dog 2002 endast 55 år gammal. Hon lämnade efter sig en make och tre vuxna barn. Hon är känd i hela Vanuatu som Amazing Grace.

Två fina citat av henne som jag hittat på Australian Post:

There are too few women in politics, and those who get in often lack support once they are there.

We need more women because if they and their children face difficulties, then mothers must be where the decisions are made.

Tidningen har sagt om henne att hon var en frontfigur för den melanesiska kulturen och en röst för Vanuatu, speciellt kvinnor. (Melanesien är de öriken som ligger närmast Australien, inklusive Papa Nya Guinea.)

Grace Mera Molisa och jag

Jag visste inte speciellt mycket om Vanuatu över huvud taget innan jag hittade Molisa på en lista över väldsböcker. Jag började googla henne och hennes böcker och efter att ha läst delar ur diktsamlingen Black Stone blev jag intresserad. Genom att läsa om henne har jag lärt mig mycket (jo, faktiskt eftersom kunskaperna innan var obefintliga) om Vanuatus närhistoria. Amazing Grace verkar ha varit en fantastisk kvinna och det är synd att hon inte längre finns bland oss. Wikipedia har en bra sajt om henne, med länkar till artiklarna jag nämnt ovan.

Böcker av Grace Mera Molisa som jag läst och recenserat

Black Stone 1983

#tbt: Feministbrud och bror leker cirkus

Bror och syster clown

Att leka cirkus var bland det roligaste jag visste när jag var liten. Jag hittade den här bilden idag när jag kollade igenom gamla kort. Jag  är väl ungefär nio år och min bror sex. Han är målad med läppstift runt munnen som en clown. Min roll i cirkusen brukade vara att hjula och stå på händer. Djur hade vi också i form av kaninhoppning. Just idag är kanske inte vighet och akrobatik något folk förknippar med mig, men jag hade en sådan period på låg- och mellanstadiet.

Jag tyckte att det var extra kul att lägga upp den här bilden just idag eftersom min bror har debuterat som skådis (om man inte räknar en statistroll i Brandvägg) i en reklamfilm. Se den västgötske melodifestivalsfanatikern från Elon nedan.

Recension: Molisa, Grace Mera; ur Black Stone; 1983

Black stoneJag känner att det kanske inte är ok att recensera en tredjedels bok, men när det kommer till poesi så kanske det ändå kan gå. I min jakt på författare från Oceanien, och då inte Nya Zeeland och Australien, fann jag Grace Mera Molisa, poet från Vanuatu. Hennes bok Back Stone är svår att få tag på, men jag hittade den på google books. Där var 22 av 68 sidor utlagda. Jag hoppas att någon gång få läsa hela, men nu recenserar jag det jag läst. Att läsa några dikter är ju inte samma sak som att läsa de tio första kapitlen i en roman, så jag godkänner mig själv här.

Dikterna är mycket politiska och andas alla av en desperation som jag antar kan finnas hos ett koloniserat folk. Vanuatu blev fritt 1980 efter att ha varit koloniserat av både Storbritannien och Frankrike. Molisa var främst politiker och kvinnorättsaktivist och skrev sin första bok mer eller mindre av en slump (Källa: The Australian). Det märks på dikterna att de är skrivna av en politiker, men jag gillar verkligen den politiska glöden. Dessa rader är fantastiska:

The voice
of the native masses
can never
find expression
in the journals
or publications
or their Free Press.

Den mest feministiska dikten av dem jag läste var Traditional leaders där hon kritiserar de patriarkala strukturerna och traditionerna i landet genom att berätta om sin egen farfar.

De långa politiska dikterna gjorde att jag lärde mig mycket om Vanuatu och dess historia, trots att jag bara läste drygt 20 sidor. Jag lärde mig förmodligen mer om landet än vad jag hittills vetat (vilket kanske i och för sig inte säger så mycket).

Grace Mera Molisa, en feminist och poet från Vanuatu. Jag kommer att återkomma till henne, och det ganska snart.

