Boucht, Birgitta; Dygnet har 179 timmar; 2008

Dygnet har 179 timmarJag var först lite tveksam, men en barnbok skriven av en kvinnosakskvinna kvalificerar sig definitivt till Feministbiblioteket! Dygnet har 179 timmar är utgiven på Artéa förlag, ett förlag som ger ut böcker ”som ger avtryck i människors liv”. Boken är den enda i sin genre på förlaget, som har en massa andra spännande böcker som passar in här.

Dygnet har 179 timmar handlar om tid. Det är svårt att få tiden att räcka till för den ensamstående småbarnsmamman, tiden går långsamt för den ensamma gamla damen och tiden är ett komplext fenomen för den till skolan alltid försenade Vera. Vera, hennes mamma Yvonne och lillasyster Alma är dem som står i centrum. Det finns en pappa också, men han har flyttat och jobbar som fotograf och dricker för mycket. Yvonne arbetar på en advokatbyrå och går på viktiga möten. Vera och hennes bästa vän Adrian forskar om tiden. Boken utspelar sig under en enda dag.

Boken är socialrealistisk, utan att vara överdriven. Den är rolig och beskriver vardagen på ett humoristiskt sätt. Det är kvinnor och flickorna som står i centrum, men männen finns där och är inte på något sätt demoniserade. Det är en bok där många barn, pojkar som flickor, kan känna igen sig.

Läs mer: Hufvudstadsbladet, Smålandsposten, Artéa förlag, Läscentrum

Nya böcker

Jag brukar skriva bokrecensioner i Tidningen NU och idag har jag fått årets stora bokkatalog i min hand. Mycket spännande! Såklart tycker jag att det är roligast att recensera feminsitiska litteratur och det jag hittade av feministiskt intresse var:

Nina Hemmingsson  – Mina vackra ögon från Kartago förlag. Jag älskar hennes serier så jag ser mycket fram emot den boken!

Lizzie Doran – Varför kom du inte före kriget? från Weyler förlag. Boken handlar om en kvinna som ser tillbaka på sin mors liv. Kvinnan lever i Israel och modern har suttit i koncentrationsläger.

Joyce Carol Oates – En fager mö från Albert Bonniers förlag. En ny spännande bok av Oates, en av mina favoritförfattare.

Karin Lind – Min mor var feminist – hon älskar att dansa från Langenskiölds förlag. Kultur och feminism, varför inte?

Sedan valde jag några deckare också. Vi får se vilka jag får recenera. Alla feminsitiska recensioner kommer så klart att publiceras här.

Feministbrud på kulturjakt i Myckelgensjö

Jag tänkte göra det till en söndagstradition att publicera en ny kulturjakt. Denna vecka går turen till Norrland, eller mer precis Anundsjö socken (före detta kommun) i Örnsköldsviks kommun i Västernorrland. Jag besökte Myckelgensjö, där det finns en bevarad bondgård från 1800-talet och som idag är ett museum. Året var 2006 och ja, jag har köpt nya glasögon sedan dess.

Här står jag och Andreas, som då var min pojkvän och nu är min man, utanför Storstugan. Vi försöker att leva oss in i hur det var att vara bondpar i mitten av 1800-talet. Andreas mormor bor i Bredbyn i Anundsjö och uppvuxen på en gård i trakten (dock inte i Myckelgensjö), så detta är hans släkts hemtrakter.

Här står jag utanför ladan, där djuren bodde. De kvinnor som var fruar till bönder, arbetade också med djuren och gården. På landet fanns det inga hemmafruar, i alla fall inte där bonden inte var särskilt rik. Jag har en liten konstig uppsyn, eftersom jag stirrar på en myggsvärm (jag blir fullkomligt uppäten av mygg när jag är i Norrland).

Här står jag vi den vävstol, som någon kvinna i huset förmodligen ägnade mycket tid åt när huset var bebott. Min mamma och mormor är kvinnor som har vävt mycket i sina dagar och jag har också fått pröva på vävtekniken. Min mamma är den enda jag känner som kan sätta upp en väv och det är coolt!

