Lite nya recensionsböcker på mitt nattygsbord

Recensionsböcker från Norstedts

Jag har läst gamla böcker och böcker som skulle ingå i alla mina utmaningar, men när Malta-resan blev inställd och nu också bokmässan känns det mindre roligt att förbereda sig. Den sydafrikanska utmaningen kommer jag att fortsätta med, men kanske något mer lågintensivt än jag tänkte från början. Något måste ju vara normalt så nu har jag tackat ja till ett antal recensionsböcker.

På min att-läsa-lista

Johanna Schreiber, en författare jag lärt känna via sociala medier samt en fika i bokmässetågets restaurangvagn har kommit ut med sin tredje roman, Tolv veckor med dig på Norstedts. Jag var med på hennes releaseparty på Instastories förra veckan. Faktum är att jag rean läst boken, men nu är det en bit kvar till recensionsdatum (18 maj) så ni (och inte minst Johanna) får ge er till tåls!

Jag har också fått hem Sisko Savonlahtis bok I sommar blir det nog bättre, en titel som mer och mer känns som ett hån. Men boken verkar bra och har förmodligen noll och inget att göra med Covid-19. Boken är utgiven på Norstedts.

Ali Smiths Vår har jag sett fram emot, då jag redan läst Höst och Vinter och tyckt mycket om dem. Ali Smith skriver speciellt, men inte svårläst, så hon är en annorlunda författare att läsa. Vår är utgiven på Atlas förlag.

Sedan ska jag försöka läsa Nähetsprincipen av Hanna-Linnea Rengfors, även det en boken med en titel inte helt rätt i tiden. Den boken är utgiven på It Lit, ett förlag som varit i ropet den senaste veckan då de drog in en bok om en förövare de råkade outa utan författarens medgivande. Mycket märkligt! Men det är ju inte Hanna-Linnea Rengfors fel.

Säsong 2 av Min fantastiska väninna på HBO

My Brilliant Friend - L'amica geniale

Nu har jag sett säsong 2 av Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, på HBO. Serien bygger på en bok av Elena Ferrante med samma namn och börjar där boken börjar. Serien följer böckerna ganska slaviskt. Jag älskade säsong ett och hade höga förväntningar inför säsong två, då jag tyckte att den boken var bättre än den första.

Det är samma skådespelare i andra säsongen som i slutet av den första. Jag tyckte hela tiden att Elena såg så konstig ut och det var säkert för att hon skulle göras yngre än vad hon är. Nu har Margherita Mazzucco inte delat med sig av sin ålder till allmänheten, men jag gissar att hon är en bit från 16 år. Mot slutet av serien ser hon betydligt mer naturlig ut. Jag tycker inte att Gaia Girace, som spelar Lila, har riktigt samma problem.

Som sagt tyckte jag att serien följer boken väl och det som var bokens kärna, tonårskärleksdramat på ön Ischia, var mycket väl skildrat. Sedan hoppar det lite väl mycket och den som inte läst boken (min man) förstod inte riktigt alla turer i de två sista avsnitten.

Det är underbara miljöer och att det nu även utspelar sig en hel del på en italiensk strand är fantastiskt. Jag ger andra säsongen tummen upp och ser fram emot en tredje säsong.

Recension: Jansson, Tove; Pappan och havet; 1965

Pappan och havetDen sista Muminboken där själva Muminfamiljen är med är Pappan och havet. Det är också den jag tycker är mest allvarlig och filosofisk. Boken är den som de flesta av mina Muminfantast-vänner håller för den bästa och jag kan inte dra mig till minnes att jag har läst den som barn. Nu lyssnade jag på den med Tove Jansson som uppläsare.

Muminpappan är rastlös och vill ha något ska hända i livet. När han hör om en ledig plats som fyrvaktare tar han med sig sin familj och ger sig ut på havet. De är fyra stycken; Muminpappan, Muminmamman, Mumintrollet och Lilla My. Pappan är fortsatt rastlös och försöker hitta en roll på den nya ön med olika projekt. Mamman längtar hem till Mumindalen och försöker göra det hemtrevligt genom att rita blommor på Fyren. Mumintrollet söker en egen plats som bara är hans. Lilla My är precis som vanligt.