Recension: Wicomb, Zoë; Du kan inte gå vilse i Kapstaden; 1987

You can´t go lost in Cape TownDu kan inte gå vilse i Kapstaden är en novellsamling av Zoë Wicomb om svarta i Sydafrika. Novellerna är sammanlänkade, men kan läsas fristående.

Frieda har bott i England och kommer tillbaka till Sydafrika. Det är i slutet på åttiotalet och kulturkrocken blir stor. Det är historien om Frieda som är huvudstoryn, men d et var inte alltid jag förstod att det var henne det handlade om. Alla noveller har inte namn på personerna. Handlingen kretsar mycket kring svarta och vita, om det förlegade apartheidsystemet och hur de svarta hade det förr och hur det har det nu (1987). Den världsvana Frieda kommer hem med nya idéer om feminism och demokrati och de andra bara skakar på huvudet och vill inte att hon ska prata politik.

När jag började att läsa boken tyckte jag inte riktigt att jag kom in i den. Jag kände mig dum när jag förstod att det var en novellsamling. Jag tyckte att vissa noveller var mycket bra och gripande och andra förstod jag inte alls. Helhetsintrycket av boken var ändå bra och de sista berättelserna knöt ihop säcken på ett bra sätt. Det handlar om apartheid, men det är inget som skrivs rakt ut. Det är istället en hinna av obehag som ligger över texten och det blir stundvis extra obehagligt när man som läsare konfronteras med att svarta och vita faktiskt inte ens på pappret har samma rättigheter. Det mest obehagliga var en abort som måste utföras för att modern är svart och fadern vit. Den kan utföras bara för att läkaren är snäll nog att bortse från lagar och villig att behandla en svart. Det är 1987, jag var tio år gammal, och apartheid skulle existera ytterligare åtta år i Sydafrika. Det känns verkligen helt ofattbart och jag tycker att Du kan inte gå vilse i Kapstaden hjälper oss att förstå svarta kvinnors situation i Sydafrika och i och med att den inte är skriven efteråt med facit i hand så blir den extra spännande.

Alla vi som älskar Sonja klappar nu!

Hej Sonja är en av de roligaste på Twitter. Följer ni henne inte så gör det genast! Men hon är inte bara rolig, hon är också otroligt skärpt. Efter den här underbara tilltvålningen av Erik Almqvist så beundrar jag henne ännu mer!

Hej Sonja och Erik Almqvist på Twitter

Hej Sonja och Erik Almqvist på Twitter

Bilderna kommer från Nöjesguiden. 

Hjältinna och transa i Bamse och Tjuvstaden

Igår var Hugo på bio för första gången när bion riktade sig till honom (han och jag var på barnvagnsbio och såg Margaret Thatcher-filmen när han var ett halvår). Vi såg Bamse och Tjuvstaden. Jag oroade mig lite innan för hur det skulle gå och trots att han satt bredvid en kompis så höll han sig lugn nästan hela filmen, eller så långt popcornen räckte.

I Bamse och Tjuvstaden är allt en idyll och alla tjuvar är snälla. Knocke och Smocke jobbar som bilskollärare och sjörövarna som trädgårdsmästare. Allt är fint ända till Reinard Räv kommer till staden och får alla tjuvar att tro att Bamse inte är deras vän på riktigt. De rånar en godistransport, kidnappar Farmor och åker till Tjuvstaden. Bamse, Lille Skutt och Skalman ger sig i väg för att rädda Farmor, trots att tjuvarna tagit all dunderhonung. Men Katten Jansson och Husmusen hittar en glömd honungsburk och ger sig iväg tillsammans med Nallemaja. Det är Nallemaja som tillsammans med Vargen får bli hjältarna på slutet.

Nu såg jag inte filmen för att jag trodde att den skulle vara normkritisk. För Bamse är Bamse och där är det killarna som är hjältar, som i de flesta andra sagor. Men Nallemajas storartade insats i filmen var helt klart ett stort plus. Hon är modig, tuff och cool och en bra förebild. Knocke eller om det var Smocke får utgöra filmens andra glada överraskning. Efter att ha klätt ut sig i kvinnokläder som förklädnad vill han inte byta om efteråt. Han går i klänning hela filmen igenom och till och med pratar om sina vackra örhängen med tindrande ögon.

