Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1920

Nobelpeng

Nu börjar ni väl tycka att jag är tjatig. Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1920 och jag kan snart avsluta det här projektet. 20-talet var ett intressant decennium med giganter som Sigrid Undset, Thomas Mann,  George Bernard Shaw och Knut Hamsun. Anmärkningsvärt är också att två kvinnor fick det så kort tid efter varandra. Det skulle inte komma att hända förrän på 90-talet igen.

1929 Thomas Mann, Tyskland: Jag har inte läst Buddenbrooks, men den står i min hylla redo att läsas när jag känner mig redo. Jag har dock läst Thomas Mann på tyska. Kortromanen Tonio Kröger ingick i tyska B på Göteborgs universitet 2000. Minns inte så mycket av den nu i efterhand, men jag vet att jag tyckte om den.

1928 Sigrid Undset, Norge: Jag har läst Undsets stora medeltidssvit Kristin Lavransdotter. Jag tyckte den var ganska tradig och roligare att ha läst än att läsa. Jag tyckte ungefär samma sak om romanen Jenny. Tyvärr var Undset ingen feminist och hennes romaner kanske genomsyras av kvinnlig frigörelse, men hon låter också för utsvävande kvinnor få sitt straff (dvs att de dör).

1927 Henri Bergson, Frankrike: Jag har generellt sett inte varit jättesugen på att läsa filosofer och därför valde jag ett lagom långt verk av Bergson. Dreams hittade jag för en billig penning på Kindle, så det fick bli den. Det handlar om drömmar och så mycket mer finns väl inte att säga om den.

1926 Grazia Deledda, Italien: Jag har läst Murgrönan och mitt omdöme var att det var det tråkigaste jag har läst på länge. Bokcirklade om boken och det var ingen som tyckte om den. Jag har även läst någon novell av henne också, men jag gissar att den var i samma andra då jag inte ens bemödat mig att recensera den.

1925 George Bernard Shaw, Storbritannien:  Jag har sett My Fair Lady på Volksoper i Wien (den pyger på pjäsen Pygmalion) . Jag läste pjäsen Major Barbara som jag till en början tolkade som en feministisk pjäs eftersom det var en del om kvinnomisshandel samt växlade mellan patriarkat och matriarkat. Jag tappade bort mig mer än en gång och kan inte riktigt avgöra pjäsens feministiska kvaliteter även om jag vet att författaren var engagerad i jämställdhetsfrågor. Jag har bestämt att undersöka den feministiska saken vidare och läsa någon av Shaws politiska skrifter.

1924 Wladyslaw Reymont, Polen: Jag fann novellen A Polish scene i boken 67 tales from Poland och den var just vad det utgav sig för att vara,  en scen ur några polackers liv på en pub. Novellen innehåll även en antisemitisk beskrivning av en jude. Inte min kopp te och är glad att jag bara läste en novell av Reymont.

1923 William Butler Yeats, Irland: Poesi som jag läste på originalspråk engelska. Det var inte helt oangenämt och jag kunde hitta en och annan favoritstrof. Men överlag var det inte något som kommer att fastna och stanna kvar länge.

1922 Jacinto Benavente, Spanien: Mors rival var ett intressant teaterstycke Jag vet att han skrivit satiriska texter, men vet inte om detta var satir. Det verkade trots allt inte så. En kvinnas fästman blir dödad och hennes mor upptäcker att hon i själva verket älskar sin styvfar. Jag tyckte inte direkt om det.

1921 Anatole France, Frankrike: Min väns bok är en fin barndomsskildring från Paris. Det var fragmentariska bilder från ett liv och det var många skildringar från den franska huvudstaden. Jag kan väl inte säga att jag tyckte mycket om det, men det var långt ifrån det tråkigaste jag läst i den här utmaningen,

1920 Knut Hamsun, Norge: Boken Pan ingick i en kurs i norsk litteratur som jag läste 1996. Jag minns inte så mycket om handlingen, men har givetvis analyserat den sönder och samman. Tror inte att jag tyckte så mycket om den.