Jag förstår att många håller Pappan och havet som den bästa av Muminböckerna. Jag tyckte också mycket om den även om jag mer älskar när det är många underbara karaktärer inblandade. Den här boken är på så sätt lite annorlunda. Det var en fantastisk stämning i boken och den fick mig att fundera mycket på rastlöshet och att finna sig en plats i tillvaron. Jag är också glad att veta att familjen tillslut åkte hem, men det avslöjas inte förrän i den sista boken, Sent i november.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bloggen och den här sabla isoleringen

Jag dricker öl i coronatider

Jag njuter av det vi får göra i Sverige. April 2020.

I mitten av mars var jag lite pepp. Fick massor av fint snack på Twitter och jag tänkte att med sociala medier klarar jag vilken isolering som helst. Men så gick veckorna och att bara ha min man att umgås med på dagarna slutade snart att ha sin charm. Inte så att jag inte vill hänga med honom utan barnen, men att dela allt – till och med jobb – är kanske inte en lyckad äktenskapsstrategi i längden. Dessutom har vi båda behov av att träffa vänner och kollegor utöver varandra.

En sak jag tänkte i början var att det är tur att jag har bloggen. I och med den kan jag alltid skriva och publicera texter. Men så slutade även det ha sin charm. Jag läste mindre (och det enda jag läste var Som pesten, som är en tegelsten) och hade allt mindre lust att skriva. Jag har bloggat varje dag sedan den 1 december och många dagar har jag tänkt att det räcker, att jag ska börja skriva alltmer sällan.

När jag väl hade kommit så långt i tankarna så kom nya tankar. Vart är jag på väg om det i en pandemi i mitt liv inte ens kan få finnas en fast punkt att förlita sig på? Att Feministbiblioteket publicerar något varje dag har ju pågått så länge nu! Så jag har fortsatt. För att jag vill ha en fast punkt i mitt liv. Jag bor i andra hand, jag blir bostadslös i juli och jag får inte ens gå till jobbet. Det är till och med så jävligt att i dagarna så flyttar mitt jobb, När jag väl får gå tillbaka till jobbet är det en annan plats med mindre skrivbord och större flexibilitet. Det är inte traumatiskt i sig, men en del av så mycket annat som är jobbigt just nu.

Efter den första tiden hade lagt sig var upprymdheten bortblåst. Först var det någon slags spänning i att inte veta, att vi lever i en historisk tid och att förbereda sig för att göra en insats för samhället. Jag tvättade händerna så att de blödde och slutade åka in till jobbet,och var glad i att kunna bidra till den sociala distanseringen. Resan till Malta låg som tur var långt borta och riskerade inte att ställas in. Så ändrades allt successivt. Allt är inställt. Allt, till och med bokmässan i september. Maltaresan tänkte jag först boka om till höstlovet. Jag är tacksam för att jag inte gjorde det.

Men jag sitter inte här och sörjer en lång weekendresa till Malta eller ens bokmässan. Jag oroar mig för vart jag ska ta vägen i juli. Det är inte så att jag är rädd att inte få tak över huvudet, jag är rädd att tvingas sitta på ett Elite hotell på Vasagatan hela juli. Det är kanon att de har, med Stockholmsmått mätt, billiga månadshyror, men det var inte så jag ville tillbringa min semester. Jag vill träffa mina föräldrar. Jag vill åka till Lidköping och till Landsort. Saker jag tidigare tagit för givet, men som nu är högsta dröm av lycka.

Den 31 juli får vi vårt hus. Då kan jag slappna av. Då ska jag njuta och då kan jag vara isolerad hur länge som helst (det kan jag inte såklart, men just nu verkar det höjden av allt!). Innan dess har jag lovat mig att bloggen ska vara min fasta punk. Om jag så ska tvinga mig så ska ni kunna läsa något här varje dag. I alla fall fram till den 31 juli.

Jag vet att allt detta är ilands-gnäll. Till och med Sverige är unikt-gnäll. För alla andra har det värre än oss, men det hjälper faktiskt inte mig ett skit. Just här och just nu unnar jag mig att gnälla på min egen situation. Sedan ska jag ta mig i kragen och skriva ett nytt blogginlägg inför imorgon. Sedan kanske jag ska ta tag i den där idén om att samla mina vänner till en zoom-AW. Det är ju i alla fall görbart. Jag ska bara få tummen ur…

Fredagsresan: Tallinn

Tallinn från ovan

Tallinn från ovan. Juli 2007.

Idag går fredagsresan till Tallinn. Det är staden som troligtvis är den första utanför Sveriges gränser som jag kommer att besöka efter att allt är över. Anledningen till det är att vi planerar en Östersjökryssning med vänner. Planeringen påbörjades dagen innan alla stora restriktioner och avslutades dagen efter. Nu har vi gjort det till en framtidsvision för barnen.

