Kan folk bara sluta att låtsas leva på lägre inkomst?

Det har blivit en fluga nu, att leva på någon annans – lägre – inkomst. Först var det Kent Kullander som skulle pröva att leva på ”kvinnolön”, dvs 14 % lägre lön, i en månad. I hans fall innebar det 27 500 kr. Sedan kom Hans Forsberg från Centerpartiet i Sundsvall som skulle leva på 129 kr om dagen, vilket är försörjningsstödsnivå.

Förstår ni inte själva hur löjliga ni gör er? Jag läste detta av en kvinna i Göteborg som lever på försörjningsstöd och hur respektlöst hon tycker det är att ”leka socialfall”. Hon har många goda poänger, men den viktigaste är att det såklart inte är svårt att leva i en månad eller en vecka på mindre pengar.

Lås oss ta mig själv som exempel:

I torsdags köpte jag lunch för 80 kr och sedan ett paket ägg för 20 kr. Det var inte speciellt svårt att inte spendera mer den dagen. Min hyra var nämligen betald, min man lagade mat som redan var inhandlad och just i torsdags kände jag inte att köpsuget pockade på och det var alltså ingen uppoffring att inte köpa en bok eller ett par skor eller ett läppstift just den dagen. Att leva på 129 kr varje dag i en vecka skulle kanske vara lite mer av en uppoffring, men inte tillräckligt för att jag skulle kunna skrika ut i media om hur jobbigt det var. Hade jag gjort det hade jag varit oerhört patetisk och uppmärksamhetstörstande.

Därför gör jag inte det. (och kanske också för att jag är en vettig tänkande människa.)

Ska du testa på något så bör du offra dig lite mer och inte behålla pengarna som blir över. Folkpartisten Nikoletta Josza tiggde en dag och gav pengarna till en hemlös kvinna. Det är föredömligt om man vill göra en poäng och att tigga en dag är ett lite större offer än att låta bli att köpa något i en vecka alternativt spara 4000 kr av en hög lön i en månad.

Recension: Schwerin, Alexandra von (red); Den dolda kvinnomakten; 2014

Den dolda kvinnomaktenNär jag fick syn på Den dolda kvinnomaktenAtlantis förlag så tänkte jag att den skulle handla om adelskvinnor i allmänhet. Nu är det slottsfrun på Skarhult slott, Alexandra von Schwerin, som skrivit en bok om kvinnorna som haft anknytning till det slott hon lever på och det är faktiskt tillräckligt intressant. Hade jag läst undertiteln så hade jag förstått bättre, 500 år på Skarhults slott.

Den dolda kvinnomakten är en samling essäer där bland andra Dick Harrison varit med och skrivit ett bidrag. Alla handlar om kvinnor som bott eller haft stark anknytning till slottet. Det fanns de kvinnor som blev änkor och fick ärva och själva förvaltade och drev verksamheten på slottet. Det fanns de kvinnor som inte fick sätta sin fot på slottet för att släkten inte ansåg frun tillräckligt fin för att vara slottsfru. Dock var söner var mer än välkomna att bo och fostras på slottet.

Alexandra von Schwerin vill visa att det är män som skrivit in sig i historieböckerna, men det är inte nödvändigtvis så att det bara var de som gjorde något värt att berätta om. Kvinnornas gärningar och makt har inte dokumenterats, av rent ointresse.

Det var intressant att läsa om vad von Schwerin kommit fram till i sina efterforskningar och hennes vilja att lyfta fram kvinnors gärningar genom historien är otroligt viktig.

Läs mer: Adlibris, Bokus

#tbt: Feministbrud som 17-åring i Spanien

Hanna i batik

På semester i Spanien i ett lånat hus. Sommaren 1994.

Dagens #tbt: En gång i tiden tyckte jag att batik var det snyggaste som fanns. Det tycker jag (typ) fortfarande. Jag är dock inte längre så förtjust i att visa mig i oversize-t-thirt offentligt.

Bilden är tagen i barnens sovrum i det hus vi lånade i Spanien sommaren 94. På dagarna badade vi eller åkte på utflykt och på kvällarna tittade vi på fotboll. Såklart.

Nu längtar jag efter vår kommande resa till Spanien, närmare bestämt Mallorca. Vi lyfter 14:e juni. Vi firar få min fars 70-årsdag. När den här bilden togs fyllde min pappa i dagarna 50 år.

