Dec 30

Hur gick det med träningen 2017?

Hur gick det då med min träning 2017, #hannablirstarkare100? Nej, detta är ingen träningsblogg och jag ska inte ge träningstips, men jag behövde mina sociala mediekanaler för att peppa mig själv. Det lyckades! Den andra januari i år sa jag att mitt mål var att träna 100 gånger under året. Det hade förmodligen blivit fler än 100 pass om december inte varit fylld med massa andra aktiviteter som nytt jobb och sådana oväsentligheter. Jag unnade mig helt enkelt att ta det lite lugnt. Dagen efter annandagen gav jag mig ut på en liten löprunda för att få till den 100:e passet.

Hur kunde jag lyckas med detta projekt? Jo, för det första satte jag upp ett rimligt mål. 100 pass på ett år är något mindre än två pass i veckan, vilket är ganska lagom. Jag försöker alltid att träna tre pass i veckan och då har jag marginal för sjukdomar, semester och annat som bidrar till utebliven träning. 100 pass innan midsommar funkar kanske för dem med oceaner av fritid, men inte för en arbetande småbarnsmamma. Nästa som påpekar att hen minsann ska göra 100 pass innan midsommar och därför inte är impad, nitar jag. I alla fall verbalt.

Jag har också varit förskonad från allvarligare sjukdomar samt tränat med förkylning i kroppen. Jag har varit betydligt tuffare mot mig själv och inte känt efter så jag verkligen är helt symptomfri innan jag tränar. Jag förstår att det varit en annan sak om jag fått influensa eller något annat långdraget. Så tur kombinerat med att jag inte varit så noga är receptet.

Ett pass är 30 min ombytt, men det finns undantag. Löpning och simning räknas även kortare stunder. Sedan har jag också räknat cykling fram och tillbaka till jobbet. Två dagars cykling var ett pass, men det anser jag nu vara väl ogeneröst så fram och tillbaka till jobbet är ett pass nästa år. Men kom ihåg att om du vill kopiera min utmaning så är det du som sätter reglerna!

Jag har också valt att hoppa på ICA-klassikern. Det innebär att göra en svensk klassiker utdraget på ett antal veckor (olika för de olika momenten). Jag gjorde det för att utmana mig lite extra att börja med nya sporter, samt få en morot att cykla till jobbet (dit det var 9 km). Jag tappade lite suget under Lidingöloppet eftersom det var för lätt. Nu återstår Vasaloppet för mig i vinter och ev kör jag utmaningen en gång till. Jag har fortfarande långt till jobbet.

Den morot den här utmaningen gav mig var att jag alltid gjorde plats för träning. Jag tränade vattengympa i Thailand och jag gick många powerwalks på Landsort i somras. Jag simmade också långa sträckor i öppet hav även under blåst. Det blev till och med några cykelturer i regn, vilket inte hänt på 25 år. Jag hade nog prioriterat annorlunda utan utmaningen och ICA-klassikern i ryggen.

Jag fortsätter med 100 nya pass 2018, men jag kommer inte att dokumentera lika väl. Jag är dock inte helt lugn med att klara mig själv så lite träningsbilder kommer nog att finnas på Instagram. Men här på bloggen ska jag sluta med träningsspammandet! Förlåt för att jag lånade lite utrymme här för att med er hjälp bli en sundare och friskare människa 🙂

Såhär glad var jag i onsdags när jag klarat utmaningen. Selma står bredvid som en liten kerub.

Dec 28

Nya pressbilder och lite nytt på bloggen

Jag presenterar här nya pressbilder till bloggen och förevändning när jag figurerar i olika sammanhang på andra sajter och i media. Fotograf är Christine Öberg och bilderna är fria att använda så länge fotografens namn anges och så länge syftet är att lyfta fram mig eller bloggen. Mina tidigare pressbilder var från 2010 så det var verkligen på tiden att ta nya.

Jag vill inte göra ett helt nytt manér till bloggen. Jag är inte bredd att lämna det cerise och svartvita och jag är förtjust i typsnittet. Men lite nytt ville jag ändå göra när jag skulle släppa mina nya bilder.

