Okt 27

Recension: Hadley-Kamptz, Isobel; Om sport och våld; 2017

Om sport och våldIsobel Hadley-Kamptz har skrivit en bok om maskulinitet och supporterkultur, Om sport och våld (Timbro förlag) och den passar väl in på min önskan att läsa mer om manlighet. Jag känner Isobel och vet också att hon är fotbollsfan, vilket gjorde att jag antog att hon inte skulle vara fördomsfull mot supporterkulturen.

I boken får vi en genomgång av supporterkulturen i olika länder, våld och idrott genom historien och manlighet kopplat till sport och våld. De mest intressanta delarna enligt mig var att få reda på att det visst finns supportervåld i USA. Där ser det lite annorlunda ut, det är i form av upplopp, och är betydligt mer accepterat av allmänheten. Jag tyckte också att det var intressant att se kopplingen mellan manlighet och vilka man väljer att hylla. Exempelvis är Cristriano Ronaldo för fjollig och visar för mycket känslor och Stefan Schwartz med beundransvärd för att han spelat med brutet ben.

Jag tyckte att boken var spännande, men den var kanske lite väl upprepande på sina ställen. Jag är så pass intresserad av ämnet att det inte gjorde mig så mycket, men jag tänkte på det. Jag gillar att Hadley-Kamptz är ärlig med att hon själv är sportintresserad och själv njuter av att stå i en klack och skrika hata. Jag måste säga att jag som gillar sport, men som inte alls är lockad av supporterkulturen, fick mer förståelse. Jag tror att mer diskussion om detta ämne behövs, för vi kan inte ha det som idag att man antingen är fanatiskt fotbollsfan eller känner sig hotad av allt vad supporterkultur heter.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Okt 26

Veckans topplista v 43: Böcker om exotiska platser

Veckans topplista

Jag fick av en slump se att Johannas deckarhörnas Veckans topplista denna vecka handla om exotiska platser. Jag brukar ju läsa böcker från när och fjärran, med idag tänkte jag lista böcker som är skrivna av svenskar med god kännedom om olika exotiska plaster. Det är ett litet minitema som jag helt oplanerat haft i min läsning i år. Några är desamma som de Johanna själv listat.

  1. Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn: Fortsättningen på Innan floden tar oss handlar om diplomatkretsar i Bangladeshs huvudstad Dakha. VI får följa både svenskar och bangladeshier.
  2. Förnedringen av Tinna Lindberg: En deckare som utspelar sig på svenskön Koh Lanta i Thailand och i diplomatkretsar i Bangkok.
  3. Fyra dagar i Kabul av Anna Tell: En deckare bland soldater i Afghanistan och bortrövande av två svenska diplomater.
  4. Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson: En ny bok av Alfredsson som inte handlar om hennes hjältinna Ellen Elgh, utan är fristående. Den här utspelar sig i Zambia bland både svenskar och zambier. Våld mot kvinnor är temat.
  5. Mellan vulkaner av Kristina Boman: En svensk FN-tjänsteman i Guatemala 1995. om Homosexualitet, religion och kulturkrockar.

Okt 23

På en strand i Sihanoukville – kapitel 14

Equatorial Hotel Cameron Highlands, Malaysia

Equatorial Hotel Cameron Highlands, Malaysia.

Nu går historien vidare, återigen efter skrivkramp. Detta projekt är sannerligen inte lätt. Jag ger er kapitel 14 i På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har varit sin sista dag på Langkawi och deras förhållande går lite upp och ner. 

De kom fram till Tana Rata i Cameron Highlands när det hade börjat skymma. Resan dit hade varit förfärlig. Först en liten sliten båt med en äcklig toalett så Nina hade fått hålla sig i två och en halv timma som resan tog. Dessutom hade de suttit bakom en barnfamilj där pappan i familjen inte tyckte att den var hans ansvar att hålla koll på sin livliga son och där mamman matade en liten flickbebis. Jo, Nina såg att det var en flicka och en pojke, det hade föräldrarna gjort allt för att omvärlden skulle se.

Framme på Penang Island tog de en minibuss till Tana Rata som skulle ta tre timmar, men som tagit drygt fyra. Nina hade dessutom sagt till Calle att hon ville att det skulle vara ett slut på extravaganserna och att de skulle hyra ett billigt rum. Egentligen låg hon inte alls så dåligt till enligt sin budget, men hon ville markera. Hon misstänkte att Calle kände av det och det var dålig stämning mellan dem hela resan.

När det kom fram visade det sig bara finnas två valmöjligheter. Ett fönsterlöst kyffe med en våningssäng i ett rum med fyra andra i Tana Rata och ett dyrt hotell längre bort. Det var inte ett superdyrt hotell, men tillräckligt för att Nina skulle kräva att de skulle ta sovsalen för 50 kronor natten. De betalade och fann ett svett- och marijuanastinkande rum med fyra amerikanska killar i 20-årsåldern. Eller de var bara två, men Nina antog att de två som inte var där var deras vänner. Hon slängde sin väska på den nedre sängen och tittade trotsigt på Calle. Han vände och gick ut. Nina fattade att han aldrig skulle sova en natt där och hon blev sur. Nu hade de bott efter hans standard så länge att hon kände att det lite var hennes tur. Men samtidigt hade hon inte jättestor lust att bo där heller. En tredje amerikan kom in och när han gick förbi henne nöp han henne i rumpan.

– What? Hon fräste och blängde på honom. Han bara flinade.

Hon tänkte definitivt inte sova där. Hon fann Calle utanför och hon var fortfarande sur på honom att han bara hade gått ut. Han rökte en cigg och tittade irriterat upp på henne.

– Ska vi åka?

– Åka vart?

– Till hotellet, jag bokade ett rum.

– Jag ska bo här inatt! Nu var Nina på krigsstigen.

– Gör det då. Jag bor inte bland dessa knarkande barnrumpurna.

– De är i min ålder, är jag också en barnrumpa kanske.

– Larva dig inte Nina. Han tittade bort, fimpade och reste sig.

– Men du som vill vara fri, kan väl gå tillbaka in och känna dig fri med dem.

Nina bara gapade. Vad sa han? Hon hade visserligen ångrat att hon sagt det där med att vilja vara fri, men detta hade hon inte väntat sig.

– Det där var under bältet, Calle.

Han tittade sorgset på henne.

– Ja, det var det. Förlåt, Nina.  Jag vet inte vad som flög i mig. Vad jag ville säga är att jag inte vill bo där och att jag gärna vill bo med dig på hotellet. Jag vill att du följer med för att jag vill vara med dig.

Nina stirrade ner i marken och drog med ena foten i gruset på marken. Hon tittade sig omkring och såg den sunkiga gatan med några få restaurangen, en sliten Starbucks och några krypin med hanskrivna papplappar som vittnade om att det var hostels. Det doftade ljuvligt från en liten hål-i-väggen-indier. Det satt en ensamlite äldre turist på en vit platsstol utanför och åt något som sig ut som tikka masala.

– Jag föreslår att vi äter först. Vi sätter oss bredvid Göran Persson där borta, sa hon och pekade på den korpulenta vita turisten.

Calle skrattade och log mot henne. Han nickade och vapenvilan var ett faktum.

Hotellet låg högt upp och luften var lite kallare där. Nina hade en tunn kofta på sig, något hon inte haft tidigare på hela resan. De hade bokat några utflykter. Dagen efter skulle de ut på en tur i djungel för att titta på jätteblommorna Rafflesia. Dagen efter det skulle de göra en tur till teplantager på förmiddagen och på eftermiddagen skulle de ta en buss till Kuala Lumpur. De hade tillsammans kommit fram till detta under middagen och sedan hade Nina valt resebyrå och bokat resorna. Hon kände sig bättre och började till och med ångra sitt fåniga beteende tidigare. Men nu var det överspelat och hon ville blicka framåt.

Hotellet var långtifrån så flådigt som det sett ut på bilderna och som det gav sken av att vara. Det var mycket slitet och på rummet fanns det många ovälkomna djur av olika slag. Men det var helt ok och klart bättre än att bo i en knarkarkvart. De slappade på rummet som hade wi-fi och Calle tog fram sin dator. Efter en stund föreslog han att de skulle ta en öl i baren. Nina struntade i att ta en ekonomisk diskussion och tackade glatt ja till något hon antog skulle sluta med att han bjöd på öl. Hon tänkte inte klaga på det.

– Du jag har tänkt lite, sa Calle när de satt i några slitna rottingmöbler i en folktom bar. Du har gjort en klok feministisk analys av det faktum att jag tjänar mer än du och att det ger mig ett visst övertag. Jag är också feminist och vill såklart att vi reder ut det.

– Jag är INTE feminist, slog Nina ifrån sig.

– Haha! Inte? Du är nog den mest feministiska person jag har träffat, skrattade Calle.

Nina hejdade fortsatta protester och begrundande det Calle nyss sagt. Hon hade bestämt sig i Bangkok för att ara den hon ville vara, inte den hon varit. Feminist var ett skällsord i kretsarna kring Malin och de andra. Thomas hade också skytt feminister som pesten.

– Alltså, feminist är ett skällsord där jag kommer ifrån, sa hon lite defensivt. Jag reagerade reflexmässigt.

– Det låter inte som några trevliga kretsar.

Nina log lite snett. Hon längtade tillbaka till sina kompisar och att allt skulle bli som vanligt igen, som före Thomas. Men hon längtade inte tillbaka till frånvaron av politiska diskussioner och politiska nyanser. Feminist var ett ord hon hade lekt med när hon gick på gymnasiet, men aldrig kallat sig för högt. Just där och just då kände hon att det kanske var det hon var.

– Anyway, feminist eller inte, jag har kommit fram till en lösning på våra problem. Du har en budget för din resa och jag en för min. Du betalar det du budgeterat per natt och jag det som jag budgeterat för. Men vi bor tillsammans för att vi vill det. Hur låter det?

– Men det bli väl inte rättvist, ska du betala mer?

– Är det rättvist att jag sparar åtskilliga tusenlappar att lägga på annat hemma?

– Så kan man vill inte säga?

– Kanske inte, men hur man än vrider och vänder på det blir det orättvist. Men, jag tjänar mer och betalar mer. Du tjänar mindre och betalare mindre. Det är ju grunden för hela skattesystemet, för bövelen!

Då skrattade Nina och hon sa ja. Det var en ok överenskommelse. Framförallt hade de nu pratat om det och hade ett system. Hon kände att det var ett stort steg framåt. Hon vill ju också hänga med Calle och inte några tafsande amerikaner. Hon kände sig mycket bättre till mods. Hela den känslomässiga bergochdalbana hon känt sedan natten på stranden i Sihanoukville hade långtifrån stabiliserat sig, men hon nöjde sig med att det kändes bra. Calle hade sagt på Langkawi att de nog var mer lika än hon trodde. Sökte hon verkligen trygghet? Hon trodde att det var äventyr hon behövde. Såklart ville hon ha trygghet så småningom, men var de verkligen Calle som skulle så för den tryggheten. Det fanns helt klart stunder då hon trodde att han kanske hade rätt.

Nästa kapitel >

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Okt 21

Recension: Öhrn, Angelica; Anton och Teitur; 2017

Anton och TeiturAngelica Öhrn har jag lärt känna genom bokbloggosfären och hon har gett mig mycket matnyttiga tips i min egen skrivprocess. Det känns därför extra kul att läsa hennes debutbok, Anton och Teitur (Kikkuli förlag). En bok om kärleken till hästar och ridning.

Anton är inte som alla andra killar. Han gillar hästar och han umgås nästan bara med tjejer. Hans föräldrar är skilda och i början av boken är han hos sin pappa i Tyskland. Inget blir som hand tänkt sig. Pappan har en ny flickvän och han jobbar hela tiden. Anton är mest själv. Väl hemma igen har mamman inte tid för honom heller. Hon jobbar och träffa kompisar. Allt förändras när Anton träffar fyra år äldre Kristin i stallet. Han blir förälskad och samtidigt drömmer han om att hans pappa ska komma hem igen och att allt ska bli som förr.

Det var en fin ungdomsbok om hur det är att vara ung och ha skilda föräldrar och hamna i kläm. Jag är inte och har aldrig varit förtjust i hästar, men hade stor behållning av boken ändå. Jag kan tänka mig att för en hästtokig är den ännu bättre. Att det är en pojke som huvudperson ser jag ur feministisk synvinkel som ett stort plus. Här har vi en pojke som gillar hästar, är mjuk, tycker om att umgås med flickor och samtidigt blir kär i tjejer. Precis som litteraturen har behövt tuffa tjejer så behövs definitivt mjuka killar. Mjuka killa som inte alltid är homosexuella.

Jag och Angelica har pratat en del om dramaturgi och driv och jag måste säga att hon verkligen har känsla för att fånga läsarens intresse. Trots mitt totala ointresse för hästar och ridning sträckläste jag boken. Det är ett mycket gott betyg!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Okt 18

Recension: Wikström, Anja; Ingen familj är en ö; 2014

Ingen familj är en öAnja Wikströms bok Ingen familj är en ö handlar om adhd, föräldraskap och skuld och är en självbiografisk roman. Jag känner Anja lite grann via sociala medier så det var fanatiskt roligt när jag hittade hennes bok på Sjöstadsbåten över till Söder.

När Ada blir mamma till My är det inget som stämmer. My blir hysterisk i BVC:s väntrum, på babymassagen och när mammagruppen samlas hemma hos dem. Men hon lär sig fort. Pratar först av alla och lär sig gå långt innan hon är ett. Att My är speciell är dock inget föräldrarna får veta, istället läggs hennes ”besvärlighet” på mamman. Det är hon som är för nervös, säger fel saker och inte gör som hon borde. Det är därför My skriker, bråkar och beter sig illa.  På förskolan får hon inga vänner. Eller jo hon får en och annan, men alltid anses de olämpliga för varandra och de säras på. My blir alltid ensam. Problemen blir värre när lillebror kommer. Då läggs det till bråk mellan syskonen. Men Hugo är mer som andra barn. Med honom känner sig Ada som vilken annan mamma som helst. Familjen lever i ett kaos, isolerade för att ingen orkar med dem och de väntar och väntar och väntar på en utredning för My och de när en förhoppning om att en dag får hjälp. Men hjälpen ska dröja. Väldigt länge.

Detta var en bok som jag till en början fick läsa i små doser. Jag var oerhört berörd av den. Jag blev förbannad på samhället som inte lyckas hjälpa familjen i tid, på förskolan, skolan, BVC, BUP och alla andra som inte alltid tog familjen på allvar. Sedan blev jag arg på familj och vänner som inte hade förmåga att se. Jag vill såklart inte döma, det är kanske inte helt lätt att stå bredvid och inte veta vad man ska göra, men jag känner verkligen med den frustration som Ada känner. Det som var skrämmande i sammanhanget var alla kalas som My inte blev bjuden på och att alla föräldrar har mycket prestigefulla jobb såsom journalist på någon stor dagstidning eller jobbar i regeringskansliet. Boken utspelar sig nämligen på Södermalm i Stockholm. Det är ju inte extra illa för My därför, men man kunde ju hoppas att personer där varit mer medvetna.

Boken är inte munter, men som författaren själv säger så är detta ett perspektiv. Livet har fler, som tur är. Ett exempel på det är att en semester kan skildras med fokus på den jobbiga resan dit, medan resten kläms in i en mening ”resten av resan gick fint”. Det var viktigt för mig att hålla det i bakhuvudet för att orka läsa vidare. Det är en viktig bok om barn med särskilda behov om fördomar och om att föreställningar om mammans fel fortfarande ligger kvar hos många människor. Det är en fint skriven bok och kärleken till barnen är närvarande på varenda rad.

Jag vill avsluta med en av de mest gripande scenerna i boken. På My:s skolgård finns en blomma där barn kan ställa sig om de inte har någon att leka med. Där stod My dag efter dag, utan att någon kom fram, inga barn och inte heller några lärare. Detta visste familjen eftersom fadern gick förbi många, många gånger för att se efter. Så skandalöst agerat av av skola!

Ni ser, jag har läst boken som en skildring av verkligheten. Det var det ju på sätt och vis, men vi ska inte glömma bort att det är en roman.

Läs mer: Aftonbladet, GP, DN

Okt 17

#metoo – jag har också utsatts för sexuella trakasserier

Me too

Jag känner ingen kvinna som inte utsatts för sexuella trakasserier. På 90-talet var det mer regel än undantag att tjejer fick nyp i rumpan, blev juckade mot och oombett fick se kukar. Jag är inget undantag tyvärr. I dagarna har en kampanj dykt upp i sociala medier, #metoo, som syftar till att synliggöra hur vanligt det är att kvinnor utsatts för sexuella trakasserier.

Det var väl få som under gårdagen missade hur många av deras kvinnliga vänner som skrev #metoo på Facebook, Twitter och Instagram. Man kan givetvis ifrågasätta den har typen av kampanjer, men jag tror att det är bra för att synliggöra hur vanligt det faktiskt är. I detta blogginlägg tänkte jag redogöra lite mer utförligt varför jag skrev #metoo i min Facebookstatus igår.

Jag är i sammanhanget ganska lyckligt lottad. Jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp eller grova trakasserier. Det var faktiskt så att jag omedelbart inte kom på något bra exempel. Det har varit en för accepterad del av mitt liv, accepterad både av mig och av omgivningen.

Ett av mina första minne var när en kille på min skola kom fram till mig i matsalen och stack fram två fingrar under min näsa med orden: Så luktar kuk. Jag gick i femman och mins fortfarande lukten och skammen. Samma kille skulle tre år senare ta mig på brösten inför vad som kändes som hela skolan i en korridor. Ingen, absolut ingen sa något förutom de som skrattade med honom.

På gymnasiet började jag gå ut och dricka alkohol. Då var tafsande och sexistiska kommentarer något jag fick stå ut med varje kväll ute. Men jag tänkte inte så mycket på det, det var som det var liksom. Dessutom, var killen snygg så kunde jag till och med ta det som en komplimang. Jag ville ju inte sticka ut och säga emot något som alla andra uppenbarligen tålde. Så jag flöt med, och tänkte inte så mycket mer på det.

På universitetet var jag med om något läskigt, på gränsen till sexuella trakasserier. Det var Valborg, jag var uppklädd och välsminkad och klockan var väl runt ett. Jag gick förbi institutionen för att lämna in en uppgift. Det var bara en man där som visade mig var jag skulle lämna den. Han kommenterade först mina skor och att jag inte kunde gå i dem och sedan granskade han mig och sa något om fest eller liknande. Det var kanske inte direkt trakasserier, men jag minns att det var oerhört obehagligt och jag kände mig konstig långt efteråt.

När jag skulle vaccinera mig för min första resa till Afrika hade jag en t-shirt på mig från GB Glass som det stod Syndig på, under GB-loggan. Mannen som skulle sticka en spruta i rumpan på mig frågade flirtigt hur syndig jag var. Jag kände mig oerhört utelämnad med rumpan i vädret ensam i ett rum med honom. Jag mins att jag nervöst babblade på om glass och aldrig mer satte på mig den tröjan.

Det var ett axplock från mitt liv. Inga hemska minnen som gett men, men samtidigt något som jag aldrig skulle behövt acceptera. Jag borde exempelvis anmält läkaren.

Vad har du för erfarenheter?

Okt 16

Recension: Erdoğan, Aslı; Inte ens tystnaden är längre vår egen; 2016

Inte ens tystnaden är längre vår egenAslı Erdoğan är en av Turkiets främsta författare. Hon är också människorättsaktivist och har nyligen suttit fängslad för att hon skrivit kurdvänliga kolumner, eller har haft samröre med terrorism, som det hette. I Inte ens tystnaden är längre vår egen (Rámus förlag) skriver hon om Turkiet och om hennes politiska kamp för demokrati och rättvisa.

På ett poetiskt språk skriver Erdoğan om det som sker i Turkiet. Oskyldiga fängslas, människor tystas och åsikter är för obekväma för regeringen. Våld och polisbrutalitet är en del av vardagen. Situationen i Kurdistan är kanske det värsta att prata om ifall man stödjer kurderna. Språket gör att jag nästan fick för mig att det var poetiskt skriven skönlitteratur och inte sakprosa.

Det är så vansinnigt skrämmande det som händer i Turkiet. För Erdoğan är det ett måste att kämpa emot. För att hon ska kunna leva vidare och leva med sig själv, måste hon fortsätta att protestera, annars blir hon en del av förtrycket. Det är verkligen gripande att läsa hennes texter och det är sådana som henne som gör skillnad. Du som inte vet hur livet kan vara i Turkiet, med våld och förtryck, bör verkligen läsa den här boken. Ja, alla andra också för den delen!

Själv är jag nu otroligt sugen på hennes övriga författarskap. Jag har redan införskaffat en av hennes romaner och den ska jag snart sätta tänderna i.

Läs mer: Adlibris, Bokus

 

Okt 15

Nytt utseende på bloggen och den är responsiv!

Feministbiblioteket

Nu är bloggen äntligen responsiv, dvs du kan läsa den enklare i mobil och på padda. Det har jag sett frma emot länge, men hade jag vetat att det var det som den nya uppdateringen av temat skulle handla om hade jag väntat några dagar. Alltid när det sker stora förändringar är det saker som måste fixas till och ändras på. Då vill man inte att det ska vara mitt i helgen från helvetet.

(Nej, jag har inte varit i helvetet på riktigt. Jag var på en fin födelsedagsmiddag igår och barnen barnvaktades. Så det är inte synd om mig. Men Selma håller på att få tänder och har precis repat sig från tredagarsfebern och har mest skrikit hela helgen och dessförinnan var det vab.)

Jag löste tidigare problem med bloggen, men nu har det som sagt tillkommit nya. Som tur är så är det estetiska problem, så det är ingen större brådska. En sak som jag förmodligen inte kan åtgärda är att samtliga kommentarer är försedda med felmeddelanden. Alla ni som vill kommentera, testa gärna och tala om på Facebook eller Twitter om det inte funkar!

På att-göra-listan står att fixa en nya header som funkar bättre med responsivitet, se över mina genrebilder och se till att de jag har eller de nya jag väljer är högupplösta och funkar i  mobil. Kom gärna med mer tips och råd! vad tycker du inte funkar med bloggen? Vad borde jag göra annorlunda?

Okt 13

Recension: Boozon Ekberg, Lina mfl; Kroppens ABC; 2017

Kroppens ABCOlika förlag har gett ut en normkritisk bok om kroppen och dess funktioner, Kroppens ABC. Boken är skriven av Linda Boozon Ekberg, Eva Emmelin och Linda Madsen och illustrerad av Alaya Vindelman.

Från armsvett till öron via mens, tics och wienervals får vi en genom gång av kroppens funktioner, känslor och vad man kan göra med den. Här antas ingenting, utan alla inkluderas. Det är flaskmatning bredvid amning, snippa bredvid snopp och håriga bredvid rakade. Allt är illustrerat med bilder på många olika människor, tjocka, smala, långa korta, punkare, rakade, tatuerade, osv. Det är en fantastisk bok att läsa för och diskutera med dit lilla skolbarn.

Det känns som att det är just i sådana här barnböcker som normkritiken verkligen kommer till sin rätt. Det är inget som skrivs på näsan och det blir inte normkritik som slår knut på sig själv och istället blir stereotyp (som det exempelvis blir om man ska beskriva en mamma som är lesbisk, korthårig, bilintresserad och har hår på benen).

Jag har läst delar av boken för min son (de andra delarna har hans far läst för honom). Han är sex år och tyckte att det var intressant. Han tyckte att det var jobbigt att läsa om döden, blev nästan överdrivet fascinerad av tics och har pratat mycket om kärlek. Med andra ord skulle jag säga att det var ett oerhört bra mottagande!

Läs mer: AdlibrisBokus, Och dagarna går…

Okt 12

Böcker om mansrollen

Johannes Ekholm Foto: Niklas Sandström

Johannes Ekholm. Foto: Niklas Sandström

Igår såg jag ett inslag på kulturnyheterna om två författare som skrivit böcker om mansrollen. Två manliga författare och två helt olika böcker om män med helt olika förutsättningar. Joao Paulo Cuenca är från Brasilien och Johannes Ekholm från Finland.

Johannes Ekholm ges ut på finlandssvenska Förlaget och boken heter Kärlek liksom. Hans huvudperson läser genusteori och skriver en bok som gör upp med mansrollen och alla självälskande författarmän.

Joao Paulo Cuencas Kroppsligheten kom förra året på svenska på Tranans förlag  och den handlar om Rio och den undre världen. Enligt hemsidan ”En ung man på jakt efter de svåraste och mest obscena sanningarna om sexindustrin, kolonialarvet och mansrollen.”

Jag blev så oerhört intresserad av dessa böcker och ska givetvis läsa den på studs (eller när vi kommit dit i att-läsa-högen). Jag blev också intresserad av om det finns fler böcker på samma tema. Gärna från olika länder med olika förutsättningar.

Detta med män och feminism är ju ett känsligt tema inom feminismen och jag tycker absolut aldrig att den feministiska kampen ska anpassar för att även passa män. Det är ju de som ska anpassa sig så att de passar för feminismen. Men sedan tycker jag också att det är viktigt att männen är med på tåget och tycker att hat åt alla håll är okonstruktivt. Jag tror att män som går upp med rådande mansroll är oerhört viktiga för feminismen och därför gläds jag år dessa två inlägg i den diskussionen. Jag vill som sagt gärna få tips på fler böcker.

Känner du till böcker om män som är skrivna av män som gör upp med mansrollen? Ge mig tips!