Barnboksvecka!

Barnboksvecka

När Barbro Lindgren fick Almapriset insåg jag att jag borde läsa om flera av hennes böcker. Sedan var jag en sväng på bibblan (Medborgarplatsen den här gången) och då fick jag av en slump syn på Lygia Bojunga Nunes, vilken jag antog vara brasilianska. Nu har jag läst boken Den gula väskan och när jag skulle skriva om den såg jag att författaren också är Almapristagare.

Så föddes en idé!

I månadsskiftet april/maj utlyser jag barnboksvecka här på bloggen. Jag kommer att publicera många recensioner och tankar kring barn- och ungdomslitteratur. Jag ska försöka att läsa flera Almapristagare och även gamla klassiska barnböcker, alla med ett bra genusperspektiv såklart. Jag kommer även att recensera böcker från mina två favoritförlag Olika och Sagolikt och så ska jag hämta inspiration från min bloggambassadörkollega Bokunge.

Häng med du också!

Skriv något på din blogg, bidra med en gästrecension eller vara bara med på avstånd och läs och kanske kommentera. Alla bloggare som vill vara med länkar jag till. Och du behöver inte bidra med något varje dag den vecka, utan du är med så mycket eller lite du vill.

Veckan startar måndagen den 28 april och avslutas söndagen den 4 maj.

Välkommen!

Diksussionsgrupp om Jhumpa Lahiris Sankmark

SankmarkEn ny spännande bok som snart ges ut på Brombergs på svenska är Sankmark av Jhumpa Lahiri. det är en släktkrönika som utspelar sig i Indien och USA. Lahiri är född i London, men uppvuxen i USA. Hon bor idag i Brooklyn, New York. Hon är en amerikansk författare med bengaliskt ursprung.

Vi ska diskutera boken på Facebook och du är mer än välkommen att delta! Anmäl dig här.

Jhumpa Lahiri kommer dessutom till Stockholm och Kulturhuset. Passa på att gå och lyssna på henne där. Om du är med i diskussionsgruppen så kan det finnas möjlighet att få en gratisbiljett till evenemanget.

Bokgeografi: Japan

Japans flaggaIdag går Enligt O:s bokgeografi till Japan och jag inser att jag har ett land jag borde ta tag i.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Den enda boken som är av en japansk författare som jag recenserat här är Hitomi Kaneharas bok Ormar och piercing. Den var inte speciellt bra och det enda jag kan tänka på är att den handlade om att klyva tungor. I övrigt har jag läst Kenzaburo Oe, Tid för fotboll. Det var en trög och knepig bok som jag läste när jag var lite för ung för den.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Linnea Willéns bok Barfota änglar handlar om när hon och hennes bsäta kompis stack till Japan för att jobba som värdinnor på klubbar, ett jobb de hade hört skulle vara lätt att få och lätt att utföra. Det blev inte som de hade tänkt sig och genom hela boken anar man det fasansfulla slutet.

Yoko Tawada är född i Japan, men bor och är verksam i Tyskland. Jag har läst hennes bok Det nakna ögat och novellen Thisbe.

Sadako och de tusen papperstranorna var en barndomsfavorit!

Jag har också läst flera böcker där författarna skriver om deras erfarenheter av japaner. Då inte särskilt goda erfarenheter för att uttrycka sig milt.  Iris Chang, Nanjing – massakern på en kinesisk stad (Kina) är den mest detaljerade, men Rani Manickas Rismodern (Malaysia) och Oka Rusminis Sitas eld (Indonesien) är också oerhört gripande.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har skrivit upp två böcker på min att-läsa-lista från japan. Den ena är Yoko Ogawas En gåtfull vänskap, som jag tittat på flera gången på Pocketshop.  Natsuo Kirinos Fri är en japansk deckare jag är sugen på. Sedan vill jag också läsa Julie Otsukas nya bok När kejsaren var gudomlig.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

Det var inte så lätt. Jag har aldrig varit i Japan och ser inte japanska filmer och japansk musik lyssnar jag inte på varje dag. Manga intresserar mig inte heller. Eftersom Lyran brukar svara konståkning borde jag väl säga backhoppning, men ärligt talat så är jag inte så intresserad av det heller. Därmed inte sagt att jag inte intresserar mig för japansk kultur, för jag vill hemskt gärna åka dit. Jag är intresserad både av storstadspulsen i Tokyo och det äldre Japan.