Det var 20-talet. Nu går jag vidare till 10-talet. Mycket är redan läst och det är faktiskt inte så många nobelpristagare kvar nu, sex kvar för att vara exakt. Jag har också bestämt mig för vem som ska bli den sista. Det var inte helt självklart eftersom jag redan läst den första pristagaren Sully Prudhomme. Henryk Sienkiewicz verk Quo Vadis? köpte jag på Landsorts sommarfestloppis för många år sedan i syfte att läsa i den här utmaningen. Jag tänkte därför klämma den i midsommar och låta den slutföra det här projektet.

Här är de andra nobelpristagarna jag läst:

2000-2010

1990-1999

1980-1989

1970-1979

1960-1969

1959-1950

1949-1940

1939-1930

Recension: Haiyin, Lin; Min barndoms Peking; 1960

Min barndoms PekingMånadens språk hos Ugglan och boken är kinesiska. Jag funderade länge, men fastnade för Min barndoms Peking av Lin Haiyin. Boken gavs ut första gången 1960 på kinesiska och Bokförlaget Wanzhi gav ut den på svenska 2015. Göran Malmqvist har tolkat originalet. Peking är en stad jag har varit i så det kändes extra spännande därför att läsa boken.

Yingzi är en flicka som växer upp i södra Peking. Hon lever i ett kvarter där människor bor ganska tätt och hon tycker om att tjuvlyssna på sina föräldrar och andra vuxna. I Min barndoms Peking får vi följa henne på små äventyr i den lilla världen och se glädje, orättvisor och sorg ur hennes ögon. Det är en lågmäld roman där handlingen drivs framåt av det som ett barn tycker är stort.

Jag tyckte först att Min barndoms Peking var ganska tråkig, men så kom jag in i den och ändrade mig helt. Det var vacker läsning om ett liv i ett främmande land i en annan tid. Jag kände riktigt att jag flyttade in på hennes gata där kvinnorna lagade mat i gränderna och där männen spelade kort vid små platsbord. Jag har varit i Peking och bott i kvarter som kallades Hutonger som var av det äldre snittet. Boken utspelar sig inte där, men jag föreställde mig att det såg ut lite så.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokrea eller ej, nu får det bli lite nya böcker!

Adlibris kundkorg

Jag har inte köpt något fast det varit bokrea. Det var ett tag sedan jag beställde nya böcker (om man bortser från min årliga julklapp till mig själv som jag beställer varje julaftons kväll). Här är den inkorg jag haft på Adlibris ett tag och fyllt på och dragit ifrån. Nu trycker jag på beställ!

Aednan av Linnea Axelsson: Mitt enda bokreafynd. Jag har velat läsa denna boken ända sedan den fick Augustpriset.

Deeds Not Words av Helen Pankhurst: När jag fick höra att Pankhurst kommer till Bokmässan måste jag såklart läsa hennes senaste bok! Hon är inte aktuell på ett svenskt förlag så det får bli på engelska.

Power Politics av Margaret Atwood: I min lyrikutmaning vill jag läsa Margaret Atwood, som är en favoritförfattare som jag inte läst poesi av.

Thousand Mornings av Mary Oliver: Mer poesi som jag fått rekommenderat av Twitters stora lyrik-fan Adjunktyra.

Women Who Rock Cross-Stitch av Anna Fleiss: Feministiska korsstygnsbeskrivningar! Tack What you readin-Linda för tipset!

Die gelbe Straße av Veza Canetti: Nobelpristagaren Elias Canetti var gift ett kort tag med författaren Veza Canetti. Kort för att hon dog. När jag läste om henne blev jag sugen på att läsa henne också och hon är från Österrike och jag behöver alltid nya böcker jag är sugen på som jag kan läsa på tyska.

Herr Pinnemans äventyr av Julia Donaldson: Selma såg filmen om Pinneman en morgon när bara hon och jag var vakna i julas. Hon älskade den och pratade mycket om den så jag tänkte att hon skulle få den som bok. Nu har nog minnet om Pinneman bleknat, men det skadar inte att friska upp det med en bok!

Dokumentären om Josefin Nilsson

Josefin Nilsson Älska mig för den jag är

Nu har jag också sett dokumentären om Josefin Nilsson och jag har bölat lika mycket som alla andra. Jag är faktiskt mållös. Innan jag sett filmen har jag sett flera kommentarer om avtjänat straff och att misshandeln och domen kom för över 20 år sedan. Det jag inte kan förstå att ingen reagerade då. Hur kan man tycka att det är ok att en person som misshandlat sin partner – och döms för det – får fortsätta som om ingenting har hänt?

