Med tanke på den senaste tidens uppståndelse kring Jimmi Åkessons förvanskade minnen i TV-programmet Nyfiken på partiledaren tänkte jag publicera en recension av hans bok Satis polito. Recensionen fanns med i näst senaste numret av Magasinet Neo. Jag hade också lite funderingar kring hans minnen och upplevelser.

Jag hade för avsikt att läsa Jimmie Åkessons bok Satis polito utifrån ett feministiskt perspektiv. Sverigedemokraterna företräds nästan bara av män och män är kraftigt överrepresenterade bland partiets väljare. Man kunde förvänta sig att partiledaren har tankar kring vad som kan göras åt saken. Men nej, inget i boken tyder på att Jimmie Åkesson betraktar mansdominansen som ett problem. Eller att han skulle betrakta det som ett problem att en feministisk recensent på en borgerlig tidskrift sågar hans bok. Tvärtom, och detta är den tydligaste lärdomen att dra av Satis polito: Utanförskapet och underdogidentiteten är Sverigedemokraternas livsluft.

Så låt mig leverera: Satis polito är egentligen två böcker med en flytande gräns emellan. Den första handlar om en kille som slåss i underläge, men vi vet att han kommer att vinna till slut. Han citerar till och med Rocky Balboa: ”Life’s not about how hard of a hit you can give… it’s about how many you can take, and still keep moving forward.” Och som Rocky bevisar – en sådan story behöver inte hålla särskilt hög kvalitet för att vara medryckande.

Som oftast när aktiva politiker med karriären framför sig skriver självbiografier finns det inte mycket plats för självkritik. Åkesson försöker förklara sådant han i efterhand fått kritik för. Det går inget vidare. Den före detta nazisten Anders Klarström var ordförande när Jimmie Åkesson ansökte om medlemskap i SD. Åkesson bortförklarar med att Mikael Jansson hade hunnit ta över när medlemskapet registrerades. Vi får veta att han gick in i partiet för att ”förändra det i grunden”, samtidigt som han några sidor tidigare förklarat att han då inte var särskilt politiskt medveten. Ytterligare en känslig fråga som Åkesson väljer att prata bort är den om högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag. Jag som bara är två år äldre än Åkesson minns de där manifestationerna, de lockade nazister och det gjordes främlingsfientliga uttalanden. Det kan inte ha undgått Åkesson när han och kumpanerna i Lund deltog i manifestationerna på nittiotalet.

Så kommer den andra boken, när vinden vänder för Åkesson. Partiet växer och tar klivet in i riksdagen. Det är ingen glad berättelse. Tvärtom blir tonen om något ännu mer aggressiv. Hela begreppsapparaten kring massinvandring, mångkulturalism och assimilation introduceras. Åkesson vill hålla fast vid martyrskapet. Tydligast blir det när han kommenterar den så kallade järnrörsskandalen, då Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling filmades fulla och aggressiva på Kungsgatan. Han säger sig förstå hur trängda de tre Sverigedemokraterna kände sig, eftersom han själv fått uppleva hot. Har man sett den famösa filmen med de avslappnade och skrattande killarna, blir Åkessons framställning mycket märklig.

Samtidigt undrar jag hur många av hans potentiella väljare som nickar igenkännande genom hela boken. Det som slår mig under läsningen är Åkessons bild av sig själv som företrädare för Den Enda Sanningen. Alla de andra är extremisterna. Hur ska ett parti som ser på det sättet på sina meningsmotståndare kunna samarbeta och kompromissa? Jimmie Åkesson upprepar att han inte tänker ”sitta i knäet” på någon. Hur Sverigedemokraternas inflytande ska se ut, vilka samarbeten man kan föreställa sig och i vilken form, får vi inget svar på.