Hugo och körsbärsträden i Hammarby Sjöstad

De underbara japanska körsbärsträden i Hammarby Sjöstad. Maj 2013.

Tematrio v 15 – andra kulturformer

British Museum

Jag utanför British Museum, höggravid. Maj 2011.

Lyran frågar oss denna vecka vilka andra kulturformer vi ägnar oss åt. Litteratur är ju min huvudkulturform om man kan uttrycka sig på det sättet och vid sidan av litteratur så älskar jag sport. För att inte reta upp någon sporthatande kulturälskare fullständigt så nöjer jag mig med att konstatera det i ingressen. Nåväl, här är tre andra kulturformer som jag gärna njuter av:

Museum: Vart jag mig än i världen vänder besöker jag gärna museum. Konstmuseum går alltid först. Andra favoriter är historiska museum i allmänhet och ockupationsmuseum och liknande i synnerhet.

Trio i trion, tre favoritmuseum: MoMa i New York, Ockupationsmuseet i Riga och Kunsthaus Wien.

Musik: Jag har nog världens sämsta musiksmak enligt många. Schlager, Abba och Lars Winnerbäck dominerar spotify-listan som jag lyssnar på när jag är på gymmet. Men trots det så älskar jag att lyssna på musik, hur dålig ni andra än tycker att den är. Favoriten av alla är ABBA och jag måste snart kombinera musik och museiintresset och gå på ABBA -The museum.

Trio i trion, tre favoritlåtar: One man and one woman – ABBA, Jag vill gå hem med dig – Lars Winnerbäck och Blåjeans – Kent.

Film: I livet måste man prioritera och då går film ofta bort för mig. Bloggen och böckerna tar helt enkelt för mycket tid. Men det betyder inte att jag inte älskar film. När jag bodde i Göteborg så var det ett måste att gå på massa obskyra filmer under filmfestivalen och inte sällan gick jag ensam. Men det var då det. Nu när jag var ensam hemma sist och inte orkade blogga tittade jag på Morgan – världsreporter på Netflix. Så lågt har jag alltså sjunkit. Nu ska det bli ändring på den saken och jag ska se om en film som jag tidigare haft ett hatkärleksförhållande till, nämligen Bara en natt med Ethan Hawkes och Andrea Eckert. Då ville jag att filmer ska sluta lyckligt. Nu betyder inte det så mycket, men jag vet också att de faktiskt får varandra. Alla tre filmerna i serien är införskaffade, Bara en natt, Bara en Dag och Before midnight.

Trio i trion, tre favoritfilmer: Stekta gröna tomater, Festen och Der Baader Meinhof komplex.

Recension: García Lorca, Federico; Kvinnodramerna; 1933-36

KvinnodramernaNär jag efterlyste böcker från Spanien till min semesterutmaning fick jag tips om den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca. Jag blev riktigt intresserad av att läsa honom när jag förstod att han faktiskt skulle kunna vara feminist. Kvinnodramerna är en samling av tre dramer som alla har ett kvinnotema, eller för all del, ett feministiskt tema. Det är Blodsbröllop, Yerma och Bernardas hus. De har alla gemensamt att de handlar om kärlek och passion, manligt och kvinnligt och frihet och ofrihet.

García Lorca mördades av Francos hejdukar 1936 dels för att han ansågs vara radikal och ha vänstersympatier och dels för att han var homosexuell. Han mördades under sin mest produktiva tid i sitt författarskap. Kvinnodramerna är influerade av de grekiska tragedierna.

Blodbröllop är kanske hans mest kända verk och den handlar om släkten som hämnas för gamla oförrätter. Sonen har gift sig med en kvinna som tidigare haft en älskare som hon fortfarande älskar. Både frun och älskaren får sätta livet till i detta blodiga drama. I pjäsen framgår det tydligt att kvinnor inte har någon makt över äktenskap och kärlek och den visar hur orättvisan mellan könen kan slå hårt mot kvinnor.

