Recension: Dickinson, Emily; Min flod flyter mot dig; 2010

Min flod flyter mot digJag har länge tänkt att läsa Emily Dickinson eftersom hon är en stor poet och någon jag alltid tänkt att jag skulle gilla. Men jag har börjat på samlingsboken Min flod flyter mot dig många gånger utan att slutföra den. Nu gav jag mig den på den igen och läste den främst på originalspråk. Diktsamlingen är tvåspråkig, svenska och engelska.

Jag älskar lyrik och jag tycker om at ta fram en diktbok och läsa några dikter då och då. Men den här boken fastnade jag aldrig riktigt för. Jag förstår ju att det är bra och språket är oftast helt fantastiskt. Ändå blev det inte den stora läsupplevelse jag hoppats på. Det är min personliga uppfattning och känsla, rent objektivt så förstår jag att det är bra.

Mina förväntningar var skyhöga, men om jag taggar ner lite så ser jag pärlorna där och jag fick flera underbara upplevelser under läsningens gång. Jag tänkte bjuda er på min favoritdikt, på båda språken:

There is a solitude of space
A solitude of sea
A solitude of Death, but these
Society shall be
Compared with that profounder site
That polar privacy
A soul admitted to itself –

Det finns en rymdens ensamhet,
en havets ensamhet,
en dödens ensamhet, men de
är som gemensamhet
jämfört med den djupare ort,
den nordpolsenslighet
en själ i enrum med sig själv är –

Jag vet inte riktigt varför jag föll för den här, men jag läste den flera gånger och riktigt kände ensamheten. Jag tror att jag ska ge Dickinson både en och två chanser till, läsa hennes dikter igen och igen, för det finns saker där som jag inte finner vid en första genomläsning. Jag tror att när den lilla besvikelsen lagt sig kan jag hitta fler pärlor där bland de underbart skrivna dikterna i Min flod flyter mot dig. Eller så tar jag och läser någon av alla andra diktsamlingar av henne.

Boken innehåller också texter om Dickinson liv och verk och det var spännande läsning. Dickinson gav inte ut många dikter under sin livstid utan det mesta är utgivet efter hennes död. Hon levde ett isolerat liv Amherst i Massachusetts och hon dog 1886, 55 år gammal.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Åhlund, Anna; Kärlekens tunga; 2018

Kärlekens tungaI fredags fick jag hem Kärlekens tunga (Kartago) av Anna Åhlund. Jag har tidigare läst En snippa om dagen av henne, som jag inte riktigt förstod, men var trots det sugen på att ge henne en andra chans. Andra har sagt gott om den här och jag tyckte att beskrivningarna lät lovande.

Kärlekens tunga innehåller ett par olika berättelser i serieform som alla handlar om kärlek på ett eller annat sätt. Den första är rolig, fast på ett sätt där skrattet fastnar lite i halsen. Det är lesbiska kvinnor som får höra av heteromänniskor att lesbiska är helt ok och får frågan om de tänkte skaffa barn och allt känns så väl igen från verkligheten. Tyvärr är det ju inte speciellt kul för den som råkar ut för det.

Den mest sorgliga berättelsen var den om två kvinnor där den ena varit otrogen och slutligen lämnar den andra. Hon blir väldigt aggressiv varje gång den andra säger att hon är ledsen. Det är naturligtvis överdrivet, men trots det var det för nära verkligheten för att på riktigt skratta. Slutligen älskade jag serien om den kaxiga gubben. Det var en modern Egalias döttrar i serieform.

Det var en fantastisk seriebok! Jag älskade den och sträckläste den. Jag småfnissade hela tiden, men sedan lämnar boken en känsla av obehag. Mycket är så på pricken att det inte går att skaka av sig det. Det finns många rutor som är het underbara, både var för sig och i sitt sammanhang. Jag bjuder er på tre av mina favoriter.

Anna Åhlund om föräldraledighetMin favorit. Något vanligt bland många heterosexuella föräldralediga. Har hört det otaliga gånger.

Anna Åhlund om lesbiska

Alla dessa frågor som ingen människa ska behöva svara på, homosexuell eller ej.