Fallet var uppmärksammat då. Det skrevs mycket om misshandeln och rättegångarna. Domen mildras från fängelse till villkorligt eftersom mediedrevet ansågs vara straff nog. Svenska Dagbladets expert Mårten Schultz skriver att delar domen var absurda. Men det är egentligen inte domen jag tänker är det värsta i detta. Det var att förövaren fick fortsätta sin karriär och att ingen verkade vilja tala om det.

Samtidigt som Josefin bröts ned både fysiskt och psykiskt så kunde pojkvännen spela huvudroller på Dramaten och fortsätta att ta emot ära och berömmelse. Benny Andersson vittnar i dokumentären om att Josefin tidvis hade livvakt i rädslan för att pojkvännen skulle söka upp henne och misshandla henne igen. Hon levde i ständig skräck för honom.

Varför kunde ingen göra något? Hur kunde han få fortsätta terrorisera Josefin utan att någon reagerade hårt? Jag kan inte förstå det. Men förklaringen är väl att detta var före metoo och idag är det så många fler som vågar vittna om vad man sett och varit med om själv. Förhoppningsvis har något gott hänt sedan dess, men det ger ju oss inte Josefin tillbaka.

Dokumentären visar också vilken fantastiskt duktig och talangfull artist Josefin Nilsson var. För mig var hon först lite töntig när hon sjöng Jag mötte Lassie med Ainbusk singers, för att sedan bli en idol när hon gjorde Eva i Adam och Eva. Jag älskar också låten som alla andra älskar – Älska mig för den jag är.

Hela historien är så fruktansvärd och som Babben Larsson säger i filmen, det var inte såhär det skulle sluta.

Recension: Ellis, Carson; Hemma; 2015

HemmaJag hittade en barnbok på bibblan som tyvärr inte verkar gå att få tag på längre. Hemma av Carson Ellis blev snabbt en favorit hos min tvååring. Det är en bilderbok med lagom mycket text i och det var det som gjorde att den fick följa med hem (Selma vill annars bara låna böcker hon känner igen, det vill säga sådana vi redan har).

Hemma är en berättelse om olika hem, verkliga som overkliga, fantasifulla som helt ordinära. En babusjkas hem står bredvid en månians och en slovakisk hertiginnas bredvid en kenyansk smeds. Tvättbjörnar, bin och fiskar är andra vars hem vi får ta del av.

Ett konstnärshem i Hemma

Ett konstnärshem där författaren och illustratören själv bor. Sedan får vi frågan var vi bor och var vi är. Selma svarar alltid ”Hemma”. Själv är jag väldigt sugen på det där konstnärshemmet.

Jag tycker att Hemma är en mycket fin barnbok med otroligt vackra bilder. Den är som sagt lagom lång, med lagom mycket text på varje sida. Jag och Selma läser, tittar på bilderna och pratar om bilderna. Det är alltid en mysig stund när vi läser boken. Mest pratar vi om den här bilden, som är en av mina favoriter:

Vem bor här och varför då?

Visst kan du inte låta bli att fundera på vem i all sin dar som bor där? Vad är det ens? Jag får tankarna på Truman show. Selma tänker förmodligen på något helt annat.  Fantasin får flöda både hos unga och gammal och det ät det som är så underbart med den här boken. Om jag hittar Hemma på ett antikvariat spå kommer jag att köpa den. Det är en bok jag vill läsa många fler gånger än vad bibliotekets lånetid tillåter.

Bor du i, eller har vägarna förbi Arvika eller Uppsala, kan du köpa boken på Akademibokhandeln. 

Grattis Villa och Lidköping till SM-guldet!

Villa Lidköping BK

Jag kommer från en stad som inte är känd för så jättemycket. Mest känt är väl Lidköping för att inte vara Linköping. Lidköping har inte längre någon porslinstillverkning, men har ett stort fint slott (Läckö). Inga stora vägar bär till Lidköping och staden är varken störst eller vackrast i sin landsdel. Men i Lidköping finns ett bandylag. Villa BK har varit i högsta serien så länge jag kan minnas (men kan ju åkt ut ni några år utan att jag märkte det), men har aldrig vunnit ett SM-guld. Förrän igår.

