Recension: Giffen, Vanessa; Aftenoon in town och One Saturday morning; 1980

Lali - A Pacific anthologyVanessa Giffen kommer från Fiji och finns med i antologin Lali – A Pacific anthology av Albert Wendt (red). Afternoon in town och One Saturday morning utspelar sig båda ett kort vardagsögonblick någonstans på Fiji.

I Afternoon in town är det en en pojke som fyller år som står i centrum. Hans mamma uppvaktar honom inte på morgonen så han ger sig istället ut på stan. Väl hemma får han en fin överraskning. One Saturday morning handlar om en kvinna som går till marknaden för att köpa hummer till sin son. När hon kommer hem får hon en otrevlig överraskning.

Det händer egentlige ingenting i dessa två noveller, men jag tyckte ändå mycket om dem. Det är inga noveller med knorr eller med någon sensmoral. Det är, som jag skrev i inledningen, bara två bilder från två olika Fiji-liv. Det är vackert, nästan poetiskt, och jag kände att jag verkligen fick bra verk att representera Fiji i min jorden runt-utmaning.

Recension: Vuki, Alafina; Self-pity; 1980

Lali - A Pacific anthologyAlafina Vuki kommer från Fiji, men så mycket info om henne har jag inte lyckats finna. Inte heller har jag funnit någon mer poesi av henne än den enda dikt, Self-pity, som finns med i antologin Lali – a Pacific anthology av Albert Wendt (red).

Dikten handlar precis om det som den utger sig för att handla om – självömkande. Jag tyckte att det var ganska underhållande och hade gärna läst mer av Alafina Vuki för att se om jag gillar annat hon skrivit lika mycket. Det är ju svårt att de något rättvist omdöme av bara en dikt, men jag gillade i vilket fall vad jag läste.

Feministbrud på kulturjakt i Örnsköldsvik

Nu har jag varit i Norrland igen! Närmare bestämt i Örnsköldsvik. Den här gången fick vi se lite mer av stan eftersom min mans moster och morbror flyttat in till stan och vi valde att bo på hotell. Vi hade otroligt tur med vädret. Det var tropisk värme nästa dygnet runt och Övik visade sig från sin bästa sida.

Hamnen i Örnsköldsvik

Hamnen i Örnsköldsvik börjar att ta form. Det finns nu fler restauranger längs en strandpromenad och sådana här vackra kranar får smycka ut omgivningen. Här åt vi en middag och utsikten var fantastisk!

Ting1

Ting1 är ett hus som har blivit Öviks nya landmärke. Huset är ritat av Gert Wingårdh och blev inflyttningsklart 2013. Här har jag fotat det i vackert kvällsljus. Byggnaden har fått flera utmärkelser för fulaste byggnad. Jag tycker att det är fint.

Bakhoppning i Övik

Ett gammalt landmärke i staden är backhoppningsarenan. Den ser man får olika vinkar på stadens gator och den på minner oss om att vi är i en vinterstad i Norrland. Helgens hetta kunde göra att vi då och då glömde bort det.

Fjällräven center

MoDo har ju tyvärr åkt ut högsta serien i hockey, men här är stadens stolthet – Fjällräven center. Vi får se om MoDO nästa säsong klarar av att ta sig tillbaka till SHL.

Örnparken i Övik

En sak jag har missat vid mina tidigare besök i Övik är Örnparken. Den låg i närheten av vårt hotell och det men kan skymta mellan träden är Örnsköldsviks museum och konsthall. Jag älskar när byggnader blir en del av parkens utsmyckning!

Öviks museum och konsthall

Här är museet från vårt hotells takterrass på kvällen. Eller natten var det ju, klockan var närmare midnatt och solen hade inte gått ner än. Museet var tyvärr stängt på söndagar, den dagen vi hade möjlighet att gå dit.

