Feministbrud på kulturjakt i Arkösund

När vi var i Norrköping gjorde vi en utflykt till Arkösund. Vi hade hört mycket gott om detta skärgårdssamhälle och det är dessutom inte så långt från Norrköping. Vi blev inte besvikna och kunde njuta både av vackert väder, fina vyer och varmt vatten. En perfekt dagsutflykt, även om vi kunde valt mat med lite större omsorg (det blev för bråttom).

Brandstationen i Arkösund

Det första jag lade märke till var den är söta brandstationen. Jag tyckte att den var så vacker i det idylliska samhället. Vad jag förstod så används den fortfarande som räddningscentral. Arkösund

Det är så vackert att det nästan gör ont, för att citera en mycket känd svensk film. Arkösund

Arkösund är fullt med vackra hus som ligger vackert. Det är underbart att bara gå omkring och i sekelskiftsmiljön. Arkösund

Det här huset föll jag också för. Så enkelt, så svenskt och så oerhört gulligt.

Recension: Ty-Casper, Linda; Awaiting trespass; 1985

Awaiting trespassNär det gäller böcker från Filippinerna har jag varit ganska dålig på det. Jag hittade Linda Ty-Caspers bok Awaiting trespass på Kindle och den har legat in min att-läsa-hög där länge. Nu i juli läste jag den så äntligen. Linda Ty-Casper är född 1931 i Manilla och skriver ofta historiska böcker om Filippinerna.

Den gamla mannen Don Severino Gil ligger för döden. I sitt liv var han en Don Juan och de som väntar på hans död är sonen och tre brorsdöttrar. När han väl avlider så stängs kistan. Varför? De olika inblandade har olika historier och alla är de nyfikna på varför kistan är stängd. Om de ska välja att öppna den eller inte beror lite på hur de önskar att leva sina liv och hur de ser på sig själva.

Awaiting trespass var inte den enklaste boken jag läst. Som jag skrivit tidigare om böcker, så släppte den inte riktigt in mig. Det blev lite rörigt med alla syskonen och jag fastnade inte riktigt för någons livsöde. Jag kunde dock fastna för vissa scener och fragment och tyckte i början av boken att den var tydligt feministisk och tog upp situationer där kvinnor diskrimineras eller förfördelas.

Det var en bok från Filippinerna. Det var inte en bok som jag kommer att bära med mig länge, men som alltid är det roligt att ha läst något från ett spännande land och till på köpet ett land jag varit i. Författaren ska ha skrivit om Marcos regim också så vet vet, jag kanske läser något mer av henne!

OS är inställt, så även OS-kvinnorna

Olympiska flaggan

Idag skulle OS i Tokyo inledas. Som jag skulle ha längtat och sett fram emot det! Jag hade så smått börjat förbereda en serie med OS-kvinnor som skulle presenteras en varje dag under hela spelen. Det har blivit något av en tradition på Feministbiblioteket att under OS och även andra arrangemang skriva och lyfta fram kvinnor inom idrotten som gjort något spännande och som, i vissa fall, helst fallit i glömska.

Jag har inte skrivit om några av kvinnorna än, men en plan finns. Jag funderade på om jag skulle skriva om dem ändå, men så tänkte jag att det nog är roligast att spara det till nästa år – om OS får gå av stapeln då! Det är en blandning av kända och okända, från olika länder, från olika tider och såklart från olika grenar och sporter.

Förra OS:et skrev jag om två kvinnor som fått sin könsidentitet ifrågasatt, Stella Walsh och Caster Semenya. Den här gången hade jag planerat att skriva om en transman. Han är såklart inte en kvinna, men tävlade i damklassen så jag tyckte att det var en spännande person att skriva om.

Det är möjligt att jag börjar få slut på riktiga superstjärnor, men ett par friidrottskändisar med guld i bagaget har jag skakat fram. Det finns också en mensaktivist, en iransk bronsmedaljör och en idrottsminister. Tyvärr får ni ger er till tåls ett år och jag har ett helt år på mig att skriva.

Recension: Bengtsdotter, Lina; Beatrice; 2020

BeatriceLina Bengtsdotter har äntligen kommit med sin tredje bok om polisen Charlie Lager. Beatrice kom ut nu i sommar och jag valde att lyssna på boken på Storytel, precis som jag gjort med de andra två i serien. Jag tyckte mycket om den första, Annabelle och ännu mer om den andra, Francesca.

