Recension: Etxebarría, Lucía; Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel; 1997

Kärlek nyfikenhet prozac och tvivelJag fick tips om Lucía Etxebarrías bok Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel av Boel på Böcker emellan, som också haft en spansk utmaning på sin blogg. Jag tyckte att det skulle bli kul att läsa en något mer modern roman, även om det nu faktiskt har 17 år på nacken.

Systrarna Cristina, Rosa och Ana är extremt olika på ytan. Cristina är yngst, jobbar i en bar och (över)lever på droger och sex. Rosa är mellansystern som är den smarta och som har ett välbetalt jobb, men ingen livskamrat eller ens älskare. Ana är äldst, har man och ett litet barn och levde livet som hemmafru, men är nu på väg långt ner i depression och tablettmissbruk. De pratar inte längre med varandra och kan inte vara en hjälpande hand när de alla tre blir deprimerade och missbrukare på ett eller annat sätt. De plågas alla av fadern som lämnade hemmet när de var små och modern som inte klarade av att hålla ihop familjen (det var Anas uppgift). De har också råkat ut för stora kärlekssorger och sexuella övergrepp.

Det som i början verkade vara någon slags ny femtio nyanser visade sig efter hand vara en mer allvarlig och även feministisk bok. Systrarna är tre extremer och ingen är lycklig. Alla skulle må bra av att vara lite som de andra. Jag ömmade kanske mest för Rosa, för att feministiska jag på något sätt tyckte att hon hade gjort allt rätt från början, men de andras historier fick mig ändå att tänka efter. Kapitlen berättas av systrarna var och en för sig och jag tyckte att de om Cristina kunde bli väl pratiga och långrandiga. Det blev lite för mycket droger och sex för att det skulle bli spännande. Det som fick mig att hela tiden fortsätta att läsa var att jag blev oerhört nyfiken på hur det skulle sluta. Upplösningen lät dock vänta på sig, men hur det slutar ska jag såklart inte avslöja.

Jag håller med Boel om att det vore spännande att läsa en bok som är ännu mer modern eftersom det förhoppningsvis hänt en del i Spanien på nästan 20 år. Är idealet fortfarande hemmafru och utbildas spanska flickor fortfarande av nunnor som hävdar att män inte kan kontrollera sin sexualitet och att ingen vill ha en begagnad kvinna? Eller är det bättre förutsättningar för dagens unga kvinnor i Spanien?

Recension: Palm, Linda & Lindholm, Jessica; Svea planterar; 2014

Svea planterarNär jag fick höra att det fanns en barnboksförfattare från min hemstad Lidköping så blev jag såklart sugen på att läsa henne. Linda Palms Svea, med teckningar av Jessica Lindholm är en fin ny bekantskap för mig. I Svea planterar (Damm förlag) får vi en lektion i hur blommor blir till.

Lilla busiga Svea har ryckt upp alla mammas blommor ur krukorna och efter att ha fått ett smärre slaganfall bestämmer sig mamma för att plantera nya blommor tillsammans med Svea. Det blir en mycket lång väntan innan hennes blommor äntligen växer upp.

Svea är glad och tuff och hon gör något kreativt, med andra ord är det precis en sådan tjej-förebild som barnen behöver. Jag gillade den här boken och det verkar Hugo också göra, så jag tror att vi kommer att läsa fler böcker av Palm och Lindholm om Svea.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Expressen

Bokcirkla online

Igår testade jag för första gången att bokcirkla online. Det var Anette Feelgoodbibliotikarien som hade ordnat en cirkel om Anna Lönnqvists Till kärleken skiljer oss. Nu ska jag svara på lite frågor för att sammanfatta upplevelsen. Jag hoppas att fler blir sugna på att göra något liknande för det var verkligen kul!

Hade du testat Skype eller Google Hangout förut?

I mitt jobb (jag jobbar med webbsupport och webbutbildningar bland annat) så har vi kört det en del. Trots det, eller kanske på grund av det, så kollade jag inget innan, blev lite sen och sedan funkade inget. När jag väl fick igång mobilen så kunde jag vara med och snacka.

Vad hade du för förväntningar på att bokcirkla på det sättet?

