Lucka 1: Karen Blixen

Karen Blixen

Karen Blixen har varit nominerad till nobelpriset i litteratur flera gånger, men aldrig fått priset. Hon nominerades första gången 1950, men var närmast att få det 1959. Då var hon Nobelkommitténs förstahandsval, men Eyvind Johnson ansåg att det varit för många nordiska pristagare den senaste tiden, speciellt då Halldór Laxness fått det 1955.

Karen Blixens mest kända verk är Den afrikanska farmen (1937), som boken heter. Den är också känd under filmtiteln Mitt Afrika (1985). Blixen bodde i många år i Kenya och drev en kaffeplantage tillsammans med sin make. Det är den tiden som ligger till grund för innehållet i Den afrikanska farmen.

Kritik mot Karen Blixen som kommit efter hennes död var att hon var rasistisk i sin skildring av Afrika och kolonialismen. Hennes försvarare menar att boken måste läsas i sin kontext. Blixen själv har sagt innan hon dog att boken var daterad.

Att läsa

Den afrikanska farmen 1937

Vintersagor 1942

Ödes lekar 1958

Mörker och längtan efter jul – novembersummering 2019

Helsingfors domkyrka

Nu är den hemskt tråkiga november snart slut och det är fortfarande status quo på husjakten. Det har varit mycket sjukstuga och allmänt trist så nu ser vi fram emot advent, lucia och jul och framförallt mycket ljus och pynt! Vi var en sväng till Helsingfors och det var trevligt att den resan blev av och att vi fick några fina kulturella minnen från Finlands huvudstad.

Min läsning går bra och nu har ja hittat lite utmaningar till mig själv att roa mig med. Jag insåg att jag statistik ville ha det. Nobelläsningen är som bekant över och imorgon börjar Feministbibliotekets nobelfest, #fembibnobelfest2019.

Min läsning

Jag har gaskat upp mig lite från torftigheten förra månaden. Jag ska fylla på med fler utmaningar när jag känt efter vad jag vill.

Tolv månader – tolv länder: Jag läste Purple Violet of Oshaantu av Neshani Andreas från Namibia. Då har jag bara 11 länder kvar att läsa från i världen.

Nobelläsning: Jag kommer att gå vidare med att läsa så många fantastiska kvinnor jag bara kan, som skulle kunnat fått nobelpriset i litteratur om världen sett annorlunda ut. Vilka det blir kommer ni att se i min kalender som starta imorgon!

Nobelfest 2019: Alla nobelpristagare

Feministbiblioteket nobel

Jag har läst alla nobelpristagare i litteratur och det ska firas med en nobelfest i december. Förutom julkalendern med kvinnliga författare som borde ha fått priset, men som nu inte finns mer, ska det bli en hyllning till dem som faktiskt fick det (även om inte alla förtjänar det). Den stora listan med alla nobelpristagare och vad jag läst, kommer på Nobeldagen. Efter och före det så kommer det lite smakbitar, bästa- och sämsta lista och andra saker som rör författarna och deras verk.

En liten bakgrund till mitt nobelläsande

Mitt mål var att läsa ett decennium i taget och börja från nu och gå bakåt. Jag läste på, men för några år sedan lessnade jag och fastnade på 50-talet. 2018 tog jag äntligen tag i det årtiondet, men blev inte klar. Jag läste klart 50-talet i januari 2019 och sen rullade det på. Ni som följt mina uppdateringar om lästa nobelpristagare i år har inte funnit många författare jag gillat. Jag har fått kommentarer på att jag inte direkt säljer in dem. Och så är det, de bästa ligger senare. Men det finns många guldkorn bland de tidigare pristagarna, Selma Lagerlöf inte minst.

Nobelveckan

Under en vecka kommer ni att få läsa om mina favoriter, vilka jag avråder ifrån och vilka överraskningar jag har stött på. Det ni ska ha i bakhuvudet är att jag ibland av lathetsskäl inte valt det mest kända verket, utan kanske det kortaste. Ibland är det tillgång som styrt medan det i andra fall varit ett noga övervägande. Ibland har jag läst flera böcker, ibland bara en novell. Mina omdömen ska ses just som mina och utifrån de urval jag gjort. En bra grej om du vill göra samma sak som jag är att jämföra min lista med lästa böcker med Sannas bokhylla, Nobelprisprojektet och andra som också skrivit om sina läsupplevelser. Vi tycker lika om många, men inte om alla.