Trots visst hopp i slutet av Francesca är Charlie Lager tillbaka i sitt destruktiva beteende med att släpa hem okända män och supa sig dyngrak. När ett spädbarn försvinner i Karlstad, kallas hon dit och hon måste då ta sig i kragen och jobba istället för att festa. Den försvunna flickan Beatrice är dotter till en miljardär på Hammarö och när Lager och hennes kollega börjar nysta i fallet kommer fler och fler hemligheter upp till ytan.

Deckahistorien är relativt enkel och har inte den komplexitet och den spänning som de två föregående böckerna hade, således blev jag lite besviken. Men den stora besvikelsen var att hoppet från Francesca nu helt var släckt, då det visat sig att journalist som Charlie Lager fastnat för, dog. Det hade varit trevligare med mindre destruktivt beteende från Lagers sida, tycker jag.

Jag var också lite irriterad på hela historien med de rika människorna som så totalt utnyttjade alla människor omkring sig och tänker att allt går att lösa med pengar. Det kändes så stereotypt och platt. Dessutom gjorde upplösningen att många ageranden tidigare i boken, blev helt osannolika. Med facit i hand – och nu kanske jag spoilar aningens lite – borde föräldrarna veta vem som var gärningsman eller åtminstone tänka tanken, redan från början.

Jag tycker om att Lina Bengtsdotter återkommer till Gullspång och närheten till Lundsberg (som hon kallar Abrahamsberg), men om det ska fortsätta att gå att skriva om Charlie Lager behövs nog mer variation. Allt kan inte kopplas till Lagers egen barndom och allt kan inte handla om fattiga fyllon i Gullspång vs lyckade rika människor som gått på Abrahamsberg.

Låter jag onödigt hård? Det kan bero på att jag tyckte de andra två böckerna var så bra och var så glad att jag äntligen hittat en deckarförfattare jag gillar och som jag såg fram emot att följa. Jag känner ändå att jag kommer att läsa fler böcker om Charlie Lager och hoppas att Bengtsdotter återfår sin gamla glans!

Läs mer: Adlibris, Bokus

What a mäss – ett projekt att stötta!

Bokmässan av Marcus Stenberg

Bild från den kommande fotoboken. Foto: Marcus Stenberg

What a mäss är ett projekt med en fotobok från bokmässan. Marcus Stenberg. som är en vän till mig, har tidigare skrivit att han inte har råd. Nu vill han ha råd att göra en fin bokmässebok med samlade bilder som han tagit på mässan genom åren. Eftersom han är en utmärkt fotograf och jag är en inbiten bokmässenörd, stöttar själv självklart projektet.

Här kan du stödja projektet. 

Såhär skriver Marcus om projektet på sin Kickstarter om varför man ska stödja hans projekt:

I över 10 års tid har jag fotograferat på bokmässan i Göteborg och samlar nu en stor del av de bästa fotografierna i en lyxig fotobok tillsammans med nyskrivna texter om mässan från förläggare och författare: Linda Skugge, Sandra Beijer, Hillevi Norburg, Peppe Öhman och Åsa Hjalmarsson.

(…)

Fotoböcker är en smal genre, en fotobok om en mässa i Göteborg är ännu smalare. Tack vare såna som du som funderar på att backa kan små kulturprojekt som annars inte blivit verklighet genomföras. Kickstarter är ett sätt att i förväg sälja boken till de som är intresserade för att inte behöva ta all ekonomisk risk ensam.

Nu är det också så att Marcus har tagit en bild på mig och Selma på bokmässan 2017 som är otroligt fin. Självklart vill jag ta chansen att få en som affisch, vilket jag kan om jag ger lite extra pengar till projektet. Flera  olika alternativ om du väljer att stödja projektet, beroende på hur mycket pengar du vill lägga.

Klart att du vill ha en fotobok från bokmässan? Och kanske också en affisch att sätta upp hemma? Eller in fin tygpåse?

Gå in och stöd  projektet nu på en gång!

Jag och Selma av Marcus Stenberg

Jag och Selma och Mamma Mu på bokmässan 2017. Foto: Marcus Stenberg

Feministbrud på kulturjakt i Norrköping och Kolmården

Vi tog ett av Elite hotells erbjudanden om billiga hotellnätter och reste till Norrköping för att gå på Kolmården och se skärgården. Vi hann aldrig med Knäppingsborg som är väl Norrköpings stora turistattraktion i stan. Vi gick dock förbi otaliga gånger. Elite hotell ligger bredvid Norrköpings rådhus och det har vi sett i både dag- och nattljus.