Recension: Lykke, Nina; Nej och åter nej; 2016

Nej och åter nejNej och åter nej av Nina Lykke har cirkulerat runt i bokbloggosfären och Kulturkollo har haft en bokcirkel om boken. Man kan inte haka på allt och jag hängde aldrig på den här. Men när jag såg på Storytel att den fanns som ljudbok och jag inte visste vad jag ville lyssna på härnäst, fick det bli den. Observera att Nina Lykke är norsk och inte ska förväxlat med de danskfödda genusforskaren på Linköpings universitet. Boken kom på svenska i år på Wahlström och Widstrand.

Ingrid är less på livet och handlar bara efter vad hon tror förväntas av henne. Hon är trött på sin man som hon varit gift med i över 20 år. Hon ligger med honom plikttroget en gång i veckan, för det är vad hon tror att hon bör göra. Hanne är betydligt yngre och mer rastlös. Hon byter både pojkvänner och lägenheter som andra byter underkläder. När hon förför Jan, Ingrids make, så börjar ett nytt kapitel i hennes liv. Jan ville inte vara otrogen, men han drogs med. Han vill verkligen inte skilja sig, men ha kan å andra sidan inte heller låta bli Hanne. Han vill, som man säger, både ha kakan och äta den.

Det är ett klassiskt otrohetsdrama, men den svikna beter sig inte som en sviken förväntas bete sig och maktbalansen ändras drastiskt. Jag tyckte stora delar av boken på mindre om Trude Maarteins bok Hem till mig, där en man rättfärdigar alla sina affärer och där det enligt honom bara händer. Han har liksom aldrig med det att göra. Precis som huvudpersonen där tar Jan inga egna initiativ. Han går ifrån Ingrid för att det är vad som krävs och för att hon kommit på honom. Han kommer aldrig ta initiativ till någon skilsmässa för han har ju inte gått ifrån henne! Han kommer tillbaka! Detta är bara något han måste göra! Ja ni hör, det gamla vanliga visan. Bara det att i den här boken är det så uttalat och det blir då så tydligt att det är patetiskt.

Jag gillade de olika perspektiven. Vi fick höra historien ur tre synvinklar och även om det går att förstå alla inblandade så kommer vi inte ifrån att Jans beteende är det mes klandervärda. Så ser i alla fall jag det. Han är den som minst vill ta ansvar för sitt liv. Ingrid tvingas ta ansvar och gör det, Hanne likaså på något sätt, men Jan låter bara saker hända. Bra skildrat och jag tror att det är verklighetstroget. Dessutom var det ett bra slut där alla tvingas ta konsekvenserna av sitt agerande eller ickeagerande.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DNVästmanländskan, Stories from the city

Recension: Favilli, Elena & Cavallo, Fancesca; Godnattsagor för rebelltjejer 2; 2018

Godnattsagor för rebelltjejer 2Världens bästa sagobok har fått en uppföljare! Godnattsagor för rebelltjejer 2 av Elena Favilli och Francesca Cavallo är inte bara en fortsättning på den första boken, utan den bygger mycket på tips de fått in efter den första boken. Jag hade möjlighet att träffa författarna inför boksläppet, men livet ville annorlunda. (Jag ska ta igen alla missade chanser under bokmässan senare i år.) Boken är utgiven på Max Ström förlag.

I Godnatt för rebelltjejer får vi läsa korta ensidesavsnitt om en kvinna. Varje kvinna är vackert illustrerad av någon kvinnlig illustratör. I denna uppföljare är det kanske något fler ganska okända kvinnor som få ta plats, såsom graffitikonstnärer, extremklättare och isdykare. Författarna har sitt ursprung i Italien och en viss övervikt för italienska kvinnor syns även i den här boken. Endast en kvinna är från Sverige, drottning Kristina.

Den här boken lika bra som den föra. De bygger på samma idé och det är inget som är sämre med den här. Jag gillar att fler okända får ta plats så även jag som vuxen lär mig något. Det enda som gör mig lite ledsen när jag läser den är att jag vill inte att det ska behövas skrivas sådana här böcker. Min son tycker att det är märkligt att det det bara är tjejer i den och vill ha en med bara killar. Han är sex år och han förstår inte en hel feministisk föreläsning om varför, även om jag har försökt. Kanske  är det dags att gå vidare? Godnattsagor för rebellungar där fantastiska förebilder av båda könen får plats? Vi vill ju inte att det ska bli mer separatistiskt, i alla fall inte jag.