Lidköping, eller Lisch som folk som flyttat därifrån säger, har knappt 40 000 invånare i kommunen. Där pratar man den bredaste västgötskan och ingen höjer på ögonbrynen om du beställer en ”hälta hälta” (den rutinerade kan höras beställa en ”60-40, fördel mos” ifall hen är mer sugen på mos än pommes).  Ingen äter Läckökringla, det är bara På Spåret som envisas med att klistra på Lidköping detta bakverk (vad är det ens?).

Jag föddes 1977 och flyttade från Lidköping 1996. Det fanns inte så mycket att göra på fritiden när man var ung i min hemstad, men en sak var att gå på bandy. Den sportintresserade tog med sig glögg i en portfölj och ställde sig i den blåvita klacken medan den hormonstinna tonåringen tog på sig sina snyggaste kläder och gick varv efter varv på bandyarenan. Det flirtades mycket och det var ett bra sätt för mig som sportintresserad att få med mig min sportointresserade kompis och dessutom förena två intressen, sport och killar.

Villa betyder oerhört mycket för hela staden, såklart. Fyra gånger hade Villa varit i SM-final fram till igår. Jag har alltid levt med att Villa förlorade mot Ljusdal 1975 och mot Boltic 1983. Sedan dröjde det fram till 2012 och det var året då jag skulle gå och titta själv och se Villa kamma hem guldet. Det gick inte eftersom jag fortfarande ammade en bebis så. Vi såg förlusten mot Sandviken på TV. 2016 var jag höggravid och orkade inte gå, trots krypavstånd till arenan. Förlusten mot Västerås sved.

Jag skulle så gärna vilja varit på Studenternas i Uppsala igår, men ärligt talat pallade jag inte resan dit och att stå ute i flera timmar. 8-4 mot Västerås var oerhört skönt även i TV-soffan. Hade matchen spelats på Tele2 arena hade jag gått och tagit med mig brorsan. Jag är inte världens största bandyfan. Jag har inte följt Villa i ur och skur, men för mig betyder det oerhört mycket att äntligen få se det lag som betyder så mycket för min hemstad vinna ett SM-guld.

Ett fint minne från min uppväxt och bandy var när jag fick följa med NLT-sporten på bandypremiär 1992. Det var en oerhörd folkfest och själv fick jag sitta varmt och skönt på pressläktaren. Drömmen om att bli sportjournalist var fortfarande starkt när jag var 15 år. Jag vill också bjuda er på en liten glimt från min dagbok 1992. Den kan ge en liten vink om hur intresserad av sport jag var (resultatet är med) och vad som var det egentliga syftet med bandymatcherna var (prata med killar) samt hur taskiga tonåringar kan vara (fel killar):

Fredag 17/1 1992: Idag var vi på bandy (Villa-Selånger 7-2) och på fritidsgården. På bandyn var vi med Tobias, Marcus, Stadling och Lars (pratade lite). Det var väl det häftigaste dom gjort en fredagskväll!

Grattis Villa och grattis Lidköping! I påsk åker jag och firar lite med er, eller i alla fall stödjer verksamheten genom att köpa dyrare påsar på Ica Hjertbergs!

Feministbiblioteket tipsar: vårböcker

Vårböcker i Tidningen Nu

I torsdags var det dags igen att tipsa om böcker i Tidningen Nu. Med tanke på den kris som L går igenom nu, ville jag tipsa om böcker på ett ljust tema. Därför valde jag våren. Vi längtar alla efter våren och den kommer aldrig fort nog. Men när jag väl valde böcker insåg jag att det inte direkt var feelgoodböcker jag tipsade om.

En bok handlar om ett styckmord som utfördes på våren. En annan om en psykos efter ett havererat äktenskap, som inträffar i april. Dessa två toppas av en studentfest med ett mord.

Hur som helst, vår livar alltid upp!

Mina boktips

Kärlekens Atlantis av Sara Stridsberg

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Vår sång blir stum av Maria Lang

Feministisk bokcirkel: Pengar

Gunnarsons

Idag hade vi bokcirkel igen. Feministisk bokcirkel Söder träffades och pratade om Victoria Benedictssons Pengar. Jag läste den för sisådär tolv år sedan och hann aldrig fräscha upp minnet. Jag trodde att allt skulle komma till mig under samtalet. Men det gjorde det inte. Pengar ingår i den feministiska litteraturkanonen.