Anna Åhlund om dåliga relationer

Och till sist den sorgliga om den dåliga relationen som den utsatta borde ta sig ur. Ofta sker väl detta i heterorelationer med tanke på maktbalansen mellan man och kvinna i stort. Därför extra tänkvärt när båda är kvinnor i den här serien.

Slutligen: Titeln är också fantastisk! Efter att ha läst hela boken förstår jag anspelningen till machobandet Eldkvarns stora hit.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Roxberg, Ester; Barnvagnsblues; 2017

BarnvagnsbluesJag har länge tvekat att läsa Ester Roxbergs roman Barnvagnsblues (Wahlström och Widstrand). Jag som själv nyss vandrat runt med barnvagn var rädd att det skulle komma för nära. Jag var ganska påverkad av omvärldens tankar kring barn och hur barn ska skötas när jag var föräldraledig första gången. Nu med två barn är jag betydligt coolare.

Agnes drar sin barnvagn genom ett sommarhett Stockholm. Hennes man har inte semester och alla hennes vänner är bortresta. Mammagruppen är de enda sällskap hon erbjuds och hon vill absolut inte vara med dem. En i gruppen är en gammal vän från skoltiden som hon kallar Äppelkinden. Hon vill inte umgås med henne, men det blir tillslut henne eller ensamheten och då väljer Agnes Äppelkinden.

Agnes klarar inte av alla krav. Hon slänger allt solskydd, plastbantar och köper bara ekologiska produkter. Sedan tar hon tag i mammakroppen och hårdbantar. Samtidigt har hon en längtan efter frihet och livet som det var före barnet. Hon stör sig oerhört på Äppelkindens alla nojor, fast hon har lika många själv.

Jag kände igen mig i mycket, men som jag befarade så var det för nära och det kom dessutom för sent. Jag blev så förbannad på Agnes att hon inte kunde lita till sitt förnuft och exempelvis inte lägga ner hutlösa pengar på en ekologisk soffa bara för att några mammor i mammagruppen sagt att man behöver ha det. Dessutom är boken bygd på stereotyper, och det kan ju funka såklart, men jag ville hela tiden nyansera bilden. Jag tror att det är en bok jag skulle uppskattat under min första föräldraledighet, men nu har det gått för lång tid. Jag har gått vidare.

Låt er inte hindras av mitt omdöme! Det är en bra bok som tar upp många av de nojor och pekpinnar som dagens småbarnsmammor tvingas utstå. Många föräldrar är dömande och den som inte har lärt sig att tänka själv (vilket väl få förstagångsmammor har) blir ofta påverkad av allt som folk i omgivningen säger, inte minst sköterskan på BVC. Jag säger mammor, för att pappor ofta tillåts att tänka själva. Läs gärna boken om du väntar ditt första barn, så kanske du kan undvika att hamna där Agnes hamnar.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Fiktiviteter, Lottens bokblogg, Johannas Deckarhörna

Recension: Nyman, Nina (red); Denna framtid är vår; 2018

Denna framtid är vårJag såg mycket frma emot den feministiska antologin som kom ut i vårt östra grannland lagom till Internationella kvinnodagen. Den feministiska finlandssvenska tidskriften Astra fyller 100 år i år och det firades med en framtidsantologin om feminism. Denna framtid är vår är utgiven på Förlaget.

Det är olika ådrar på kvinnorna som deltar i antologin, men de flesta är yngre, mycket yngre än mig. Ebba Witt-Brattström, Birgitta Boucht och några till får representera den äldre generationen. I förordet står det att det ska vara fokus på framtiden. Jag blev därför ganska beklämd när jag läste första kapitlet där Ylva Perera läser SCUM-manifestet och har ångest för att hon själv lever i ett förhållande med en man och därmed är en ”Daddy girl”. Har vi inte kommit längre, ville jag skrika.

Det blir bättre, men flera inlägg är sådana som känns oerhört långt från min egen feminism. Men jag tyckte särskilt om Mia Francks Fjorton sätt att använda en BH om det älskade och hatade plagget. Nina Nymans Att baby-proofa feminismen slår ett slag för de feministiska småbarnsmorsorna och Brattström skriver om en framtid då vi tittar tillbaka och säger att det vände nu. Ellen Strömbergs brev till sin ofödda dotter var ett oerhört rörande inlägg om ofrivillig barnlöshet. Texterna varvas med illustrationer och annan konst och jag gillade mångfalden i olika kulturformer.

