jul 22

Recension: Lisboa, Adriana; Colombines kyss; 2003

Colombines kyssI år har det varit mycket fokus på Brasilien och jag fortsätter mitt Tema: Brasilien med att recensera Adriana Lisboas Colombines kyss. Jag fick en försmak på Lisboa i novellsamlingen Brasilien berättar, där hennes bidrag var i form av mikronoveller. Colombines kyss har förutom i Brasilien, bara getts ut i Portugal och Sverige.

En man sitter hemma och saknar sin flickvän som till synes har tagit sitt liv. Hon har lämnat ett avskedsbrev i form av en dikt och sedan gått ut för att simma, men aldrig kommit tillbaka. Hennes kropp återfinns aldrig. Kvinnan, Teresa , var en lovande författare och spåddes en lysande framtid. Efter hennes död blev hon större än hon kanske skulle blivit om hon levde. Hon lämnade en ofullständig bok efter sig och pojkvännen väljer att försöka skriva klart den som en del av sitt sorgearbete.

Jag hade förväntat mig ännu en knepig latinamerikansk roman och fick något annat. Ok, det är inte den mest lättfattliga boken jag läst, men det var i vilket fall något i min stil. Allt är vad det verkar vara fram till bokens slut där du får tänka igenom allt ihop en gång till. Vad är sanning och vad är dikt och vem hittar på vad? Jag kan inte gå in på slutet mer, utan att avslöja något, men jag kan säga att jag gillade det mycket.

Språket är underbart, poetiskt och filosoferande och det märks att författaren även är poet. Jag måste säga att det är en skam att boken inte har översatts till mer än ett språk (svenska). Jag vill definitivt ha mer av Lisboa på svenska!

Läs också: En trave böcker

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 20

Recension: Shelly, Mary; Frankenstein; 1818

FrankensteinJag inser att jag nu går lite utanför Feministbibliotekets ramar när jag recenserar Mary Shellys Frankenstein, men med tanke på vilken betydelse boken fått och vem författaren var så tycker jag att den platsar. Någon däremot?

Handlingen är väl ganska känd vi det här laget: Vetenskapsmannen Victor Frankenstein tillverkar en mänsklig varelse av likdelar som blir ett monster som får klara sig själv i världen. Monstrets ensamhet får honom att begå hemska brott och när hans skapare vägrar att skapa en kvinna åt honom för att mildra ensamheten dödar han honom också. I romanen är det lycka att vara tillsammans, såsom Victor och hans familj är.

Ensamheten är olycka och monstret, som själv betraktar en lycklig familj på avstånd, blir ond och elak för att han är dömd att leva ensam. Boken har tolkats många gånger på film, men idag kanske det inte är så läskigt för den moderna läsaren. Jag tyckte det var mest sorgligt att den snälla och kärleksfulla Victor Frankenstein förlorar allt för att han begick misstaget att skapa ett monster.

Det är oerhört imponerande att Mary Shelly började skriva på den här romanen när hon endast var nitton år. Hon kom på idén på en semester till Genévesjön tillsammans med bland andra sin make Parcy Shelly och författaren Lord Byron. Med tanke på den genomslagskraft boken haft och att den fortfarande ges ut i nytryck (senast 2013 på svenska) gör de till en av världens största klassiker. Det skadar inte att påpeka att författaren till den var en 21-årig kvinna.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 19

Tyskspråkiga böcker inför hösten

Tyskspråkiga böckerVem hade kunnat tro att en resa till landstället på Landsort skulle vara luckrativt för kommande tyska bokhöst? I Saltbodens secondhand-hylla fann jag en gammal favorit, Ingrid Noll, och slog till på tre av hennes böcker. Jag hittade även österrikiska Marlene Haushofers Väggen i samma hylla. Jag tackar dem som skänkt dessa böcker dit! Nu ska jag kanske helst läsa Noll på tyska och vänta på Thorén och Lindskogs nyutgåva av Väggen, men det var nog ändå väl spenderade 40 kr.