Pengar kom ut 1885 och handlar om Selma som är 16 år och som mot sin vilja gifter sig med en äldre man och därmed tryggar sin försörjning. Hon vill bli konstnär, men får inte möjlighet att utbilda sig. Hon vantrivs i sitt äktenskap och på slutet väljer hon att försöka skilja sig. Hon kommer inte att få något av sin man så hennes plan är att skaffa ett jobb i Tyskland.

Pengar är en feministisk roman med starkt politiskt budskap om att kvinnor borde kunna stå på egna ben, få rätt till utbildning och slippa vara fast i äktenskap. Detta var något som gick fram hos dem som läste och en sa att det kanske var mer en politisk skrift än en roman. Jag minns det inte riktigt så, men det är möjligt att jag skulle se det annorlunda nu när jag läst mer litteratur från den tiden.

Vi pratade lite om avsaknaden av kärlek hos huvudpersonen Selma och att det eventuellt berodde på att författaren ville göra ett statement att hon stod över kärlek och hellre ville vara en rationell person och satsa på utbildning och önskade stå på egna ben.

Sedan gled ämnet över till annan feministisk litteratur och läsande över lag. Till nästa bok valde vi Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid som jag är så sugen på! Den har legat oläst ett tag i min virtuella bokhylla på Storytel.

Leaving Neverland berör in i själen – några tankar om filmen

Leaving Neverland

Förra veckan såg jag Leaving Neverland, den fyra timmar långa filmen i två delar om två män som säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade av Michael Jackson som barn. De har båda vittnat i rättegångar till fördel för Jackson, Wade Robson både som elvaåring och 22-åring och James Safechuck en gång som 16-åring. Jag toppade filmen med en timma lång diskussion med Operah Winfrey där de alla pratar om skuld, skam och förlåtelse. Dan Reed har regisserat filmen Leaving Neverland.

Filmen berörde mig oerhört mycket. De så söta pojkarna som man bara vill krama om och sedan de vuxna männens berättelser om vad Michael Jackson gjorde med dem. De berättar konkret utan omskrivningar och det gör det hela nästan ännu värre. Fast värst är James Safechuck, som ofta stannar upp i sitt tal och verkar förlora sig i något minne. Wade var bara sju år första gången Michael ska ha förgripit sig på honom. Lika gamma som min son är nu.

Fans runt om i världen är förbannade. Det finns domar som säger att Jackson är oskyldig. De båda männen har redan vittnat och sagt att han är oskyldig. Robsons vittnesmål i rättegången 2005 var dessutom ett av de avgörande till fördel för ett friande. Vad de säger i filmen är att de fortfarande inte förstod att det Michael Jackson gjorde med dem var sexuella övergrepp. De kopplade inte ihop var pojken i rätten sa sig varit utsatt för och de som de själva upplevt. James Safechuck vittnade inte 2005 och sa för första gången till sin mamma att Michael var ”a bad person”. Mer än så var han inte beredd att prata om det då.

Jag kan givetvis inte säga att det som Robson och Safechuck säger att Jackson utsatte dem för verkligen har hänt, men de ger ett trovärdigt intryck. Många barn känner starkt lojalitet mot sin förövare och när han dessutom är en man som hela världen älskar, kan det vara oerhört svårt att förstå det att som händer är fel. Eftersom båda pojkarna i filmen var kära i sin förövare är det inte speciellt svårt att föreställa sig att de känner oerhörd skam idag och att det tog lång tid innan de vågade prata om det. Robson säger i filmen att Michael Jackson sa att om någon någonsin fick veta vad de gjorde skulle båda hamna i fängelse så länge de lever. Det gjorde ett enormt starkt intryck på den sjuåriga Wade.

Ingen av männen i filmen hävdar att det handlar om undanträngda minnen, de minns båda två vad som hänt. Däremot vittnar de båda om den enorma skuld de själva känner och att kärleken i Michael var större än avskyn för det han gjord med dem. Wade Robson berättar om svartsjukan han känt när Michael hittat någon ny pojke att vara med. När ha återigen fick sova i stjärnans säng och återigen blev utsatt för sexuella övergrepp, blev han mer glad än ledsen. Då var allt som vanligt igen och han visste att Michael älskade honom.