Jag tror inte att jag så förtjust i antologier eftersom det är så många röster som får höras och i den här var det flera stycken jag absolut inte höll med om. Det kändes som sagt inte alls som min feminism. Boken fick mig att fundera vad min och den här bloggens roll i den feministiska rörelsen. Men det är en helt annan diskussion.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Johnson, Giff; Don´t ever whisper; 2013

Don't ever whisperGiff Johnsson har skrivit en bok om sin fru, Darlene Keju-Johnson. Boken är egenutgiven och den får representera Marshallöarna i mitt jorden runt-projekt. Boken innehåller dagboksanteckningar, tal och andra texter från Darlene, så därför får den här boken räknas till Marshallöarna, trots att författaren är från ett annat land.

Darlene Keju föddes på en atoll på Marshallöarna 1951. Ön låg alldeles i närheten av Bikini och Enewetak där amerikanarna testade kärnvapen. Hon såg tidigt vad detta före med sig för befolkningen och när hon fick möjlighet att plugga på Hawaii började hon undersöka effekterna av provsprängningarna. 1983 höll hon ett tal för ett internationellt kyrkomöte i Vancouver och efter det vigde hon sitt liv åt sitt hemland och för att få upprättelse för de oförrätter USA gjort mot dem.

Hon flyttade hem 1984 och med sig hade hon sin make, Giff Johnsson. Darlene dog i cancer strax efter sin 45-årsdag och då var hon en hjältinna för många som överlevde kärnvapenproven. Hon och Giff fick inga barn då de valde bort det. Darlene var rädd för vad hennes uppväxt hade gjort för hennes hälsa och ville inte föra vidare det till ett barn.

Jag förstår att Giff Johnsson ville skriva den här boken. Hans fru har verkligen gjort eftertyck i sitt hemland. Giff bor sedan 1984 på Marshallöarna och är verksam som journalist. Det var gripande att läsa om Darlenes liv på ön, pluggtiden som utböling i USA och sedan aktivismen. Men det var lite för långt. Boken hade kunnat bli så mycket bättre med en bra redaktör.

Läs mer: Amazon

Recension: Jansson, Alxander, Jensfeldt, Sofia & Strand, Silvy; Askungen; 2018

AskungenKvällens godnattsaga var en sprillans ny bok från Olika förlag. Askungen är en gammal klassisk saga, men i Alexander Jansson och Sofia Jensfeldts version är handlingen lite annorlunda. Silvy Strand har illustrerat med färgsprakande bilder. Boken är den första i en tänkt serie, moderna sagor.

Sagan är nästan som den ursprungliga. Men Askungens styvsystrar är nu två manliga kusiner och prinsen är en prinsessa. Askungen får också lov till att ha sin egensydda klänning på sig och den är underbart vacker i regnbågens färger. Slutet är detsamma, hon får prinsessan och de lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag föll för den här boken! Den var genusmedveten och politisk korrekt, men det funkade. Jag har på senare tid insett att mycket som är just politiskt korrekt inte alltid blir så bra. Handlingen och drivet försvinner ibland och i värsta fall slår normkritiken knut på sig själv och blir stereotyp istället. I den här är Askungen rödhårig och prinsessan är färgad och dessutom kurvig med en mage som aldrig skulle platsa i Disneys varianter. Men drivet finns där och det är inget som stör. Det är en fin saga med underbara bilder och ett lyckligt slut!

Jag har läst boken för mina barn, men den lilla (snart två) är fortfarande för liten för att uppskatta. Hon blev ledsen när hon såg bilden där Askungen satt och grät och ville trösta, vilket väl visar att hon blev berörd av det fina illustrationerna. Den stora (sex år) tyckte om den och älskade den regnbågsfärgare klänningen. Han hade inte den ursprungliga sagan i färskt minne och köpte slutet rakt av, utan att ens kommentera.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Luiselli, Valeria; De tyngdlösa; 2011

De tyngdlösaDå var det dags att ta tag i en av alla de böcker som kommit i brevlådan och som jag tänkt att den vill jag läsa! De tyngdlösa av Valeria Luiselli är en mexikansk-amerikansk roman som fått stora hyllningar och som nu getts ut på svenska på Rámus förlag.