Norrköpings rådhus

Norrköpings rådhus

Norrköpings rådhus by day och by night.KolmårdenKolmården

Kolmården ligger vackert och har stora fina ytor för djuren. Den lilla uppskattade linbanan över djuren mest. Den stora Wildfire – den stora coola bergochdalbanan. Jag åkte med honom och över levde, om än knappt. Parken sväljer mycket folk och det var bra coronanapassat. Vi beställde en tid då vi skulle komma in och beställde en kabinbana för familjen, också den på specifik tid. Kolmården

Ett nytt (nytt för oss, som var här senast 2013) Bamseland finns på Kolmården och här vårdas inte Rune Andréassons arv. Det finns gott om Bamsegodis och glass och smågodis fylls i platsburkar som ser ut som dunderhonungsburkar. Ganska långt från ”frukt är godis”. Hur som helst var attraktionerna i den här delen avstängda på grund av corona, så det var mest försäljning och att titta utanför på husen. Man fick coronahälsa på Bamse och hans vänner, så Selma passade på att armbågas lite med Skalman.

Recension: Carrim, Sabah; Plaine-Verte; 2018

So many islandsSabah Carrim är född och uppvuxen på Mauritius och hennes novell Plaine-Verte utspelar sig där. Novellen publicerades i So many Islands, Nicholas Laughlin (red). Carrim jobbar på universitetet i Kuala Lumpur och ägnar sig mycket åt skrivande.

I Plaine-Verte möter vi en muslims flicka som går i slöja. Det kliar något förfärligt och med tiden utvecklas svamp i hårbotten. Moderns lösning är bara att spreja något i håret som egentligen inte alls är till för hårbottnar. Det hela förvärras.

Jag kan notera att författaren Sabah Carrim inte själv bär slöja, så det ligger nära till hands att tolka novellen som en kritik mot slöjbärande. Det hela utspelar sig på Mauritius, ett land som till huvuddelen har en hinduistisk befolkning, men där andelen muslimer än tämligen stor. Vad författaren själv har för religion, vet jag inte.

Spännande att läsa en bok från en del av Mauritius. Den gav mig en bild av hur det kan vara.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bredvidläsning: År månader dagar av Lianke Yan

År månader dagarJag har länge varit sugen på Lianke Yan, en kinesisk författare som getts ut i Sverige flera gånger. Jag har dock avskräckts av längden på romanerna, som inte sällan varit längre än 500 sidor. När jag fick möjlighet att läsa kortromanen År månader dagar, som är utgiven på Wanzhi förlag och översatt av Anna Gustafsson Chen, tackade jag ja direkt.

En svält drar över en dal och endast en gammal man och hans trofasta blinda hund blir kvar. Mannen orkar inte flytta någonstans. Det finns inget att äta eller dricka kvar, men när mannen hittar en liten majsplanta som är grön, viger han sitt kvarvarande liv till att hålla den vid liv. Han samlar vatten till plantan, sig och hunden samt mat till sig och hunden. För varje dag som går blir mannen och hunden svagare och svagare och de vissna fläckarna på plantan allt fler. Men mannen ger inte upp. Efter en natt i fajt med vargar, hittar han en vattenkälla som får bidra till liv några dagar till.

År månader dagar är en bok som påminner lite om Marlen Haushofers Väggen. Det är endast en man och hans djur och en kamp mot naturen. Jag tyckte förvånansvärt mycket om den. Kampen med vargarna var bokens höjdpunkt och jag hade faktiskt svårt att lägga den ifrån mig. Det kanske låter konstigt, eftersom handlingen är ganska så enkel, men den var skriven på ett sätt som verkligen fångade mig. År månader dagar är en underbar liten bok som jag tycker ni ska läsa i hängmattan om ni inte har något bättre för er!

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN

Feministbrud på kulturjakt i Visby

Vi har varit i Visby i två dagar. Det är många gotlänningar som inte önskar besök av fastlänningar av rädsla för smitta. Andra önskar att turister återvänder så att näringen kan få fart. Vi åkte Finlandsfärja, som normalt sett går till Helsingfors, men under rådande omständigheter kör till Visby. Några turer har en extra övernattning på färjan i Visby. En sådan tur åkte vi.

