Recension: Fagerholm, Monika; Diva; 1998

DivaJag har inte många böcker kvar att läsa från den feministiska litteraturkanonen, men av någon anledning har jag haft svårt att få tummen ur att läsa de sista. Monika Fagerholm har jag läst förut och inte gillat, så det var inte med så stora förväntningar som jag tog tag i Diva.

Diva är en tonåring på väg in i vuxenlivet och hon skriver själv om sin tillvaro hemma, i skolan och hos vänner. Hon beskriver själv sin verklighet med ett pratigt språk och en mycket speciell stil. Hon kallar sin tillvaro ett docklaboratorium i valda delar.

Trots att jag läst om Diva i Maria Margareta Österholms avhandling Ett docklaboratorium i valda delar, hade jag svårt att hänga med. Monika Fagerholms böcker är mycket speciella och den är var nog den mest speciella jag läst av henne. Jag uppfattade såklart den feministiska vinkeln och jag förstår att den hamnade i de feministiska kanonen. Det är bara det att jag och Fagerholm inte kommer överens. Jag har gett henne tre chanser och nu räcker det.

Börja se strukturer, feminister!

Låter det konstigt? Det gör väl alla feminister? Nej, så är tyvärr inte fallet. Häromdagen gav jag en känga till vänsterfeminister. Här kommer högerkängan.

Många av oss liberalt sinnade känner sig ensamma i den feministiska gemenskapen och upplever att vi nu behöva söka oss mer till varandra. Men alla tycker tyvärr inte som jag. Bland borgerliga feminister är det vanligt att bara prata om individens val och att alla val ska respekteras. Man bortser ofta helt från strukturer. Jag är också liberal och tycker att det är viktigt att se till individen, men jag inser att det finns strukturer som inte låter oss leva som individer.

Det finns två saker som får en borgerlig feminist att se rött. Det första är kvotering. Jag som liberal är självklart skeptisk till kvotering, men vi måste kunna se till århundraden av manlig kvotering, för inte är det väl för att kvinnor är dummare som gjort att de inte nått så många höga positioner? Det är viktigt att man åtminstone kan tänka i banor om att det behövs jämn könsfördelning. Tyvärr tycker många borgerliga feminister att man inte borde bry som inte könsfördelningen alls eftersom kompetens måste gå före kön. Ser man strukturer blir det uppenbart att det i nuläget inte bara är kompetens som avgör om man får en styrelseplats eller en politisk position. Det är massor av andra faktorer som spelar in (såsom vänskapsband, popularitet, hudfärg och kön). Att då säga att kompetens måste går före kön är därför inget annat än en grund analys och ett populistiskt sätt att argumentera.

Det andra är genuspedagogik. Trots att det borde vara en självmotsägelse så finns det dem som kallar sig feminister som tycker att genuspedagogik på förskolan är indoktrinering av pk-politik. Det finns dem som förespråkat mer genuspedagogik som har sagt många stolligheter, men det allra mesta är enkla, vettiga saker. Att ta bort dockvrån och istället blanda leksaker är inte samma sak som att tvinga eller förbjuda barn att leka med vissa leksaker.

Ska vi kunna arbeta konstruktivt med feminism för jämställdhet måste vi kunna se strukturer.

Recension: Vera, Yvonne; Under tungan; 1996

Under tunganYvonne Veras Under tungan hittade jag av en slump på bibblan och tänkte att en bok från Zimbabwe om sexuella övergrepp med poetiskt språk kunde vara spännande. Eller så skulle det bara bli obegripligt. Det blev tyvärr obegripligt.

Zhizhas mormor säger att tungan kan bära allt, till och med himlen. Det är under tungan som allt det onda finns. Det onda förstår vi senare är pappan som inte kan låta bli att göra saker med sin dotter som ingen pappa borde göra. Mamman är troligtvis död. Mormor är den enda tryggheten och den som Zhizha tyr sig till.

Jag förstod inte så mycket om jag ska vara ärlig. Jag vill så gärna tycka om detta, för det känns som att hela temat med postkolonial afrikansk litteratur borde tilltala mig, men just Under tungan var inget jag fastnade för. Så kan det vara ibland.

Klassiska kvinnor sommaren

Klassiska kvinnor

Nu har väl de flesta börjat komma tillbaka till sina jobb och skickat eventuella barn till skola och förskola. Jag har sett att flera av er har varit duktiga i sommar och läst mycket klassisk feministisk litteratur och det glädjer mig! Min belöning till er är att tiden förlängs till året ut så vill ni vara med om utlottning av ett bokpaket så behöver ni inte känna er så stressade.