Idag hade vi besök av en tyska och hennes sambo som bott länge i Tyskland och de sponsrade min tyska höst med 2007 års bästa tyska deckare, Andrea Maria Schenkels Tannöd (som inte betyder något, utan är ett namn på en plats). Tack Björn och Patrizia!

Jag återkommer med utmaningstart och regler mm. Häng gärna med på Deutscher herbst 2014!

jul 17

Recension: Santos, Care; De gömda rummen; 2011

De gömda rummenCare Santos är en katalansk författare som kommer till bokmässan i år. Jag tyckte därför att det var extra spännande att läsa hennes De gömda rummen som kom på svenska 2013 på Albert Bonniers förlag.

Violeta Lax är konstintendent i Chicago och barnbarn till den berömda spanska konstnären Amadeo Lax. Hon trodde hon visste allt om honom och hans konst ända till den dagen då hon blev kallad till Barcelona för att titta på ett arv. Hon åker dit och vill även följa renoveringen av Amadeo Lax förfallna hus. Bakom fresken av hans fru Teresa finner man ett hemligt rum och där hittas ett skelett. Vem det är och varför ingen har ingen letat efter hen är den stora frågan. En stor familjehemlighet nystas ut och bakom den vackra konstnärsfasaden gömmer sig fasansfulla hemligheter.

Detta är vad jag skulle kalla en pusseldeckare, inte i ordets rätta bemärkelse, utan bokstavligt. Pusslet läggs av brev, konstbeskrivningar och tidningsartiklar som flikas in efter varje kapitel. Det är ganska rörigt, men samtidigt underhållande. För mig som är en snabbläsare så passar egentligen inte den här boken så bra för man får nya ledtrådar när man mins anar det. Det bästa var att jag ofta upptäckte det så att jag kunde gå tillbaka och läsa om ifall jag missade något. Boken spänner över fyra generationer och du får inte alla pusselbitar kronologiskt presenterade så det gäller att ha huvudet på skaft. Sedan är det kanske inte så spännande vem kvinnan egentligen är, för det finns inte så många alternativ och du räknar nog ut ganska snart vem det är, utan det är ju varför och historien runt omkring som är det mest intressanta.

Enligt Arvika nyheter, som är citerade på pocketupplagans framsida, passar den för mörka höstkvällar och det kan jag verkligen skriva under på. Jag hade gärna läst den framför en brasa på landet eller under en filt i soffan, men i hammocken på altanen en varm sommardag funkade också. Jag ser mycket fram emot att lyssna på Santos på bokmässan!

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 15

Recension: Gordimer, Nadine; Min sons historia; 1990

Min sons historiaJag har läge funderat över om Min sons historia av Nadine Gordimer platsar i mitt feministiska bibliotek, eftersom den egentligen handlar om två män. Nu när nyheten om hennes bortgång nått mig och jag verkligen fått fundera över hennes författarskap vill jag ändå skriva några rader om boken, som faktiskt har flera fina kvinnoporträtt.

I början av boken får en tonårspojke veta att hans far, den stora medborgarrättskämpen, har ett förhållande med en vit kvinna. Boken kretsar kring sonen och hans känslor och kring faderns och den vita kvinnans förhållande. Kvinnan är också en stor förkämpe för svartas rättigheter i Sydafrika. I boken får vi också möta den bedragna hustrun, för vilken allt måste hållas hemligt, och systern som är deprimerad.

Jag minns inte alla detaljer och alla turer såhär några år efter att jag läste boken, men jag berördes mycket av den och jag minns känslan av att den politiska kampen anges som själ för att bedra, när det i själva verket handlar om köttsliga lustar och ignorans för det man har. Det är den här vinkeln som gör att jag nu väljer att recensera boken här och rekommendera den till alla feminister och alla som vill läsa kvinnoskildringar från hela världen. Gordimer må kanske inte varit feminist, men hon kunde beskriva utsatta kvinnors situation i en värld där alla var utsatta på ett eller annat sätt.