Det är en bra film som blivit moderniserad så att den känns rätt i tiden. Det är också fina bilder från deras lilla stad med ny bra teknik. Filmen har fortfarande en sensmoral om att alla är snälla innerst inne och att man bara är dum om man inte har några vänner. Men utan den hade det inte känts som en Bamse-film.

Hugo på bio

Hugo tyckte att det var spännande, men det var lite läskigt på slutet.

Tematrio v 4 – Bokprylar

Lyran frågar denna vecka om det finns några bokprylar som vi har eller vill ha. Jag har faktiskt tänkt lite på det och här kommer tre saker jag vill ha:

Bok t-shirtar. Men jag behöver inte längta så mycket efter det, eftersom denna och denna är på väg hem till mig på posten. I vår ska jag vara snygg i Stolthet och fördom och Den feminina mystiken!

Bok-muggar. Jag vill ha – och lyssna nu noga familjen, för jag fyller ju år snart – Penguin Books muggar!

Bokmuggar

A room of my own står högst upp på önskelistan tätt följt av Pride and prejudice.

En läsplatta skulle faktiskt också vara trevligt. En padda är ju inte samma sak, dessutom får jag inte ha den ifred för sonen. En läsplatta är ändå inte högprioriterat. En ny dator är viktigare. Och på sätt och vis är det ju också bokrelaterat för en bokbloggare.

#världsutmaningen2014 – en liten uppstyrning

Gammal världskarta

Jag gillar uppstyrda utmaningar. Jag gillar listor att bocka av och luckor att fylla i. Annas utmaning, #världsutmaningen2014 är en perfekt utmaning för mig, förutom att den har lite lösa tyglar. Men det är naturligtvis inget som hindrar mig från att göra min egen uppstyrning!

För det första har jag ett mål på tio nya länder under fliken Kvinnor i världen.

För det andra har jag gjort en lista fylla i med böcker så att jag garanterar mig själv en bredd. Parentesen är antalet böcker inom kategorin. Inga länder får förekomma två gånger och Sverige räknas inte.

Europa
Norden (2)
Västeuropa (2)
Östeuropa (2)

Afrika
Norr om Sahara (2)
Söder om Sahara (2)
Sydafrika (1)

Asien
Muslimska Asien (2)
Indien (1)
Kina (1)
Ost- och Sydostasien (2)

Oceanien (2)

Nordamerika
USA/Canada (2)
Mexico (1)
Karibien (1)

Sydamerika
Brasilien (1)
Övriga länder (2)

Jag deltar redan i Lyrans utmaning om all världens kvinnor i min bokhylla och de böckerna jag läser där kan jag även bocka av här, men bara böcker som platsar i biblioteket räknas.

Recension: Adichie, Chimamanda Ngozi; Det där som nästan kväver dig; 2009

Det där som nästan kväver digChimamanda Ngozi Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig har jag haft oläst lite för länge och jag blev glad när jag av en slump fann den bland återlämnat på bibblan.

Novellerna är skrivna ur olika kvinnors synvinkel och det handlar om kvinnor i Nigeria och sådana som av en eller annan anledning har utvandrat till USA. Hon tar upp många viktiga problem såsom rasism, männens rätt att behandla sin kvinna hur som helst och utanförskapet i ett nytt land. Kritik mot kolonialismen finns också där, men är som mest tydlig och uttalad i den sista novellen, Den hårdnackade historikern. Jag hade flera favoriter, men Imitationer och Äktenskapsarrangörerna är två bra berättelser om nigerianska kvinnor i USA där kulturkrockar och dåligt äktenskap står i centrum. En privat angelägenhet är kanske den mest gripande om en ung kvinna som lyckas undgå att bli dödad i ett upplopp och finner en vänskap i en kvinna med annan religion. Sedan finns det också otroligt sorgliga noveller där kvinnor förlorar sina barn. De klarade jag nästan inte av att läsa.

Den här boken var så otroligt bra att jag inte kan låta bli att dra paralleller till nobelpristagaren Alice Munro. Det känns som att unga Chimamanda Ngozi Adichie har framtiden för sig och jag skulle bli mycket förvånad om hon under min livstid inte fick nobelpriset i litteratur.

