TT ansåg det inte värt att lyfta fram Sofie Sarenbrant som vinnare

Skärmdump på nyhet om Sofie Sarenbrant

Skärmdump på nyhet från Sofie Sarenbrants Facebooksida.

Sofie Sarenbrant har vunnit Stora e-bokspriset för boken Syndabocken. Priset delas ut av digitaltjänsten Nextory. Nyheten gick igår ut via TT med en bild av Hans Rosenfeldt och rubriken Bladvändare bland e-böcker får pris. På andra plats kom Rosenfeldt & Hjorths bok En högre rättvisa. Flera nyhetsmedier, bland andra Svenska Dagbladet, skrev om nyheten och använde TT:s bild.

Jag såg skärmdumpen ovan på en kompis Facebook. Hon hade delat Sofie Sarenbrants egen kommentar där hon bland annat skriver: Tittar man snabbt, och ser bild och rubrik, tror man förstås att Rosenfeldt & Hjort vann. Jag har aldrig varit med om att tvåan lyfts fram, och ettan nämns finstilt. Tänk er själva om silvermedaljören i Årets kock får rubrik och bild, och man får leta efter segrarens namn …

Det är verkligen förfärligt! Snacka om att förminska en vinnare. Att TT gör en sådan blunder är faktiskt oacceptabelt. Det ska sägas att efter författarens eget påpekande har de nu ändrat på TT och i de flesta nyhetsmedier. Men fortfarande är det så att vinnaren Sofie Sarenbrant inte nämns i rubriken. De medier som valt att inte ha bild, har en nyhet om ett bokpris där man får leta efter vem som vann.

Bra att Sarenbrant själv röt ifrån, men någon annan borde på ett tidigare stadium reagerat. Jag gissar dock att ingen tänkte på det.

Recension: Winblad, Louise; Hej igen vardag; 2018

Hej igen vardagJag älskar Louise Winberg, aka Hej hej vardag. Nu har hon gett ut en samling serier igen i Hej igen vardag. Jag lånade hem den från bibblan och sträckläste den på under en timma. Som man gör med roliga seriealbum.

Den som följer Hej hej vardag i sociala medier blir nog, som jag, lite besviken. Det är mest gammal skåpmat. Men så är det ju så att man sällan hinner med att läsa och reflektera över allt som fladdrar förbi i flödena så sammantaget blev det ändå en fin upplevelse för mig med många skratt. Louise Winbland kan verkligen detta med att fånga småbarnsföräldrarnas dagliga bekymmer och bestyr. Jag älskar svetten under armarna och det ostyriga håret. Jag älskar alla miner som på pricken speglar vad jag själv känt många gånger. Detta är en bok för just småbarnsföräldrar. Andra förstår nog inte poängen.

Det är svårt att välja ut bara några favoriter från boken, men jag valde dessa två, som får symbolisera de låga och höga förväntningarna på föräldraskapet.

Hej igen vardag

De otrolig låga förväntningarna på egentid och lugn och ro. Lyckan som lyser i ögonen på detta föräldrapar är helt underbar!

Hej igen vardag

Till bilden här texten ”barnet får sova i vagnen eller om det inte går får hen gnaga på ett kex”. Min första sådan upplevelse var i Litauen på en finkrog 2012. Hugo var 10 månader och kastade majskrokar omkring sig. Vi var en hårsmån från att betala de ryska förälskades parets nota, som tvingades sitta bara någon meter från oss. Jag tycker denna fint illustrerar de kanske för höga förväntningarna på föräldraskapet. Notera svetten under armarna. Precis så är det.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Rusmini, Oka; Jordens dans; 2007

Jorden dansJag har läst en novell av Oka Rusmini, Sitas eld, är är helt fantastisk. Därför såg jag fram emot Jordens dans, som är en roman av samma författare som är översatt till svenska. Boken har undertiteln En roman från Bali och boken är översatt från indonesiskan av Stefan Danerek. Indonesiska var månadens språk i maj.

Jordens dans handlar om kvinnor i fyra olika generationer på Bali. I centrum står Telaga som väljer att lämna sin familj för att få gifta sig med sitt livs kärlek. Problemet är att hon är rik och han är fattig och för att få gifta sig med honom måste hon lämna all sin rikedom bakom sig. Detta möter motstånd i båda läger.

Jag har hoppats mycket på den här boken eftersom Sitas eld var så bra, men jag kom tyvärr aldrig riktigt in den. Det var egentligen först på slutet som jag fångades av den. Jag är glad att jag läst den och breddat min läsning ytterligare, men detta var tyvärr inte den bästa boken i min världsläsning.

