Ett tyskt boktips till Kulturkollo

tysklands flaggaNu är det utlottning på gång igen på Kulturkollo. Självklart vill jag vara med och få chansen att vinna Uwe Timms Upptäckten av currywursten. Ge ett tyskt boktips? Det är passar ju utmärkt när det är tysk höst här på bloggen.

Eftersom jag gillar Thorén och Lindskogs förlag och gärna vill promota deras böcker lite extra så kommer här tre bra tips på böcker från deras utgivning:

Adams arv av Astrid Rosenfeld: Både gripande och fullständigt crazy om omöjlig kärlek under andra världskriget.

Flickan av Angelika Klüssendorf: Hemsk historia om en flickas uppväxt i DDR i en dysfunktionell familj.

Kattbergen av Sabrina Janesch: En kvinna säker sitt ursprung och hittar det i Ukraina.

Och så ett litet franskt boktips för att vara med och vinna Delphine de Vigans Ingenting kan hindra natten:

Atlantens mage av Fatou Diome: Huvudpersonen, liksom författaren har en fot i Frankrike och en i Senegal. Boken är sorglig och handlar om den känslomässiga baksidan med migration.

Min lilla pojke fyller tre

Hugo fyller tre år

Nu: En liten Hugo får fina paket på sin födelsedag. Han fyller tre år i dag, min lilla pojke. Han ser inte så glad ut kanske men han utbrast: Klossar! Ja! Wow!

Jag och Hugo

Då: Jag kan fortfarande minnas hur han luktade. Han kommer alltid att vara min lilla bebis. Det här är en av mina favoritbilder. Trots att jag inte var världens lyckligaste efter förlossningen (baby blues och fysiska men) kände jag en otrolig kärlek till mitt lilla barn. Det tycker jag syns så väl i den här bilden.

Månadens bloggambassadör

Hanna Lager

Jag är månadens bloggambassadör på bokmässans hemsida.

Gå in och kika vad jag har svarat på deras frågor.

Veckans feminist: Alice Schwarzer

Alice SchwarzerKort fakta

Född 1942 i Wuppertal, Tyskland.
Grundade 1977 den feministiska tidskriften Emma.
Har vid ett flertal tillfällen intervjuat Simone de Beauvoir.

Alice Schwarzers feministiska gärning

Alice Schwarzer växte upp hos sina morföräldrar i Wuppertal i Tyskland. Hon bodde en tid i Paris för att lära sig franska och senare började arbeta som reporter Frankfurt. Hon återvände till Paris som frilansande korrespondent 1969.

1970 börjar hon engagera sig i kvinnorörelsen i Frankrike och då kommer hon i kontakt med Simone de Beauvior och Jean-Paul Sartre. Hon gör sex längre intervjuer med de Beauvior under 70-talet.

1977 startade hon den feministiska tidskriften Emma, som fortfarande ges ut med sex nummer per år. Tidningen drev i början kamp mot pornografin och idag är motståndet mot prostitution som står överst på dagordningen.

Alice Schwarzer har kallats Tysklands sista kvarvarande feminist och den tyska historikern Miriam Gebhardt har gett ut en bok om henne. Den tyska titeln Alice im Niemandsland betyder Alice i ingenmansland och boken har undertiteln ”När den tyska kvinnorörelsen förlorade kvinnorna”.

Alice Schwarzer och jag

Jag ramlade över boken Alice im Niemandsland när jag frågade efter feministisk litteratur på en av Berlins största bokaffärer. Utbudet var tämligen skralt. Jag har inte läst boken än (över trehundra sidor på tyska avskräcker en smula), men det är ett mål i min tyska utmaning. När jag kom hem med boken i bagaget googlade jag henne och hittade Emma. Nu prenumererar jag på den tidskriften. Jag tycker att skriva om Alice Schwarzer är en mycket bra stat på min tyska höst.

Tidskrift av Alice Schwarzer som jag läst

Emma

Kulturkollos bokcirkelenkät

Såklart ska jag också vara med och svara på Kulturkollos enkät. Jag älskar enkäter!

1. Är du med i en bokcirkel? Varför? Varför inte? (om du är med i en bokcirkel får du gärna berätta lite om den!)

Jag är dels med i Kulturkollos cirkel om Gun-Britt Sundströms Maken och dels i en riktig långkörare om de tretton nobelpristagarna som är kvinnor. Nobelpriscirkeln är uppbyggd så att vi har ansvar för en pristagare var och min författare är Pearl Buck.