En kvinna med man och två barn sitter i Mexiko City och försöker skiva en roman. Hon minns tillbaka till tiden då hon bodde på Manhattan och jobbade på ett förlag. Hon väver samman fragment från sitt nya liv, sitt före detta liv och författarnas liv. Hon lägger till och drar ifrån och hittar på. Hon verkar ganska sval i förhållande till sitt äktenskap och passionerad i förhållande till litteraturen och författarna.

Valeria Luiselli skriver bra, har ett fantastiskt språk och gav mig en härlig karaktär i tvåbarnsmamman. Men det funkar inte riktigt för mig. Fragmentariskt uppbyggda böcker kan vara bra, men detta var en roman utan början och utan slut och lite också utan handling. Ibland fastnade jag för den, för att ganska snart tappa tråden igen. Den hade också drag av det latinamerikanska lite övernaturliga som jag i det här fallet inte alls fastnade för. Jag förstår med andra ord inte riktigt storheten.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jakten på kittlande kärlekshistorier fortsätter

Kärlek

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter och varför. En del av mig letar ständigt efter kittlande kärlekshistorier i populärkulturen och litteraturen. Nu är jag inte speciellt sugen på att läsa chicklit där själva spänningen ligger i om killen vill gifta sig eller inte, utan behöver något mer. Jag älskade You had me at hello av Mhairi McFarlane, men har tyvärr inte lyckats hitta någon bok som kan mäta sig med den.

Det har gått så långt att jag gått all in för Gifta vid första ögonkastet istället. Har redan kollat upp alla par på Ratsit och tror att det kommer att gå bra för favoritparet. Varför faller jag för ett sådant idiotprogram? Kanske för att det är från verkligheten och dessutom så låga odds för att någon av dem ska bli kära i varandra så att det är kittlande på riktigt.

En annan grej som jag gillar är när det smyger in en liten kärlekshistoria i ett program som egentligen handlar om något annat. Tex i Shetland som är en deckare på SVT som bygger på Ann Cleeves böcker. Jag blev så sur när den söta norrmannen som stötte på den tillknäppta Tosh visade sig vara fullblodsnazist med Breivik som idol. När detta hände och jag förstod att jag skulle ha misstänkt det hela tiden så funderade jag på om jag inte måste ge chicklitgenren en chans till.

Vet inte varför jag är så kärlekstörstande just nu. Jag lever i ett lyckligt äktenskap och det är fint, men inte så spännande (vilket ju är bra). Jag har ingen som helst lust att byta med någon som är nyförälskad. Jag tror snarare att orsaken kan vara mitt skrivande. Jag har börjat forma mina långvariga fantasier till berättelser. När jag gör det blir mina kittlande små kärlekshistorier inte längre  förändringsbara och därmed inte heller så spännande för mig. Att skriva en bok är ju mer produktion än att låta fantasier sväva iväg genom tangentbordet. Och jag behöver mina fantasier, som jag får ändra hursomhelst och närhelst det passar mig.

Jag får väl hitta på någon ny historia medan jag skriver om en gammal. Eller så får jag fortsätta leta efter kärlekshistorier som passar min kräsna smak. Äh, jag tar och tittar på de tredje avsnittet i Gifta vid första ögonkastet istället!

Recension: Westö, Kjell; Hägring 38; 2013

Hägring 38Efter att jag läst Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som ljudbok ville jag har något lika bra och högklassigt att läsa efter den. Valet föll på Kjell Westös bok Hägring 38 som läses upp av Stina Ekblad. Det visade sig tidigt att det skulle bli en njutning att läsa, men det tog lite tid eftersom lyssningstunderna var få.

