Över 1000 fans!

Nu har Feministbiblioteket över 1000 fans på Facebook. Det känns otroligt roligt. För lite drygt ett halvår sedan skapades fan-sidan för att locka fler läsare till denna bokblogg och det känns som att jag har kommit ganska långt på den korta tiden. Du som läser denna blogg och inte är ett fan – klicka på fan-rutan här bredvid och gilla Feministbiblioteket nu!

Gästrecension av Karolina Lindén: Chavez Perez, Inti (red); Pittstim – Pissbomber, skogsporr och kärlek; 2008

Karolina LindénKarolina Lindén är liberal och feministisk politiker som i höst kandiderar både till riksdag (Halland) och kommunfullmäktige (Härryda kommun i Bohuslän) för folkparitet. Hon bor i Mölnlycke utanför Göteborg och har tidigare bott i Åsa i Halland. På hennes blogg kan ni läsa mer om varför ni ska rösta på henne i höst.

 

PittstimPittstim är den manliga versionen av Fittstim (Ohlsson, Skugge mfl) som slog ned som ett bombslag i den feministiska debatten under 90-talet. Pittstim är en antologi där 15 killar beskriver hur det är att vara kille och lyfter fram aspekter i ljuset som vanligtvis inte visas i media. Övergripande ämnen är knullhets, slagsmål, otrohet, feminism och bögskräck , men berör även lagidrott, alkoholism, kriminalitet och pornografi. Här visas verkligenheten bakom strypande könsroller. Boken är gripande och jag sträckläste den trots att berättelserna ibland fick mig att må illa. Kapitelförfattare är Axel Gordh Humlesjö (om killar och sport), Donny Hedlund (om ätstörningar), Farao Groth (om att vara fjolla), Dan Blomberg (om våldet på gatan), Kristoffer Folkhammar (om olycklig kärlek), Inti Chavez Perez (om ofrivilligt sex), David Hanna (om kriminalitet), Andreas Gustavsson (om otrohet), Gustav Fridolin (om våldet i skolan), Baris Kayan (om grabbgäng), Zanyar Adami (om homofobi), Jon Jordås (om manliga förebilder), Kalle Berggren (om feminism), Andrev Bergström (om porr och att vara kåt) och Max Landergård (om alkoholism). Boken har en hemsida där man kan läsa mer. Jag rekommenderar den till alla.

Witt-Brattström, Ebba; Åh alla kära systrar, 2010

Åh alla kära systrarEbba Witt-Brattström är kanske en av Sveriges mest kända feminister. I boken ”Åh alla kära systrar” berättar hon om sin tid i den feministiska organisationen Grupp 8. Hon engagerade sig i början på 70-talet och är än i dag en aktiv feminist, om än kanske inte med samma politiska färg som då (hon uppmanade alla att rösta på Folkpartiet 2006, och Grupp 8 var allt annat än liberalt).

I boken får vi känna på 70-talsfeminismen, eller den andra vågens feminism som den också kallas. Rätten till fri abort, dagis åt alla barn och ett starkt porrmotstånd var heta frågor då. Många saker som de drev är idag självklarheter, och vi har mycket att tacka Grupp 8 för. Fri abort och mer bedövning under förlossningen är saker som vi idag inte längre behöver slåss för i Sverige.

Boken illustreras med bilder och artiklar från förr. Witt-Brattström var redaktör för Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen och vi får ta del av detta arbete i text och i bild. Det är inte bara en bok om Witt-Brattströms eget liv, utan också ett stycke kvinnohistoria. Jag blev glad av boken och blev peppad över att driva den feminstiska kampen vidare, om än i en mer liberal riktning. Det enda jag saknade var en analys av hur författaren lämnat den socialistiska ideologin bakom sig.

Läs fler recensioner:
Expressen
Dagens Nyheter
Göteborgs-Posten
Sydsvenska Dagbladet
Nordstedts
Aftonbladet

Soon Juan, Chee; Järnfjäril; 1998

JärnfjärilJärnfjäril är en bok om Burmas demokratikämpe, tillika Nobels fredspristagare, Aung San Suu Kyi. Chee Soon Juan, som skrivit boken, är själv demokratikämpe i Singapore. Boken är ett utdrag ur boken To bee free och är utgiven på Silc förlag. Silc, Sveriges internationella liberala center, är en liberal biståndsstiftelse knuten till Folkpartiet.  Jag är själv engagerad i Silc och det är därför extra roligt att läsa deras böcker.  Jag har haft förmånen att få träffa författaren och har en signerad bok av originalet, To bee free.