Hanna stående tittar höger foto Christine Öberg

Hanna med böcker foto Christine Öberg

Hanna på bibblan crime foto Christine Öberg

Dec 28

Recension: Ólafsdóttir, Auður Ava; Den sista kvinnan; 2012

Den sista kvinnanPå bokförlagens julmarknader i år köpte jag hos Weylers tre isländska böcker. Auður Ava Ólafsdóttir har jag älskat förut och köpte både Den sista kvinnan och Ärr. Jag började med Den sista kvinnan.

Maria blir lämnad av sin man precis efter tolvslaget på nyårsafton. Han har bestämt sig för att leva med sin älskare, en man. Maria är kvinnan i hans liv, men han vill hellre leva med mannen i sitt liv. Maria blir förkrossad och samtidigt som hon ska hantera sorgen, dyker hennes biologiska far upp och dör. Fler än hennes make visar sig ha haft stora hemligheter.

Boken är mycket isländsk och lågmäld. Jag tyckte om språket och stämningen, men det blev faktiskt lite långtråkigt att läsa två tredjedelar roman om att någon är ledsen över att ha blivit lämnad. Det finns en vänskap i boken mellan Maria och hennes granne som jag inte alls tyckte var rolig att läsa om och den skulle såklart ha stor betydelse för handlingen. Nej, detta var ingen favorit även om den absolut inte var dålig.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Dec 27

Ett skrivprojekt avslutat och ett nytt är påbörjat

En bok om Göteborg

En av två julklappsböcker. Om Göteborg på 70-talet. Varför den är högintressant får ni läsa i inlägget.

Ni har kanske sett att jag har haft en följetong på bloggen, På en strand i Sihanoukville. Det var ett skrivprojekt. Syftet var att få ur mig text och se om jag var kapabel till att skriva en längre sammanhängande text med en början och ett tydligt slut. Varje gång jag försöker så skriver jag några rader här och där och har bara ett tjugotal osammanhängande sidor med lite olika händelser. Jag är typ sämst på att binda samman kortare texter till en längre helhet.

Jag lajvskrev följetongen, dvs jag arbetade inte med den färdiga manuset och skrev om så att allt stämde. Jag fick helt enkelt rätta mig efter det jag redan publicerat. Detta är såklart inget optimalt sätt att skriva en bok på, men syftet var inte att få en bok publicerad, utan att öva mig i skrivande. Jag har lärt mig massor!

Jag har identifierat många av mina svagheter och vet att jag måste jobba mer med exempelvis gestaltning. Jag vet också att det är oerhört tråkigt att skriva ”mellan”kapitel. Det är roligt att skriva i början och jag får enorma kickar av det, men även skrivande blir en vardag och tråkigt och trist och ett måste. Det gäller att hitta ett sätt att ta sig ur svackorna för att komma vidare. Jag vet också nu att det är oerhört svårt att få karaktärerna att verkligen uppfattas så som jag vill. Sedan tror jag att jag är rätt så bra på att fånga upp detaljer ur mitt eget liv och överföra dem i mina berättelser. I följetongen har jag kört rätt safe. Jag har varit på alla platser utom just Sihanoukville, men jag också fångat upp detaljer såsom rullstols-baren och singaporianen som inte kunde simma och som skulle snorkla i jeans.

Någon sa att jag borde jobba vidare med följetången och se det som ett råmanus. Det kanske jag kommer att göra någon gång, vem vet. Men nu ser jag den som ett avslutat övningskapitel. Jag har redan ett nytt projekt på gång. Det är en berättelse jag ville skriva redan innan jag började med följetongen. Det var när idén till följetongen kom upp som jag insåg att skulle jag klara driva det i mål så kanske jag skulle våga ta tag detta projekt.

Så, mitt stora projekt nu under oöverskådlig framtid kommer att bli att få ihop en roman. Det ska vara en historisk roman om fyra kvinnor i Göteborg från 70-talet och framåt. Det ska vara en feministiska exposé genom decennierna och hur den kunde ta sig yttryck hos kvinnor som kanske inte stod på barrikaderna längst fram, men som alltid jobbar för ett bättre samhälle för kvinnor. Deras partipolitiska hemvist kommer att skrifta genom åren, men det feministiska hjärtat alltid stort. Det är väl så mycket jag vill berätta om det just nu.

