Recension: Singhateh, Sally; Stories from Gambia; 2001

Stories from GambiaJag har letat länge efter litteratur från Gambia, men inte hittat mycket. Så dök jag på Sally Singhateh som är lika gammal som jag (född 1977) och Stories from Gambia fanns på Amazon i Kindle-format. Det är en liten skrift med tre berättelser från Gambia.

Det är en ungdomsbok med traditionella berättelser som alla slutar med en moralkaka. Det är föga upplyftande. Den fattiga flickan som fick kungen och halva kungariket visade sig vilja mörda honom och blev påkommen och utslängd. Kungen hittade aldrig någon annan att älska. Frågan är vad det skulle vara för moral i det. Enligt beskrivningen på Amazon ska det vara sedelärande historier från söder om Sahara, men jag förstod inte så mycket av vad som skulle vara just sedelärande. Lite mer sedelärande var det i och för sig i berättelsen om flickan som ville ha en vacker rävsvans och den växte fast i henne. Den som gapar efter mycket taget till en ny nivå.

Nja, detta var kanske inte det bästa jag läst på länge. Det var trevligt att läsa något från Gambia, men jag hade nog hoppats hitta något mer modernt. Sally Singhateh är en prisbelönt poet och jag ska försöka hitta någon poesi hon skrivit. Det ger förhoppningsvis mer!

Recension: Berlin, Lucia; Handbok för städerskor; 2015 (1977-2004)

Handbok för städerskorLucia Berlin var en amerikansk författare som har levt en stor del av sitt liv i Chile. Handbok för städerskor är en novell som fått stor uppmärksamhet och som hon skrev 1977. Boken Handbok för städerskor (Natur och kultur) som kom 2015, är en samling noveller från Lucia Berlins liv. Hon dog 2004.

Titelnovellen Handbok för städerskor är en novell skriven ur en städerskas synvinkel och hon ser ganska så krasst på tillvaron. Jag föll för det raka berättarstilen och den ärliga synen på sin tillvaro. jag förstod genast att boken blivit så hajpad när jag läste den novellen. Tyvärr tyckte inte jag att resten av boken höll samma klass. Det var bra, men det blev lite för mycket elände för mig. Språket är fantastiskt, men novellerna blev lite väl många.

Handbok för städerskor är en lång bok, runt 500 sidor, tror jag (jag läste den på min Storytel reader och sidorna där är kortare). Det var först efter mer än halva boken som jag förstod att personerna i novellerna återkom. Det är en alkoholiserad fyrabarnsmor, det är en knarkande pappa och det är en cancersjuk syster. Bland många andra. Jag vet inte exakt hur allt hängde ihop, men jag antar att det inte är en slump när personer heter samma saker.

Jag har försökt att läsa Handbok för städerskor flera gånger, men inte lyckats komma vidare. Nu missade jag vår senaste bokcirkelträff och då passade mina cirkelkompisar på att välja den här boken. Då var det ju bara att läsa! Jag är glad att den gav mig en fantastisk novell. Det gav mig flera fina upplevelser, men för det mesta var det ganska segt. Jag ser fram emot att se vad de andra tyckte!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omible, SvD, Aftonbladet, Bokblomma

Då har vi flyttat in och har en adress igen!

Utsikt

Då äntligen har vi flyttat in i ett mer permanent tillfälligt boende. Det är klart att det känns lite konstigt att liksom bo hemma hos någon annan, men jag tror att vi snart kommer att trivas och känna oss hemmastadda här. Nu kan vår jakt på ett hus fortsätta, även om det just nu är inne i en liten svacka. När man inte har ett hus ”på gång” (har hittat ett man V E R K L I G E N vill ha på Hemnet) känns det lätt att man aldrig kommer att hitta ett.

Det som är lite komiskt i det hela är att vi inte enbart kände lättnad att flytta från hotellet. Eftersom vi inte har något speciellt att flytta till, blev hotellet vår enda fast punkt. Vi trivdes där. Nu ska vi återigen göra oss hemmastadda på ett ställe som inte är vårt. Visst, det är såklart en fördel att bo i en riktig lägenhet och inte i ett hotellrum med pentry, men känslorna är inte riktigt med här.