Andra bloggar: och dagarna går, Lyrans Noblesser, Violens boksida

jul 15

Nadine Gordimer är död

Nadine Gordimer1991 års nobelpristagare i litteratur, Nadine Gordimer, är död. Hon blev 90 år.

När jag ska skriva några ord om henne kommer jag på mig själv att inte riktigt veta vad jag ska skriva. Jag har inte läst så mycket av henne, men har uppskattat det jag läst och alltid tänkt att jag borde läsa fler verk. Min sons historia är en gripande bok om kampen för ett demokratiskt Sydafrika, samtidigt som det handlar om en pojkens känslor inför sin fars otrohet med en vit kvinna. Jag har också läst novellen Amnesti om att prioritera kampen framför familjen.

Gordimer var kanske inte feminist, eller hade en särskild tanke att lyfta fram kvinnors situation, men av det lilla jag läst tycker jag att hon har gjort många fina kvinnoporträtt och att kvinnors mer utsatta situation framkommit i hennes verk.

Det är synd att det skulle krävas att hon dog för att jag skulle få upp ögonen för henne igen, men nu ska jag banne mig göra slag i saken och läsa fler böcker av henne. Någon som har något bra tips på vilken jag ska börja med?

jul 14

Grattis Tyskland!

tysklands flaggaIgår vann Tyskland välförtjänt fotbolls-VM. Jag vill med denna bloggpost hedra det tyska laget för deras insats. Det var 24 år sedan Västtyskland vann VM efter en final även den gången mot Argentina. Den finalen såg jag och min familj på ett hotellrum i Sopron i Ungen. Igår såg jag finalen i mina föräldrars vardagsrum. Då hejdade vi alla på Tyskland, igår hejade min bror av någon outgrundlig anledning på Argentina, annars var allt som för 24 år sedan. Ja, förutom att vi inte varit i Ungern då.

Nåväl, för att hedra Tysklands seger och kanske för lite anledningar också, så tänker jag ägna hösten åt att lite extra studera tysk litteratur. Det handlar främst om böcker från Tyskland, men även Schweiz och Österrike får komma med på ett hörn. Detta kommer att ske under tagen Deutscher herbst, Håll utkik efter utmaningsstart i september!

Lyran har idag en teamtrio om fransk litteratur. Mycket märkligt :). Jag deltar inte, utan nämner istället tre bra tyska böcker.

1. Helga Hirsch – Endlich wieder leben: Om tyska kvinnor på båda sidor om det som skulle bli muren på 50-talet.

2. Angelika Klüssendorf – Flickan: Om en dysfunktionell uppväxt i DDR.

3. Julia Albrecht och Corinna Ponto – Patentöchter: En annorlunda vinkling på ett av dåden som Rote Armé Fraktion utförde på 70-talet i Västtyskland.

Tyskland slår hörna

En annan gång såg jag ett annat tyskt landslag vinna ett fortbolls-EM live. Juli 2013.

jul 13

Recension: Kincaid, Jamaica; Min mor; 1996

Min morJag visste att Jamaica Kincaid var född och uppvuxen på Antigua och lånade därför boken Min mor när jag hittade den på bibblan. Tyvärr utspelar den sig på Dominica så det är inte en perfekt bok i avseendet att läsa en bok från varje land.

Xuelas mor dör i barnsäng när Xuela föds. Fadern är inte kapabel att ta hand om henne så han lämnar henne till sin tvätterska. Under uppväxten får hon aldrig kärlek av någon, inte ens av sin far den dagen hon får komma tillbaka till honom. Däremot upplever hon mycket passion av män som hon har sex med. Saknaden av den mor hon aldrig fick träffa är stor och hon är fast besluten att aldrig skaffa egna barn.