Jag kan också avslöja att jag redan i ett tidigt skede sitter med ett tiotal lösrycka sidor och ett bristfälligt synopsis. Min plan är nu att göra som med följetongen: skriva den från första till sista sidan. Detta för att få ett råmanus att jobba vidare med, men främst för att få ett manus över huvud taget. Jag kanske ändrar mig efter vägen, men jag tror att det är ett arbetssätt som passar mig. Självklart kommer jag göra avstickare och skriva slut och andra viktiga händelser också, men för att få tråkkapitlen skrivna får det nog bli såhär till en början. Sedan funderar jag på att gå någon skrivarkurs och jag kommer naturligtvis att göra mycket research, både på ämnet och om skrivande. Ge mig gärna tips på böcker om Göteborg på 70-talet samt bra böcker om skrivande!

And wish me luck 🙂

Dec 26

På en strand i Sihanoukville – kapitel 20 (sista kapitlet)

Skärgård utanför Koh Chang, Thailand

Skärgård utanför Koh Chang i Thailand. Utsikt från en utflyktsbåt.

Då var det dags för det allra sista kapitlet i min följetong På en strand i Sihanoukville. Det blev 20 kapitel, ett jämt och bra tal och jag hoppas att ni som läst är nöjda med slutet. Håll till godo! Resumé: Nina och Calle börjar nå resans slut, men än så länge är Nina osäker på vad Calle egentligen vill. Han har precis uttryckt önskemål om att inte bli mött på Arlanda när han kommer hem. 

Calle och Nina satt på en strandservering på Koh Chang och åt var sin pad thai. Stämningen var inte på topp efter att Calle sagt att han inte ville att Nina skulle möta upp honom på Arlanda när han kom till Stockholm. Hennes tankar kretsade kring allt möjligt som hade att göra med vad Calle skulle kunna dölja. Det kändes konstigt att vara arg och ledsen med fötterna i varm sand och kulörta lyktor i palmer ovanför huvudet. Nudlarna smakade geggamoja och Nina kände att hon höll på att gråta vilken sekund som helst. Hon bestämde sig för att ta upp det.

– Jaha, ska Katarina möta dig på Arlanda, eller? Hon försökte låta så oberörd hon bara kunde.

– Haha! Det är därför du är så sur, utbrast Calle.

– Jag är inte sur.

– Jo och nu fattade jag varför. Jag ville inte berätta varför jag inte ville bli mött på Arlanda för att det är så jäkla fånigt. Om jag säger varför, kan du låta bli att skratta åt mig då?

Nina nickade och blev oerhört nyfiken.

– Såhär är det. Jag prenumererar på resetidskriften Vagabond och för massor av år sedan läste jag en krönika av en tjej som skulle träffa sin semesterflirt typ i november. När hon såg honom komma ut i ankomsthallen drabbades hon av panik. Det där snäckhalsbandet var verkligen inte rätt en grådassig höstdag och hans för korta jeans var inte speciellt snygga. Kort sagt blev det ett jäkla antiklimax.

Nina bara stirrade på honom.

– Men vad exakt har detta med oss att göra?

– Inget kanske, men jag kom att tänka på den nu och vill inte att du ska behöva möta mig med thailnandslook i ett Stockholms-mars. Jag vill bara hem och fixa till mig.

– Men kära nån! Du har väl inget snäckhalsband?

– Nej, men du vet.

– Nej jag vet verkligen inte! Är dina jeans för korta?

– Såklart inte.

– Sitter de illa? Om du vill kan du ju sätta på dig dem ikväll så får jag inte en så stor chock.

Calle rodnade och stirrade ner i bordet.

– Jag SA ju att det var fånigt.

– Haha, ja! Men detta var inte fånigt, det var fullständigt idiotiskt. Jag hämtar dig på Arlanda och därmed basta!

– Ok, jag kan ju inte direkt hindra dig.