Oksanen, Sofi; Utrensning; Stockholms Stadsteater 2011

UtrensningMedverkande på scen: Aliide – Lena-Pia Bernhardsson, Den unga Aliide – Katharina Cohen, Zara – Ida Engvoll, Hans – Gerhard Hoberstorfer, Martin – Samuel Fröler, Pasa/Pavel – Joakim Gräns, Lavrenti/Lavruusa – Mats Qviström.
Produktion: Översättning – Janina Orlov, Regi – Åsa Melldahl, Scenografi och kostym – Sven Haraldsson, Ljus – Patrik Bogårdh, Ljud – Lena Samuelsson, Mask – Johanna Ruben.

Jag har läst (och recenserat) boken Utrensning, som skrevs efter teaterstycket. Tack vare det var det inte svårt att följa med i handlingen. Precis som boken så utspelar sig pjäsen i olika tidsepoker. Skådespelarna befann sig för det mesta på scenen och de som inte var med i handlingen för stunden var antingen stilla, eller sysslade med något i bakgrunden. De hemska och gripande scenerna där Zara strippade, drogades eller våldtogs, illustrerades stilistiskt och med hög tysk techno (Ein, zwei polizei), och innan man förstod vad som hände, kom det ett litet skratt, men som skulle stanna vid just ett litet. Scenen som följde var inte alls något att dra på munnen åt.

Jag tyckte mycket om pjäsen och Lena-Pia Bernhardsson gjorde en otroligt bra insats som Aliide. Jag gillade också kläderna hon hade på sig, trista gympabrallor och en oformlig neonrosa t-shirt, något man mycket väl kunde tänka sig förekom flitigt i Estland i början av nittiotalet. Om man inte hade läst boken var det inte heller så svårt att följa med, på sina ställen blev handlingen nästan övertydlig. Ett exempel på det var när man skulle visa att Aliide som ung var kär i hennes systers man Hans. Sammantaget var det en mycket bra föreställning och om du bor i Stockholm eller har vägarna förbi före den 26 mars, tycker jag att du ska gå och se den. Men skynda dig på, nästan alla biljetter är slutsålda!

Läs mer: Aftonbladet, Expressen, SvD, Kulturbloggen, Stadsteatern, Scenbloggen

Premiären av Sofi Oksanens Utrensing på Stadsteatern

Igår kväll gick jag på pjäsen Utrensning på Stadsteatern. Det var roligt att se den och det var kul att få gå på premiären. Jag tyckte att berättelsen passade bra i pjäsform (det var från början ett teaterstycke och blev sedan en bok). Jag som läst boken hängde mer med i handlingen än mina vänner som inte gjort det, men vi uppskattade föreställningen alla tre. Den var hemsk på många sätt och man ska ha klart för sig att det inte är en feel-good-pjäs.

Här är två bilder som får illustrera föreställningen:

 

Jag har bestämt mig för att recensera teaterstycken här på Feministbiblioteket och Utresning får bli den första. Skillnaden från när jag recenserar böcker blir att jag anger vilken uppsättning det är, eftersom det naturligtvis är av stor betydelse. Alla teaterföreställningar kommer gå in under Lyrik och Drama och de markeras med en * framför länken i biblioteket. Samma teaterstycke skulle kunna komma att recenseras flera gånger om jag skulle se olika uppsättningar av samma pjäs, men det ligger just nu långt i framtiden. Först ska jag se till att gå och se feministisk teater. Jag har fått mersmak!

Läs mer: Aftonbladet, Expressen, SvD, Kulturbloggen, Stadsteatern

Hur ska jag ta mig ur deckarträsket?

Med jämna mellanrum hamnar jag i ett läsläge då bara deckare duger. Nu är ett sådant läge. Tyvärr inte mycket för Feministbiblioteket så det blir lite glest med recensioner. Jag har i en vecka varvat Carin Gerhardsen och Arnaldur Indridason och ska precis börja med Vyssan lull, boken som vann Bokbloggarnas litteraturpris. Den är nästa bok i Brekfast Book Clubs bokcirkel.

Så hjälp mig nu, vilken bok ska jag läsa sedan? Ingen deckare alltså, jag måste komma ur mitt beroende!

Jag kan dock glädja er med att det inom kort kommer en recension på SCUM manifest av Valerie Solanas. Men precis som att det tar tid att förbereda sig för att läsa den, så tar det tid att skriva en recension.

Oksanens Utrensing på Stadsteatern

Nu kommer Sofi Oksanen Utrensning på Stadsteatern i Stockholm. Jag kommer att gå och se föreställningen på torsdag på premiären och jag ser med spänning fram emot att se pjäsen!