Att få prata böcker (bok) med andra likasinnade!

Var det svårt?

Nej, egentligen inte. Jag som är så pratsam hade bara svårt för att inte avbryta hela tiden. Det är en konst att låta andra prata. Jag tror jag lyckades ganska bra. Är man inte så pratsam som jag kan det kanske vara svårt att komma in i samtalet.

Vad var bra? 

Det var roligt att höra hur alla andra resonerade och det var bra att man kunde få förklara sig, om man som jag kanske hade lite invecklade resonemang.

Vad var mindre bra?

Mindre bra var väl att inte ha koll på tekniken samt att en arg tvååring skrek utanför 🙂

Feministbrud på kulturjakt i Gustavsberg

Det är inte alltid jag går på kulturjakt i främmande länder. Idag har det varit en härlig sommardag. Mina föräldrar har varit på besök och vi åt lunch vid Järla sjö på Järla Sjökorg. Sedan tag vi en tur till Gustavsbergs hamn och tittade på porslinsmuseet och åt glass.

Hertha Hillfon

Först var vi på porslinsmuseet och såg en utställning av konst av den nyss avlidna Hertha Hillfon. Hennes storhet nådde bland annat Kina, men hon nekade till att ha en utställning där med motiveringen ”Peking får komma till Mälarhöjden”. Ganska kaxigt kan man tycka. I Solna Filmstaden kan man se ett byst hon gjort av Astrid Lindgren och här ovan ser ni ett par fantastiska sandaler.

Lisa Larsson

Fantastiska Lisa Larsson hade med många figurer på museets ordinarie utställning.

Toaletter

Det tillverkas även toaletter i Gustavsbergs porslinsfabrik. Här ser ni en klassisk toa och ett klassiskt handfat. Handfatet hade vi i min barndom. Det är nästan så att jag inte minns hur det var att inte ha en blandare.

Toalettreklam Gustavsberg

Lite tidstypisk och inte så gångbar reklam idag, kvinna visar att toaletterna är lätta och städa och hon gör sig vacker i badkar och handfat.

Kommunhuset i Gustavsberg

Vi åkte förbi Värmdö kommunhus, som är runt. Här fattas alla viktiga beslut i kommunen.

Mumin på besök i Gustavsberg

Mumintrollet besökte Gustavsberg idag. Sonen blev så lycklig och frågade om han fick krama honom. Självklart skulle han få det, men när vi kom närmare blev det lite läskigt. Närmare än såhär ville han inte gå.

Recension: Lahiri, Jhumpa; Sankmark; 2008

SankmarkBrombergs förlag gav i år ut Sankmark av Jhumpa Lahiri på svenska. Jag deltar just nu i en bokcirkel om boken på Facebook (även om ett misstag från posten gjorde att boken blev väldigt sen).

I centrum för historien står två indiska bröder, Subhash och Udayan, den ensa lugn och sansad och den andra spirituell och politiskt engagerad. Subhash flyttar till USA för att plugga och blir  doktorand i kemi och Udayan blir kvar i Calcutta för att göra revolution i den kommunistiska naxalitrörelsen. När Udayan dör återvänder Subhash till Indien och gifter sig med Udayans fru, som bär på hans barn. De flyttar till USA för gott.

Sankmark är en släkthistoria som sträcker sig från 40-talet fram till idag. I centrum står de två bröderna, men jag tänkte givetvis mycket på de kvinnliga karaktärerna i boken när jag läste den. Gauri, hustru till båda bröderna, fick en klassisk feministisk roll i boken som den kvinna som värdesätter friheten framför familjen. Hennes roll i den förste makens politiska liv får vi veta mer och mer om under hela resans gång, vilket är mycket spännande. Hennes dotter Bela är den kringflackande kvinnan som aldrig finner ro. Hon får betala priset för alla familjehemligheter och mammans svek.

I boken är det tydligt att kommande generationer får betala priset för lögner. Det som skyddar ett barn bäst är att från början veta sanningen. Det är nog det starkaste jag kommer att ta med mig från berättelsen. Det andra viktiga temat är socialistisk revolution, eller snarare terrorism och hur egoistiskt det är. Att målet skulle helga medlen är en farlig tanke och i Sankmark får vi en bild av hur det kan gå till. Utan att avslöja så mycket kan jag säga att det inte var så överraskande att den idealiserade bilden oftast inte stämmer med verkligheten.

