Recension: Allende, Isabel; Kärlek och skugga; 1984

Kärlek och skuggaKärlek och skugga av Isabel Allende har stått i min svärmors hylla på Landsort och efter det i min egen hylla länge nog. Men många andras kommentarer att jag borde läsa någon annan bok av Allende istället har fördröjt läsandet. Jag var tveksam till boken även när jag börjat på det och kan nu efteråt konstatera att jag är oerhört glad över att jag läste den.

Irene är journalist och kommer från familj där modern hyllade militärkuppen med champagne. Hon är dessutom förlovad med en militär. Fotografen Francisco är medlem i en hemlig politisk rörelse och jobbar tillsammans med Irene. En dag upptäcker de tillsammans något fasansfullt som bara en rättrogen person som Irenes mamma kan bortförklara med något annat än att det är regimens fel. De påbörjar ett äventyr som kan komma att kosta dem livet.

Det var en oerhört spännande roman efter första delen, som jag aldrig riktigt kom in i. Det var en ganska klassisk äventyrsroman med kärlek och passion, men det som känns lite ovanligt är den tydliga feministiska vinkeln och att Irene är minst lika stor hjälte som Francisco. Det finns också tydliga hänvisningar till könsmaktsordning och traditionella könsroller. Irene lyckas slita sig loss och gå sin egen väg, utan att få sota för det, vilket många kvinnor som gått hennes väg i böckernas värld har fått göra före henne. Hennes frigörelse och exfästmannens reaktion på hennes politiska förehavanden (han tar henne i försvar med fara för sitt eget liv) är tämliga unika i litteraturen skulle jag säga. I alla fall litteratur från den tiden.

Jag såg att boken har blivit film och att Francisco spelas av Antonio Banderas och det var en minst sagt intressant vetskap. Undrar om jag vågar se den (se bara hur filmomslaget ser ut här). Jag är rädd att det feministiska budskapet inte kommer fram. Men det kanske är mina fördomar? Någon som vet?

Roligt, dyrt och intensivt – semester på Kolmården

Det var definitivt roligt och intensivt och för den bekväma utan bil blev det också dyrt. Två dagar på Kolmården var dock värt sitt pris, det tycker i alla fall familjen Lager Ericson. Den minsta, som snart fyller tre, fick två oförglömliga dagar och trots att han kanske inte uppskattade det vi trodde att han skulle uppskatta mest.

En övernattning på Vildmarkshotellet inklusive två dagar på djurparken går på ca 3500 kr. Inte helt billigt, men man får nog säga att vi utnyttjade det till fullo.

Linbana på Kolmården

Besök på djurparken innebar fri åktur på linbanesafarit och det var en stor succé hos barnet.

Klappa getter på Kolmården

Det kan vara så att det roligaste var att få klappa getter. Efter denna aktivitet var besöket hos elefanterna och tigrarna en stor besvikelse eftersom han inte fick klappa dem.

Hugo med en ny tiger inhandlad på Kolmården

Vi passade också på att köpa några prisvärda leksaker och kläder som fanns i butikerna. Just prisvärdheten förvånade mig mycket. Den fina leksakstigern kostade 129 kr.

Bamses hus på Kolmården

Bamses hus var också en av huvudattraktionerna enligt sonen och på det lilla Bamses värld tillbringade vi åtskilliga timmar. Nästa år är Bamses värd utökat och mycket större.

Knattedisco på Vildmarkshotellet i Kolmården

Vi åt en fin middag på hotellets restaurang, men det ingick förstås inte (och var ganska dyrt) så det kan man inte kalla att utnyttja faciliteterna. Däremot när vi skulle gå och ta en öl i baren visade det sig att vårt barn ville joina knattediscot. Jag hade aldrig trott att vi hade en sådan fantastisk dansare i familjen!

Sista beställningen på Vildmarkshotellet i Kolmården

Vi kunde utnyttja den vackra utsikten och att hotellbaren hade en micro för vällinguppvärming.