Sin mors dotter av Inger Alfvén
Feministbiblioteket

Kärlek och skugga av Isabel Allende
Feministbiblioteket

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Sannas bokhylla

I Know Why the Caged Bird Sings av Maya Angelou
CRM Nilsson

Aprilhäxan av Majgull Axelsson
Feministbiblioteket

Dikter av Karin Boye
CRM Nilsson

Kallocain av Karin Boye
CRM Nilsson

Kris av Karin Boye
CRM Nilsson

We need new names av NoViolet Bulawayo
Sannas bokhylla

Spill av Sigrid Combüchen
Jesper Svensson

Min mosters migrän av Hanne-Vibeke Holst
Sannas bokhylla

Utrensning av Sofi Oksanen
Sannas bokhylla
CRM Nilsson
Jesper Svensson

Der hals der Giraffe av Judith Schalansky
Sannas bokhylla

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Sannas bokhylla

Frankenstein av Mary Shelly
Feministbiblioteket

Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft
Eli läser och skriver

Ett eget rum av Virginia Woolf
CRM Nilsson

Här är de böcker vi läste i januari.
Här är de böcker vi läste i februari
Här är de böcker vi läste i mars.
Här är de böcker vi läste i april.
Här är de böcker vi läste i maj.

Fyll på i kommentarsfältet!

A room of my own
Bokdivisionen
C R M Nilsson
Det möra tornet
Eli läser och skriver
Frida läser
Havsdjupets sal
Jesper Svensson
Lyrans Noblesser
Majes
Sannas bokhylla
Tingting
Violens boksida

Veckans feminist: Isabel Allende

Isabel AllendeKort fakta

Född 1942 i Lima, Peru. Chilensk och amerikansk medborgare.
Debuterade med världssuccén Andarnas hus 1982.
Känd för att skriva i genren magisk realism.

Isabel Allendes feministiska gärning

Isabel Allende föddes i Peru eftersom hennes far var diplomat. Fadern var kusin med president Salvador Allende och inte bror, som ofta hävdas (källa Wikipedia). Modern skilde sig från honom och gifte då om sig med en annan diplomat och Isabel Allende är uppvuxen i både Libanon och Bolivia.

Allende gifte sig relativt tidigt, fick två barn och arbetade både i Santioago och i Europa. Efter sonens födelse 1966 återvände hon till Chile och jobbade som journalist på den feministiska tidskriften Paula.

Hon började skriva på ett brev till sin döende 99-åriga farfar i slutet av 70-talet, men kunde inte sluta. Resultatet blev boken Andarnas hus som kom ut 1982. Den blev en världssuccé. Den filmades och filmen blev också en stor framgång.

Det blev flera världssuccéer efter Andarnas hus och hennes feminism lyser ofta igenom. När hennes dotter Paula hamnade i koma och dog endast 28 år gammal skrev hon boken med samma namn. Den kom ut 1994 och är en av hennes mest kända böcker. I den kommer många av hennes feministiska ställningstaganden i livet fram (källa En bok från alla världens länder).

Litterärt är hon inspirerad av Gabriel García Márquez och hennes böcker innehåller ofta inslag av det i Latinamerika så typiska magiska realismen.

1987 gifte hon om sig och flyttade till Kalifornien. 1994 fick hon Gabriela Mistral-utmärkelsen som första kvinna. Hon är fortfarande verksam som författare och gav ut sin senaste bok 2013.

Isabel Allende och jag

Det dröjde väldigt länge innan jag äntligen läste Andarnas hus. Trots att jag älskade den dröjde det ytterligare otaliga år innan jag för ett par veckor sedan läste Kärlek och skugga. Paula stod länge på att-läsa-listan, men jag la undan det för det tunga ämnets skull. Jag tycker mycket om det jag har läst av henne och att hennes romaner är så tydligt feministiska är så underbart! Jag ska läsa mer Allende. Jag ska.

Böcker av som jag läst och recenserat

Andarnas hus 1982

Kärlek och skugga 1984

Släpp offerkoftan, feminister!

Ja, jag kan säga det, för jag är själv feminist. Min vän och också stora idol, Birgitta Ohlsson, har som en av sina slogans i valet ”För att förändra världen måste man börja med sig själv”. Jag trodde att det var en tämligen okontroversiell sak att säga, men efter att varit aktiv i flera feministiska forum på nätet ett tag har jag förstått att så inte är fallet. Jag vill ju inte direkt ge antifeministerna rätt som säger att det feministiska offerkoftan är så trång, så trång. Inte heller nicka instämmande till dem som säger ”Jag är inte feminist för jag ser inte mig själv som ett offer.” Men jag måste erkänna att på många håll verkar det vara bekvämt att skylla ifrån sig på strukturer.

Jag har hört många som säger att de är för en helt kvoterad föräldraledighet, men själva har de tagit ut hela. Strukturer gör dem till offer och de KAN inte göra något åt sin situation. Frågan är vad som skulle lösas med lagstiftning i deras fall. Missförstå mig inte nu, jag vill också har fler öronmärkta månader i föräldraförsäkringen, men det går att dela på den själv om det är så man tycker att det borde vara.