Jag har varit många gånger i Tallinn. Senast var i juli förra året ensam med mina barn. Första gången var sommaren 1998. Anledningen att jag åkte första gången var att jag träffat Triin och blivit god vän med henne. 1998 tog hon med mig på rave, stadsvandringar i vackra delar av staden och på otaliga pubbesök. Efter det har det blivit många återbesök och jag har träffat Triin flera av besöken. Men av någon anledning blev det ett hopp från vårt bröllop 2008 till januari 2019. Återföreningen då samt i juli 2019 var fantastiska och vi konstaterade att det inte spelar någon roll hur många år som går, vi är lika bra vänner ändå.

Tallinn i bilder

Mustamae

Första gången i Tallinn bodde Triin här. Detta är utsikten från hennes köksfönster. Det är stadsdelen Mustamae, som är långt ifrån den värsta stadsdelen. Mycket har också hänt sedan 1998 och jag tror att många förorten fräschats upp en del.

Jag dricker cider i Tallinn 1999

Här är jag efter en veckas rundresande i Baltikum med ett gäng finska liberaler. Jag och den andra svenska deltagaren tig en öl/cider på den anrika restaurangen Olde Hansa. Numer är det kilometerlånga köer för att få äta där. Jag åt där en gång när jag var i Tallinn en längre tid för att skriva uppsats 2004.

Tallinns designkvarter

I januari 2019 var vi i Tallinn och då upptäckte jag de fina designkvarteren som är relativt nya. De ligger i gamla industrier nära hamnen. Då tänkte jag att jag ville återkomma på sommaren.

Tallinns designkvarter

Här sitter mina barn i samma kvarter efter en glasspaus i juli 2019.

Sjömanskyrkan i Tallinn

En vacker och fascinerande kyrka är den ortodoxa  St. Simeon och den kvinnliga profeten Hannas kyrka. Fascinerande för att den ligger där den ligger. Detta är numer hamnområdet och runtomkring finns parkeringsplatser. Men i den takt som hamnområdet förändras nu är det väl inte helt osannolikt att den snart kommer att ligga mitt i ett kvarter av affärer och gallerior. Tidigare måste den ha legat helt öde, när hamnen inte körde kryssningsresenärer, utan bara gods. Kyrkan användes som sportlokal under Sovjettiden, men har renoverats med hjälp av den finska ortodoxa kyrkan. Jag tycker att den är så vacker!

Blomsterförsäljning i utkanten av Gamla Stan i Tallinn

Är det något som är ett signum för Tallinn så är det alla ullförsäljare och denna blomstermarknad i utkanten av Gamla Stan. När jag var här första gången 1998 var det många som inte hade stånd som sålde sina egenplockade blommor bredvid. Idag är det som vilken blomstermarknad som helst i ett rikare land.

Hanna med ullvantar i Tallinn

Apropå ullförsäljare hittade jag 2017 dessa fina Muminvantar som matchade mitt halsduk- och möss-set prefekt!

Toalett på Rataskaevu 16 i Tallinn

Numer finns det många bra restauranger och denna fina toalett är från Rataskaevu 16 i Gamla stan nära Rådhusplatsen. Fantastiskt god mat där och på systerkrogen Pegasus en bit däirfårn.

Notan från Pegasus

Här är den härliga retronotan från Pegasus.

Kadriorgparken i Tallinn

Sist jag var i Tallinn gick vi till den vackra Kadriorgparken. Där fick mina barn leka med Triins barn. Drygt 20 år efter att vi träffats första gången fick våra barn träffas och det gick bra, trots språkförbistringar.

Kultur i Tallinn

Långe Herman i Tallinn

Långe Herman i Tallinn. Juli 2007.

Jag har mest ägnat mig åt stadsvandringar när jag varit i Tallinn. Så många museum har jag inte besökt. Det finns ett  KGB-museum som ska vara bra, men det måste bokas och möjlighet har aldrig riktigt funnits när jag varit där med barn (och före barnen fanns inte museet). Långe Herman på bilden är Tallinns mest berömda torn. När Sovjet intog staden under andra världskriget ville de hissa sin flagga där. De tog fel och hissade den på brandstationen. Det tycker esterna fortfarande är mycket roligt .