Vi har inte mycket att anmärka på själva färjeturen, det gick att hålla avstånd och det var betydligt färre personer ombord än vanligt. Kanske var just buffé-situationerna något kaotiska, vilket gjorde att vi valde att äta frukost i caféet istället. Sedan var väl typ halva Sveriges riskgrupp-befolkning på färjan, vilket kändes lite märkligt. Åka på kryssning är kanske inte det första man skulle göra om man var i riskzon, skulle jag säga. Men men.

Visby var fint, men ganska avfolkat. Det var en blandad känsla av en stad som drabbats hårt av pandemin och samtidigt att det är bra att folk håller sig mer hemma. Nu reste vi ju själva, men det var lätt att se att beteendet är långt från det normala hos alla. Både skrämmande och skönt att se på samma gång.

Familjen i Almedalen

Det blev ingen Almedalsvecka i år, men av oss var det vara pappan som skulle ha besökt det. Vi andra skulle ha fått vänta till ett annat år. Nu fick vi se den vackra parken, utan så mycket folk.

Byggnader i Visby Byggnader i Visby

Visby är sig likt med alla fantastiska gränder och byggnader. Att bo med muren på tomten skulle ju vara något alldeles extra.

Fornsalen

Vi tog med barnen till Fornsalen. Det kändes som det enda rimliga.

Kyrkoruin i Visby

En kyrkoruin kändes också som ett måste.

Visby Domkyrka

Sedan fick barnen tända ljus för sin gammelmormor, som nytt dött. De passade också på att tänka lite extra på sin farmor, som de aldrig träffat. Deras farmor och farfar gifte sig just i Visby Domkyrka.

Vackra Visby

Vi tog en tur runt vackra Visby i minitåg. Det kändes bra att visa barnen vyerna och samtidigt sitta ner en stund, även om det kanske inte var den bästa turistattraktionen man kan göra.

Silja Symphony i Visby hamn

Så var det dags att bege sig hem igen. Via Åland såklart, så att man fick köpa billig sprit. Vi är nöjda med resan och tycker att det kändes bra, både personligen och ur corona-hänseende.

Recension: Chen, Chih-Yuan; Guji-Guji; 2003

Guji-GujiEn av min sons favoritböcker som yngre  är Guji-Guji av Chih-Yuan Chen från Taiwan. Nu är han åtta och läser helt andra typer av böcker, men boken har gått vidare och är nu en av lillasysters favoriter. Jag har inte skrivit om den tidigare då de är skriven av en man och den inte känts så vidare feministisk. Nu är ja gav annan åsikt och därför passar jag på att skriva om den inom ramen för mitt världsprojekt sommaren 2020.

Guji-Guji föds ur ett krokodilägg som söks sig obemärkt till ett ankbo. Mamma anka älskar alla sina barn lika mycket, även om Guji-Guji ä annorlunda. men så kommer tre elaka krokodiler och tycker att Guji-Guji är en av dem. De ber honom ta med sig sina ankvänner och träna dykning vid bron. Själva ska de väntar därunder med vidöppna gap. De är redo för en festmåltid!

Selma älskar Guji-Guji lika mycket som sin storebror och sina föräldrar. Det glädjer oss att den har kommit tillbaka in i våra liv. Då det begav sig första gången var vi till och med på teater och såg den här i Stockholm. En upplevelse för hela familjen!

Alla böcker kan inte vara feministiska och alla bör kanske inte heller vara det, men anledningen till att jag nu väljer att recensera boken är att den handlar om en alternativ mansroll. Här är det illustrerat med en krokodil som vill vanka snyggt och som, när han får reda på att han egentligen är en krokodil, kallar sig ankodil. Visst är det lite irriterande att det bara är mamma anka som är kvinna i boken och att den absolut inte clarar bechdel-testet, men det är inte alltid det viktigaste.

Boken är oerhört bra och visar att man sak stå upp för sig själv, sin familj och sina vänner. Den berör också adoption eftersom Guji-Guji uppenbart inte är mamma ankas biologiska son. Hon älskar alla sina barn lika mycket, vilket också är ett fint och viktigt budskap. Jag hade missat att Chih-Yuan Chen har skrivit fler böcker. De finns inte att köpa längre, så det får bli en tur till biblioteket när det passar.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av feministbrud (@feministbrud)

Hugo och jag och skådespelarna i Boulevardteaterns uppsättning av Guji-Guji 2015.