2. Har du diskuterat böcker med andra utan att vara med i en regelrätt bokcirkel?

Ja, både på nätet och öga mot öga varje dag. Rätt som det är träffar jag en läsare av bloggen och då blir det mycket bokprat!

3. Vilken är den bästa boken du cirklat om?

Jag tror att det var Kina berättar, en novellsamling från Tranan. De noveller vi läste där var mycket tänkvärda och bra.

4. Vilken bok var inte alls bra att cirkla om?

Jag vet ingen specifik, men jag tycker att det är roligare att cirkla om gamla klassiker eller författare från långt borta än av debutförfattare där någon eller några i cirkeln känner eller har en relation till författaren. Jag vill kunna sväva ut och använda hårda ord utan att någon blir sårad.

5. Bästa tilltugget till boksamtal?

Hm, ost skulle jag nog föredra. Får inte bli för kladdigt om man vill bläddra lite i boken medan man pratar.

6. Och bästa drycken?

Vin eller te.

7. Vilken bok skulle du vilja bokcirkla om på Kulturkollo?

Jag älskar novell-cirklandet, så jag ger mig gärna på en till av Tranans samlingar. Dock blir det för mycket att läsa alla. Ett urval är bättre. Annars skulle jag gärna cirkla om en riktig klassiker som French eller Jong.

Recension: Skugge, Linda; 40 – constant reader; 2014

40 Constant readerLinda Skugge fyller snart 40 och hon har åldersnoja. Hon är bitter på livet. Varför är det ingen som älskar Linda Skugge? Varför är hon fortfarande kontroversiell och varför är hon i vissas ögon fortfarandekristdemokraten Linda Skugge? De frågorna ställer sig Skugge i sin nya bok Constant reader. Många gånger.

Caitlin Moran skrev boken Konsten att vara kvinna och blev älskad av en hel värld. Vad har hon som inte Linda Skugge har? Moran är tjock, sådant kan folk identifiera sig med.

Linda Skugge är smal och har inte ens en ful mammamage och då blir man inte populär. När Skugge vill skriva en svensk variant av Konsten att vara kvinna är det ingen som vill publicera den eftersom ingen känner igen sig. Caitlin Moran däremot – som  vuxit upp med massor av syskon och hemskolats av hippieföräldrar – går lätt att känna igen sig i. Linda Skugge bodde bredvid Malmvägen i Sollentuna. Hon hade inga riktiga vänner, fick aldrig hångla och hennes mamma var hemmafru. Det kan ingen känna igen sig i.

Bitterhet kan vara underbart. Det är mycket svårt att inte ställa sig på Linda Skugges sida. Jag vill inget hellre än att ringa upp henne med en gång för att säga hur mycket hon betytt för mig och hur cool jag tycker att hon är.

För det är lätt att älska en person som inte har fått något gratis i livet och alltid fått jobba hårt för att komma någon vart. Linda Skugge gör också rätt i att jämföra sig med barn till vänsterintellektuella. I hennes hem fanns inga böcker och inga coola kulturpersonligheter kom på middag.

Karolina Ramqvist, som också var med och författade antologin Fittstim på nittiotalet, har skrivit en bok om det hårda livet på Söder där mamman hade en stor våning full med böcker och roliga vänner. Huvudpersonen i Ramqvists bok Alltings början jobbar inte, men har ändå råd med att gå ut och dricka drinkar. Linda Skugge jobbade extra under hela sin skoltid.

Vi får inte bara höra hur jobbigt det är att ha ett förflutet som få gillar, utan det handlar också om hur Skugge kämpar med sig själv, sitt jobb och sina kunder i dag. Hon driver en pr-byrå och är producent för Teater Brunnsgatan Fyra. Det går bra för henne, men vägen till framgång har kantats av hårt arbete och kunder som förväntat sig att hon ska arbeta gratis. Och hur hon än vridit och vänt på det så är det alltid hon som framstått som the bad guy när hon inte vill dela med sig av sina kontakter eller vägrar göra något utan betalning.

Jag är förvånad över att Linda Skugge reducerats till att bli kristdemokraten Linda Skugge, trots att det enda hon sagt var att hon röstar borgerligt. Jag förvånas och förargas över att det faktum att hon röstar borgerligt inte ger henne tillträde till de feministiska finrummen.