Utställning om Tallinns sångfestival

Förra året var jag i en designgalleria för att köpa estniska designkläder. Då fick jag se den här fina utställningen för den stora sångfestivalen utanför Tallinn. Barn hade fått måla sina framtidsvisioner om Tallinn och sångfestivalen. Jag har själv besökt den stora arenan för festivalen, men då var scenen läktare och framför stod en tillfällig scen där det spelades rockmusik. Jag blev förtjust i bandet Smilers som sjöng på estniska och köpte med en CD hem.

Av estniska författare som jag läst kan jag rekommendera Viivi Luik och Ilmar Taska. De skriver fina skildringar från Tallinn och resten av landet. Jag är också förtjust i feministen och poeten Eloo Viiding, som finns översatt till svenska. Två exilester som kommit till sverige under kriget, eller vars föräldrar kommit till Sverige är Ilon Wikland, allas vår folkkära illustratör, och Helga Nõu. Ilon Wiklands berättelse om hur hon kom till Sverige är en mycket vacker barnbok! Det går väl inte att räkna upp litteratur från Estland utan att nämna Sofi Oksanens Utrensning. Det är ett mästerverk och hennes mamma är från Estland.

Isolering och mormors slutgiltiga avsked – aprilsummering 2020

Familjen i skogen

Familjen i Tyresta nationalpark. April 2020.

Livet i isoleringen har normaliserats och nu jobbar vi hemma och hittar på cornavänliga aktiviteter med barnen. Påsken var en prövning då Selma hade varit hemma pga en (förhållandevis lindrig) skada nästan hela veckan före påsk och sedan hade jag sedan tidigare utlovat påsklov. Vi pärlade, byggde med lego och tittade mycket på skärm. Ovan ser ni oss på en av våra utflykter. Tyresta nationalparks parkering må varit full, men väl inne i skogen kunde vi hålla social distansering med råge. Påskmiddag intogs med farfar på länk.

Den 16 april dog min mormor. Hon var 102 år och har levt ett långt och händelserikt liv. Hon fick tre barn, nio barnbarn och 14 barnbarnsbarn. Jag är glad för att hon slapp dö i covid. Jag är glad för att mina föräldrar fick trotsa besöksförbudet och hälsa på henne en sista gång. Jag är glad över att hon slapp leva i månad ut och månad in utan att få träffa folk. Jag är ledsen över att mormor inte finns mer, även om hon blev äldre än de flesta.

Min läsning

Just nu ligger jag precis i rätt fas för att klara mitt läsmål enligt Goodreads. Jag läser, men kanske inte på samma sätt som tidigare. Istället för pendling, har jag promenader till och från förskolan och då lyssnar jag istället för läser.  Det har blivit mycket Mumin, men även annat.

Tolv månader – tolv länder: Jag läste inget nytt land. Å andra sidan blev det många avprickade i februari, så ingen fara på taket än med andra ord. Jag beställde en bok som innehåller en novell av en kvinna från Ekvatorialguinea och den ser jag fram emot! Abdourahman Waberis In the United States of Africa kom på posten förra veckan och den ska snart påbörjas. Waberi kommer från Djibouti.

  • Centralafrikanska republiken
  • Djibouti
  • Ekvatorialguinea
  • Mauretanien
  • Tchad

Sydafrika som temaland 2020: Nej, inga sydafrikanska böcker lästa i april, men jag har påbörjat Lauren Beukes Flickor som skimrar. Jag återkommer om den när jag läst klart.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Inget nytt, kanske lite för att jag inte får gå på bibblan. Eller får och får, men det är betydligt krångligare än förut. Tänkte köpa en bok av Ingrid Jonker från Sydafrika. Då slår jag flera flugor i en smäll!

Semesterutmaningen Malta: Det känns ju inte jättekul att läsa böcker från Malta när resan är avbokad. Får se om jag genomför den ändå nu i maj.

Recension: Knutson, Ulrika; Den besvärliga Elin Wägner; 2020

Den besvärliga Elin WägnerDen besvärliga Elin Wägner är en ny biografi om rösträttskämpen, miljöaktivisten, fredsförespråkaren och författaren Elin Wägner. Ulrika Knutson, som tidigare skrivit om kvinnorna som drev Fogelsta medborgarskola och tidskriften Tidevarvet, är författare och boken är utgiven på Historiska Media.

Det finns många biografier över Elin Wägner och jag har läst flera. Men Ulrika Knutson tycker jag skrivit riktigt bra och intressant och därför kände jag instinktivt att Den besvärliga Elin Wägner skulle passa mig. Jag skulle få rätt i det. Det är en mycket fin biografi som inte tar upp precis allt i kronologisk ordning. Den här tar upp Elin Wägners ganska motsägelsefulla personlighet och hennes rastlösa själ.

