#bookaday 16:e juni – Något som fler borde läsa

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Can’t belive more people haven’t read.

En halv gul solJag kan faktiskt inte fatta att fler inte har läst Chimamanda Ngozi Adichie! Ok, hon är ingen okänd författare på något sätt, men jag tycker att absolut alla borde läsa hennes En halv gul sol och Lila Hibiskus. Vad många inte vet är att hon dessutom är en fantastisk novellförfattare. Hon skriver gripande om livet i Nigeria, rasism, feminism och hur det är att vara svart i en vit värld.

Hon berättade när hon var i Stockholm i höstas att hennes omslag ofta får en giraff eller elefant iu andra länder för att det är så vi ser på Afrika. jag är glad för att detta inte gällde de svenska utgåvorna.

#bookaday 15:e juni – Favoritbokmamma

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Favourite fictional father.

HemlängtanNu blev jag plötslig lite osäker. Father betyder väl mamma, eller hur? Så passande eftersom ett av syftena är att lyfta bra bra kvinnor i litteraturen! Jag tyckte mycket om figuren Peggy, i Hemlängtan av Michelle Magorian. Ur ett barns perspektiv så verkar hon vara värsta ragatan. Så kände jag lite när jag läste den första gången när jag var 12 och jämngammal med Rusty. Nu när jag själv är 37 och jämngammal med Peggy och dessutom själv mamma kunde jag se henne med andra ögon. Kriget gjorde henne till en självständig kvinna och mersmak på det livet. Men hon slits mellan vad hon vill göra och vad som är bäst för sina barn. Barnet tycker hon är grym för att hon tvingas gå på ett hemskt internat, medan mamman tror att hon på så sätt får den bästa utbildningen och möjlighet till ett bättre liv. Hon är en minst sagt spännande karaktär.

 

Off to Mallis!

Alcudia

En vecka på Alcudia, Mallorca. Äntligen är vi på väg! Det blir nog inte mycket bloggande för min del under veckan (hoppas jag), men du kan varje dag läsa ett nytt inlägg i utmaningen #bookaday.

Jag har begränsat mig till fyra böcker att ta med:

Tiden där emellan av Maria Dueñas
En man som heter Ove av Fredrik Backman
Sorgsna själar av Leonora Miano
Allt detta tillhör mig av Petra Hůlova

Ses nästa vecka då jag förhoppningsvis är brun, glad och utvilad.

#bookaday 14:e juni – En gammal favorit

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är An old favourite.

PennskaftetDet här kan ju tolkas som en för mig gammal favorit eller en av mina favoriter bland gamla klassiker. Jag kör en halvkombo. Pennskaftet av Elin Wägner är tämligen gammal, från 1910 och från början av mitt feministbiblioteksprojekt. Det är en av mina favoritromaner.

Boken handlar om rösträttsrörelsen, något som författaren själv hade erfarenhet av. Dessutom tar den upp fria förhållanden och en mer modern syn på sexualitet. Läs den om du inte gjort det!

Recension: hooks, bell; Ain’t I a woman; 1981

Ain't I a WomanOm man verkligen till förstå black feminism så ska man läsa bell hooks, så mycket har jag förstått. Boken Ain’t I a woman, uppkallad efter Sojourner Truths berömda tal, är hennes kritik mot 70-talsfeministerna i USA.

bell hooks tes är att svarta kvinnor inte är (var 1981) en del av feminismen. Vita medelklasskvinnor har aldrig räknat in de svarta kvinnornas situation i sin kamp. Det började med slaveriet och många kvinnliga slavar våldtogs eller tvingades leva som älskarinna år mannen som ägde henne. Mannens hustru vände sin förödmjukade ilska mot kvinnan, inte sin make. De kvinnor som var mot slaveriet var ofta det av kristna och moraliska skäl, inte för att de var antirasister. Efter slaveriet stod rösträtten och vägde mellan vita kvinnor och svarta män. Ingen diskuterade svarta kvinnors rätt att rösta. När slaveriet var ett minne blott såg många feminister företeelsen som isolerad. Utnyttjandet av de svarta kvinnorna påstods sluta när slaveriet avskaffades, något som bell hooks verkligen vill understryka var enormt naivt. Myten om den sexuellt utsvävande svarta kvinnan levde kvar och vita män fortsatte att våldta svarta kvinnor samtidigt som de undvek att åka fast. En svart kvinnas ord vägde aldrig lika tungt som en vit mans.