Lägenheten är fin och vi bor nära två av Hugos bästa vänner från skolan. Förhoppningsvis kan det väga upp för att bästa vännen i trapphuset nu är en bit bort. Utsikten vi har är fenomenal. Jag kan tänka mig att bara sitta och titta på den en stund. Den får väga upp för att möblerna och husgeråden inte är våra.

Nu fortsätter husjakten och det bästa är att när vi väl ska flytta så behöver vi inte sälja något och inte heller ta med oss allt vi äger och har. För det kommer flyttfirman att göra! Vi har så att säga gjort grovjobbet nu och har finliret kvar.

Bredvidläsning: Joburg Blues av Nthikeng Mohlele

Joburg bluesI min Sydafrikautmaning valde jag att läsa kortromanen Joburg blues av Nthikeng Mohlele. Jag tyckte att den verkade spännande och lite annorlunda och kunde därför passa för att ge lite mer bredd till läsningen.

Huvudpersonen lever ett hårt liv i den nya sydafrika. Han har 18 år bakom sig i fängelse under apartheidtiden och han har levt flera år på gatan. Han blir nästan dödad av en mörk man i skuggorna, han blir förälskad och han stretar på med livet.

Joburg blues är som en del av Sydafrikas historia genom en man som levt ett liv som varit hårt mot honom just därför att han är svart. Vår huvudperson lever det liv som blivit verklighet för att vita människor tyckte att apartheid verkade vara en bra idé.

Joburg blues var, precis som namnet antyder, lite av en blues av livet. Det var intressant att läsa boken, även om det inte riktigt var min typ av bok. Jag är glad att jag läste den, men jag vet inte om jag är så sugen på att läsa flera liknande. För mig blev det lite för fragmentariskt och hoppade hit och dit,. Men en viktig berättelse att berätta, som sagt.

Boken har inte precis något feministiskt tema eller är skriven av en kvinna, men jag tyckte ändå att det var viktigt att skriva några ord om den.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible

Recension: Lewis, Emma Kate; Tread lightly; 2018

So many islandsNär jag eftersökte maltesisk litteratur skicakde en aliksainnad världsläsare en novell till mig. Emma Kate Lewis är från Malta och Tread lightly finns med i novellsamlingen So many islands. Författaren bor idag i Australien, men novellen utspelar sig på hennes födelseö Malta.

Tread lightly är en glimt från barndomens Malta där huvudpersonen och vänner och familj brukade smyga runt på olika platser. Det är som en mini-roadtrip över ön där vi får besöka olika platser. Den som varit på Malta eller tittat på resesajter om ön, kommer att känna igen platserna som stora turistmål.

Det är en mysig novell om livet och minnen och kanske framförallt om Malta. Kändes fint att läsa den inför kommande Malta-resa.

Läs mer (antologin So many islands): Adlibris, Bokus

The Crown säsong 1 och 2

The Crown

Jag har också sett The Crown. I alla fall säsong 1 och 2. Jag vill skriva om den innan jag ser säsong 3 eftersom man då byter ut alla skådespelare. Det känns som att det kommer att bli en annan serie då. Jag tänkte innan jag började titta att det inte lät så jättekul att se en serie om det brittiska kungahuset, men jag hade väldigt fel. Serien går på Netflix. Netflix

Det var två saker som jag älskade med The Crown, dels att den skildrade viktiga milstolpar i den brittiska historien och dels att vi fick följa Elizabeths och Philips kärlek (eller kanske brist på den). I många intima scener kunde jag dock fundera både en och två gånger om det verkligen var så det gick till för det var tämligen dramatiserat. Mycket är belagt och det gör serien oerhört intressant, men just de intima scenerna med bara makarna närvarande kan knappast någon annan känna till, eller?