Hugo badar på Vildmarkshotellet i Kolmården

Dagen efter utnyttjade vi spa-delen som jag hade ganska lågt ställda förväntningar på (jag är inte så förtjust i badhus). Där fick jag se mitt barn älska att glida runt i vattnet och doppa huvudet flera gånger, och varje gång han kom upp sa han ”inte palit” (inte farligt). Han har inga puffar eller badring pga att vi inte trodde att vi skulle bada. Det gick dock bra ändå på grunt vatten och med båda föräldrarna i närheten.

Delfinshow på Kolmården

Vi började andra dagens besök på Kolmården med en delfinshow. Det höll på att sluta i katastrof med en skrikande ointresserad unge, men blev rätt så bra. Han var lite intresserad iaf. Efter det gick vi till Bamses värld igen och så strövande vi omkring tills det var dags att ta bussen och tåget hem igen.

Recension: Hasan, Anjum; Bort, bort; 2009

Bort bortNär jag efterfrågat böcker från lite ovanligare länder, brukar jag blir rekommenderad Bort, bort av Anjum Hasan. Författaren är från Indien och boken utspelar sig där.

Sophie Das är 25 år och har flytt småstadslivet för att jobba och leva i Bangalore. Hennes nya bekväma liv slås i spillror den dagen hennes mor ringer och ber henne låta sin syster bo hos henne. Hon åker hem till småstaden för att förhindra en flytt, men nås av chockbeskedet att föräldrarna tänker skiljas.

Jag hade grymt höga förväntningar på den här boken, trots att den är en av få böcker jag lånat på bibblan och lämnat tillbaka oläst. Det hände för ett år sedan och jag lånade den igen nu för en vecka sedan. Jag tyckte inte riktigt att det hände något i boken. Det var mest fester och supande och cannabisrökande och ganska lite funderingar över livet och hur det blivit. Jag ville ha mycket mer av det! Nu tyckte jag mest att boken andades uppgivenhet och det var inte så muntert. Jag var faktiskt besviken när jag läst ut den.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Lisboa, Adriana; Colombines kyss; 2003

Colombines kyssI år har det varit mycket fokus på Brasilien och jag fortsätter mitt Tema: Brasilien med att recensera Adriana Lisboas Colombines kyss. Jag fick en försmak på Lisboa i novellsamlingen Brasilien berättar, där hennes bidrag var i form av mikronoveller. Colombines kyss har förutom i Brasilien, bara getts ut i Portugal och Sverige.

En man sitter hemma och saknar sin flickvän som till synes har tagit sitt liv. Hon har lämnat ett avskedsbrev i form av en dikt och sedan gått ut för att simma, men aldrig kommit tillbaka. Hennes kropp återfinns aldrig. Kvinnan, Teresa , var en lovande författare och spåddes en lysande framtid. Efter hennes död blev hon större än hon kanske skulle blivit om hon levde. Hon lämnade en ofullständig bok efter sig och pojkvännen väljer att försöka skriva klart den som en del av sitt sorgearbete.

Jag hade förväntat mig ännu en knepig latinamerikansk roman och fick något annat. Ok, det är inte den mest lättfattliga boken jag läst, men det var i vilket fall något i min stil. Allt är vad det verkar vara fram till bokens slut där du får tänka igenom allt ihop en gång till. Vad är sanning och vad är dikt och vem hittar på vad? Jag kan inte gå in på slutet mer, utan att avslöja något, men jag kan säga att jag gillade det mycket.

Språket är underbart, poetiskt och filosoferande och det märks att författaren även är poet. Jag måste säga att det är en skam att boken inte har översatts till mer än ett språk (svenska). Jag vill definitivt ha mer av Lisboa på svenska!

Läs också: En trave böcker

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Shelly, Mary; Frankenstein; 1818

FrankensteinJag inser att jag nu går lite utanför Feministbibliotekets ramar när jag recenserar Mary Shellys Frankenstein, men med tanke på vilken betydelse boken fått och vem författaren var så tycker jag att den platsar. Någon däremot?

Handlingen är väl ganska känd vi det här laget: Vetenskapsmannen Victor Frankenstein tillverkar en mänsklig varelse av likdelar som blir ett monster som får klara sig själv i världen. Monstrets ensamhet får honom att begå hemska brott och när hans skapare vägrar att skapa en kvinna åt honom för att mildra ensamheten dödar han honom också. I romanen är det lycka att vara tillsammans, såsom Victor och hans familj är.