I Yerma önskar huvudpersonen sig mest av allt ett barn, men hon är fast i ett äktenskap med en man som inga barn vill ha. Han ber henne foga sig och till slut blir hon så arg på honom att hon stryper honom. Yerma var den mest feministiska av dramerna och hade många diskussioner om kvinnans lott att sitta på sin kammare och sy. Det enda hon skulle kunna ha glädje av var barn och fick hon inga så var hon heller ingen. Kvinnan hade inte makten att gå ifrån mannen som inte längre älskade henne eller ville älska med henne.

Bernardas hus handlar om kvinnor som älskar någon som de inte får gifta sig med. I den är det, som det också är i de andra två, äldre kvinnor som står för de patriarkala idéerna och vill utkräva hämnd på den som inte gör som familjen bestämt. Ingen som går emot strömmen ska få leva. Brutal pjäs med lika brutalt slut som de andra två.

Jag blev mycket imponerad av García Lorca och jag är glad att jag läste Kvinnodramerna. Jag skulle gärna se dem om de sattes upp någon gång och jag kommer säkert att läsa fler verk av honom. Jag tyckte mest om Yerma eftersom den feministiska diskussionen i den var så tydlig, men alla tre var intressanta ur den aspekten. Det är kvinnor som drar nitlotten i livet och tvingas stänga in sig, men det är också kvinnor som ser till att konventionerna efterlevs i generation efter generation. Så såg det ut då och så ser det ut på många håll i världen idag. Det är lätt att förstå att García Lorca var kontroversiell, för den här typen av samhällskritik var det nog många som inte klarade av. Det har i alla tider behövts människor som tagit fajten mot förlegade konventioner och det var verkligen synd för Spanien och världen att  García Lorca inte tilläts leva längre än till 1936 då han bara var 38 år.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Tranan

Feministbrud på kulturjakt i S:t Petersburg

Jag har skrivit om min resa till S:t Petersburg 2002 här, men jag var även där i april 2001. Jag var där på en resa arrangerad av Liberala ungdomsförbundet. Den gången stannande vi i en vecka och såg ganska mycket kultur. Tyvärr var det före digitalkamerans tid och mycket är inte dokumenterat. Dessutom slog vädret om från underbar vackert vårväder till snöstorm och snålblåst så vi stannade inte till så mycket och fotade under andra halvan av resan.

Vinterpalatset

Vinterpalatset var otroligt mäktigt att se i verkligheten, speciellt som att det ligger ett enorm torg framför så att det verkligen så stå ensamt i all sin prakt. Konstmuseet Eremitaget var också värt ett besök.

Uppståndelsekyrkan

Uppståndelsekyrkan har det dr typiska rysk-ortodoxa utseende som vi nog alla tänker på när vi hör kyrka och Ryssland i en mening. Den var otroligt vacker, men här tyvärr fotad i snöstorm. Den var även fin inuti vill jag minnas.

Isakskatedralen

Här är en bild på mig utanför Isakskatedralen, även det är fantastisk vacker kyrka. Den är S:t Petersburgs största kyrka och invigdes 1858.

Lekplats i S:t Petersburg

Nu var allting inte bara vackra kyrkor och fina fasader. En lekplats som denna hittade vi i närheten av liberala Jablokos partihögkvarter.

Recension: Ekman, Ellen; Lilla Berlin – So last year; 2014

Lilla Berlin - So last yearJag är så hopplöst efter att jag inte hade upptäckt Ellen Ekmans briljanta serie Lilla Berlin innan jag fick lyssna på henne på ett event på Norstedts i veckan.

Lilla Berlin – So last year är en samling seriestrippar som under förra året varit publicerade i tidningen Metro. Den handlar om ett hipstergäng någonstans i Sverige. Det är ganska många karaktärer och de har gemensamt att de gärna vill vara hippa och alternativa.

Jag blev faktiskt helt såld på det här. Som boendes nästan på Söder (Hammarby Sjöstad) så har jag flera hipsterns runtomkring mig dagligen. Det är roligt att driva med det, men det blir också många gånger allvarligt eftersom flera av karaktärerna har bra värderingar och får lov att trycka idioter som har hemska åsikter. Serien är bra och feministisk och jag tycker att det är roligt att Ellen Ekman bara är en i raden av många bra kvinnliga serietecknare som kommit fram de senaste åren.

Om du, som jag, inte läser Metro, kan du följa Ellen Ekman på Facebook eller Instagram.

Mitt ex fick jag mycket vackert signerat:

bild (98)

Läs mer: Adlibris, Bokus, Metro