Aliide spelas av Lena-Pia Bernhardsson som har gjort allt mellan himmel och gjord, bland annat Selma i Herdebyborna och Älskling i Sällskapsresan 3 – SOS. Jag såg henne senast i Fadern på stadsteatern, där hon gjorde en fantastisk insats som den elaka amman. Ida Engvoll spelar Zara.

Läs mer: Stadsteatern, SvD, Sveriges Radio

Feministbrud på kulturjakt i Vietnam

Då har kulturjaktsturen kommit till Vietnam där jag var i februari 2007. När jag tittade igenom mina bilder var det kanske inte jättemånga som var av feministiskt intresse, men några lyckades jag ändå skrapa fram.

Ett måste när man besöker Saigon, eller Ho Chi Minh-staden som den också kallas, är så klart krigsmuseet, med fruktansvärda bilder från Vietnamkriget. Många oskyldiga kvinnor och barn fick sätta livet till i det kriget. Dock ska man ha klart för sig att Vietnam är en diktatur och man måste läsa bildtexterna i museimontrarna med kritiska glasögon!

En vanlig syn på gatorna i Saigon. Alla, kvinnor som män, unga som gamla och till och med munkar nyttjar detta fortskaffningsmedel. Det är uppenbart att befolkningen inte har råd med bilar, för bilar ser man betydligt mer sällan. Det är svårt som turist att korsa gator, det görs genom att gå långsamt och mopparna kör då runt dig. Det verkar våghalsigt, men det går förvånansvärt lätt!

På en utflykt till Mekongdeltat fick vi förmånen att lyssna till dessa skönsjungande damer. ”Traditional folkmusic” kallades punkten på programmet. Det var alltid män som var guider på våra utflykter och kvinnor som stod för underhållningen, även om många kvinnor arbetade med försäljning av olika souvenirer.

Vi gjorde en utflykt till Cu Chi-tunnlarna utanför Saigon. Det var de tunnlarna som Viet Con gömde sig i. Killen på bilden var vår guide där och han visade olika fällor de gillrade för amerikaner i skogen. Han förklarade också för oss att det fanns många fina vietnamesiska kvinnor som var mycket bättre än västerländska eftersom de inte är lika krävande som vi västerländskor (!). I Vietnam håller man hårt på att kvinnor ska ha lättare jobb såsom städning i hemmet, medan män t ex kör taxi. Jag var mycket nära att räcka upp handen och säga att jag minsann både städade och har körkort och inte kunde se hur städning kunde räknas till lätt arbete medan taxikörande är tung. Tyvärr kom jag mig inte riktigt för.

UPPDATERAT

Louis vuitton-butik öppnar snart

Det nya moderna Saigon byggs sakta men säkert upp. Det var 2007 en stad med stora kontraster. Den stad vi lämnade i backpackerkvarteren var långt ifrån den samma när vi kom fram till de centrala delarna av staden.

10 saker jag gillar med deckare

Jag har tidigare skrivit en lista över 10 saker jag inte gillar med deckare och det är en av mina absolut mest lästa bloggposter. Jag tänkte därför följa upp den med en positiv motsvarighet, 10 saker som gör en deckare till en bra deckare. Jag är ju trots allt en stor deckarfantast. De senaste dagarna har jag varit ledig och de flesta timmarna på dygnet har tillbringats i horisontalläge med en deckare (och lite då och då har jag läst en feministisk bok för att jag får för dåligt samvete annars). När det inte är sport på TV så kopplar jag av med böcker och då allra helst deckare.

Här är listan:

1. Spännande vändningar.
Det som för mig är en riktigt spännande deckare är om den vänder flera gånger och man blir förvirrad i sin tro om vem som är mördaren eller vem som är mördad. I ena stunden tror att man vet hur det ligger till, och i andra stunden ändrar man sig.
Exempel: Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Julia Wallis Martins Porträtt i sten, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Det slutna rummet

2. Bra samhällsskildringar.
En deckargenre som jag tycker mycket om är de samhällskritiska deckarna. De handlar om Sverige (jag kan inte påminna mig om att jag läst någon sådan från ett annat land), politik och polisen i samspel med resten av samhället.
Exempel: Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinters köld och En annan tid, ett annat liv, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Terroristerna och Polis, polis, potatismos.