Som det ser ut idag behövs de här böckerna och jag kommer såklart att läsa dem för min dotter (och för min son också, utan att prata så mycket om att det bara är tjejer). Vi är tyvärr fortfarande där att tjejer och kvinnor måste lyftas fram lite extra. Men jag hoppas att det snart finns ett behov för en bok för rebellungar.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Hanneles bokparadis

Recension: Østby, Anne; Små bitar av lycka; 2016

Små bitar av lyckaJag behövde något lättsmält att kicka igång semestern med och då föll jag för en ny titel från Printz, Små bitar av lycka av norska Anne Østby. Den kom på norska 2016. Boken utspelar sig på Fiji och jag tyckte därför att den passade in i min Oceanienutmaning (även om jag där satsar på att läsa från de länderna och inte om dem). Författaren har själv bott på Fiji, så jag tyckte att det skulle bli intressant läsning.

Kat har varit vagabond i hela sitt liv, men har slagit sig till ro på Fiji och driver en kakaoplantage. Hennes make drunknade och de hade inga barn. Hon bestämmer sig därför att skriva till sina gamla barndomsvänner i Norge och erbjuda dem ett hem på Fiji på ålderns höst. De kommer allihop; lyxhustrun Lisbet, den sörjande änkan och pensionerade läraren Maya, den ensamstående mamman Sina som behöver fly från sin ohängde son och Ingrid som aldrig fann kärleken. Livet tuffar på, men somliga har ekonomiska bekymmer och det blir lite slitningar. En dag kläcker Ingrid idén om att de borde göra choklad. Det förändrar flera av dem och skapar nya band. Mayas begynnande demens är också en  faktor som påverkar alla.

När jag började läsa tyckte jag att det var lite rörigt. Det var kanske en kvinna för mycket att hålla reda på. För förutom dessa kvinnor får vi också tankar från Ateca, Kats hushållerska. Ingrid kallar också sig själv Vildrid, vilket gav lite extra huvudbry för en snabbläsare. Men efter ett tag kom jag in i det och då blev det mer spännande. Det var dock lite för många intriger för de behandlades ganska ytligt. Jag hade velat veta med om Lisbets äktenskap och hur hon lämnade det. Inte ens Sina och förhållandet med sonen gick riktigt på djupet, även om det nog är det som behandlas mest. Ingrids längtan efter kärlek fick lite för snabba vändningar och Kats längtan efter barn behandlades inte tillfredsställande.

Trots allt var det en bladvändare och en roman med ett bra feministiskt budskap. Det var helt klart befriande också att det handlade om gamla tanter och inte unga tjejer som vill träffa den rätta och bilda familj. Här var det istället den dåliga relationen till sina barn som stod i centrum, samt känslan för dem som aldrig fick någon familj.

Jag fick veta en hel del om kulturen på Fiji och även om det är skriven av en västerlänning som bott där kände jag att jag fick ett bra komplement till de noveller jag läst av kvinnor från Fiji.

Semester för mig och sommarlov för barnen

Då är semestern äntligen här! Semestern skulle ju kickstarta med en seger för Sverige i kvarten mot England, men nu bidde det inte så. Jag har det bra ändå och har tagit med mig familjen till svärfars sommarställe på Landsort.

Idag har det varit en underbar dag. Vädret var vackert och vindarna lätta. Vi kunde ta oss med båten till vårt smultronställe Järflotta, där det finns en fin sandstrand. Av någon underlig anledning är det inte varmt i vattnet. Jag trodde att den varma maj vi haft skulle ha stor påverkan på vattentemperaturen, men så verkar inte vara fallet.

Denna sommar blir en sommar utan extravaganser. Men vi är lyckligt lottade som har svärfars sommarstuga samt mina föräldrars villa i Lidköping. Till Lidköping drar vi nästa vecka. Kanske blir det ett besök på Skara Sommarland när vi är där. Och passar det bra hälsar vi på mina släktingar i Kullavik utanför Göteborg och badar i min barndoms vik.