Vilken är din favorit?

Har du läst någon bra bok skriven av en nobelpristagare? Tipsa gärna här eller i sociala medier och använd gärna #fembibnobelfest2019 så jag hittar er! Alla era tips kommer att komma i ett eget inlägg.

Jag har ätit julbord på Gamla Riksarkivet

Gamla Riksarkivet

Idag var jag och åt julbord på Gamla Riksarkivet med mitt jobb. Det var inte bara en fantastisk matupplevelse, det var också en fin lektion i svensk historia. Stället var också ordentligt utsmyckat och gav oss den julkänsla som vi annars inte fått i sex plusgrader och duggregn.

Gamla Riksarkivet

Pampig entré med mycket gran och ljus. Nu är jag själv riktigt sugen på att adventspynta i helgen!

Gamla Riksarkivet

Gamla Riksarkivet byggdes i slutet på 1800-talet och var en oerhört modern byggnad. Det fanns ett centralvärmesystem och det är det som syns på bild två. Huset är K-.märkt och inget får ändras som inte går att återställa, men en sak som har tillkommit är rutschkanan på bild ett. Det är inte jättetydligt, men ni kan ana den som en spiral mot taket. Den kom till under andra världskriget för att snabbt kunna få ut viktiga dokument i händelse av att Sverige skulle bli anfallet.

Gamla Riksarkivet

Vi blev hänvisade till forskningssalen, vilket ju passar ypperligt då vi arbetar på en forskningsstiftelse.

Gamla Riksarkivet

Godisrummet var vackrast, även om jag mer uppskattar mat än efterrätt. Det var otroligt god mat med underbara sillar, god lax och en fantastisk stuvad grönkål som jag kommer att försöka efterlikna så mycket som möjligt på mitt eget julbord. Till och med köttbullarna var himmelska!

Gamla Riksarkivet

Gamla Riksarkivet som pepparkakshus. Här har vi något att sträva efter när det är vår tur att baka!

Månadens feminist: Helen Suzman

Helen Suzman

Kort fakta

  • Född den 7 november 1917 i Germiston i Sydafrika, död 1 januari 2009 i Johannesburg.
  • Var ledamot av Sydafrikas parlament 1953-1989.
  • Nominerades till Nobels fredspris två gånger.

Helen Suzmans feministiska gärning

Helen Suzman var kanske främst en kämpe för mänskliga rättigheter och framförallt mot apartheidsystemet i Sydafrika, men hon var icke desto mindre också en förkämpe för kvinnors rättigheter. Hon gifte sig redan vid nitton års ålder och fick barn strax efter att andra världskriget bröt ut. Hon ville göra sitt för kriget, men armén ville inte ta emot en kvinna som nyss fött barn. Hon valde då att gå färdigt sin utbildning istället.

På universitetet fick hon upp ögonen för politik. Hon tyckte att det var hemskt att svarta diskriminerades och när hennes parti förlorade regeringsmakten till nationalistpartiet som stött Tyskland under andra världskriget, blev hon mycket bekymrad. Hon kom in i parlamentet 1953 för United Party. Partiet valde dock att tillslut acceptera raslagarna och det kunde Suzman och flera andra inte acceptera. När omröstningen skedde vägrade hon och andra medlemmar i partiet att lägga en röst utan istället tågade de ut ur parlamentet.

De som lämnade United Party bildade Progressive Party, men de förlorade alla platser i parlamentet 1961 -utom ett, Helen Suzmans. Efter valet 1961 ska Sydafrikas premiärminister Hendrik Verwoerd ha sagt (källa Wikipedia) att han aldrig räknat med Progressive Party som en kraft och att han redan räknat ut Helen Suzman. Hon konstrade med att hela världen har räknat ut honom.