3. Rimliga motiv.
Det känns kanske till en början som om författaren snöar in sig på kopplingar långt tillbaka i tiden eller flera fall samtidigt, men när upplösningen kommer känner man sig ändå tillfreds med att det var ett rimligt motiv. Det är helt enkelt ett fall så som det skulle kunna ha gått till i verkligheten, eller i alla fall så agerar mördaren på ett sätt som man förstår (inga hämdmotiv från barndomen här!).
Exempel: Peter Robinsons En ovanligt torr sommar, Carin Gerhardsens Mamma, pappa barn, Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Camilla Läckbergs Tyskungen

4. Intressant polisarbete.
Man förstår att författaren eller författarna har koll. Här är det inte några efterforskningar via andra deckare, utan man själva polisarbetet är en av böckernas stora behållningar.
Exempel: Anne Holts I lejonets gap och Det som aldrig sker, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Roseanna och Den skrattande polisen, Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm och Den som dödar draken.

5. Intressant miljö.
I deckare med intressant miljö är det samspelet mellan människor, snarare än polisens arbete som står i centrum. Dessa deckare kan ibland kännas mer som romaner, men det gör dem inte till sämre deckare.
Exempel: Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, Aino Trosells Om hjärtat ännu slår

6. Historier långt tillbaka i tiden.
Tidigare älskade jag alla deckare som började med en historia långt tillbaka i tiden som sedan vävs samman med dagens mordfall. Dock har detta använts i överflöd och utan finess av många svenska deckarförfattare och blivit uttjatat (jag har med det som punkt 6 på min lista över var som är dåligt med deckare). Men om man gjort det på rätt sätt så kan det bli hur spännande som helst.
Exempel: Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Peter Robinsons En ovanligt torr sommar, Åke Edwardssons Rop från långt avstånd

7. Engagerande huvudpersoner.
Jag har många gånger slagits av att jag verkligen inte bryr mig om bokens huvudpersoner (polisen, åklagaren eller vem det nu är som står i centrum). Även den mest förutsägbara deckare kan lyftas av gripande berättelser om huvudpersonerna.
Exempel: Anne Holts Död joker och Presidentens val, Åsa Larssons Solstorm, Viveka Stens I den innersta kretsen

8. Tio små negerpojkar.
Jag gillar den klassiska deckargåtan-deckare. Jag kallar denna punkt för Tio små negerpojkar och syftar till att det är ett begränsat antal människor som kan vara skyldiga och det gäller att fundera ut vem.
Exempel: PD James Fyren, Maria Langs att vara kvinna och Rosor, kyssar och döden, Julia Wallis Martins Porträtt i sten

9. Feministiska deckare.
Såklart måste denna punkt vara med. Många medlemåttiga deckare kan räddas av ett feministiskt tema eller en feministisk polis. Alla feministiska deckare är dock inte att klassas som dåliga i övrigt, tvärt om!
Exempel: Maria Langs att vara kvinna, Leena Lehtolainens Falska förespeglingar, Anne Holts Presidentens val, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

10. Vackert väder.
Om man får tag på en dussindeckare som är helt ok, kan den faktiskt bli roligare att läsa om det är vackert väder i trevliga sommarmiljöer.
Exempel: Viveka Stens I den innersta kretsen, Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid, Åke Edwadrssons Låt det aldrig ta slut, Henning Mankells Villospår

Knuff

Drakulic, Slavenka; Som om jag inte vore där; 1999

Som om jag inte vore därSlavenka Drakulic skriver inte bara dokumentära böcker om livet i forna Jugoslavien, hon skriver även romaner. Denna roman handlar om kriget i Bosnien och det är en fasansfull skildring av en ung kvinnas liv, bland annat i ett serbiskt fångläger. När boken börjar ligger S på BB i Stockholm och hon har fött en son. Sonens far är någon av de många soldater som våldtog henne i fånglägret.

Det är en otroligt gripande historia och den är såklart fruktansvärt hemsk. Större delen av roman utspelar sig i det serbiska fånglägret där kvinnor hålls fångna. Alla kvinnor i lägret försöker hitta en strategi för att överleva. Det är en berättelse om kvinnor som är fångna och som utsätts för allt det man kan frukta att de utsätts för. Samtidigt är de en historia om överlevnad. Läs boken, men låt det vara om du är känslig.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Som om jag inte vore där av Slavenka Drakulic.