Kanske är det som Linda själv beskriver det, att vara smal och aldrig glömma barnens regnkläder är inte något som går hem i bredare kretsar. Hon har varit en av de viktigaste frontfigurerna i den svenska feministiska rörelsen och vi är många som älskar henne för det. Jag hoppas att hon efter reaktionerna på den här boken kommer att förstå det.

Boken är inte den mest balanserade jag har läst, men jag älskar att hon unnar sig att bara spy galla över orättvisor i livet.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Piratförlaget, Magasinet Neo, Bokhora, Expressen, Hanna Jedvik, GP, Sydsvenskan, Kulturnytt

Tematrio – titelverb

Lyran vill att vi listar tre boktitlar med verb i. Det är ju inte så väldans klurigt eftersom grammatik verkligen är min grej. Jag bjuder er tre kvinnor jag läst i år.

Allt detta tillhör mig av Petra Hůlova: En fantastisk bok om kvinnor i Mongoliet.

Men explain things to me av Rebecca Solnit: Kvinnan som uppfann ordet mansplaining. Fantastisk essä i en samling som kanske in övrigt inte var så bra.

Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson: Hon skriver på ett originellt, men intressant sätt och den här boken är mycket sorglig om utanförskap och sexuella övergrepp.

Recension: Selasi, Taiye; Komma och gå; 2013

Komma och gåJag har länge velat läsa Tayie Selasis Komma och gå, men det är först nu jag har tagit tag i det. Alla säger att den är så bra, så självklart var mina förväntningar ganska höga.

Den forne patriarken Kweku är död. Han barn; storebror Olu, tvillingarna Taiwo och Kehinde och minstingen Saide, får reda på dödsfallet och deras reaktioner skildras var för sig i början av boken. De pratar knappt med varandra och alla bär på en enorm sorg efter vad som hänt dem i sina barn- och ungdomsår. I större delen av barnens liv har familjen bott i Boston, men föräldrarna skildes när Kweku fått sparken och återvänt till Ghana. Mamma Fola fick hanka sig fram som ensamstående mor och kände sig tvungen att skicka sina begåvade tvillingar till sin kriminelle, men rike bror i Lagos. Boken kretsar kring familjens återförening till begravningen i Ghana. Allteftersom får vi läsare veta vad som har hänt och vilka hemligheter de bär på.

Jag tyckte att den var bitvis lite seg, speciellt i början, men till största delen är en mycket bra bok. Det är fyra tämligen trasiga syskon med olika problem i bagaget. Det var de vackra tvillingarnas öde som rörde mig mest, vilket torde vara föga förvånande för den som läst boken. Jag fastnade också för den asiatiska kvinnan Ling som gift in sig i familjen och inte känner till sin make Olus alla sorger. Hon ger inte upp när han vill gå in i sin sorg och han har henne att tacka för mycket.

Det är en bok om familjeband, svek och återförening. Det är också en bok om identitet, rasism och drömmar som krossas. Den är bra, men jag tyckte att jag fick vänta lite för länge på att hemligheterna skulle börja nystas upp. Allt kom som med en ketchupeffekt de sista femtio sidorna.

Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan, GP

Bloggar: och dagarna går…, enligt O, Lyrans noblesser, Bokhora

Jag listar tio spännande asiatiska böcker

AsienFörra någon vecka sedan listade jag tio spännande afrikanska böcker skrivna av kvinnor. Jag tänkte göra det till en serie och idag listar jag tio spännande asiatiska böcker (och lite bonusverk också). Asien är stort som sträcker sig från Mellanöstern, via Kina ner till Sydostasien och det är sannerligen ingen homogen världsdel. Det är en del av världen dit jag har valt att återkomma många gånger. Jag har varit Thailand, Vietnam, Kambodja, Kina (inklusive Hongkong och Macao), Singapore, Malaysia, Indonesien och Filippinerna.

En bok ingår i den feministiska litteraturkanonen och den vill jag särskilt lyfta fram:

Jung Chen – Vilda svanar (Kina)

Nio andra böcker jag rekommenderar, kanske inte alltid för den litterära kvaliteten, utan också för att det är spännande litteratur från en världsdel i förändring.