Ibland känns det som att många feminister mer till vänster, ser kapitalismen som det stora hotet mot jämställdhet. Det må vara så och tror man det ska man givetvis kämpa för kapitalismens avskaffande. Vägen dit är troligtvis mycket lång. Innan dess finns det massor att göra. Ska vi verkligen unna oss lyxen att vänta på samhällets totala omstrukturering innan vi kan kämpa för jämställdhet?

Från vänsterfeministiskt håll hörs många röster mot jobbskatteavdraget eftersom det ökat klyftan mellan män och kvinnors löner. Att det gjort att många kvinnor fått mer pengar i plånboken och därmed kan leva ett bättre liv, verkar helt betydelselöst i sammanhanget. Karriärstjänster inom vården är en annan sak som bland andra Jonas Sjöstedt ondgjort sig över för att de ökar klyftorna. Men det gör ju att några kvinnor kommer att kunna ta sig upp ur låglöneträsket. men dessa kvinnors segrar är inte vatten värda för vänstern, som väntar på en socialistisk revolution.

För att återgå till offerkoftan. Det finns mycket vi inte råder över, sådant som strukturer och patriarkat har gett oss i bagaget, men det finns faktiskt mycket vi kan göra. Vi kan inte sitta på våra häckar och vänta på den feministiska revolutionen, vi måste agera nu och hela tiden. Och strukturer finns såklart, något annat är befängt att påstå, men vi kan inte alltid ta till det som en ursäkt för att vi själva inte lever jämställt. Du kan exempelvis börja med att vara en förebild för dina barn.

Ska vi förändra världens måste vi börja med oss själva.

Bokmässan 1: Tema-seminarier

Bok- och biblioteksmässanDet är verkligen hög tid för mig som bloggambassadör att börja med en bokmässeföljetong. Varje måndag kommer jag att presentera något bokmässerelaterat. Det kommer antagligen att bli tätare uppdateringar ju närmare mässan vi kommer.

Nu har jag så sakteliga börjat forma ett personligt seminarieschema och jag tänkte presentera det i delar. Idag skriver jag om dem jag tänkt gå på som är kopplade till något av mässans teman, Brasilien och Röster från Katalonien.

Brasiliens flagga

Tema: Brasilien

Romanens rum i samtida brasiliansk litteratur

Seminariet gästas av Andrea del Fuego och Vanessa Barbara som är aktuella på svenska med Syskonen Malaquias (kommer i september) och Salladsnätter. Båda på Natur och Kultur. Jag har för avsikt att läsa båda innan mässan.

Samtida brasiliansk dramatik

Jag har inte bestämt mig än med det låter rätt så intressant med brasiliansk dramatik. Än så länge har jag inte heller hittat något som krockar (med andra ord ingen ursäkt att inte gå). Newton Moreno, Grace Passô och Jô Bilac kommer, men jag har inte hunnit gräva i om någon finns översätt än.

Kataloniens flagga

Röster från Katalonien

Barcelona, fantasins stad

Till detta seminarium kommer Núria Amat, som jag läst. Hon är dessutom feminist så det finns all anledning att återkomma till henne. Ser mycket fram emot seminariet, då jag nu också varit i Barcelona.

Katalonien, litteraturens hem

Ytterligare ett seminarium på samma tema och till detta kommer Care Santos. Det här kändes givet med tanke på mässans tema och mitt intresse för regionen just i år.

Recension: Aboulela, Leila; Minaret; 2005

MinaretJag har länge tänkt att läsa Leila Aboulelas Minaret eftersom författaren är från Sudan och inte är ett land jag läst från förut (förutom en novell av samma författare). Jag förstod innan att jag skulle få mina fördomar prövade och det fick jag sannerligen!

Najwa växer upp i Karthoum med sin tvillingbror och sina föräldrar. Hon kommer från ett välbärgat hem och studerar på universitetet. Hon är bortskämd och inte speciellt smart. När det blir statskupp i Sudan flyr hon med mamman och brodern till London och inte förrän pappan ställs inför rätt för förskingring och slutligen hängs, förstår hon att det utsvävande livet med shopping och klubbande är över. När hon trodde hon inte kunde sjunka längre, sjunker hon ännu mer, ända till den dagen hon går in i en moské och finner Allah.

Boken är i flera delar och de hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Tidsmässigt börjar den i Karthoum på åttiotalet och slutar med Najwa som hembiträde 2004. Däremellan har hon förändrats mycket och de kortas kjolarna byts ut mot mer propra kläder och huvudduk. Ju mer historien nystades upp desto mer förstod jag som läsare att poängen är att det inte är det västerländska levernet som är Najwas lösning. Men samtidigt som jag förstod vartåt det barkade hela tiden kunde jag inte låta bli att tänka på att en fri värld utan religiösa pekpinnar har så mycket mer att erbjuda en bara en väg. Det är såklart mina egna fördomar som gör att jag tänker så. Najwa är inte jag, Najwa är sudanes, längtar hem och har mer eller mindre förlorat hela sin familj och hon är lycklig i sitt val att leva efter Koranen. I hennes fall var kanske religionen hennes räddning.