Jag tyckte om boken, men jag blev inte så fast som jag hade önskat. Jag sträckläste den på slutet för att jag var hemma med febersjukt barn och inte kunde göra så mycket annat. Annars hade den nog tagit lite längre tid att läsa den. Men jag tyckte mycket om kvinnoporträtten och att Lahiri visade baksidan med antidemokratiska frigörelseorganisationer.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Sydsvenskan
Andra bloggar: Bokmoster, Lyrans Noblesser, Lottens bokblogg, och dagarna går

#tbt: Feministbrud som 12-åring

Hanna 1989

Veckans #throwbackthursday: Här ska jag fylla tolv år om en vecka. Det är sportlov 1989 och jag är med min familj och mina kusiners familj i Trysil. Armen tillhör min kusin Per. Mina kusiner är ett år äldre och ett år yngre än jag och min bror är tre år yngre än jag så vi var ett tajt gäng som alltid hade roligt ihop. Idag bor vi alla i Stockholm, men ses nästan aldrig (eller jo, jag träffar ju min bror rätt så ofta). Är det inte typiskt?

Tematrio v 20 – Familjekrönikor

Jag missade att svara på måndagens tematrio hos Lyran som denna vecka handlar om familjekrönikor. Här är tre favoriter som jag har läst:

Sankmark av Jhumpa Lahiri: Jag har precis läst ut den här indiska familjehistoria och recension kommer inom kort.

Rismodern av Rani Manicka: Den här malaysiska familjekrönika är något alldeles extra. En av förra årets favoriter.

Vilda svanar av Jung Chang: Fantsastisk berättelse om tre generationer kvinnor i Kina. En klassiker som är en del av den feministiska litteraturkanonen.

En majoritet av väljarna vill förbjuda tiggeri

Tiggande kvinna utanför SEB i Riga

Min make frågade sig igår på twitter, hur kunde det bli såhär? Hur kan en majoritet av Sveriges väljare vilja förbjuda tiggeri?  

Sverigedemokraterna går till val på att vilja förbjuda det organiserade tiggeriet. Vad är organiserat? För flera år sedan kom ämnet upp gällande de rumänska (och andra?) tiggarna som gick runt på tunnelbanan och delade ut lappar. Vi uppmanades att inte ge pengar för det var ligor som tog allt. Se den här artikeln från 2009. Det är lätt att köpa en sådan bild. Då slipper du själv att ta ansvar och du kan bara gå förbi den organiserade tiggaren.

Idag ser det inte riktigt likadant ut. Romer och andra nödställda européer flyr diskriminering och fattigdom i sina hemländer för att samla ihop till brödfödan på västeuropeiska gator. Att vilja förbjuda tiggeri är att ta den lätta vägen. Det är att själv bestämma sig för att köpa en myt som gör det enklare för dig som individ. Du behöver inte skänka några pengar och du kan lätt förbjuda organiserade ligor att skicka hit folk. Att det nu inte ser ut så går lätt att vifta bort för tillräckligt många politiker har sagt att de också vill förbjuda. Är det så ni resonerar? Orkar inte inte lyfta blicken och se vad det egentligen handlar om?

Romer har i alla tider diskriminerats och situationen i Rumänien idag är inte mycket bättre än den Katitzi mötte i Sverige på 30 och 40-talen (och senare också för den delen). Det är rent ut sagt skamligt att Europa inte har lyckats lösa situationen för dem än. Till och med i Sverige är det inte ovanligt att romer öppet diskrimineras.

Det är viktigt att värna om den fria rörligheten inom EU, men det är också viktigt att varje land tar tag i sina problem. Tiggarna kommer ju inte hit för att det är kul. Det är bra att regeringen ligger på Rumänien att ta tag i problemet med diskriminering av romer med fattigdom och social misär som följd. Birgitta Ohlsson jobbar för en EU-ledd expertgrupp som ska se till att de pengar Rumänien får för att fixa situationen för romerna också kommer fram och används på rätt sätt. Det är så det ska lösas. Inte genom att förbjuda folk att tigga.