Suzman var ensam parlamentariker för sitt parti fram till 1974 och den tiden utnyttjade hon väl, trots att hon inte hade någon att prata med. Hon höll mång tal och opponerade sig mot nya raslagar och och diskriminering. En gång anklagade en minister henne för att skämma ut Sydafrika med sina frågor. Hon svarade att det inte var hennes frågor som var pinsamma, utan deras svar. Hennes ställning som parlamentariker gjorde att hennes frågor och texter var garanterade att publiceras.

Efter 1974 växte motståndet mot apartheid bland vita och Progressive Party växte. Då fick Suzman en partigrupp och behövde inte lägre agera ensam. Förutom motståndet mot apartheid så var det kvinnors rättigheter som låg henne varmast om hjärtat, främst svarta kvinnors rättigheter. Frågor hon kämpade för var skilsmässa och abort samt äganderätt för svarta kvinnor. Hon har vunnit stor respekt hos Nelson Mandela, men hon har inte dragit sig för att kritisera ANC, som hon inte tyckte levde upp till förhoppningarna.

Helen Suzman dog i sömnen 91 år gammal i sitt hem i Johannesburg.

Helen Suzman och jag

När Sydafrika blev temaland för nästa års bokmässa tänkte jag att jag borde gräva ner mig lite i den sydafrikanska litteraturen. Jag vill läsa om deras smutsiga historia, för den fascinerar mig lika mycket som den äcklar mig. Jag vill läsa berättelser både ur svarta och vitas perspektiv och jag började med Helen Suzmans biografi In no uncertain terms. Boken är oerhört fascinerande och jag ser mycket fram emot att läsa mer i den.

Bok av Helen Suzman som jag just nu läser

In no unsertain terms 1993

På Augustprisgalan och fylld med härlig bokglädje!

Idag har har jag varit på Augustprisgalan med min vän Birgitta Ohlsson. Jag fick den äran att vara hennes plus ett och det var ju roligt när jag precis deklarerat att jag så sällan har läst de nominerade. I år hade jag inte läst en enda. Men nu har jag kommit hem och är fylld med härlig bokglädje!

Pristagarna och prisutdelarna på Augustprisgalan 2019

Många pristagare och fantastiska prisutdelare var det. En fin hälsning till den fängslade författaren och förläggaren Gui Minhai, ett hederspris till översättaren Jan Stolpe, prisutdelning av Åsne Seierstad och en fantastisk konfrencierinsats av Sissela Kyle, var lite av kvällens behållning.

Vinnarna

Lilla Augustpriset

Emma-Karin Rehnman – En ospelad fiol

Svenska förläggareföreningens hederspris

Jan Stolpe

Årets svenska fackbok

Patrik Svensson – Ålevangeliet Albert Bonniers förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Oskar Kroon – Vänta på vind Brombergs

Årets svenska skönlitterära bok

Marit Kaplan – Osebol Teg Publishing

Mingel

Eva Wilsson var delaktig i två Augustpris

Här är min kompis Eva Wilsson, som är formgivare. Hon har formgivit både Osebol och Ålevangeliet och det är sannerligen storslaget att vara delaktig i två Augustpris!

Jag och Birgitta minglar

Här är jag och Birgitta i vimlet och vi pratade med trevliga människor, bland andra pinglorna från Breakfast bookclub.

Feministbrud på kulturjakt i Helsingfors

Så blev vår resa äntligen av! Vi har åkt båt över Östersjön och varit i Helsingfors. När man har med fyra barn blir det oftast inte alls som man tänkt sig, men jag tycker nog att vi hann med det viktigaste. Vi promenerade till Senattorget och gick på Helsingfors stadsmuseum och sedan fikade vi på Karl Fazer café. Två riktigt bra saker och två saker som barnen tyckte var kul.

Helsingfors stadshus

På en promenad från Olympiaterminalen kommer först fram till Salutorget, i alla fall om man är på väg till Senattorget. Här ligger Helsingfors stadshus och det är en otroligt vacker byggnad på en mycket vacker plats. Utsikten de har i stadshuset måste vara magnifik.

Torgkvarteren i Helsingfors

Bakom stadshuset ligger torgkvarteren och de är riktigt mysiga. Här finns tingeltangel, men inte alls i den utsträckning som i Gamla Stan i Stockholm. Nackdelen är istället att det åker bilar och spårvagnar förbi hej vilt (inte just spårvagnar just här, men på andra ställen).