Bloggen kommer jag nog underhålla som vanligt. Jag får energi snarare än gör av med när jag läser och bloggar. På mitt nattygsbord här på landet ligger bland annat en feelgoodroman och några norska tanter som flyttar till Fiji och en bok om en engelsk jurist som praktiserar sitt yrke på Tuvalu. Dessa två böcker ska få runda av min Oceanienprojekt så småningom.  Parallellt med denna läsning pluggar jag huvudstäder. Alla huvudstäder i Oceanien sitter lite sådär nu, men efter läsningen ska de sitta som en smäck.

Min sommar hittills

Midsommar 2018

Midsommar på Landsort med passande väder.

Sälsafari

Men vackert på annandag midsommar och familjen åkte på sälsafari med egen båt.

Sälar

Ingen mer förvånad än jag när det visade sig att vi skulle få se sälar!

Borgeby Fältdagar

Lite jobb på en för mig annorlunda plats, Borgeby Fältdagar.

Selmas första karusellåk på Gröna Lund

Selmas första karusellåk på Gröna Lund.

Hugo spelar gitarr på Gröna Lund

Hugo spelar gitarr på Gröna Lund tillsammans med Mojje och sin gamla förskolepedagog Wille. Ett stort ögonblick.

Familjen

Familjen i väntan på båten hem till Hammarby Sjöstad. Barnen är lyckliga för den vackra ballongen som vi inte klarade av att neka dem.

Landsort

Äntligen semester och äntligen på Landsort igen! Jag är lite feminist i praktiken och grillar. Maken har försett mig med drink.

Järflotta

På Järflotta utanför Nynäshamn. Barnen har ett gemensamt projekt.

Bad på Järflotta

Äntligen bad på Järflotta! Lite kallt, men till och med Hugo doppade sig.

Imorgon är det min första riktiga semesterdag och det ska firas med mycket vila, litteratur och eventuellt lite träning. Glad sommar! Du som inte har något bättre för dig kan kika in här då och då. Det uppdateras med jämna mellanrum.

Recension: Kandre, Mare; Bebådelsen; 1986

BebådelsenMare Kandre har seglat upp som en av mina favoritförfattare. Senast läste jag hennes debutroman I ett annat land. Så var jag på Stadsbiblioteket i veckan och sprang på hennes andra bok, Bebådelsen, och kunde inte låta bli att låna den.

Bebådelsen skulle man kunna tro handlar om en graviditet. Den prosalyriska boken har många metaforer om livmodern, blod, svett och tårar. Men det handlar om en flickas väg in i vuxenlivet, ett tema jag känner igen från det flesta andra böcker jag läst av Mare Kandre. Det är hennes signum och något som hon verkligen kan beskriva som ingen annan.

Bebådelsen är en både en aggressiv och vacker bok. Jag gillade också att det gick att läsa den på olika sätt. Om jag tänkte mig att det handlade om en graviditet och förlossning så passade det också in. Framförallt är det många träffande formuleringar och metaforer om svårt vägen till vuxenlivet kan vara. Bebådelsen är hennes andra bok och fler skulle det komma och många riktigt bra. Den här lilla korta boken står sig bra i jämförelse med de andra böckerna jag läst.

Många av Mare Kandres böcker finns som e-böcker på Storytel så jag kommer nog läsa mer av henne i sommar!

Recension: Tavu, Flora; Moments of nil; 2015

Moments of nilFlora Tavu är en författare från Brunei. Hon är född och uppvuxen på Filippinerna, men flyttade som tonåring till Brunei. Idag är hon gift med en man från Brunei och hon har konverterat till islam och har bytt namn. Flora Tavu är, om jag förstått det hela rätt, hennes filippinska namn som hon behållit som författarnamn.

Moments of nil betyder ungefär Ögonblick av ingenting. Det är en samling dikter och prosastycken om livet och kärleken. Större delen av boken är dikter, men så kommer det en del som är en berättelse om författarens liv i små korta stycken. Eftersom övervägande del av boken var lyrik, kategoriserar jag boken som lyrik.