Om vi nu skulle leka med tanken på att ett förbud skulle bli verklighet. Hur skulle det se ut? Vad är tiggeri? Det är viktigt om man på förhand vet hur gränsen ska dras. Innan vi vet ordet av det så har vi fått tillbaka lösdriverilagen från förr som gjorde att polisen godtyckligt kunde gripa folk för att de drev omkring. På 20-30-talet drabbade den lagstiftningen ofta prostituerade kvinnor. Det är förhoppningsvis inte ett sådant samhälle som majoriteten av svenska väljarkåren vill ha. Men förklara gärna, någon som tycker att förbud mot tiggeri är en bra idé: Hur ska lagen se ut?

Recension: Glidden, Sarah; How to understand Israel in 60 days or less; 2010

How to understand Israel in 60-days or lessJag älskar bibliotek! I väntan på att en bibliotekarie skulle hämta Hungerspelstrilogin inne på TioTretton (ett bibliotek där personer över 13 inte får vistas) gled jag omkring i det närliggande Serieteket (båda ligger i Kulturhuset i Stockholm). Där fick jag syn på boken How to understand Israel in 60 days or less av amerikanska Sarah Glidden och lånade den också.

Boken är självbiografisk och skildrar den resa som Glidden gjort med Birthright Israel. Hon hittar organisationen på nätet och får reda på alla judar blir bjudna på en resa till Israel. Hon tar med sig sin enda vän som också är judinna, Melissa. Sarahs pojkvän Jamil är palestinsk och tycker inte om att hon reser för han är rädd att hon ska bli hjärntvättad och pro-israelisk. Själv känner hon att hon måste få se andra sidan av saken. Hela resan blir en känslomässig berg-och-dalbana och Sarah är mycket förvirrad. Å ena sidan tycker hon att alla försöker hjärntvätta henne, men å andra sidan finns det många trevliga och till synes ärliga personer som berättar om sin vardag. Hon förstår att det är mer komplicerat än vad hon trott. Hon gör en emotionell resa och får en mer nyanserad bild av läget, men hon ändrar inte åsikt helt och hållet.

Förstår vi mer om Israel efter den här boken? Sarahs inre resa är otroligt spännande att följa och det är mycket fint berättat om israeler och hur de ser på sitt liv och sitt land. Vi får också en stor portion israelisk historia som är viktig att ha med sig när man ska bilda sig en uppfattning om läget. Boken är mycket personligt berättad och den känns genuin och äkta. Jag fick stora sympatier för den gråtande Sarah som fick sina ideal ifrågasatta hela tiden. Så ja, lite mer om konflikten och vad som ligger bakom får vi veta. Framförallt får vi veta att det varken är svart eller vitt från något håll.

Läs mer: AdlibrisBokus

Jag kommer inte rösta på Feministiskt initiativ

Jag vet att det kanske är överflödigt, men eftersom jag driver en hyfsat välbesökt feministisk blogg så vill jag ändå ta mig tid att förklara varför jag inte lägger min röst på Feministiskt initiativ. Nu när Fi granskas hårdare och det i sociala medier figurerar en lista om vad de ”egentligen” tycker och det diskuteras friskt vad som är rätt och fel i detta, kan jag inte bry mig mindre. Jag tycker att det är skithäftigt att ett feministiskt parti förmodligen kommer in i Europaparlamentet nu i sommar och jag skulle kanske kunnat tänka mig att lägga min röst på Fi om läget var annorlunda. Att de vill lägga ner försvaret eller omskola alla män, bryr jag mig inte så mycket om. De kommer ändå inte att få sådan makt att detta skulle realiseras. Det viktiga är att feminismen få större plats. Men, och detta är det stora feta menet: Jag litar inte på individerna som företräder Fi i en av de viktigaste frågorna. Jag litar inte på att de står upp för yttrandefriheten. För mig är detta helt avgörande.