70-talshem i Finland

Helsingfors stadsmuseum är en underbar plats för barn och vårt stora mål för dagen. Barnen lekte i gamla medeltida små hus, spelade teater, lekte skola och så upptäcktes 70-talslägenheten där man kunde leka med det mesta. Jag passade på att fota denna hemska alltiallo-möbel med tidstypiska föremål.

Helsingfors domkyrka

Domkyrkan i underbart ljus! Det var lite tråkigt att vi missade julmarknaden här på Senattorget, den började första på Finlands självständighetsdag nästa fredag. Men här tog vi många foton på barnen som tyckte att det var lagom roligt.

Karl Fazer café i Helsingfors

Det var roligt att få besöka Karl Fazer caféet i Helsingfors. Det var en extrem turistfälla, men en bra sådan. Maten var god. Annars var det inte så mycket spännande att köpa där, med tanke på att du får en ask Fazer-praliner på Coop för 45 kronor.

Gloets fossil

Ibland måste man bara älska Pokemon Go! Jag gick en promenad själv med en trött treåring i vagn, när hon tröttnat på Fazer. Då dök jag på detta konstverk på Alexandergatans trottoar. Det kallas Gloets fossil och är en kopparremsa klängs trottoaren som har ingraverat de latinska namnen på de organismer som förut fanns i den massbevuxna havsviken. Kopparremsan går längs med där strandkanten på Gloviken en gång var. Över Gloviken byggdes sedan några av Helsingfors mest kända byggnader. Konstnären är Tuula Närhinen (f. 1967). Verket är försett med värmeslingor så att det även syns på vintern.

Nobelfest 2019: Julkalender om kvinnor som kunde fått priset

Kvinnliga nobelpristagare

Årets julkalender på bloggen ska handla om kvinnor som skulle kunnat få nobelpriset, men som av olika anledningar inte fick det. En stor anledning var förmodligen att det fanns för många män som var givna enligt dåvarande akademier som till stor del bestod av män.

Förra året handlade min julkalender om kvinnor som borde få priset och jag hade då med tre numer avlidna personer; Assia Djebar, Astrid Lindgren och Christa Wolf. De skulle kunnat vara med i årets kalender också eftersom alla som är med är döda. Men jag valde att ta 24 andra briljanta kvinnor istället.

Jag har under året läst en hel del kvinnor som litteraturvetare och andra tycker borde fått priset och kvinnor som nominerats till priset. Jag har frågat på Twitter och fått tips av min husguru Yukiko Duke. Efter det har jag gjort en sammanställning av kvinnor. De flesta är vita européer, men jag har försökt att bredda mig och titta även på länder utanför västvärlden. Jag har utgått mycket från den här fantastiska essän av Alan Asaid, översättare och redaktör på tidskriften Hjärnstorm.

Ibland läser jag på efter jag har läst en bok och det hände i fallet den ungerska författaren Cecile Tormay som jag fascinerades över för att hon var feminist. Hon var tyvärr också antisemit och hyllade Mussolini och idag hyllas hon av det ungerska fascistpartiet Jobbik. Hon kommer därför inte vara med i min julkalender (som ni säkert förstår). (Detta stycke skrevs innan Peter Handke fått priset. Nu känns det ännu mer angeläget om att ha med denna passus.)

En intressant sak med att titta på nomineringar av nobelpriset är att jag i Alan Asaids essä fann många ”roliga” motiveringar varför priset inte kunde gå till en viss person. En av de kvinnor jag inte kommer att ha med i min kalender, beroende på bristen på tillgängligt material om henne, Clotilde Crespo de Arvelo, avvisades såhär:

”För sakkunnigutlåtandet [av Karl August Hagberg] förelågo ej den venezolanska fruns verk, men redan titlarna på dessa väckte misstanken, att de knappast vore av den kvalitet som fordras för tävlingen om Nobelpris. Nu ha verken, om de så kunna kallas, kommit hit. De bestå av några mycket tunna häften resebeskrivningar, med tunnare innehåll, mest redogörelser för hotelliv, nöjen och toaletter, samt ett ännu mindre häfte, ’Flores de Invernadero’, försök till noveller och stämningsskildringar. Alltihop är snällt och helt menlöst, om man bortser från pretentionen i att publicera det. Rent av barock har sedan pretentionen blivit att för dylikt lappri sätta i fråga en utmärkelse inför hela världen. Kommitterade ha blott att med förvåning avvisa förslaget.”