Claire Foy och Matt Smith gör riktigt bra insatser som kungapar. De är porträttlika och det känns som att de har fångat personligheterna mycket väl. Jag blev överraskad av att mer eller mindre uttalat säger att Philip hade många älskarinnor. Är det något som är allmän känt

Jag har hört det sägas att Victoria inte borde blivit kronprinsessa för att hennes gemål skulle riskera att bli lika åsidosatt så som Philip. Det är först nu när jag såg The Crown som jag verkligen förstår den invändningen. Philip blev drottninggemål i en tid då han förväntades vara familjens överhuvud och hans fru förväntas ta hand om barn och hem. Som tur är ser det helt annorlunda ut för Prins Daniel som verkligen fått en bra roll och skulle göra sig utmärkt som drottninggemål.

The Crown är en modern serie och det lyfts ofta fram hur kvinnor for illa av dåtidens konventioner. Bäst exempel på det var väl Philips närmaste medarbetare och hans bittra fru som lämnade honom när han inte ringde hem på dotterns födelsedag. Även drottningen utnyttjas friskt av sina manliga rådgivare och av Winston Churchill i början av serien. Det kan sannerligen inte vara lätt att vara 25-årig kvinnlig regent i England på 50-talet.

Nu ska vi se tredje säsongen och jag återkommer med omdöme om den!

Flyttkaos och början på något nytt – januarisummering 2020

#jagbokhandlar

Nu har vi flyttat ut. Dock ej flyttat in. Vi bor fortfarande på hotell och får tillgång till nytt boende i veckan. Det som skulle blivit ett hus, bidde en andrahandslya. Men vi tar nya tag och fortsätter jakten på vårt drömhus. Eller i alla fall ett hus vi kan tolerera att bo i, typ. Men hotellvistelsen är i alla fall inte på långa vägar så jobbig som jag föreställde mig. Det är riktigt najs, om man bortser från att ett barn (det stora) är sjukt.

Januari var annars en enda lång ångesttransportsträcka mot det oundvikliga slutet då vi var tvungna att ge upp lägenheten och hitta nytt tak över huvudet. Jag minns allt i dimmor. Det har naturligtvis varit många fina stunder också, men bara för att vi in i det sista levde i förnekelse.

En fin grej med januari var initiativet #jagbokhandlar som jag är med på. Det är viktigt att handla böcker i fysiska affärer om man vill att de ska finnas kvar. Det finns ingen sådan affär i Hammarby Sjöstad, så jag handlade böcker i stan. men trots att jag bor i Stockholm är det många bokhandlar om lägger ner. Läs om min berättelse här.

Min läsning

Jag ligger bra till inför årsmålet på 150 böcker, en bok före årsmålet enligt Goodreads. Det hade kunnat vara bättre om det inte varit för flytten som gett lite väl få läsminuter (dock medförde ju vab lite mer läsminuter så det är möjligt att de tog ut varandra).

Tolv månader – tolv länder: I januari prickade jag av Oman med boken Celestial bodies av Jokha al-Harthi.

Sydafrika som temaland 2020: Jag har läst Helen Suzmans memoarer In no uncertain terms och så har jag läst två interaktiva erotiska berättelser. Alla böckerna var spännande på sitt sätt, även om Suzmans bok kommer att vara med mig länge.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Jag prickade av Jokha al-Harthi samt Maria Maunsbach som jag lyssnade på.

Semesterutmaningen Malta: Jag läste novellen Tread lightly av Maltafödda Emma Kate Lewis. Rencesion på den kommer!

Jag är inte på väg till Varberg idag

Leninbadet

För ett år sedan åkte jag till Varberg för att bo på spa, läsa och umgås med mina bokbloggarkollegor (som jag betraktar som mina vänner). Jag hade verkligen velat åka i år, men det går liksom inte när familjen bor på hotell och vi är mitt uppe i en flytt. Det hindrar mig inte från att sörja lite idag att jag inte också är på plats i ett rum fyllt av böcker och med en säng bara för mig.