Ta exemplet med att Sverigedemokraterna affischerar i tunnelbanan i Stockholm. Deras budskap är såklart hemskt, som all deras politik, men de är ett folkvalt parti som bör få samma möjligheter som andra folkvalda partier så länge de håller sig inom lagens ramar. Detta är långt ifrån en självklart princip hos flera vänstermänniskor, det är snarare en mycket dålig princip. Såhär skriver Soraya Hashim i Nöjesbladet:

Detta är så obehagligt på så många nivåer, och det mest skrämmande av allt är nästan argumenten om att ”bla bla folkvalt parti”. Jag menar inte att demokrati är bla bla. Men människors rätt att åka kollektivtrafik eller röra sig fritt i offentliga miljöer utan att känna sig utpekade, jagade, annorlunda eller hotade pga rasifiering trumfar som demokratifråga över *men alla partier måste ju få köpa reklam*. SL, om ni inte ser det är ni allvarligt pantade i huvudet.

Nu ska vi inte döma ett parti efter en person eller med hjälp av anekdotisk bevisföring, men det faktum att denna artikel delats friskt av Fi-anhängarna i mina flöden gör att jag bli ytterst orolig. En annan artikel som hyllats lika mycket, om inte mer, är miljöpartisten Tomas Martinssons om att SD inte bör få komma in i skolorna. Resonemanget är det samma, SD är inte som alla andra och folk mår dåligt av dem så då ska de inte få komma till tals.

Jag tycker verkligen att detta är skrämmande. Vi får aldrig någonsin begränsa folks rätt att yttra sig genom att på förhand tala om vad som är ok att säga och vad som inte är det. Vi ska inte ha något åsiktsfilter i Sverige. Men många på vänsterkanten tycker det. Yttrandefrihet är sekundärt och att slippa höra obehagliga åsikter är primärt. Det kan jag aldrig någonsin ställa upp på. Yttrandefriheten är en av vårt samhälles viktigaste grundstenar och jag vill inte att den ska tas över av vänstermänniskor som alltid kommer att tycka att de bör vara dem som ska avgöra vad som får sägas i det offentliga rummet. Det ska såklart finnas principer för vilka som ska få göra reklam men den principen bör vara folkvalda partier.

Längre ut på vänsterkanten så blir det än mer obehagligt. Flera tjejer i och strax utanför Ung Vänster anser att våldsvänstern måste finnas till som ett skyddande medborgargarde i Sverige. Det skydd de anser sig behöva kommer från Revolutionära fronten och de tycker bland annat:

Det övergripande målet är att avskaffa dagens samhällsordning genom revolution och ersätta den med självständiga arbetarkollektiv som styrs av direktdemokrati. På mer omedelbar sikt är målet att försvara arbetarklassen mot olika typer av angrepp. Dessa kan innefatta allt från fysiska attacker från vit makt-miljön till förändringar i arbetsrättslagstiftningen.

Jag har vänner som är uppvuxna i Sovjetunionen. De tycker att åsikter som dessa är oerhört obehagliga (det tycker förhoppningsvis fler, men för dem är det mer ett verkligt hot). När folk från Sovjet påtalar för vänstersympatisörer att de ser allvarligt på den svenska vänsterns likheter med totalitära stater så får de glåpord tillbaka att Sverige minsann inte är Sovjet. Nej, det är det inte, men Sverige är inte heller Nazityskland. Och om vi ska förbjuda SD:s reklam så borde vi förbjuda all vänsterreklam som kan göra folk från socialistiska stater upprörda. Borde inte principen så ut sådan?

Vad har allt detta med Fi att göra? Jo, som jag skrev i inledningen så litar jag inte på dem. Personer inom Fi anser inte att yttrandefrihet är viktigt och så länge jag inte vet om Fi tycker att yttrandefrihet är viktigare än åsiktscensur så skulle jag aldrig kunna tänka mig att stödja dem. Jag må tycka det är hur häftigt som helst och digga Gudrun Schyman hur mycket jag vill, men det kommer alltid finnas en oro för hur de ställer sig när det verkligen kniper.

Detta är förstås inte enda orsaken till att jag inte rostar på Fi, för jag vet redan ett parti som står upp för yttrandefrihet och tar feminismen på allvar och det är Folkpartiet.