Jag hade inte själv någon bok om Katitzi, men min kompis Camilla hade det. Vi både lyssnade på kassettband och läste seriealbumen hos henne och älskade Katarina Taikons berättelser om sin uppväxt.
Katitzi är den första av tolv böcker och den börjar när Katitzi bor på ett barnhem. Sedan får hon komma hem till sin familj som bor i tält och åker runt i Sverige med sitt tivoli. Hon får inte gå i skolan eftersom myndigheterna kräver att familjen har en fast adress. De får ingen fast adress eftersom ingen vill hyra till dem.
Det är så fruktansvärt att läsa hur romer, eller zigenare som man så då och ganska långt efter det, behandlades under 30- och 40-talen. Det som än än mer fruktansvärt att ganska lite har hänt sedan dess. På många håll i Europa diskrimineras romer öppet och till och med i Sverige kan en romsk kvinna förvägras att äta den hotellfrukost hon betalt för i samma rum som alla andra gäster och personal på hamburgerkedjan Max säger helt öppet att de inte serverar romer. Skillnaden från då i Sverige är väl att media, politiker och andra tyckare protesterar högljutt mot behandlingen. Men hur kan detta fortgå?
Katarina Taikons böcker om romerna och Katitzi är långt ifrån omoderna. De har översatts till tjeckiska och delats ut på skolor i Tjeckien där det bor mycket romer och det skulle förmodligen glatt Katarina mycket om hon hade fått leva. Hon var tongivande i debatten om romer i Sverige under 70-talet, men tyvärr tystnade hon 1982. 1995 avled hon efter 13 år i koma.
Jag älskade boken Katitzi lika mycket nu som för trettio år sedan då jag läste/lyssnade på den första gången. Nu är jag sugen på att läsa de andra elva böckerna. Vad jag har förstått så var det inte så gulligt och bra som hon beskriver det i denna den första boken. Senare får vi veta att hennes liv var betydligt tuffare.
Från 
Anette Skåhlberg och hennes illustratör Katarina Dalquist är oerhört produktiva. Förra året hann jag inte med att recensera några böcker jag fick av dem och det skäms jag lite över. En boll begraven är första delen i serien om de underjordiska och den fotbollsälskande Patrik.
Idag har tio bokbloggar stafett om boken 
Det dröjde ganska länge innan Mamma Mu introducerades i vårt hem. Jujja Wielanders och Sven Nordqvists speciella ko har nu blivit en av barnets verkliga favoriter. Han pratar inte så mycket, men han säger ofta ”Hej Mamma Mu, är det du? Mu!”. Mamma Mu läser är en underbar berättelse om läslängtan.
Boken Prinsen och pojken är skriven av det äkta paret Isak och Roberth Fearon och handlar om en prins som inte vill ha en flicka utan en pojke som hjärtevän. Boken är tecknad med magnainspirerade bilder. Det känns lite svårt att skriva en recension på den när 
g fastnade för titeln, Malins mamma gifter sig med Lisa, och ville såklart läsa en bok om en annorlunda familjebildning. Boken är skriven av Annette Lundborg och tecknad av Mimmi Tollerup-Grkovic. I den boken står Malin i centrum och hon har en mamma och en pappa och en platsmamma och en plastpappa. När vi träffar Malin ska hennes mamma gifta sig med Lisa, och inte bara det, Lisa har en bebis i magen. Bebisens pappa är Malins pappas pojkvän.
Per Gustavssons prinsessor är fantastiska, rosa eller inte. Jag tycker att det är lite småaktigt att kritisera hans böcker för färgen på omslaget, för det är ju faktiskt vad de rosa prinsessorna gör som är det viktigaste, inte vilken färg boken har.
Stina Wirsén har gjort så många böcker om Nalle och hennes kompisar att det nästan är omöjligt att samla alla. Vems kompis? är från 2010 och behandlar svartsjuka i sandlådan.