Knutson fastnar ofta på spännande detaljer och funderar över varför biograferna Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder har utelämnat vissa saker. Mycket kan bero på att känsliga frågor blir mindre känsligare i en annan samtid, men också för att personer som skulle kunna ta illa upp nu inte finns mer. Bland annat spekulerar Knutson om en eventuell våldtäkt ägde rum på ett behandlingshem när Wägner var utbränd. Förmodligen skulle Wägner själv inte se det som en våldtäkt, men hennes vänner tog mycket illa vid sig när de fick höra om det.

Jag tycker om att Knutsson inte försöker att ge klara besked, utan att hon funderar över hur Elin Wägner tänkte och tyckte. Hon sätter det också i en kontext där samtiden analyseras, vilket ger trovärdighet till historien. Det ger också ett visst liv som gör att det inte blir stelt och tråkigt. Det var ett intressant resonemang kring våldtäkten. Hur vi känner idag är inte samma sak som man kände för 70 år sedan.

Behövs verkligen fler biografier över Elin Wägner? Ja, med tanke på hur levande och intressant skriven Den besvärliga Elin Wägner är, måste jag säga ja. Sedan jag läste Ett jävla solsken av Fatima Brenner om Ester Blenda Nordström (som för övrigt var en god vän till Elin) har jag ändrat mig lite om biografier och tänker att de faktiskt kan skrivas mer spännande. Den här boken är helt klart i samma anda.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible

Recension: Asghar, Fatimah; Om dom vänder sig mot oss; 2018

Om dom vänder sig mot ossFatimah Asghar är aktuell på svenska på det lilla förlaget It lit. Hon är född i USA med föräldrar från Kashmir i Pakistan. Om dom vänder sig mot oss är en poesisamling som handlar dels om delningen av Indien och dels om hur det är att vara ung muslim i USA på 00-talet.

Fatimah Ashar blev tidigt föräldralös och hennes liv är såklart oerhört påverkat av det. Hon lever i kölvattnet av 9-11 och att hon är queer muslim från Sydasien är också såklart viktigt. Dikterna berör kulturella skillnader, rasism och utanförskap. Det är mycket ilska och frustration.

Jag tycker att det är mycket läsvärt och det är mycket trevligt att sådana här böcker översätts till svenska. Lyrik är ju svårt att översätta, det blir oftast mest en tolkning. En stor eloge till It Lit att de vågade satsa på en sådan ganska smal lyrikbok. Jag är glad att jag läste den och vill avsluta med att ge er ett citat från diktboken som även finns med på It Lits hemsida. En vacker text om att vara trans:

”jag har en kille inne i mig & jag vet inte
hur en gör för att berätta. som när
den där mannen höll fast mig & vi sa nej.

& min kille, min fina kille
han klöste & bet & skrek exakt
som på den leriga lekplatsen

en skrapad handled & en fast takt
ögonen hans, uppspärrade, hela tiden,
tills han slutade att väsnas.”

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible

Res i böckernas värld med böcker om resor

Staatsoper

En bild från min senaste resa: Staatsoper i Wien. December 2019.

Jag har haft stort fokus på resor på senaste tiden för att coronahelvetet inte tillåter mig till att resa. Vår resa till Malta i maj är inställd och nu är jag mer rädd för att inte kunna träffa nära och kära eller åka till Landsort på hela sommaren. I en kris krymper önskemålen i rask takt. Idag tänkte jag skriva lite om böcker om folk som reser. När vi inte får göra det själva, kan vi alltid läsa om folk som gör det. Inte för att det någonstans i närheten är samma sak, men ändå.

Den mest klassiska boken om resor måste ju vara Gullivers resor och den läste jag mycket när jag var barn. Min farmor hade den som barnboksvariant. Jag har inte läst Jonathans Swifts roman i vuxen ålder. Jag har däremot läst Beach av Alex Garland. Verkligen inte samma sak, men en modern klassiker om resor. Beach handlar om en kille som kommer till en undangömd paradisö i Thailand och den på minner lite om Flugornas herre.

Den senaste boken om en resa som jag läst är seriealbumet Idag är sista dagen på resten av ditt liv av Ulli Lust. Jag läste den på tyska, men den finns på svenska också. I den får vi följa en punkare på resa utan pass till Italien. Det bästa med boken var ändå det feministiska resa huvudpersonen gjorde. En annan bok på lite samma tema, en ung tjej som vill förverkliga sig själv, är Andra resan till Folkstone av Åsa Moberg. I den blir en tjej besviken av att det Folkstone hon besökte året innan var något annat året efter.