Aung San Suu Kyi må kanske inte vara feminist (det har jag faktiskt ingen aning om), men hon är en mycket stark kvinna som är beredd att offra allt för att få leva i frihet i sitt eget land. Just nu lever hon i husarrest i Burmas före detta huvudstad Rangoon. Hon har suttit i husarrest till och från sedan 1989. Chee Soon Juan är en av få journalister som har fått träffa Aung San Suu Kyi i husarrester och boken är en mycket fin skildring om hur hon engagerade sig politiskt och hur hennes kamp för fred och frihet i Burma har gestaltat sig. Berättelsen är en del av Burmas historia och samtidigt ett vackert kvinnoporträtt. Aung San Suu Kyi är en bra förebild för kvinnor (och män) över hela världen. Med fler som hon skulle världen se annorlunda ut, det kan vi vara säkra på.

Hirdman Yvonne; Den röda grevinnan; 2010

Den röda grevinnanYvonne Hirdman, forskare och författare, har skrivit en bok om sin mamma. Med få fakta på förhand forskar Hirdman i sin mammas liv. Redan från början gör hon klart att hon inte vill skriva en uppdiktad bok, utan försöker återge historien så korrekt hon kan (ja, hon är ju forskare). Resultatet blir en livlig berättelse om en dotters mor.

Charlotte var tysk, men flyttade runt i Europa både som barn och vuxen. Hon gifte sig med en greve med kommunistiska idéer och blev därmed grevinna. Hon träffade en annan man som hon följde till Ryssland, och hann därmed fly innan naziregimen blev för brutal. Hon lyckades också komma undan Stalins värsta utrensningar när hon gav sig av från Moskva 1937. Till slut hamnade hon i Paris, där hon umgicks med andra vänstersympatisörer och där träffade hon herr Hirdman, Yvonnes pappa.

Precis som författaren skriver på baksidan är det en är kvinnas historia, som samtidigt är en del av Europas historia.

Bremer, Fredrika; Hertha; 1856

HerthaFredrika Bremer var liberal, feminist och pionjär. Tyvärr kan hennes romaner upplevas som torra såhär 150 år senare, men Hertha är ett undantag. Fredrika Bremer förde en kamp för att ogifta kvinnans skulle räknas som myndiga. I hennes böcker är detta in tydligt, men finns oftast subtilt mellan raderna. Hertha är ett undantag, här är det uttalat och tydligt.

Hertha är en ung kvinna som inte vill acceptera sin lott som omyndig. Hennes far är av annan åsikt och mot honom går Hertha en kamp genom hela livet. Hennes enda önskan är att bli fri och rå om sig själv, men hennes far vill att hon ska underkasta sig hans vilja. Hertha vägrar att göra det och hon offrar till och kärleken för friheten, som hon trots det inte får. Boken är sorglig och ger verkligen uttryck för den ilska Bremer måste ha känt.

Vill man läsa feministiska klassiker så bör Hertha stå högt på att-läsa-listan.

Premiär för recensioner i Liberal Debatt

Alla ni som får hem Liberal Debatt i era brevlådor eller läser den någon annanstans kan från och med detta nummer läsa recensioner från feministbiblioteket där. Jag kommer att publicera recensionerna här på bloggen i efterhand. Titta efter taggen Publicerad i Liberal Debatt för att se vilka som har varit med där.

Milles, Karin; Jämställt språk; 2008

Jämställt språkDetta är Språkrådets skrift om att skiva jämställt.

Efter att ha läst Att skriva feministiskt och Kvinnofrontens sågning av denna Språkrådets bok om jämställt språk, kände jag mig tvungen att läsa den. I den sista skriften i Att skriva jämställt, Diverse skrivtips, finns ett helt kapitel om Jämställt språk. Boken lovar stort, men håller tunt, enligt Kvinnofronten och en stor del till det är att Språkrådet inte tycker att man ska byta ut ”man” mot ”en”. Vidare blir de upprörda över att Språkrådet ger tips om att inte alltid sätta mannens namn före kvinnans i olika par (det borde vara millimeterrättvisa, enligt Kvinnofronten).

Jag tycker, föga förvånande kanske, att Språkrådet kommer med kloka och bra råd. Jag tycker att det är sunt att man inte föreslår radikala förändringar. Någonstans ska ju språket växa fram hos dem som talar det, och inte påklistras ovanifrån. Det är alltid bra att få språket belyst och få tips om hur man undviker att hamna i ojämställda fällor. Dessutom tycker jag att Jämställt språk ger en bra bakgrund till olika jämställdhetskänsliga ord och sedan förklarar bra varför vissa fortsatt bör användas och andra kan bytas ut.

Boken innehåller en bakgrund till varför det är viktigt med jämställt språk, en inblick i forskningen kring manligt och kvinnligt språk,  konkreta tips till hur man skriver jämställt, en genomgång av texter och hur de kan förbättras till att bli mer jämställda samt en belysning av sexism och härskartekniker. Jag tycker att den fyller sin funktion som en handbok i jämställt språk och det är en bok man bör ha i hyllan bredvid Svenska skrivregler.