Den stora frågan för feministerna på 70-talet var hemmafruar vs kvinnor som arbetade. Retoriken var att den som arbetade var fri. Svarta kvinnor var tvungna att arbeta och de kände sig inte särskilt fria. Vita medelklassfeminister ville inte se att även de som arbetade kunde vara förtryckta, samtidigt som de gladeligen gjorde sig till talespersoner för alla kvinnor. Ett annat problem för svarta kvinnor var att svarta män ofta ville vara lika patriarkala som vita män. Flera svarta kvinnor ville tyvärr också alltför ofta leva upp till det idealet.

Aint I a woman är en rejäl känga mot Gloria Steinem, Betty Friedan och andra kända feminister från 60- och 70-talen. Även om den nu har över 30 år på nacken så är den oerhört tänkvärd. Chimamanda Ngozi Adichie skrev i Americanah att de som säger att de är färgblinda idag i själva verket omedvetet döljer mycket rasism i och med att de vägrar att inse att de själva inte är fria från fördomar. Man skulle kunna säga att det är en sammanfattning av vad bell hooks vill ha fram i den här boken. Hon gör det mycket noga och ingående och med många hänvisningar till texter och uttalanden av rasister, feminister och svarta kvinnorättsskämpar. Boken är tunn sett till antalet sidor, men mycket mastig i form av akademiskt språk och form.

Jag är så glad att jag äntligen läste Aint I a woman och jag kände att boken var lika aktuell nu som då. Enda saken som gjorde mig irriterad är det faktum att boken inte finns översatt till svenska.

#tbt: Feministbrud och VM 94

VM 94 Hanna ska hälsa på bronshjätarnaJag vet att det har hunnit blir fredag, men gårdagen var för hektisk för att jag skulle orka skriva det här #tbt-inlägget. Nu låtsas vi att det är torsdag och att fotbolls-VM precis har börjat.

Det är 20 år sedan det fantastiska VM i USA då Sverige tog brons. Jag var 17 år. Gruppspelsmatcherna såg jag med min familj i Spanien och vilka vi skulle möta i åttondelsfinalen fick vi reda på flygplatsen inför hemresan. Då gladde jag och min bror oss åt att det skulle bli Saudiarabien. Det skulle visa sig vara en helt befogad glädje.

Det är såklart matchen mor Rumänien i kvarten som jag minns bäst, den match alla väl minns bäst. Kenneth Anderssons nick i förlängningen som ledde till straffar, Milds straffmiss och Ravellis räddningar. Glädjen var total. Bronsmatchen såg jag och en fotbollstokig kompis på fest hemma hos en helt fotbollsointresserad person. Festen skulle uppenbarligen inte kretsa kring matchen till vår besvikelse. Vi befann oss på landet. Efter matchen ringde min kompis sin mamma och hon kom och hämtade oss. Vi ångrar än idag att vi inte bad henne skjutsa oss till stan. Till och med i Lidköping badades det i fontäner.

På bilden till vänster står jag i kö till Gothia Cups invigning. Dit skulle de bronshjältar komma med koppling till Göteborg. Jag hoppades att få en glimt av min stora idol Kenneth Andersson. (Och ja, jag har till och med batikfärgat mina strumpor så att att de ska matcha tröjan.)

Bronthjälte 1 Kenneth Andersson

Jo, en glimt fick jag och mer därtill. Här kom fanet i mig fram och jag sprang in på arenan och lyckades klättra upp på bilen. Kenneth gav mig en ros* och jag var i sjunde himlen (*kastade ut rosor och jag råkade fånga en).

Bronshjälte 2 Thomas Ravelli

”Ravelli alltså – nu är han kung!”

#bookaday 13:e juni – Får mig att skratta

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Makes me laugh.

VolmerJag måste bara nämna Lise Nørgaard igen. Hennes bok Volmer är bland det roligaste jag har läst. Den handlar om två tjejer som mest av allt gillar att leka med en busunge vid namn Volmer. De följs åt under hela barndomen.

Boken är ganska lik TV-serien Matador (som Nørgaard också har skrivit) och är en rolig kritik mot samhällets borgarklass. Nørgaard är också feminist vilket märks tydligt i kritiken mot hemmafruar och könsroller. Jag har läst den flera gånger. Lika rolig, men mer allvarlig är Sommargästerna, som jag har på läsa-om-listan. Där står den överst.

Recension: Kuzwayo, Ellen; Kvinna i Soweto; 1985

Kvinna i SowetoEllen Kuzwayo berättar om sin uppväxt och sitt liv som politisk aktivist i Kvinna i Soweto. Jag fick tips av @bibblansvarar på Twitter att läsa den om jag var intresserad av Sydafrika och apartheidsystemet. Den stod i min hylla så det passade mig bra.