Nu tittade han på Nina och såg genererad ut. Nina la sin hand på hans och den goda stämningen var tillbaka. De skrattade mycket och helt plötsligt hade omgivningen blivit lite finare och färgerna lite klarare. Maten smakade fantastiskt. Den kvällen älskade de mer ömsint än på länge.

Dagen efter åkte de på en arrangerad snorklingsutflykt. Det var en liten marknad strax innan båten och Nina fick syn på ett stånd med snäck-smycken och kunde inte låta bli.

– Calle! Här finns snäckhalsband för dig att köpa!

Calle var inte så imponerad av skämtet och fortsatte till båten utan att stanna. Nina log för sig själv. Tittade på smyckena och fick en idé. Hon betalade den glada kvinnan och sprang sedan ifatt Calle och resten av gruppen.

Spegelblankt vatten, en örik skärgård och vyer som tog andan av varje resenär. Det var en brokig skara människor med på båten. De erfarna dykarna från Bayern, reseveteranerna på 70+ från Frankrike, japanerna i dubbla flytvästar och en singaporian i jeans och t-shirt. Vattnet utanför den lilla ö som var deras sista stopp var oerhört strömt. Calle och Nina fick ta i för fulla krafter för att orka tillbaka till båten. Japanerna stod och stampade på ett korallrev och skrev av skräck, trots flera lager flytvästar. Guiden fick simma dit och dra dem tillbaka. Väl på båten satt en skräckslagen singaporian på stegen ner i vattnet med jeans och flytväst. Han kunde inte simma. En snäll tysk fick ner honom i vattnet där han förtjust sprattlade omkring en stund. Nina skrattade och undrade i sitt stilla sinne varför han hade åkt på en snorklignsutflykt om han inte kunde simma. Han verkade glad i all fall. På vägen tillbaka skrek en av tyskarna:

– Vi har glömt två stycken!

Det franska paret hade varit helt ovetande om det strömma vattnet och simmat runt ön. Det tog lite längre tid. När de var uppfångade kunde båten gå tillbaka till Koh Chang och Nina kände att de inte kunnat ha en roligare snorkllingsutflykt, även om det de såg under vattnet knappast var så imponerande.

Fylld av härliga semesterminnen kände Nina att det faktiskt var nog. Hon längtade hem till svensk sommar. Det skulle vara snöslask när hon kom till Stockholm, men om några månader skulle hon få sin svenska sommar. En sommar med mindre hetta och färre konstiga fän, i alla fall i stan. Hon längtade till en vardag med Calle och att träffa sina kompisar igen. Hon längtade efter att göra upp med Thomas och ta tillbaka alla sina grejer. Hon ville göra i ordning i sitt rum på Lappis dit hon brådstörtat hade flytt när andrahandshyresgästen äntligen var ute. Hon längtade efter Malin. De hade så mycket att ta igen. Sedan hade en liten idé fötts hos henne. Det var val till hösten och hon funderade på att engagera sig politiskt. Det var slut med att låtsas vara slentrianmoderat och hata feminister. Hon ville få utlopp för sitt inre engagemang.

– Vad tänker du på, frågade Calle och avbröts hennes tankar.

– Att det faktiskt ska bli skönt att komma hem.

– Det tycker jag också. På onsdag vill jag bjuda dig på en god pastarätt och dricka ett riktigt gott rött vin. Det har jag längtat efter!

– Låter underbart.

De satt på samma restaurang som de hade mötts den första kvällen, nästan en månad tidigare. Kao San Road var lika livligt, varmt och kryddoftande som då. Det var välkomnande och mysligt, inte skrämmande och annorlunda, som Nina känt då. Hon älskade det och kunde verkligen förstå tjusningen som beskrivits så väl i Alex Garlands Beach. Nu var allt fantastiskt bra och känslan den rätta. Det var dags att åka hem. Men innan hon skildes från Calle gav hon honom ett litet paket som hon sa att han inte fick öppna förrän han var i luften.

– Jag förväntar mig att du bär det med stolthet, sa hon innan hon skyndade mot security.