Läs mer: Adlibris

Husletande och treårsdag – majsummering 2019

Selma fyller tre år

Maj månad flög förbi. Jag fick nästan en chock när jag insåg att det redan är juni. I maj letade vi hus. Vi köpte nästan ett och vet nu mer eller mindre vad vi är ute efter. Det har varit en enorm bergochdalbana, men insikter har följt på insikter och nu känns det mer hoppfullt. Selma fyllde tre år i maj och vi har en riktig pratkvarn här hemma. Det känns roligt att hon fick flera böcker i present och blev så glad för dem allihop!

Med läsningen har det gått bra. Jag har skiftat lite fokus från gamla dammiga böcker från bibliotekens magasin till recensionsex. Det har känts som en bra prioritering även om det kliar i läsfingrarna att få läsa klart alla nobelpristagarna.

En fantastisk sak är att jag har bloggat varje dag under maj! Målet är att blogga 100 dagar i rad och jag kommit mer än hälften på vägen.

Månadens läsning

Månadens språk: Indonesiska var månadens språk och läser Jordens dans av Oka Rusmini. Den är inte jättebra och har därför inte blivit utläst. Men jag jobbar på det och hoppas kunna recensera den i början på nästa vecka!

Nobelpristagare 1: Jag läste Minna av Karl Gjellerup och därmed har jag klarat av 10-talet. Nu är det tre pristagare kvar; Henryk Sienkiewicz, Frédéric Mistral och José Echegaray. Utöver detta läste jag George Bernard Shaws Fru Warrens yrke.

 Nobelpristagare 2: Jag läste barnnoveller av kroatiskan Ivana Brlić-Mažuranić som nominerats till nobelpriset flera gånger. Även Elisaveta Bagariana från Bulgarien har nominerats till priset och jag läste hennes Livet jag ville göra till dikt.

Jorden runt: Jag har inte prickat av något nytt land, men jag har läst Nuruddin Farahs bok Dolda i det fullt synliga. Farah är från Somalia, men bor i exil i Kapstaden.

Lyrik: Jag har bara läst Elisaveta Bagariana som jag nämnde ovan.

Recension: Rudberg, Denise; Det första chiffret; 2019

Det första chiffretDenise Rudberg har skrivit många deckare och böcker om livet i överklasskretsar. Nu är hon ute med en bok som skiljer sig lite, nämligen en bok om kvinnor som arbetar under andra världskriget. Det första chiffret är den första i en tänkt serie, Kontrahenterna, och bok nummer två kommer våren 2020. Böckerna ges ut på bokförlaget Forum.

Tre kvinnor, en tre helt olika bakgrunder, upptäcks för sin matematisk begåvning. Det är estniska Iris som flytt med sina söner, frireligiösa Signe som flytt kraven på att gifta sig med sin systers änkeman och Elisabeth som är överklasstjej från Östermalm. Signe är den av dem som är mest förvånad över sin begåvning, men de finner sig alla väl i den hemliga militära gruppen som ska avslöja hot från Tyskland. De lever liv som fria kvinnor i Stockholm och blir vänner.

Jag tyckte om Det första chiffret. Jag gillade personerna och storyn, men jag tyckte boken var lite ofullständig. Jag vet att det är första delen i sen serie, men jag kände mig lite snuvad på konfekten. Det som var denna bok stora händelse gick lite väl fort över och det kändes som att hela boken bara var en introduktion till vad som komma skall. Nu låter jag kanske hemskt kritisk, men jag lämnades med en känsla av att jag hade önskat att jag samlat hela serien i en hög och sedan sträckläst.

Som sagt, jag tyckte mycket om personerna och huvudstoryn och det är ändå det viktigaste. Jag kommer absolut att läsa nästa bok, för Denise Rudberg fångar mig i historien om de tre kvinnorna. Jag vill veta nu hur det går för Iris, Signe och Elisabeth och det ska ses som ett gott betyg! Vad jag vet är boken också historiskt verklighetstrogen och hon ska ha tagit avstamp i sin egen släkthistoria. Spännande!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokmässan 2019: Seminarieprogrammet är klart!

Bokmässan

Jag ska åka på bokmässan i igen om inget oförutsett händer. Jag är faktiskt superpepp redan nu, precis som Anna på Och dagarna går, och jag har tagit del av höjdpunkterna ur seminarieprogrammet. I år hade jag planerat att vara rikare och ta in på Gothia Towers, men så bidde det inte. Jag har preliminärbokat samma hotell som de senaste åren, Panorama i Johanneberg. Inte så centralt läge, men det funkar.

Jag har tidigare skrivit om det fantastiska jämställdhetstemat och att bland andra Caitlin Moran, Jamaica Kincaid och Helen Pankhurst kommer. För att förbereda mig tänkte jag läsa Helen Pankhurst bok Deeds Not Words.  Det verkar vara den enda av hyfsat nya böcker skrivna av de feminister som kommer till mässan som inte ska översättas till svenska. Så jag passar på att läsa den nu i sommar och väntar på de andra på svenska.