Carmen Bin Ladin – En gyllene bur (Saudiarabien)

Lizzie Doron – Varför kom du inte före kriget? (Israel)

Wei Hui – Shanghai Baby (Kina)

Rani Manicka – Rismodern (Malaysia)

Anita Nair – Kvinnor på ett tåg (Indien)

Kyung-Sook Shin – Ta hand om min mor (Sydkorea)

Kim Thúy – Ru (Vietnam)

Xu Xi – The unwalled city – a novel of Hong Kong (Hongkong)

Samar Yazbek – En mörk strimma (Syrien)

Bonus 1. Fem fantastiska noveller:

Gu Yu – Bara ett skämt (Kina)

Le Minh Khues – Avlägsna stjärnor (Vietnam)

Lim Hwa-Won – The fifth photograph (Nordkorea) *

Pal Vannarirak – Som ett rinnande vatten (Kambodja)

Siti Rukiah – Ma’Esah (Indonesien)

Bonus 2. Tre böcker av författare från andra länder med god insikt i landet de skriver om:

Barbara Demick  – Inget att avundas (Nordkorea)

Petra Hůlová – Allt detta tillhör mig (Mongoliet)

Marina Thorborg – Kvinnor i Kina (Kina)

*) Fantastisk som i fantastiskt bisarr.

Recension; Thorborg, Marina; Kvinnor i Kina; 2014

Kvinnor i KinaKina har en lång historia av kvinnoförtryck. För 4 000 år sedan levde en genomsnittlig kinesisk kvinna tills hon var 26 år. Då hade hon hunnit vara mamma i tio år. Den som inte dog i barnsäng riskerade att bli levande begravd som hustru, bihustru eller konkubin tillsammans med sin make. Från 800-talet tillkom fotbindningen – en sed som skulle leva ända in på1900-talet. Kvinnor med mycket små fötter ansågs mer attraktiva och den tortyrliknande traditionen innebar att fötterna bands så att tårna hamnade under fotsulan och till sist bröts av. De som var tvungna att arbeta slapp undan, eftersom det knappt gick att gå på de misshandlade fötterna.

Om detta skriver Marina Thorborg, professor i ekonomisk historia vid Södertörns högskola, i Kvinnor i Kina. Hon har lång erfarenhet av att forska i kinesisk historia, har rest i Kina sedan 1973 och arbetat som Kinaexpert för FN. Samt skrivit en vitbok om kinesiskt jordbruk åt den amerikanska Kongressen.

Thorborg börjar med att beskriva kejsartiden från 4000 år sedan fram till 1700-talet, men huvudfokus i boken är på det kommunistiska Kina. När kommunistpartiet tog över makten 1949 sades det att alla, även kvinnorna, skulle få det bättre. Fotbindandet bekämpades. Kvinnor skulle bidra till den kommunistiska kampen och ansågs kunna göra samma saker som alla män. Däremot inte tvärtom. Män kunde exempelvis få som straff att arbeta i så kallade kvinnoyrken, såsom kommunala kantiner som fungerade som utfodringsanstalter. Aldrig föreslog någon heller att kvinnor och män skulle dela på hushållsarbetet.

Den kommunistiska revolutionen krävde mycket ork. Thorborg har talat med många kvinnor i Kina under 70- och 80-talen och många vittnar om just tröttheten. I goda tider skulle kvinnor arbeta, sköta hushållet och ägna sig åt politisk verksamhet på sin ”fritid”. Det blev inte mycket tid över för sömn. När konjunkturen svängde och arbetslösheten steg kom plötsligt hemmafruarna att glorifieras, för att återigen bekämpas när folk fick det bättre. Och oavsett om tiderna var goda eller dåliga så förväntades kvinnorna sköta hela hushållsarbetet. 

Inte heller kommunistregimen har lyckats utrota den kulturella seden med att söner är viktigare än döttrar. Ihop med ettbarnspolitiken har den lett till ett förödande stort underskott på kvinnor.

Författaren glorifierar på intet sätt den kommunistiska diktaturen, men det finns få exempel på just diktaturen och hur kvinnor fallit offer för den genom fängslanden och utrensningar. Fokus är vardags- och arbetslivet.

Det finns några ord i slutet om hur prostituerade offentligt hånades, men annars är det ganska tunt. Tvångsaborter på kvinnor som trotsat ettbarnspolitiken nämns bara i en bisats.

Det är en bra bok. Jag vill egentligen inte att kvinnohistoria ska få sina egna böcker, men så länge den mesta historien skrivs av och om män så behövs det.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis, Magasinet Neo