Ellen Kuzwayo växte upp i ett tämligen välbärgat hem i Sydafrika. Men efter att hon blivit utkastad från sitt hem när hennes mammas man gift om sig med mammans syster, börjar ett lite hårdare liv. Hon kom till sin pappa i Johannesburg och utbildade sig till lärare. Hon gifter sig med en våldsam man och lämnar honom och barnen efter sex år. Hon väljer en ny bana och utbildar sig till socionom och jobbar med utsatta människor. Hon gifter om sig, får en till son och efter att flera år har gått kommer hennes andra söner till henne. Både hon och de äldre sönerna blir mer och mer engagerade i kampen för svartas rättigheter och Ellen får sitta i fängelse i fem månader för sitt politiska engagemang. Hon pekar på att de svarta kvinnorna hade det sämst under apartheid, de var inte ens myndiga. Ändå var det just kvinnorna som gjorde otroligt mycket för att få till förändringar. Ellens eget engagemang låg främst hos kvinnors rättigheter eftersom hon både såg och hade själv upplevt hur hårt det kunde vara att sydafrikansk svart kvinna.

Kvinna i Soweto är en fängslande självbiografi, men den del som jag tycker var mest intressant, det vill säga den politiska delen, var lite för kort. Visst var det värdefullt att få veta om hennes uppväxt, men det kunde ha kortats ner lite och den andra delen gärna varit mer detaljerad. Men med det sagt så kan jag bara hylla boken. Det är ett viktigt dokument över en fruktansvärd tid som varit. Ellen Kuzwayo är en viktig förebild  och en demokrati. och kvinnorättsaktivist som aldrig får glömmas bort. Eftersom boken är skriven 1985 så är det givetvis spännande att veta hur det gick sedan. Ellen Kuzwayo dog 2006, så hon fick uppleva apartheidregimens fall. Men hon fick inte bara uppleva den, hon valdes 1994 till parlamentsledamot i det nya Sydafrikas första fria val.

#bookaday 12:e juni – Jag låtsas ha läst den

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är I pretend to have read it.

Om frihetenDet är såklart mycket pinsamt, men nu måste det till ett erkännande. John-Stuart Mills Om friheten var kurslitteratur på Statsvetenskap A i Göteborg 1998. Jag var liberal redan då och helt ny medlem i Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet. Självklart såg jag fram emot att läsa Mills mest kända verk. Nu var jag inte den där duktiga flickan som inte gjorde annat än att plugga, utan jag tog många genvägar för att jag skulle få PG, det vill säga precis godkänt. Min bedömning var att jag bara skulle hinna första kapitlet av Om friheten och att det skulle räcka. Det räckte, men jag hade lovat mig själv att som folkpartist jag var skulle jag läsa den senare. Det gjorde jag aldrig. Det har dock inte hindrat mig från att hämningslöst påstå att jag har gjort det.

Men jag HAR läst Förtrycket av kvinnorna!

Recension: Sánchez, Clara; Aningar; 2008

AningarDet nystartade förlaget Sadura har gett ut Clara Sánchez bok Aningar på svenska 2014 och jag blev såklart nyfiken på en nyutgiven spansk författare med tanke på min semesterutmaning.

Julia och Felix och deras son Tito åker på semester till en spansk kuststad. Precis när de kommit fram åker Julia för att köpa mjölk till pojken och råkar då ut för en bilolycka. Felix får samtal från sjukhuset att hon befinner sig där, medan Julia vandrar omkring i den lilla staden i ett drömliknande tillstånd och letar efter sin familj. Vartannat kapitel följer Felix och hans oro och vartannat Julias dröm och kamp för att komma tillbaka till verkligheten.

Egentligen är inte detta min typ av bok. Jag blev helt enkelt förblindad av att den var spansk när jag bestämde mig för att läsa den. Men så var den faktiskt inte så illa som jag först misstänkte. Jag fångades av Clara Sánchez sätt att träffsäkert beskriva drömmen med de ologiska vändningarna och Julias oförmåga att hitta tillbaka till semesterlägenheten. Men det sägs ju ofta att de som berättar om sina drömmar är de tråkigaste personerna och så är det tyvärr lite här också. Det är inte förrän på slutet som du förstår varifrån alla saker i Julias dröm kommer ifrån och det blir många gånger lite långtråkigt. Boken är 450 sidor lång och skulle definitivt tjäna på att kortas ned. Jag har lite synpunkter på slutet också och Julias och Felix eventuella förmåga att få ett bra äktenskap, men jag vill inte spoila för mycket genom att gå in i detalj på det. I övrigt hade boken en bra flyt och det var spännande och jag var intresserad av hur det skulle sluta, vilket gjorde att jag läste ut den tämligen snabbt.

Läs mer: Adlibris, Bokus