Det är fina dikter som jag vid en första anblick tyckte  var ganska vågade om kärlek, längtan och åtrå. Boken är ganska lång så efter ett tag insåg jag att vissa av dikterna handlar om längtan till vänner och familjemedlemmar, mer än till någon av det motsatta könet i samma ålder.

Boken är utgiven på ett egenutgivningsförlag och min samlade bedömning är att den skulle tjäna på en kraftig redigering. Det finns fina dikter och några berättelser är gripande, men som helhet är det inte en fantastisk läsupplevelse. Eftersom Flora Tavu verkar räknas som en bruneisk författare så prickar jag utan någon större entusiasm av Brunei på min jorden runtläslista.

Läs mer: Amazon

Månadens språk – hälften

Glob med flaggor

Det är juli och det innebär att det nu gått halva tiden av Ugglan och bokens utmaning Månadens språk. Utmaningen syftar till att bredda sin läsning, vilket väl jag, om jag ska vara ärlig, inte behöver. Men jag tycker om att haka på utmaningar där andra styr min läsning. Det här var en som föll mig i smaken.

Det första jag gjorde var att göra upp en läslista, det är liksom halva nöjet. Men såhär i halvtid tänkte jag sammanfatta lite vad jag läst och revidera läslistan en aning. Det blir säkert fler ändringar på vägen.

Eftersom jag åkte till Portugal i maj och april månads språk var portugisiska (man skulle kunna tror att Ugglan och boken gjort upp detta med mig på förhand) så körde jag en lite större utmaning och försökte täcka in så många av de portugisiska kolonierna som möjligt.

Januari: franska

Och sen Paulette av Barbara Constantine (Frankrike)

De utsatta av Maïssa Bey (Algeriet)

Pesten av Albert Camus (Frankrike/Algeriet)

Den fariseiska kvinnan av François Mauriac (Frankrike)

Februari: japanska

Kök av Banana Yoshimoto (Japan)

Bonus: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro (originalspråk är ju engelska)

Mars: polska

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk (Polen)

April: portugisiska

Walters dotter av Lídia Jorge (Portugal)

Salomes huvud av Ana Paula Tavares (Angola)

Dikter av Amilcar Cabral (Guinea-Bissau)

Stories from Macau av David Brookshaw (red) (Macao)

Sjöjungfruns andra fot av Mia Couto (Mocambique)

Maj: turkiska

Stenbyggnaden av Aslı Erdoğan

Juni: italienska

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Juli: afrikaans

Jag hade tänkt att läsa Agaat av Marlene Van Niekerk, men är allvarligt talar inte så sugen på en tegelsten just nu när semestern stundar. Lånade istället Wilma Stockenströms Expeditionen till baobabträdet efter tips av Ugglan och boken. Vi får se om jag läser båda.

Augusti: vietnamesiska

Jag hade tänkt läsa Paradise of the blind av Duong Thu Huong men fick nu se den till svenska  översatta Dubbelsängen i Chua av Doan Le. Eventuellt läser jag båda två.

September: tyska

Här läser jag nog Berlinerinnen av Martha Wilhelm eller någon av alla böcker jag köpt i Berlin de senaste åren.

Oktober: spanska

Kärlek het som chili av av Laura Esquivel dök på den när jag läste rekommendationerna från 49 ambassadörer världen över.  Författaren än från Mexiko. Jag tänkte även läsa De övergivna museerna av Cristina Peri Rosso, från Uruguay. Även om jag så att säga redan prickat av det landet, så har jag inte läst en roman från Uruguay och det smäller alltid högre. Den sistnämnda finns redan i bokhyllan och väntar på mig.

November: arabiska

Jag hade visst en oläst bok i hyllan av Nawal el Saadawi så den är självskriven. Det blir Revolutionsskrivarna istället för den jag först tänkte.

December: ryska

En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja står fortfarande på att-läsa-listan. Eventuell bonus är Det sovjetiska köket av Anya von Bremzen, som är skriven på engelska.