Det var först när de fått barn själva som de insåg vidden av vad som hänt dem. I samtalet med Operah Winfrey, som själv utsatts för sexuella övergrepp som barn, pratade James Safechuck om det. Barnet som blivit utsatt finns ju inte mer utan kvar finns en vuxen man som lägger all skuld på det barnet. Det var först när han tänkte att samma sak kan hända hans egen son som han insåg att det var oerhört fel. Samma sak vittnar Wade Robson om. Deras egna oskyldiga pojkar var det som behövdes för att de skulle förstå att den ångest de själva bar på bottnade i övergrepp.

Nu tillhör jag visserligen dem som trodde att Michael Jackson var skyldig redan 1993, men även om man alltid hoppats och trott på hans oskuld, när man lyssna på dessa två män och vad de har att säga. Filmen handlar inte om skyldig eller oskyldig, den handlar om två mäns berättelser om övergrepp. Såklart är det svårt för den som tittar att hålla isär och jag förstår att det finns mycket att invända emot såsom att flera vittnen fått betalt för sina berättelse. Wade Robson och James Safechuck ska inte ha fått något betalt för att medverka i Leaving Neverland och de får inga pengar från dödsboet eftersom det är försent att stämma det. De pratar för att de vill berätta, inte för att tjäna pengar.

För egen del hoppas jag att filmen leder till att fler vågar tala. Då menar jag inte specifikt Michael Jacksons pojkar, utan alla därute som varit med om något som känts fel men som de idag bara känner en enorm skam och skuld inför. Se filmen om du inte gjort det. Den får även dig som är förälder eller vuxen i barns närhet att fundera på hur du agerar och skulle agera om ett barn blir utsatt. Pojkarnas mammor berättar utelämnande i filmen om vad de inte såg och vad de inte misstänkte samtidigt som de var helt och hållet förälskade i Michael och det liv han förde med sig. Jag vill inte skuldbelägga dem, men det är viktigt att vi finns där för våra barn och att vi värnar om dem och inte alltid låter dem få sin vilja igenom. I alla fall inte om det handlar om att sova i sin stora idols säng.

Recension: Jackson, Stina; Silvervägen; 2018

SilvervägenNär jag lyssnar på böcker väljer jag just nu deckare. Jag vet inte varför, men det är det jag känner för. Jag passade senast på att läsa den hajpade Silvervägen av Stina Jackson. Marie Richardsson var uppläsare och hon fick underhålla mig under nattningar denna och förra veckan.

Det är sommar i Norrland och Lelle åker bil varje natt längs Silvervägen. Han letar efter sin försvunna dotter som aldrig klev på en buss tre år tidigare. Samtidigt kommer Meja till Glimmersträsk. Hon är sjutton år, precis lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Mejas alkoholiserade mamma har träffat en ny man och nu råkar han bo i innersta Norrland. Meja känner sig ensam och rädd, men när hon träffar Carl-Johan förändras allt.

Carl-Johan bor med sin enstöriga familj på en gård där de håller sig undan myndigheter och inte har mobiltelefoner. Det enda de gör är att lyssna på amerikanska poddar om hur du förbereder dig för katastrofer. Meja känner sig hemma på gården och får stanna där och hon lämnar ifrån sig sin mobil. En ny sjuttonårig flicka försvinner, vilket oroar Mejas mamma. Lelle vill att polisen ska se sambandet mellan henne och hans dotter. Så kommer hösten och Meja början skolan, trots att hennes nya familj är emot det. Carl-Johan vill att de ska skaffa barn istället.

Det var en spännande deckare där jag hela tiden fruktade ett riktigt hemskt slut. Mejas liv verkar äntligen ordna upp sig och hon får vara kär, men faran väntar runt hörnet. Lelle accepterar inte att hans dotter skulle vara död och hans letande får ny skjuts av den nya flickan som försvinner. Lelles och Mejas liv vävs samman när hösten kommer och han blir hennes lärare och i andra delen började jag förstå lite hur det skulle sluta. Men boken är ändå inte förutsägbar.

Stina Jackson gör fina personporträtt och hon fångar känslan och stämningen väl i den norrländska byn. De  norrländska skogarna och midnattssolens ljusa, men skumma nätter gör att det blir extra läskigt. Jag tyckte mycket om boken, även om jag tyckte att den var lite väl hemsk.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Fiktiviteter, Västmanländskans bokbloggoch dagarna går…