Nina stod på Arlanda i sin paljettopp med texten Singapore. Hon var oerhört nervös. I ankomsthallen samsades släktingar och vänner som skulle möta upp sina nära och kära med taxichaufförer med tvivelaktiga namn på sina skyltar. Nina ville bara gå undan och kräkas. De senaste dagarna, sedan hon kom tillbaka till Sverige, hade hon pendlat mellan total lycka över det hon varit med om till närmare depression för att hon inte visste hur hon skulle ta det om allt gick åt skogen. Hade hon inbillat sig att Calle verkade så kär? Han hade visserligen skrivit till henne flera gånger att han saknade henne och såg fram emot att träffa henne igen. Hon hade noga tänkt ut vad hon skulle ha på sig och hoppades att inte han skulle känna att Stockholms-Nina inte var lika intressant som Asien-Nina.

Så såg hon honom. Han hade en välbekant snygg t-shirt på sig, sin grå munkjacka och ett par mycket välsittande jeans.

Runt halsen hade han ett snäckhalsband.

SLUT

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Dec 24

Lucka 24: Österrike – Pessimistiska kardinalsatser av Helene von Druskowitz

Pessimistiska kardinalsatser

Jag avslutar den här kalendern med ett land som ligger mig varmt om hjärtat. I Österrike har jag bott och det känns extra fint att få avluta med österrikiskan Helene von Druskowitz och föregångaren till SCUM-manifestet – Pessimistiska kardinalsatser från 1905.

Helene von Druskowitz undervisades av Friedrich Nietzsche och han var hennes förtrogna. När hon kritiserade hans verk Så talade Zarathustra började hon frysas ut i filosofikretsar. Det hela slutade på ett mentalsjukhus. På sjukhuset skrev hon Pessimistiska kardinalsatser. Enligt Peter Handberg, som skrivit en essä till den svenska utgåvan, var titeln eventuellt vald för att hennes förmyndare inte skulle läsa boken och därmed göra det möjligt för henne att få den utgiven.

Vi i juryn valde att inte ta med SCUM-manifestet i den feministiska kanonen och den avvägningen kan jag fortfarande stå bakom. Lite intressantare skulle det vara att ha med denna förlaga som är lika arg, men inte lika drastisk.

Dec 23

Lucka 23: Zimbabwe – Rotlös av Tsitsi Dangarembga

Nervous conditions

En fantastisk författare som jag upptäckt när jag läst mig jorden runt är Tsitsi Dangarembga från Zimbabwe. Rotlös från 1988 är en fantastisk roman om en flickas uppväxt och vilka orättvisor hon får stöta på genom livet.  Det är också en bok om vad kolonialismen gjorde med ett land och dess kvinnor.

Tsitsi Dangarembga är född och uppvuxen i Rhodesia och utbildad i Storbritannien. Rotlös är hennes debutroman och den bygger på hennes egen uppväxt. Budskapet är att slå sig fri, men att inte förlora sina rötter. Författaren har varit aktiv politiskt för ett fritt Zimbabwe.

Rotlös är en bra och feministisk bok från ett land som lidit mycket av både kolonialism och diktatur. När jag läste boken visste jag inte att den fanns översatt till svenska och därför var den inte med i de ursprungliga diskussionerna om kanon. Jag tänkte på den redan då, men efter att vi hade bestämt att boken måste finnas på svenska så tog jag inte upp den för diskussion.

Dec 22

Lucka 22: Sydkorea – Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin

Ta hand om min mor

Från Sydkorea kommer boken Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin. En mor kan ta hand om fyra barn, hur fattig hon än är, men kan fyra barn ta hand om en mor när de är rika och framgångsrika?

En gammal kvinna försvinner på tunnelbanan i Seoul. Hon kommer från den koreanska landsbygden. Hennes barn bor i stan. Vi får läsa om hur hon levt sitt liv och varför hon befinner sig där hon gör. Hennes barn lever alla moderna liv i storstaden, ett stället där det tog lång tid innan mamman satte sin fot.

Ta hand om min mor är en bok om kvinnors levnadsvillkor i Sydkorea och hur de har förändrats enormt på bara en generation. Boken är skriven ur olika perspektiv och bygger skickligt upp en bra dramaturgi om den förvunna modern. Jag tycker att den är mycket bra och temat och den litterära kvaliteten för att den mycket väl skulle kunna komma i fråga för en feministisk kanon.