Av de seminarium som annonserats på jämställdhetstemat är jag mycket sugen på att lyssna på ett samtal om tystnadskultur mellan Patrik Lundberg, Mats Söderlund och Alexander Karim. Jag hoppas att det blir ett givande samtal om män och mansrollen också.

Jag är också sugen på det Sydkoreanska temat och ska kolla upp de koreanska författare, med visst fokus på de kvinnliga i vanlig ordning. Jag hittar boken We, Day by Day av Eun-Young Jin, en poet som ska besöka mässan. Det får nog blir en beställning på den boken. Jag är också spänd på den koreanska mat som kommer att serveras i mässans restauranger. Jag älskar koreansk mat!

Vad ser du mest fram emot på bokmässan?

Recension: Möller, Cannie; Lifterskan; 2018

LifterskanCannie Möller är aktuell med bok nummer två av Rebecka Gudner, men eftersom jag inte hade läst Lifterskan så började jag med den. Det är en psykologisk thriller och den är utgiven på Hoi förlag. Jag träffade Cannie på bokmässan förrförra året och hon var min lägerledare på ett skrivarläger när jag var 14. Därför extra roligt att läsa hennes böcker!

Rebecka är på väg upp till sin stuga i Skogsböle utanför Östersund under allhelgonahelgen. Rätt som det är står en flicka på vägen och Rebecka tror att hon kört på henne och tar med henne hem till sig. Flickan, som heter Helen, försvinner och återkommer. Rebecka förstår att hon är på rymmen. Från vad? Spåren leder till ett hem för flickor med skum personal. Tillslut är Rebecka innästlad i något hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Hon känner för Helen mer än hon vill erkänna och hon är oerhört ambivalent till hur hon borde agera gentemot henne och gentemot polisen. Rätt som det är får Rebecka själv se sig anklagad för det mord som hon misstänker att Helen begått.

Lifterskan är en bok som hoppar hit och dit och du vet aldrig var du ska ha sympatierna. I början tyckte jag det var lite segt, men sen drogs tempot upp och det blev mer spännande. Mot slutet visste jag inte riktigt vad jag skulle tro på, för alla inblandade ljuger. Det var annorlunda och blev spännande. Det påminner lite om Gone Girl där man inte heller vet vad som är sant och vem man kan lita på.

Jag skulle inte säga att Lifterskan kanske passar för hängmattan, för den utspelar sig i vinter och snö, men framför brasan och om du vill ha en lagom läskig och spännande deckare! Nu ska jag ge mig på förutsättningen, Besökaren, och det blir nog ganska snart för jag vill veta hur Lifterskan verkligen slutade.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Bokdivisionen

Jorden runt på 90 dagar

Har ni sett vilken fin karta jag gjort av länder jag läst från! Kartan går att göra här och jag hittade den via Enligt O som idag skriver om hur viktigt hon tycker att det är att bredda sin läsning. Och jag håller med. Nu är jag av det nördigare slaget och beställer böcker med antologier från Stilla havet och liknande, men det är ju inte det viktigaste att man kan pricka av precis alla länder, utan att man lyfter blicken från närområdet och USA.

I år har jag läst böcker från 26 länder. Jag vet inte hur många det blir om jag räknar med enstaka dikter eller noveller på nätet, men det gör jag en sammanställning av när året är slut. Tycker att 26 länder är ett bra facit. Visst är det flera från Sverige, Storbritannien och USA, men det är också böcker från Ungern, Singapore och Komorerna.

I sommar, efter jag avslutat mitt nobel-projekt, tänkte jag fortsätta med den här listan. Detta är länderna som jag inte markerat på kartan. Fetade är böcker jag redan införskaffat på ett eller annat sätt och * markerar att boken är skriven av en kvinna.

Om jag satsar juni till augusti så läser jag mig jorden runt på 90 dagar! Men att läsa sig jorden runt behöver inte betyda att man läser från alla länder. Häng på du också och läs dig jorden runt efter dina regler och önskemål!

Centralafrikanska republiken: Andrée Blouin – My Country, Africa (lånat)*
Djibouti: Abdourahman Waberi  – In the United States of Africa (adlibris, fjärrlån)
Ekvatorialguinea: Juan Tomás Ávila Laurel – By Night the Mountain Burns (kindle)
Gambia: Phillis Wheatley – Dikter (iBooks)*
Lesotho:  Mpho ‘M’atsepo Nthunya – Singing Away the Hunger (bok i bokhyllan)*
Mauretanien: Amadou Ndiaye – Crossing the Atlantic Ocean In Search of Happiness (Kindle)
Namibia: Neshani Andreas – Purple Violet of Oshaantu (bok i bokhyllan)*
Swaziland: Sarah Mkhonza – Teaching English in Swaziland (kindle)*
Tchad: Joseph Brahim Seid – Told by starlight in Chad (fjärrlån)

Maldiverna: Ibrahim Waheed “Kalaavehi” – Noveller (finns att läsa här)
Nepal: Narayan Wagle – Palpasa Café (Kindle)
Oman:  Jokha Alharthi – Celestial Bodies (Kindle)*
Tadzjikistan: Andrej Volos – Hurramabad (bibblan)

100 dagar 100 inlägg?