Ensamheten är olycka och monstret, som själv betraktar en lycklig familj på avstånd, blir ond och elak för att han är dömd att leva ensam. Boken har tolkats många gånger på film, men idag kanske det inte är så läskigt för den moderna läsaren. Jag tyckte det var mest sorgligt att den snälla och kärleksfulla Victor Frankenstein förlorar allt för att han begick misstaget att skapa ett monster.

Det är oerhört imponerande att Mary Shelly började skriva på den här romanen när hon endast var nitton år. Hon kom på idén på en semester till Genévesjön tillsammans med bland andra sin make Parcy Shelly och författaren Lord Byron. Med tanke på den genomslagskraft boken haft och att den fortfarande ges ut i nytryck (senast 2013 på svenska) gör de till en av världens största klassiker. Det skadar inte att påpeka att författaren till den var en 21-årig kvinna.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Tyskspråkiga böcker inför hösten

Tyskspråkiga böckerVem hade kunnat tro att en resa till landstället på Landsort skulle vara luckrativt för kommande tyska bokhöst? I Saltbodens secondhand-hylla fann jag en gammal favorit, Ingrid Noll, och slog till på tre av hennes böcker. Jag hittade även österrikiska Marlene Haushofers Väggen i samma hylla. Jag tackar dem som skänkt dessa böcker dit! Nu ska jag kanske helst läsa Noll på tyska och vänta på Thorén och Lindskogs nyutgåva av Väggen, men det var nog ändå väl spenderade 40 kr.

Idag hade vi besök av en tyska och hennes sambo som bott länge i Tyskland och de sponsrade min tyska höst med 2007 års bästa tyska deckare, Andrea Maria Schenkels Tannöd (som inte betyder något, utan är ett namn på en plats). Tack Björn och Patrizia!

Jag återkommer med utmaningstart och regler mm. Häng gärna med på Deutscher herbst 2014!

Recension: Santos, Care; De gömda rummen; 2011

De gömda rummenCare Santos är en katalansk författare som kommer till bokmässan i år. Jag tyckte därför att det var extra spännande att läsa hennes De gömda rummen som kom på svenska 2013 på Albert Bonniers förlag.

Violeta Lax är konstintendent i Chicago och barnbarn till den berömda spanska konstnären Amadeo Lax. Hon trodde hon visste allt om honom och hans konst ända till den dagen då hon blev kallad till Barcelona för att titta på ett arv. Hon åker dit och vill även följa renoveringen av Amadeo Lax förfallna hus. Bakom fresken av hans fru Teresa finner man ett hemligt rum och där hittas ett skelett. Vem det är och varför ingen har ingen letat efter hen är den stora frågan. En stor familjehemlighet nystas ut och bakom den vackra konstnärsfasaden gömmer sig fasansfulla hemligheter.

Detta är vad jag skulle kalla en pusseldeckare, inte i ordets rätta bemärkelse, utan bokstavligt. Pusslet läggs av brev, konstbeskrivningar och tidningsartiklar som flikas in efter varje kapitel. Det är ganska rörigt, men samtidigt underhållande. För mig som är en snabbläsare så passar egentligen inte den här boken så bra för man får nya ledtrådar när man mins anar det. Det bästa var att jag ofta upptäckte det så att jag kunde gå tillbaka och läsa om ifall jag missade något. Boken spänner över fyra generationer och du får inte alla pusselbitar kronologiskt presenterade så det gäller att ha huvudet på skaft. Sedan är det kanske inte så spännande vem kvinnan egentligen är, för det finns inte så många alternativ och du räknar nog ut ganska snart vem det är, utan det är ju varför och historien runt omkring som är det mest intressanta.

Enligt Arvika nyheter, som är citerade på pocketupplagans framsida, passar den för mörka höstkvällar och det kan jag verkligen skriva under på. Jag hade gärna läst den framför en brasa på landet eller under en filt i soffan, men i hammocken på altanen en varm sommardag funkade också. Jag ser mycket fram emot att lyssna på Santos på bokmässan!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Gordimer, Nadine; Min sons historia; 1990

Min sons historiaJag har läge funderat över om Min sons historia av Nadine Gordimer platsar i mitt feministiska bibliotek, eftersom den egentligen handlar om två män. Nu när nyheten om hennes bortgång nått mig och jag verkligen fått fundera över hennes författarskap vill jag ändå skriva några rader om boken, som faktiskt har flera fina kvinnoporträtt.