Mina fördomar blev som sagt rejält prövade, men med det sagt så har jag lite kritik. Porträttet av Najwa är ganska grunt. Jag förstår aldrig varför hon blir så religiös. Eller jo, jag förstår kanske, men jag kunde inte känna det. Att välja religionen kräver ett enorm mod och stark vilja, något som jag aldrig kände att Najwa hade. Boken lämnade ett ganska stort jaså efter sig och det känns lite som att författaren vill göra ett statement mer än skriva en fantastisk roman. Boken har nominerats till fina priser, men jag tycker inte att Minaret var en fantastisk roman.

Veckans feminist och födelsedagsbarn: Tove Jansson

Tove JanssonKort fakta

Född 9 augusti 1914 i Helsingfors och död 2001.
Den första boken om Mumintrollen kom 1945.
Hon gav ut sin första vuxenroman 1968, Bildhuggarens dotter.

Tove Janssons feministiska gärning

Tove Jansson växte upp i ett finlandssvenskt konstnärshem i Helsingfors. Hon gav ut sin första bok 1933 under pseudonymen Vera Haij. 

Under sin barndom tillbringade familjen många somrar på Blidö i Stockholms skärgård och det var den ön som kom att bli modell för Mumindalen. Tove Jansson skrev den första boken om Mumintrollen 1945 och det har sedan blivit inte mindre än nio böcker och otaliga seriealbum och bilderböcker. Böckerna har översatts till 45 språk.

Tove Jansson var inte bara mamma till Mumintrollen, hon var också radikal och hade en feministisk agenda. Detta har kanske inte alltid varit tydligt eftersom exempelvis Muminmamman är mycket stereotyp (se The Guardian). Privat stod hon emot konventionerna och vägrade att gifta sig och skaffa barn. Från 1955 och fram till sin död levde hon tillsammans med Tuulikki Pietilä, kvinnan som fått vara modell åt Muminfiguren Too-ticki.

Tove Jansson och jag

Jag älskade inte Mumintrollen när jag var barn, men de fanns där. Jag hade svårt för den så vackra finlandssvenska dialekten och så gillade jag inte Muminpappan och havet som var en av två Muminböcker jag hade. Jag tyckte bättre om Farlig midsommar som vi också hade. Vem ska trösta Knyttet? är en barnbok som jag älskade då och som jag verkligen älskar fortfarande. Den har ett underbart rim med flyt och helt utan nödrim. Jag har inte tänkt på att Tove Jansson skulle vara feminist, men nu när jag förstått att hon var det ska jag verkligen ta mig i kragen och läsa biografin över henne.

Böcker av Tove Jansson som jag läst och recenserat

Vem ska trösta Knyttet? 1960

Sommarboken 1972

Tove Jansson 100 årDenna text om Tove Jansson har samma mall som alla mina veckans och dagens feminister. Anledningen till att jag skriver det nu och publicerar den vid den här tiden är att det är en del av detta bloggmaraton som Bokbabbel har initierat. Här ser du vilka andra som deltar och när de publicerar sina inlägg.

Recension: Jansson, Tove; Vem ska trösta knyttet?; 1960

Vem ska trösta Knyttet?Det finns få barnböcker som har satt sig i mitt minne som Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson. Jag var som barn inte överförtjust i Mumintrollen, men Knyttet älskade jag.

Knyttet är så ensam och rädd att han ger sig iväg för att slippa tillbringa en natt till med alla hemska skuggor och allt mörker. Han ser många figurer flyga förbi, filifjonkor, homsor och hemuler. En dag får han en flaskpost hos en mycket rädd liten skrutt. För att rädda henne behöver han få mycket mod och våga skrämma Mårran.

Knyttet är rädd och feg och vågar inte skaffa vänner. Det är en underbar alternativ mansroll som inte så ofta får plats i barnlitteraturen. Boken är skriven på rim och det är så fantastiskt bra att jag ryser när jag läser det. Inte en enda gång känns det nödrimmat. Det var en enorm kontrast till många av de moderna barnböckerna på rim som jag läst för min son. Av alla mina favoritrim så är nog denna min främsta:

Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är:
stig in och säg god afton så de SER att du är här!

Rimmet är sista meningen på detta uppslag där stackars Knyttet inte vågar gå på fest.

Vem ska trösta Knyttet?

Läs den här boken för ditt barn och njut av språket!

Läs mer: Adlibris, Bokus