Dec 21

Feministbrud på kulturjakt i Tallinn

Min man fyllde förra veckan 40 år. Till skillnad från sin extroverta fru som tar alla chanser till fest, ville han bara vara med familjen. Bra restaurang och inte sova hemma och barnen med, var kraven. Jag sa på ett tidigt stadium att det bara är en kryssning som kan uppfylla samtliga önskemål. Ingen vill gå på finrestaurang i London med två små ungar som inte kan sitta still och tanken på att behöva släpa på en liten i overall i vagn i tunnelbanan kändes inte heller lockande. Han lät sig tillslut övertalas och vi betalade 3000 för en svit på Tallinks Baltic Queen och är så nöjda! Det finns ju en viss förståelse för barn som stör på en kryssningsbåt.

Tyvärr var besöket i Tallinn inte lika bra som det skulle kunnat vara. Extrem kort sightseeing i Gamla stan för att den ena gnällde och den andra skrek. Sedan lyxlunch med en sovande och en lekande i ett lekrum (fantastiskt!) och slutligen en paniktur till gallerian Viiru för att den sovande arga dottern, som nu vaknat, skulle få i sig lite mat. Det var det. Min vän jag har i Tallinn verkar alltid ha tenta när vi är där så nästa gång måste vi verkligen samköra våra kalendrar!

Det om det, en liten kulturjakt ska jag väl lyckas skrapa ihop av resan. Håll till godo!

Min familj på Rådhusplatsen i Tallinn

Gamla stan och julmarknad i år igen. Och köpa muminvantar i år igen. Nu var det jag och Selma som ekiperades, förra året fick Hugo muminvantar. Sedan köpte jag och Hugo några fina julgranspynt i en bod.

Ullvantar och Lindex i Tallinn

Nya vantar från en gammaldags julmarknad och jag poserar framför Lindex, som kommit till Tallinn. Gammalt möter nytt. Så ser det ut i Tallinn och nu är det en modern europeisk stad till skillnad från första gången jag var där (1998). Som tur är så är vantarna maskinstickade och inte handstickade. Jag hade skämts över att köpa handstickade vantar för 18 euro.

Medeltida inslag i modern galleria i Tallinn

Jag älskar sånt här! En modern galleria har tagit tillvara gamla fynd som hittats. Det ger en känsla av den miljön och den historia som finns där affärerna ligger.

Toalett på Rataskaevu 16 i Tallinn

Ett till ställe som tagit vara på omgivningarna, restaurang Rataskaevu 16 i Gamla Stan. Spejsig toa med glasgolv och en trappa ner mot underjorden. Dessutom en gammal fjärilssamling från Sovjettiden. Restaurangen är systerställe till där vi var och åt förra året och inredningen är, liksom där, retro från den gamla tiden. Det känns absolut inte kitschigt eller att glorifiera en hemsk diktatur. Det känns mer som ett kärleksfull hyllning till den historia och kultur staden och dess invånare har. Det är fantastiskt att det går att göra Sovjet-retroställen utan att behöva driva med sig själv.

Dec 21

Lucka 21: Sydafrika – Kvinna i Soweto av Ellen Kuzwayo

Kvinna i Soweto

Ellen Kuzwayo var politiker och kvinnorättsaktivist i Sydafrika. Hon blev känd för omvärlden med sin självbiografi Kvinna i Soweto som kom 1985.

Under apartheid var svarta kvinnor inte ens myndiga, men det var kvinnorna som gjorde otroligt mycket för att få till förändringar. Själv har Kuzwayo suttit i fängelse för sin politiska kamp. Om detta och mycket mer från förtrycket mot svarta i Sydafrika berättar honom om i Kvinna i Soweto.

Ellen Kuzwayo var en förebild och trots att hon levt som svart kvinna tog hon sig hela vägen in i Sydafrikas parlament, men det var förstås efter att den hör boken kommit ut, Jag tycker att hennes berättelse absolut skulle kunna platsa i en feministisk kanon.