I år hade jag tänkt att jag kanske skulle passa på att besöka Varbergs fästning. Eller så kanske jag skulle följa med vinterbadarna till kallbadhuset. Jag skulle definitivt ta ett bad i Leninbadet, även om det är lite väl kommunistvurmande för min smak. Men det kommer fler år och förhoppningsvis fler resor till Varberg.

Jag kommer att sakna alla mina bokbloggarvänner runt om i Sverige och det hade varit så roligt att få träffa dem igen. De flesta har jag inte sett sedan bokmässan i september. Men en vinfika med andra bokisar i veckan fick duga som ersättning. Det var supertrevligt och precis vad jag behövde efter en vecka med flytt och vab. Flytten var mentalt och fysiskt utmattande och vab är för en extrovert person som jag, oerhört ensamt.

Nu är det helg och vi ska roa oss bäst vi kan här på vårt hotell. Hoppas att vi får en frisk och vab-fri nästa vecka då vi ska flytta in i vårt nya boende.

Lite mer planering kring inläggen på Feministbiblioteket

Feministbiblioteket på Kvinnohat

I december var det fullt ös på inläggen här på Feministbiblioteket. Julkalender, Nobelfest och sedan en följetong om min resa till Wien. Det blev kö på inläggen och jag var tvungen att planera. Nobel- och kalenderinläggen var noga planerade och förinställda och jag fortsatte på det spåret. Det nya är att jag har fortsatt att jobba så även efter jul.

Nu skriver jag alla inlägg på förhand och förinställer dem till klockan tio följande dag eller en dag som är ledig. Jag har ett schema och en överblick över mina inlägg. Förmodligen märker du som läsare inte någon skillnad alls, men för mig är det ett ny och tillfredsställande sätt att jobba. Självklart gör det inget om det blir en lucka i schemat och därmed en dag utan inlägg, men på det här sättet får jag aldrig någon bloggstress.

Såklart gör jag om i planeringen om det kommer något aktuellt ämne att skriva om och skulle det vara något jag vill få ut direkt så kommer jag att publicera det direkt. Tidigare var det så att när jag hade massa att skriva om så skrev jag flera inlägg om dagen för att efter det kanske inte ha något vettigt att skriva om på flera dagar. Nu har jag en bättre överblick och kan portionera ut inläggen i en jämnare ström.

Den här förändringen ändrar nog inget för er, men det gör det för mig och jag har fått ny glöd att fortsätta mitt skrivande och bloggande och ni som gillar Feministbiblioteket tycker kanske att det är något positivt!

Tunisian girl Lina Ben Mhenni har avlidit

Lina Ben Mhenni

Det var med stor bestörtning jag läste i Svenska Dagbladet att den tunisiska aktivisten Lina Ben Mhenni har avlidit efter en lång tids sjukdom. Hon blev känd för bloggen Tunisian girl (som ockås blev en bok) under den tunisiska revolutionen. Då var hon full med hopp om förändring. Under senare tid har hon sagt att det inte alls blev så bra som de hoppats och att hon fortsatt sin kamp för ett demokratiskt Tunisien. Lina Ben Mhenni blev 36 år.

Lina Ben Mhenni led av njursvikt och hennes mamma donerade en njure till henne så att hon slapp dialyser. Tack vare donationen har hon kunnat leva fler år än hon skulle kunnat annars. Men att bli 36 år är verkligen inte ett långt liv. Hon har sagt själv att sjukdomen har gjort henne till en bättre aktivist.

Det känns verkligen tråkigt att en så viktig röst i ett land som behöver sådana röster, har tystnat. Hon var förstås inte ensam i sin kamp, men det är oundvikligt svårt när centrala personer försvinner. Tunisien behöver såväl demokrati som jämställdhet. Det ser man inte minst på det liv som Lina Ben Mhenni levt med ständiga dödshot och polisskydd som en del av sin vardag.

Lina Ben Mhenni dog den 27 januari 2020 och begravs på tisdag nästa vecka.