Det ni, ord och inga visor! I min kalender kommer det inte att förekomma sådana skrivningar av kompetenta författare, det kan jag lova er.

Jag ska gå på Augustprisgalan!

Augustmedalj

Det var ju så roligt att jag skrev att jag aldrig hade läst några av de nominerade till Augustpriset och därför aldrig kommit på tanken att bli ambassadör för eventet. Nu har jag blivit medbjuden av en vän som hennes +1! Det ska verkligen bli skoj! Idag har jag jobbat hemma och nu har jag kastat in handduken. Jag är sjuk. Så roligt då att ha något att se fram emot i nästa vecka.

Nu är det för kort tid för att läsa in mig på flera böcker, så jag får helt enkelt komma dit så oförberedd som jag är. Förhoppningsvis kommer jag hem med en längtan efter en eller ett par nya böcker att läsa.

Men vad ska jag tänka på, ni som har många galor bakom er?

Recension: Håkansson Petré; Lisbeth; Tisdagar med Tolfterna; 2019

Tisdagar med TolfternaJag fick frågan att läsa boken Tisdag med Tolfterna av Lisbeth Håkansson Petrén för att den skulle passa in här på Feministbiblioteket. Tolfterna var ett grupp kvinnor i övre medelklassen vid förra sekelskiftet som inbjöd till samkväm kvinnor emellan över klassgränserna. Boken är utgiven på Stockholmiana förlag.

Tolfterna, med Ellen Key i spetsen, böjd in kvinnor från olika samhällsklasser för att delta i samkväm, lyssna på föredrag, låna böcker och spela spel. Det var ofta inte pengarna som de fattigare kvinnorna var mest avundsjuka på när det kom till överklassen, utan deras bildning. Med pengar kom möjlighet att gå i skolan, tillgång till böcker hemma och ofta en öppen diskussionsmiljö. Detta saknade de från de lägre samhällsklasserna ofta helt. I början var det svårt för inbjudarna att hantera klasskillnaderna. De bjöd på mat och de inbjudna tog ofta med sig den hem till sina barn. När de delade ut julklappar blev det nästa slagsmål över paketen. Kompromissen blev en liten fikahög på varje plats och en påse att ta med hem för den som önskade. Samkvämen pågick i 25 år, men självdog lite när kvinnor fick rösträtt. Då togs stafettpinnen över av Fogelstagruppen.

Lisbeth Håkansson Petrén har gjort ett gediget jobb med att sammanställa brev och andra dokument som finns bevarade från den här tiden och fått ihop en fin berättelse om dessa kvinnliga pionjärer. Det mest gripande är hur fruktansvärt stora klasskillnaderna var. En hemsk berättelse var om Anna Almqvist, en modig kvinna som gjorde en klassresa. Hon blev tillslut föreståndarinna för ett bibliotek. Men om det var att hon kom från en lägre klass eller om det var för hemska överordnade, så lyckades hon inte äta någonting under dagen. Hon åt innan hon gick till jobbet, som började klockan elva och när hon kom hem efter stängning klockan 22. Hon dog efter en tid på sjukhus endast 41 år gammal efter sviterna av något som läkarna sa var svält.

Den här tiden, från förra sekelskiftet fram till kvinnor fick rösträtt, fascinerar mig mycket. Tisdagar med Tolfterna var en bok som gav mig mer fakta om hur kvinnor levde då och hur det gick till när det kämpades för kvinnlig rösträtt. Det har skildrats på många sätt i kulturen och litteraturen, men den här boken gav än mer kött på benen. Det är fantastiskt också hur många brev och skrifter som finns bevarande så att det går att skriva en så pass nära historia om hur kvinnorna faktiskt tänkte och kände. Såklart kan vi inte veta allt, men författaren har inte heller gett sken av att ha hela bilden.

Läs mer: Adlibris, Bokus