Två böcker jag läst som är mer av reportageresor är för det första Sovjetistan av Erika Fatland. Fatland gör en resor till de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Jag läst boken på norska och den vara både skrämmande och oerhört underhållande. En annan som rest och skrivit ett reportage, fast ett helt annat sådant är amerikanska Sarah Glidden som åkt till Israel på bekostnad av Israeliska staten för att läsa sig mer om st ursprung och sin religion. Boken heter How to understand Israel in 60 days or less och är en serieroman.

George Sand reste en vinter till Mallorca för att hennes sjuka älskare Frédéric Chopin skulle bli frisk. Hon skildrar det karga landskapet och den ogästvänliga miljön i boken En vinter på Mallorca från 1842. En annan fin bok om att resa och bo i ett annat land är Cecilia Hansons bok Au Pair, som handla rom kärleken till Wien och många resor till staden för att återuppleva den. Resorna har olika karaktär och betyder olika saker, men i centrum står en man varför han betydde så mycket för henne.

Andra som har rest för att jobba i andra länder är de fiktiva karaktärerna Sofia och Ellen. Helena Thorfinns böcker om den ambassadanställda Sofia och hennes familj utspelar sig i Bangladesh. Ellen Elg är Karin Alfredssons deckarhjältinna som bott i flera länder i världen, bland annat Zambia, Vietnam och Polen.

Slutligen finns det fina böcker om att återvända hem. Käbi Laretei flydde Estland under andra världskriget och återvände tillsammans med sin son Daniel Bergman någon gång under 90-talet. Hon beskriver det känslofyllda återseendet i sin bok Såsom i en översättning. Den estniska författaren Viivi Luik har också skrivit om att återvända till Tallinn i novellen Tre återkomster till Estland.

Recension: Ibrahim, Suzanne; När vinden exploderar mot min hud; 2019

När vinden exploderar mot min hudJag har lyssnat på flera Muminböcker för att trösta mig lite i coronatider, men så ramlade jag över När vinden exploderar mot min hud av Suzanne Ibrahim och valde att lyssna på den. En dagbok över krigsutbrottet i Syrien var kanske inte det bästa just nu, men nu blev det så. När vinden exploderar mot min hud är översatt till svenska och endast utgiven i Sverige. Teg publishing står för utgivningen, Anna Jansson har översatt och Charlotta Åkerblom har läst in. Min vän Eva Wilsson har gjort det fina omslaget.

Suzanne Ibrahim är journalist och författare och bosatt i Damaskus. Hon har flyttat dit från Homs för att förverkliga sina drömmar. Hon ser fram emot att flytta in i en helt ny lägenhet där hon valt ut allt enligt sin egen smak. Hon kommer aldrig att få flytta dit. Strider utbryter i Homs, det är många demonstranter och beskjutningar. Det sprider sig över landet och överallt träffar Suzanne Ibrahim människor som är rädda. Själv vill hon inte fly utomlands, hon väntar fortfarande på sin lägenhet. Men den stadsdelen ditt hon ska flytta är inte sig lik och när alt är avspärrat och omringat av folk med vapen, ja då är det bara att flytta någon annanstans.

När jag började lyssna på boken visste jag inte att Suzanne Ibrahim också var poet. Jag slogs flera gånger vilket underbart poetiskt språk hon hade för att vara journalist. Nu förstår jag och det var verkligen helt fantastiskt att höra en sådan hemsk historia berättas med ett sådant fantastiskt språk. Jag har förstått att Ibrahim bor i Östersund som fristadsförfattare och att hon efter två rå gärna skulle stanna i Östersund. Det är fristadsnätverket Icorn som hjälper till att skydda författare och andra kulturarbetare som inte kan verka i sina hemländer, som hjälpt Ibrahim att komma till Östersund.

Kanske inte helt rätt boken att läsa i coronatider, men samtidigt en mycket fin bok och den hjälper till att förstå vad krig betyder för dem som bor mitt i det. Det var inte en helt lätt bok att lyssna på om man, som jag, blir avbruten och inte kan lyssna klart på ett kapitel. Ibrahim intervjuar en del personer och skriver även då i jagform. När man efter en paus sätter på är det svårt att veta vem som är jag. Men det var inget som störde hela läsningen. Det var en mycket fin bok med ett underbart språk. Jag vill absolut läsa mer av Suzanne Ibrahim.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible