Lucka 5: Isabel Allende

Isabel Allende

Krans 5En nobelpriskandidat som jag inte hör det talas så ofta om, men som det definitivt borde talas mycket om, är Isabel Allende från Chile. Hennes bok Andarnas hus tillhör bland det bästa jag har läst och bara för den boken borde hon fått priset för länge sedan.

Det är möjligt att Allende har setts som lite mainstream. Några av hennes böcker har trots allt blivit filmade och någon till på köpet med Antonio Banderas i huvudrollen. Jag tycker dock inte att det ska hindra en fantastisk författare. Det är självklart att en nobelpristagare ska skriva högkvalitativa böcker, men det gör Isabel Allende, trots att hon är populär.

Andarnas hus är som sagt hennes mästerverk och det som gör den boken så fantastisk är att hon beskriver militärkuppen från flera håll. Hon ursäktar ingen, men hon svartmålar inte heller. Hon gör människorna som sympatiserar med den ena eller den andra sidan till människor så att vi kan förstå, inte bara förfasas. I Andarnas hus bemästrar hon också genren magisk realism till fullo.

Jag har läst Andarnas hus och Kärlek och skugga

Lucka 4: Sofi Oksanen

Sofi Oksanen Foto: Toni Härkönen

Krans 4En av mina personliga favoriter till nobelpriset i litteratur är Sofi Oksanen. Hon är en briljant författare, men blott 41 år. (Det känns underbart att skriva så eftersom jag är lika gammal som Oksanen och därmed såklart är att betrakta som ung.) Med andra ord ska Oksanen ses som en framtida nobelpriskandidat.

Utrensning hör till något av det bästa jag läst i hela mitt liv. Förutom att det är historiskt viktigt om politik och lojalitet i Estland under kommunisttiden och före, under och efter andra världskriget är det också en bok om trafficking. Oksanen är född och uppvuxen i Finland med en estnisk mamma och det estniska är något som återkommer i hennes romaner. I Stalins kossor beskriver hon något som vi kan anta är hennes egen uppväxt i Finland där alla från Estland är rysshoror och därför bör man hålla det för sig själv att man stammar därifrån. Huvudpersonen har svår bulimi till följd av att inte öppet kunna vara den hon är.

Jag tror att många med mig var något besvikna på den senaste romanen Norma. Även om den inte var lika stark som hennes tidigare tycker jag att hennes sätt att hantera språket, den viktiga politiska och feministiska dimensionen och hennes sätt att skildra stora samhälleliga problem utifrån individer är så bra att hon verkligen förtjänar nobelpriset i litteratur!

Jag har läst Stalins kossorUtrensning, Baby Jane, När duvorna försvann och Norma.

Recension: Skov, Leonora Christina; Den, der lever stille; 2018

Den, der lever stilleJag har utmanat själv att läsa en bok på danska och istället för att läsa något litet häfte på 80 sidor valde jag Den, der lever stille av Leonora Christina Skov efter tips från en vän. Boken är utgiven på det danska förlaget Politiken och kommer i vår på förlagets svenska del, Polaris. Den handlar om författarens egen uppväxt och hennes förhållande till sin mor.

Boken startar med att Leonoras mor dör på ett hospice. Sedan berättar författaren om livet från början. Leonora föddes som Christina i Helsinge norr om Köpenhamn. Redan som barn kände hon en kyla från sina föräldrar och det var först när hon kom till en dagmamma som hon upplevde äkta kärlek och blev kramad. I tonåren förstod hon att hon var lesbisk när hon blev kär i sin lärare. Hon visste att hon inte kunde berätta för sina föräldrar för att de aldrig skulle acceptera det.  När hon väl kommer ut träffar hon inte sina föräldrar på sju år. Den enda länken (förutom några telefonsamtal) är via mormodern som inte har förskjutit henne, men anser att hon borde spelat singel och hetero för att hålla sina föräldrar på gott humör.

Det här var en riktigt gripande historia och man skulle kunna tro att Leonora är född på femtiotalet eller ännu tidigare. Så är tyvärr inte fallet. Leonora och jag är nästan jämgamla, hon är född 1976. I början av boken förstår vi att det varit modern som varit den som mest varit emot Leonoras läggning och att hon aldrig ville träffa hennes fru Anette. Fadern kan efter moderns död tänka sig att släppa in Anette i sitt hem. Varför var modern så hård mot sin dotter? Leonora gräver för att få svar. Några svar får hon, men hon kommer alltid att få leva med känslan av att allt är hennes fel. Modern lastade henne för det mesta men mest häpnadsväckande för att hon inte fick några syskon (hon var för jobbig som spädbarn) och för att hon fick cancer (hon är lesbisk).

Jag läste boken på danska och tog det ganska lugnt för att jag skulle förstå allt. Boken var lättläst för mig som är ganska så van vid danska, men den var så fantastiskt bra att jag inte vågade sträckläsa. Jag ville få med mig allt. Det var en njutning från första till sista sidan och det enda som var negativt var att jag inte fick veta mer! (Men såklart var ju boken tvungen att komma ut någon gång, det förstår jag också). Jag var nyfiken på hur hennes förhållande till sin gamla dagmamma utvecklades eller om de tappade kontakten igen efter att ha tagit upp den när Leonora var vuxen. Jag vill också veta om hon fick tag på moderns väninna Inga, men tror att hon fick det efter att jag googlat lite. Skulle dock gärna veta mera om det!

Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte bara är en bok om homosexualitet och att komma ut, även om det såklart är ett viktigt tema. Det är också en bok om depression och om människors lojalitet mot varandra. Känslan när jag läst klart var: Hur kunde pappan låta allt detta ske?

Den, der lever stille är en av de bästa böcker jag har läst på länge.

Läs mer: Adlibris (danska) samt Adlibris och Bokus (svenska, utkommer i april 2019)

Lucka 3: Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates. Foto: Larry D. Moore CC BY-SA 4.0

Krans 3När man slänger ut frågan vem som borde få nobelpriset i litteratur är Joyce Carol Oates ett mycket ofta förekommande svar. Hon har länge varit en av mina favoriter, men sägs inte kunna få priset därför att hon är för produktiv. Men måste det verkligen vara en nackdel? Det borde ju vara en fördel att kunna skriva så många böcker på så otroligt hög nivå.

Många har Oates mastodontverk Blonde om Marilyn Monroe som hennes mästerverk. Själv var jag inte så förtjust i den, men det berodde inte på att den var dålig, utan att annat av det hon skrivit är så mycket bättre Hennes bok Svart flicka, vit flicka, tyckte jag var i nobelprisklass.

Den stora frågan är om Oates kommer att prisas för sina fantastiska verk eller om hon för evigt kommer att vara för produktiv eller till och med för ojämn. Borde man inte prisas för det som är bra oavsett vad annat man skrivit? Sedan kan jag bara inte låta bli att skriva en liten grej till om Dylan. När USA som inte fått priset på så länge får det genom Bob Dylan och inte genom Joyce Carol Oates, då är det något som känns fel.

Jag har läst Svart flicka, vit flicka, Blonde, Älskade syster, En fager mö och Dödgrävarens dotter

Lucka 2: Maryse Condé

Maryse Condé ©Mercure de France

Krans 2Den nya akademien utsåg i oktober författaren Maryse Condé från Guadeloupe till deras  alternativa nobelpris. Hon är en författare som flera gånger nämnts i samband med nobelpriset. Hennes böcker handlar ofta om kolonialismen och dess konsekvenser.

Man får tycka vad man vill om den nya akademien, men de har i alla all utsett en värdig vinnare av sitt pris. Deras motivering löd: ”Maryse Condé är en stor berättare. Hennes författarskap tillhör världslitteraturen. I hennes verk beskriver hon kolonialismens härjningar och post-kolonialismens kaos, med ett språk som är precist och överväldigande.”

Jag har bara läst en bok av Condé, men vill verkligen upptäcka mer av henne. Näst på att-läsa-listan står Färden genom mangroven.

Jag har läst Desirada.

Vab, sjukdom och jullängtan – novembersummering 2018

Fars dag-firande på Mall of Scandinavia

Fars dag-firande på Mall of Scandinavia. November 2018.

November har varit precis så grå och trist och våt som jag befarade på förhand. Energin börjar ta slut och jag längtar mer och mer efter jullov. Samtidigt är det jobbigt eftersom vi inte ens har någon energi att göra något på helgerna heller och barnen blir extremt gnälliga om de inte aktiveras. Kort sagt, som november brukar vara. Nu har vi gått in i julmånaden och löfte om ledighet samt en massa ljus och glögg gör livet plötsligt mer uthärdligt!

Månadens läsning

Jag har läst så mycket jag orkar och mäktar med och har inte orkat speeda upp läsningen för att nå något läsmål. Däremot har jag tagit tag i detta med utmaningar och prioriterat och satsat på att klara någon/några.

Månadens språk: Arabiska var månadens språk, men jag läste inte Nawal el Saadawi som jag tänkt. Däremot läste jag två tunisiska dikter och en libysk novell, så jag har inte helt ignorerat utmaningen.

Nobelpristagare: Inga nya så det lutar nog åt att jag inte kommer att gå i mål med den här utmaningen.

Jorden runt: Novellen Return ticket av Najwa Binshatwan från Libyen samt två tunisiska dikter. Jag läste även en dikt från Sydsudan.

Hyllvärmare: Sent i november av Tove Jansson har stått i hyllan i mer än ett år och därmed har jag klarat #hyllvärmare2018!

Språkutmaningen: Jag har läst Feministin sagt man nicht av Hanna Herbst på tyska och läser Den, der lever stille av Leonora Christina Skov. Har ungefär 30 sidor kvar i den boken. Idag påbörjade jag Anne B Ragdes Jag skal gjøre deg så lykkelig. Jag satsar på att klara den utmaningen!

Tema mansrollen: Inget nytt den här månaden, men tvekade lite på om Det finns bara två David Beckham kvalificerar sig. Jag lutar åt inte nu, men det är möjligt att jag ändrar mig.

Lucka 1: Astrid Lindgren

Astrid Lindgren

Krans 1Det är få personer som aldrig fått nobelpriset i litteratur som nämns så ofta borde får det som Astrid Lindgren. Hon skulle definitivt vara folkets nobelpristagare om folket hade fått bestämma. Men nu får folket inte det och det tycker jag ändå är rimlig. Nobelpriset ska inte vara en popularitetstävling.

Det sägs att hon aldrig fick det för att akademien inte var intresserade av barnböcker. Om de skulle ge priset till en barnboksförfattare så skulle de behöva vara inlästa på flera andra barnboksförfattare och det skulle de enligt Kerstin Ekman inte varit intresserade av. Arthur Lundkvist ska också har varit strängt emot det. Men Astrid Lindgren levde elva år till efter Lundqvists bortgång, så det är nog inte enda förklaringen.

Man kan ju fundera på hur läget hade varit om Astrid Lindgren levt i dag . Bob Dylan lyckades ju få det, så varför inte Astrid Lindgren? På senare år verkar akademien varit mer intresserade av att sticka ut lite så det är kanske inte hade varit helt otänkbart. Eller vad tror du?

Mina Astrid Lindgrenfavoriter är Saltkråkan, Ronja och Madicken.

Snart är det julkalender här på bloggen!

Italienskt julpynt

Nu är det bara två dagar kvar innan julkalendern sätter igång! I år kommer du att få läsa 24 kvinnor som bör får eller borde fått nobelpriset i litteratur. Akademien som fortfarande inte har kommit i ordning får här 24 bra tips av mig.

Jag hade tänkt att vara välplanerad och har skrivit alla redan, men så har det naturligtvis inte blivit. Det är dock tillräckligt många skrivna för att jag vet att jag inte ska behöva göra er besvikna någon dag här i början. Lite datahaveri har gjort att jag inte har någon bra lista på vilka jag ska skriva och vilka jag har kvar, men den ligger på någon usb-sticka att plocka fram när jag hittar den…

Följ taggen 24 Nobelpriskandidater 2018, här på bloggen eller #24nobelpris i sociala medier. Eftersom allt inte är färdigskrivet än finns det en liiiiiten lucka för tips. Men det mesta är klart. Jag hoppas att ni har lust att diskutera! Inget är skrivet i sten och jag hoppas på många medhåll, mycket kritik och en och annan förvåning.

Kulturkollo: Sent i november

Sent i november

Det pratas barnböcker på Kulturkollo den här veckan och deras veckoutmaning kallar de Sent i november efter Tove Janssons roman. Lämpligt nog läser jag den precis nu och har bara några sidor kvar i den. Jag tänkte inte recensera den här och nu, för jag skriver nog något samlat när jag läst alla Muminböckerna, men jag kan säga så mycket att den är fantastisk!

Veckoutmaningen handlar om den kultur vi konsumerat i november och det är tyvärr inte mycket att skryta om för min del. Vi har varit på Halloweenparty, om det kan räknas till kulturaktivitet. Och så har jag varit på bokcirkel. Annars har det inte blivit några besök på Nationalmuseum eller Waldemarsudde. Familjeaktiviter och sjukdom har stått emellan.

Jag tänkte istället ta detta tillfället i akt och prata lite om Muminböckerna. Jag har inte läst dem alla och dem jag läst har jag inte läst på 30 år. I vintras läste jag Trollvinter och nu som sagt Sent i november. Nästa sommar tänkte jag läsa om Farlig midsommar och Trollkarlens hatt, den sistnämnda min barndomsfavorit. Sedan ska jag försöka att ta tillfällena i akt och läsa efter årstiderna. Har du några bra tips på när en viss bok passar bäst?

Uppdrag: Nordiska böcker i pocket

Nordens flaggor

Jag fick en fråga av en vän som är lärare om bra böcker från våra nordiska grannländer som ska passa sjuttonåringar. Jag tog mig en funderare och hoppas att hon inte har något emot att jag svarar här. Ett kriterium var att böckerna skulle finnas på svenska i pocket så här kommer lite nordiska tips som går att köpa billigt.

Finns i pocket

Utrensning av Sofi Oksanen, Finland: Handlingen är förlagd till Estland, men det kanske inte är så viktigt? En av de bästa böcker jag har läst om kärlek och svek under andra världskriget, kommunisttiden och slutligen om människorov på nittiotalet.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen, Finland: Också denna handlar om Estland och utspelar sig under andra världskriget och handlar mycket om lojalitet och hyckleri.

Hägring 38 av Kjell Westöö, Finland: Utspelar sig 1938 i Helsingfors och tar upp de nya politiska strömningarna och hur det påverkar ett antal bemedlade män. Samtidigt får vi följa en kvinna som har stora ärr från första världskriget.

Den sista kvinnan av  Auður Ava Ólafsdóttir, Island: En bok om en kvinna som blir övergiven av sin man på nyårsafton. Han har träffat en man. Om sorg, förlust, ilska och homosexualitet.

Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir, Island: Fick Nordiska rådets litteraturpris i år och handlar om en man som tappat livslusten och åker utomlands för att ta sitt liv. Om att hitta vägen tillbaka till livet.

Som universum, ungefär av Jón Kalman Stefánsson, Island: Eventuellt lite väl utmanande, men en släkthistoria och en inblick i den isländska historien via Ari, en man som kommer hem till sin döende far.

Kommer snart

Dödstvätterskan av Sara Omar, Danmark (januari): En visserligen hemsk bok om hedersvåld och en kvinnas kamp för frihet i Danmark, men också aktuell och skulle nog funka på gymnasiet.

Stalins kossor av Sofi Oksanen, Finland (december): En bok som har några år på nacken, men som ges ut på nytt i pocket. Om ätstörningar och att ha ett släktband till ett annat land som man inte får prata om.

En modern familj av Helga Flatland, Norge (januari): Tre  vuxna syskon och ett föräldrapar åker till Italien för att fira faderns födelsedag. Då släpper föräldrarna bomben att de ska skiljas. Om syskonrelationer och hur människor tar en sådan sak på olika sätt.

Nej och åter nej av Nina Lykke, Norge (december): En bok som kanske inte passar gymnasieelever då det i centrum står ett par som har vuxna barn, men den handlar om viktiga ämnen som otrohet och kärlek över åldersgränser. En bok med mycket att diskutera kring.

Ha koll på

Några andra böcker som absolut skulle passa sjuttonåringar och som jag inte kan låta bli att rekommendera trots att de är lite dyrare. Jag bedömer inte att sannolikheten är jättestor att de utkommer i pocket, men kan ändå vara värt att hålla lite utkik.

Homo sapienne av Niviaq Korneliussen, Grönland: Om unga queera människor på Grönland och boken är skribven av en ung person med ett intressant språk. Mycket av texten är på slang och genom SMS och chattar.

Kärlek liksom av Johannes Ekholm, Finland: Ett ifrågasättande av mansrollen av en man som kommunicerar med sina vänner i verkligheten och på nätet. Hela boken är i form av konversationer.

Bara lite till av Heidi Hakala, Finland: En historia om ett ungt par där tjejen har tröttnat och hon vet inte varför. Hon känner sig less på jobbet, förhållandet och hon har nästan inga vänner. Känns som en klockren bok för ungdomar som snart ska börja plugga eller ge sig ut i arbetslivet.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen, Finland: En ganska gammal bok nu, men fantastiskt fin om två tjejer som finner varandra Tjernobylsommaren 1986.