Feministbruds feminismskola del 1. Hen-dagis

Det sprids så mycket villfarelser om feminismen och paradoxalt nog har feministens Belinda Olssons program om just feminism spätt på dessa. Många människor som inte hänger på bloggar eller twitter är lite skeptiska mot ordet hen. Idag var jag i en affär där expediten inte förstod om mitt barn var en flicka eller pojke (vilt barn, men med lila kläder blir lätt svårbedömt). När jag var helt avslappnad med att hon frågade började hon anförtro mig om att hon inte ville att det skulle bli hen av barn. Jag gissar nu i efterhand att hon kanske var rädd att jag skulle bli arg över att hon frågade om det var en pojke eller flicka och blev lättad när jag berättade att den lilaklädda vildbattningen var en pojke och att hon då kunde anförtro mig att hon inte gillade när barn blev hen. Jag försökte så vänligt som möjligt förklara att hen är ett bra ord på många sätt, vilket hon faktiskt höll med om. Men barn har ett kön och det är inget fel i det. Det är bara att det inte har så mycket att göra med ordet hen.

Nu tänkte jag berätta varför hen är ett bra ord ur en viss synvinkel, nämligen i samtal med barn. Jag lämnar alla andra bra användningsområden just nu och ägnar mig åt detta enda. Det är för att det hänger ihop med det som av Belinda i programmet, Niklas Svensson på twitter och av många, många andra i dagligt tal kallas för hen-dagis.

För det första så ska man inte blanda ihop förskolor som väljer att använda ordet hen i sin undervisning med föräldrar som vägrar att tala om könet på sina barn. Detta är en mycket vanlig sammanblandning och leder till vanföreställningar om att förskolorna förvägrar barnen en könstillhörighet. Detta stämmer alltså inte och det förvånar antagligen många eller så tror de att jag ljuger.

På förskolor som använder hen i sin pedagogik är det pedagogerna och inte barnen som använder det. De används företrädesvis om personer de inte vet könet på eller där det är funktionen snarare än könet som är viktigt. Ska en rörmokare komma och det är Kurt som brukar vara den som fixar rören, säger de hen kommer för det kan ju vara så att Karin rycker in i Kurts ställe. Det är viktigt här att barnen inte alltid får höra att rörmokare är män.

I vår del av världen är bönder nästan alltid män. I andra delar är det oftast kvinnor som arbetar med jordbruk. Mitt barn har just nu en hang up på ”bonden” och frågar alltid efter bönder. Inte någonstans har jag hittat en bild på en kvinnlig bonde. Jag tycker inte att bästa för honom är att vid två års ålder få skrivet på näsan att bönder, det kan bara män bli. För hans skull säger jag att flickan som bär vatten i en bok är bonde och kvinnan som plockar te i en annan är tebonde. Syftet med det är att mitt barn ska växa upp med tron att alla yrken är till för alla.

Det är på samma sätt med förskolor som använder hen i sin pedagogik. Alla yrken är till för alla. Vissa påstår att man på så sätt ger barnen en felaktig världsbild och inte förbereds tillräckligt för verkligheten, men jag skulle säga att det ger dem ett öppnare sinne.

Nu är det så att säga hen om rörmokaren anses att indoktrinera barnen i en politiskt korrekt ideologi. Detta vansinne måste såklart omedelbart upphöra.För det vore ju betydligt mindre indoktrinering om allt vi pratar om från myran till rörmokaren är han, till motsatsen har bevisats. Det kommer att göra barnen så mycket friare och för mycket större möjlighet till fritt tänkande. I alla fall om man får tro alla dem som pratar om hen-dagis.

Kort fakta:

  • På hen-dagis är det pedagogerna som använder hen.
  • Hen används exempelvis för att barn ska förstå att alla yrken är till för alla.
  • Idag används han i särklass mest när vi inte vet könet.

 

Läxa till nästa lektionstillfälle: Fundera över hur barn påverkas av att får höra att allt från djur till yrkespersoner är han.