I början av boken får en tonårspojke veta att hans far, den stora medborgarrättskämpen, har ett förhållande med en vit kvinna. Boken kretsar kring sonen och hans känslor och kring faderns och den vita kvinnans förhållande. Kvinnan är också en stor förkämpe för svartas rättigheter i Sydafrika. I boken får vi också möta den bedragna hustrun, för vilken allt måste hållas hemligt, och systern som är deprimerad.

Jag minns inte alla detaljer och alla turer såhär några år efter att jag läste boken, men jag berördes mycket av den och jag minns känslan av att den politiska kampen anges som själ för att bedra, när det i själva verket handlar om köttsliga lustar och ignorans för det man har. Det är den här vinkeln som gör att jag nu väljer att recensera boken här och rekommendera den till alla feminister och alla som vill läsa kvinnoskildringar från hela världen. Gordimer må kanske inte varit feminist, men hon kunde beskriva utsatta kvinnors situation i en värld där alla var utsatta på ett eller annat sätt.

Andra bloggar: och dagarna går, Lyrans Noblesser, Violens boksida

Nadine Gordimer är död

Nadine Gordimer1991 års nobelpristagare i litteratur, Nadine Gordimer, är död. Hon blev 90 år.

När jag ska skriva några ord om henne kommer jag på mig själv att inte riktigt veta vad jag ska skriva. Jag har inte läst så mycket av henne, men har uppskattat det jag läst och alltid tänkt att jag borde läsa fler verk. Min sons historia är en gripande bok om kampen för ett demokratiskt Sydafrika, samtidigt som det handlar om en pojkens känslor inför sin fars otrohet med en vit kvinna. Jag har också läst novellen Amnesti om att prioritera kampen framför familjen.

Gordimer var kanske inte feminist, eller hade en särskild tanke att lyfta fram kvinnors situation, men av det lilla jag läst tycker jag att hon har gjort många fina kvinnoporträtt och att kvinnors mer utsatta situation framkommit i hennes verk.

Det är synd att det skulle krävas att hon dog för att jag skulle få upp ögonen för henne igen, men nu ska jag banne mig göra slag i saken och läsa fler böcker av henne. Någon som har något bra tips på vilken jag ska börja med?

Grattis Tyskland!

tysklands flaggaIgår vann Tyskland välförtjänt fotbolls-VM. Jag vill med denna bloggpost hedra det tyska laget för deras insats. Det var 24 år sedan Västtyskland vann VM efter en final även den gången mot Argentina. Den finalen såg jag och min familj på ett hotellrum i Sopron i Ungen. Igår såg jag finalen i mina föräldrars vardagsrum. Då hejdade vi alla på Tyskland, igår hejade min bror av någon outgrundlig anledning på Argentina, annars var allt som för 24 år sedan. Ja, förutom att vi inte varit i Ungern då.

Nåväl, för att hedra Tysklands seger och kanske för lite anledningar också, så tänker jag ägna hösten åt att lite extra studera tysk litteratur. Det handlar främst om böcker från Tyskland, men även Schweiz och Österrike får komma med på ett hörn. Detta kommer att ske under tagen Deutscher herbst, Håll utkik efter utmaningsstart i september!

Lyran har idag en teamtrio om fransk litteratur. Mycket märkligt :). Jag deltar inte, utan nämner istället tre bra tyska böcker.

1. Helga Hirsch – Endlich wieder leben: Om tyska kvinnor på båda sidor om det som skulle bli muren på 50-talet.

2. Angelika Klüssendorf – Flickan: Om en dysfunktionell uppväxt i DDR.

3. Julia Albrecht och Corinna Ponto – Patentöchter: En annorlunda vinkling på ett av dåden som Rote Armé Fraktion utförde på 70-talet i Västtyskland.

Tyskland slår hörna

En annan gång såg jag ett annat tyskt landslag vinna ett fortbolls-EM live. Juli 2013.