Header 2.0

För några år sedan såg jag en bloggutmaning om att skriva 100 blogginlägg i följd. Jag har ofta känt för mycket press för att klara av att hoppa på något sådant. Men så insåg jag efter sisådär 30 inlägg att jag faktiskt inte hoppat över någon dag så då tänkte jag att jag kör. Nu har jag gjort 50 blogginlägg i rad och jag hoppas att jag klarar av att hålla lika länge till!

Detta inlägg kan ju i och för sig se som någon slags utfyllnad, och det är det kanske, men faktum är att jag har en hel del jag har tänkt skriva om. Idag tänkte jag publicera en text om Europaparlamentsvalet, men det får jag fila på lite till. Sedan har jag en del böcker som snart kommer att vara utlästa och under Kristi Himmelsfärd tänkte jag göra något kulturellt med barnen och skriver säkert om det också.

Nu ska jag lägga mig och läsa. Det har varit mycket vara uppe sent och jag och min man har bara pratat politik och hus de senaste dagarna att jag kan behöva lite verklighetsflykt. Nu ska jag börja läsa Denise Rudbergs Det första chiffret och så ska vi se om jag kan komma vidare i Jordens dans av Oka Rusmini, som är min månadens språk-bok på indonesiska.

Recension: Farah, Nuruddin; Dolda i det fullt synliga; 2014

Dolda i det fullt synligaNuruddin Farah är en man från Somalia som idag lever i exil i Kapstaden. Han skriver böcker om kvinnor och kvinnlig frigörelse i Dolda i det fullt synliga tar upp teman som sekularisering och homosexualitet i olika afrikanska länder. Boken är utgiven på svenska på Modernista och det är månadens bok i min feministiska bokcirkel.

Bella bor i Italien, men åker till Kenya efter att hennes bror blivit mördad i en terrorattack. Brodern Aar är FN-tjänsteman och bor i Nairobi, men arbetar i Mogadishu. Aar och Bella är halvsomalier, halvitalienare. Bella och brodern hade en mycket fin relation och Bella är därför beredd att släppa allt för att åka till Nairobi och ta hand om sina brorsbarn. Barnens mor lämnade familjen utan ett ord när barnen var små för att leva med en kvinna i Indien. När boken börjar får Bella hjälpa paret ekonomiskt för att ta sig ur ett ugandiskt fängelse. De har åkt fast för sodomi och Bella betalar för att de ska släppas, inte för att hon gillar Valerie, utan för att hon vill att barnen ska få återförenas med sin mamma. Det visar sig att Valerie vill ha vårdnaden om sina barn och det blir ett drama i det lilla som rör familjekonstellationer, svek och lojalitet.

Dolda i det fullt synliga är en medryckande bok och oerhört spännande även om föremålet för spänningen är ett familjedrama. Det är inte storyn, utan personerna, som är den största bärande ingrediensen. Bella är den ansvarstagande personen som brottas med en inre konservatism, men själv lever med flyktiga älskare som enda familj. Valerie är den ansvarslösa som inte klarar av att känna tacksamhet men som kämpar för att få vara lesbisk i länder där sådant inte alltid accepteras. Gunilla är den kompetenta svenskan med det stora hjärtat som förlorat sin älskare. Barnen Salif och Dahaba är två förnuftiga tonringar som vi leva vidare sitt liv i Nairobi som sörjer sin underbara far och slits mellan att förlåta eller inte förlåta sin mor.

Det är ett drama i det lilla och det är fantastiskt bra gjort! Jag tycker särskilt om att det inte är svart eller vitt. Även om den numer homosexuella mamman som förlupit familjen är otroligt otrevlig och ansvarslös, skildras homosexualitet som något som borde vara helt accepterat överallt. Bella, som står för förnuft och öppenhet, kämpar mot sina fördomar och det finns saker hos henne som jag som liberal läsare får jobba med. Jag älskar Bella, men hon är långt ifrån perfekt. Det finns också en fin moderskärlek från Valeries sida som gör att det inte går att avsky henne rakt av. Vårdnadstvisten mellan Bella och Valerie står i centrum, men den är egentligen inte spännande, men boken är spännande ändå. Det är en feministisk roman och jag tycker det är extra spännande att den här boken är skriven av en man.

Läs mer: Adlibris, Bokus