Det är 1938. Advokat Claes Thune lever i Helsingfors och han är en medioker advokat och privat ganska misslyckad. Hans fru lämnade honom för hans bästa vän och hans diplomatkarriär gick åt fanders. Han arbetar tillsammans med den timida fru Wiik som brottas med hemska minnen från första världskriget då hon satt i fångläger.

Thune träffar regelbundet sina vänner i Onsdagsklubben där det pratas politik och sups. En dag dyker det upp en vän till Thune, som Matilda Wiik känner igen och som tar henne rakt tillbaka till lägret och det hon utsattes för där. Claes Thune kämpar i sin klubb mot vännerna som blir alltmer Hitlervänliga och Matilda hoppas att hennes förflutna inte ska upptäckas. Thunes vän, som hon kallar Kaptenen, känner inte igen henne, men hon vet mycket väl vem han är och vad han gjorde med henne.

Anledningen till att jag recenserar den här boken här är att jag tycker att den passar väl in i min utmaning om att läsa böcker om mansrollen. Claes Thune är en man av sin tid, men samtidigt vill han vara en gentleman och inte slåss eller behandla kvinnor illa. Trots att hans nästa vän nu är tillsammans med hans före detta fru, vill han sträcka ut en hand istället för att bara hata. Han tar också strid för sina demokratiska värderingar och han försöker se över klassgränserna. Allt detta trots att inget av leder till att han får det bättre. Boken handlar också till stor del om brott mot kvinnor i krig.

Jag tyckte mycket om den här boken, även om jag till viss del håller med dem om som tyckte att den var lite seg. Men Stina Ekblads uppläsning var verkligen en fröjd! Jag njöt av lässtunderna i crosstrainern och på stavpromenaden. Jag tyckte mycket om karaktären Matilda Wiik och även Claes Thune, som växte med tiden. Jag har tidigare bara läst en novell av Kjell Westö, som jag gillade, men det är verkligen hög tid att släppa tanken på att han inte är en författare i min smak!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Västmanländskan, Och dagarna går…, SvD, Aftonbladet, DN

Recension: Russell, Bertrand; Äktenskap och moral; 1929

Marriage and moralsJag ska läsa alla nobelpristagare på 50-talet i år och Bertrand Russell fick det 1950. Han är väl kanske främst filosof och jag visste inte vad jag ville läsa av honom.  A History of Western Philosophy står i bokhyllan och är en tegelstan. Jag var inte så sugen på den. Så hittade jag Äktenskap och moral och valde den. Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig och trodde knappast att jag skulle recensera boken här.

Bertrand Russell var socialist och mycket progressiv när det kom till frågor om sexualitet och moral. I boken Äktenskap och moral går han igenom sin ståndpunkt gällande den viktorianska idealet i England och det är långtifrån överensstämmande med hans egen uppfattning. Han börjar med att nämna sin mamma som var feminist (han använder det ordet) och som kämpade för kvinnors rösträtt. Nu går frigörelsen vidare, menar han, och det är därför kontraproduktivt att låsa in kvinnorna i en stram moral. Han går vidare till att prata om dubbelmoralen i att män får ligga med prostituerade, som man då offrar för de gifta kvinnornas skull. För att män måste få ligga var ju självklart, trots att moralen egentligen sa något annat.

Det är klart att Russell inte är feminist enligt dagens politiska diskurs, men han är på god väg. Hans slutsatser är att sex borde vara en privatsak, att familjeplanering är bra och att skilsmässa borde tillåtas, i alla fall om barn inte finns med i bilden. En intressant tanke är att kvinnors lägre intellekt (som han anser otvivelaktig) beror på att de är sexuellt kuvade och inte på att de är så av naturen. En negativ sak är att han inte tar helt avstånd från rasbiologi, men det var det många vid den här tiden som inte gjorde, och han är verkligen inte positiv till det.

Jag är glad över att jag valde den här spännande, delvis feministiska, boken av en bättre bemedlad man på 20-talet. När jag läst på mer om honom har jag förstått att han även var för avkriminalisering av homosexuella förbindelser. Han gick uppenbarligen i sin feministiska mors fotspår och många av hans tankar om äktenskap, sex och moral har ganska länge varit självklara.

Läs mer: Adlibris, Bokus