Oksanen, Sofi; Stalins kossor; 2003

Stalins kossorHuvudpersonen Anna är till hälften estniska och till hälften finska, uppvuxen i Finland, precis som Sofi Oksanen själv. Stalins kossor handlar om hur det är att tillhöra två världar och där man tvingas att undertrycka den ena. Annas mamma tvingar sin dotter att hålla tyst om sitt ursprung, eftersom alla som kommer från Sovjetunionen kallas ryssar eller till och med rysshoror. Anna är ingen rysshora och därför måste hon tiga med att hon ofta besöker Estland på andra sidan sundet. Hennes mamma vägrar att lära henne estniska, men det språket kommer hon ändå att läsa sig i smyg. Denna dubbelhet, att vara en sak utåt och tvingas dölja sin längtan efter Estland och allt det som händer när hon är där, gör att Anna drabbas av kraftiga ätstörningar. Hon lider av bulimi i hela sin tonårstid. Bokens huvudberättelse utspelar sig när Anna bor ensam i Helsingfors och misslyckas med studierna. Anna är född 1977 och när hon är i 20-årsåldern är Estland sedan länge ett fritt land, men ändå lever det kvar att hon inte kan berätta om vem hon är. Vi får tillbakablickar till barndomen, till Annas mammas ungdomstid samt till Annas morföräldrars kamp för ett fritt Estland under andra världskriget. Kampen mot bulimi (som egentligen inte är en kamp, då Anna inte har någon som helst önskan att sluta hetsäta) är egentligen en kamp om sin egen identitet. Att tillåta sig själv tala öppet om vem man är och vad man längtar efter är det som Anna hela tiden vill, men inte vågar.

Boken är oerhört gripande och det är svårt att lägga den ifrån sig. Dessutom är språket helt fantastiskt. Den målande beskrivningen av Estland gör att man verkligen befinner sig där och då. Jag som varit mycket i Tallinn tyckte att det var fantastiskt att läsa om hur Tallinn såg ut på 70-talet under Sovjettiden.

En feministiskt bok om livet både på rätt och fel sida järnridån lockade mig till läsning av denna bok och jag blev inte besviken. Jag tror att jag har fått en ny favoritförfattare.

Kvinnofronten; Att skriva feministiskt; 2010

Att skriva feministisktAtt skriva feministiskt (Kvinnofronten) är tre häften; Mansmedia, Vems språk?, Hantverket, Feministiska artiklar och Diverse skrivtips. Jag förstod redan innan jag läste häftena att jag inte skulle hålla med om allt, men jag hoppades på att få ta del av många matnyttiga tips för mig som skriver feministiskt. Det fanns bra exempel, men jag och de som skrivit häftena delar inte samma världsbild. Detta trots att vi alla kallar oss feminister. Jag anser inte at porr bör förbjudas och jag tycker att det vore fasansfullt att införa förbud av sexualisering av det offentliga rummet. Detta är två åsikter som i häftena nämns som självklara för feminister.

Nu är det trots detta inte politiken som står i centrum, utan själva skrivandet. De tips vi får, förutom alla generella skrivtips om hur man formulerar en bra text och hur man kommer igång, är att feministisk skrivande är att generalisera och att individualisera är vad ”mansmedia” gör och det är fel. En annan uppmaning är att använda ”en” istället för ”man”. Sedan finns det även generella skrivtips om hur man kommer igång och disponerar sin text.

Jag kan inte hitta målgruppen för Att skriva feministiskt på hemsidan, men helt tydligt är det att det inte vänder sig till högskoleutbildade kvinnor. I häfte fyra om det feministiska artikel-skrivandet, undrar jag om det ens vänder sig till tjejer på högstadiet. Vi får nämligen förklarat för oss vad substantiv och verb är. Samtidigt uppmanas vi att inte underskatta läsares intelligens. Jag undrar om det inte motverkar sitt syfte när man som feminist skriver tips på bebisspråk till kvinnor. Jag som kvinna vill verkligen inte idiotförklaras på detta vis. Att jag känner att jag blir behandlad som en idiot när jag får lära mig vad en synonym är och vad ordet reducera betyder har inget med att jag har pluggat på universitetet, utan detta är kunskaper jag fått på gymnasiet eller tidigare. Var syftet även att nå kvinnor med mindre förkunskaper än gymnasiet borde de ha skrivit ett särskilt häfte på lättläst till dem.

Slutligen vill jag säga att det nästan blir parodiskt när häftena illustreras av bilder på Elin Wägner, Kerstin Hesselgren och andra liberaler.