Jag hittade en blogg som har skrivit om Min mor och där var utgångspunkten att även om Kincaid är född i en brittisk koloni så har boken många drag från den latinamerikanska litteraturen. Det handlar om ett förhållningssätt till både sitt ursprung och till kolonialismen och så innehåller böckerna magisk realism. Det känns som att allt i Min mor är mycket symboliskt och jag vet inte om jag fick med mig allt, men Xuelas mor tillhörde ursprungsbefolkningen och fadern är skotte, vilket tydligt kan ses som symboler för lokalbefolkningen och kolonialmakten. Det är också tydligt att det handlar om någon slags ambivalens och sökande efter identitet. Hon älskar inte sin far, men hon älskar att inte älska honom och saknar honom när han är borta. Däremot älskar hon sin mor förbehållslöst.

Jag tyckte mycket om boken i början och funderade på hur det skulle gå, men efter ett tag blev det nästan lite för urspårat, eller för symbolik, för min smak och jag tappade lite tråden. Jag gillade dock berättarstilen, som jag fastnade för trots att den var i jagform. Trots att boken nog inte kommer att lämna så djupa spår, så kommer jag förmodligen att läsa mer av Kincaid.

jul 11

Recension: Tearne, Roma; Brixton beach; 2009

Brixton beach2009 blev det äntligen fred i Sri Lanka efter 26 års inbördeskrig. Samma år kom Roma Tearnes bok Brixton beach ut och den handlar om en familj som lyckas fly det upptrappande våldet i hemlandet.

När jag ska beskriva handlingen och skriva mitt omdöme så vet jag inte var jag ska börja. Eftersom baksidestexten är något jag har mycket synpunkter börjar jag med att skriva en ny baksidestext, såsom jag hade önskat att den var skriven:

Det är 1974 och livet på Sri Lanka börjar bli allt svårare för många, särskilt tamiler. Alice Fonseka fyller nio år och den firar hon hos sin älskade morfar och mormor vid havet. Hennes mor är singales och fadern är tamil och fadern är fast besluten att fly till England för att skaffa sig ett bättre liv. Utan att veta vad som väntar honom beger han sig iväg för att senare låta familjen komma efter. Alice vill inte lämna sin morfar, sina vänner eller sin ö, men allteftersom våldet trappas upp blir en avresa till England oundviklig.

Men sådan var inte baksidestexten. Den riktiga texterna avslöjade betydligt mer, för att inte säga nästan allt eller tja allt. Allt utom en sak, som skulle kunna läggas till i en bisats sist i texten: och hon dör (markera texten ifall du är nyfiken). Här kan du läsa hela texten.

Jag blev fly förbannas på slutet och det överskuggar tyvärr det andra som var bra och spännande. Boken började intressant med situationen på Sri Lanka eller Ceylon på 70-talet, gick vidare med livet som invandrare i England på åttiotalet och blev sedan oroligt spännande med människor som saknar både kärlek och sitt förflutna och slutade på värsta tänkbara sätt. Med ett sådant slut förtjänar man inte en bättre recension trots att jag skulle vilja hylla boken för att den fick mig så intresserad av Sri Lankas historia och av konflikten mellan singaleser och tamiler och för att författare problematiserar konflikten och inte ger en svartvit bild.

jul 10

Klassiska kvinnor-utmaningen tar sommaruppehåll

Klassiska kvinnor

Det är en bit in i juli redan och jag tänkte inte sammanfatta vad vi läst i klassiska kvinnor-utmaningen. Jag väntar till hösten, men uppmanar er alla att läsa bra kvalitetslitteratur av och om kvinnor i era hängmattor och på sandstränderna.

Jag har kommit igång lite med mina böcker. Jag läst Dotter till en dotter av inger Alfvén och håller på med Mary Shellys Frankenstein.

Jag har en bra nyhet också: Jag ger er till årsskiftet att ha läst fem klassiska kvinnor, varav tre från kanonen.

A room of my own
Bokdivisionen
C R M Nilsson
Det möra tornet
Eli läser och skriver
Frida läser
Havsdjupets sal
Jesper Svensson
Lyrans Noblesser
Majes
Sannas bokhylla
Tingting
Violens boksida