Vem får nobelpriset i litteratur 2020?

Feministbiblioteket nobel

Idag klockan 13 tillkännages vem som får 2020 års nobelpris i litteratur. Jag tror på en stor besvikelse. Eller skulle jag satsa pengar på något så är ju en stor besvikelse ett säkert kort i alla fall. Hoppas gör jag på något annat. I år är det fem år sedan jag gissade rätt på Svetlana Aleksijevitj, men den bedriften lär jag inte göra om i år.

För två år sedan var min julkalender 24 kvinnor som skulle kunna få Nobelpriset i litteratur. Olga Tokarczuk var en av dem.  Jag skulle vilja lyfta fram några dem lite extra, för att jag tror att det kanske har störst chans.

Han Kang, den sydkoreanska författaren med det poetiska språket som kan få en bok om en kvinnas val att bli vegetarian att bli obehagligare än en bok om krig.

Jamaica Kincaid som skriver fantastiska romaner och dessutom är ohyggligt kunnig i botanik och trädgård.

Nina Bouraoui, som skriver feministiskt fantastiskt poetiskt om uppväxt och tonårsångest, såväl i Frankrike som i Algeriet.

Övriga från kalendern som inte redan fått priset eller är döda

Maryse Condé

Joyce Carol Oates 

Sofi Oksanen

Isabel Allende

Alice Walker

Hanna Krall 

Carol Ann Duffy

Chimamanda Ngozi Adichie

Elena Ferrante

Zadie Smith

Nawal El Saadawi 

Marilynne Robinson

Sonya Hartnett

Dubravka Ugresic

Ljudmila Ulitskaja

Margaret Atwood

Månadens skaraborgare: Anna Agriconia Åkerhielm

Anna Agriconia Åkerhielm

Jag byter blad till oktober i min kvinnokalender från Skaraborg. Månadens skaraborgare är Anna Agriconia Åkerhielm, en intelligent sällskapsdam som jobbade för Magnus Gabriel de la Gardie i Lidköping. Skaraborgs kvinnokalender är gjord av Maria Persson, @dagensdam på Instagram (bild) och Nils Hjort, @idagihistorien på Instagram (text). Min text bygger på Nils Hjorts och Wikipedia.

Anna Agriconia Åkerhielm föddes 1642 i Nyköping. Hennes far var präst och båda föräldrarna var mycket bildade. De gav alla sina barn samma utbildning, vilket inte var särskilt vanligt på 1600-talet. Föräldrarna dog när Anna vara var 16 år och 10 år senare fick hon anställning som hovdam hos Magnus Gabriel de la Gardie. Hon skulle egentligen vara sällskapsdam åt hustrun Maria Eufrosyne av Pfalz, men kom hela familjen nära. Speciellt nära kom hon dottern Catharina Charlotta. När dottern gifte sig med Otto Wilhelm Königsmarck, följde Anna med paret till Tyskland.

När Otto blev överbefälhavare för Venedigs styrkor mot ottomanerna i Grekland, följde Anna med. Hon skrev både dagbok och rapporter som skickades hem och förmodligen publicerades. Hennes texter ger en unik inblick i hur krig var för de medföljande. Man skulle eventuellt kunna kalla henne för Sveriges första krigskorrespondent. Hon har beskrivit hur Parthenon sprängdes 1687 och det är världens äldsta nedtecknade ögonvittnesskildring som finns bevarad.

Otto avled i pest och Anna och Catharina Charlotta återvände till Bremen. 1691 blev hon upptagen i sin brors adelskap vilket innebär att hon är den första kvinnan i svensk historia som adlades på egna meriter.

Sydafrikautmaningen: Så gick det

sydafrikas flagga

Nu är bokmässan över och Sydafrikautmaningen är utmaningen som kom av sig. Först var det utmaningen som tog en enorm fart, men sen kom corona och inget blev som det skulle bli. Men när jag sammanfattar min Sydafrikautmaning, ser jag att jag ändå hann att läsa en hel del, vilket är oerhört roligt. Såhär skrev jag om utmaningen i våras:

Jag efterlyste för några veckor sedan tips på Sydafrikansk litteratur. Förutom tips via Facebook från andra bokälskare, spred sig min vädjan direkt till sydafrikanska författare via ambassaden i Pretoria. Såklart helt fantastiskt roligt och överväldigande! Jag har haft direkt dialog med blanda andra Helen Muffett och Lebohang Masango. Detta i ett läge där jag inte haft vett att bli starstrucked.

Det har varit oerhört roligt att ha en gedigen läslista att gå efter, men trots att jag verkligen inte blockat av allt känner jag att det hela ju inte slutar nu för att jag avslutar utmaningen. De fetade böckerna har jag läst och de andra har jag kvar!

Skönlitteratur – samtida

A Fractured Land av Melissa A Volker

Hon går in på en bar och Hon går på bröllop av Helen S Paige (Paige Nick, Helen Moffett och Sarah Lotz)

Flickor som skimrar av Lauren Beukes

The Blessed Girl av Angela Makholwa

The Monster’s Daughter av Michelle Pretorius

The Son of the House av Cheluchi Onyemelukwe-Onuobia

The Woman Next Door av Yewande Omotoso

Agaat av Marlene Van Niekerk

Skönlitteratur – äldre

När regnmolnen hopas av Bessie Head

Begging to be black av Antjie Krog

Poesi

Waterfall of Moss and Sun av Ingrid Jonker och Simone Jonker

Fackböcker

Are you two sisters? av Hester van der Walt

In no uncertain terms av Helen Suzman

Barnbok

Mpumi’s Magic Beads av Lebohang Masango

Några manliga författare

På lösan sand av Alan Paton

En torr vit årstid av André Brink

Joburg Blues av Nthikeng Mohlele

Recension: Christie, Agatha; En dos stryknin; 1920

En dos stryknin2020 är det 100 år sedan som Agatha Christie släppte sin första deckare, En dos stryknin. I år uppmärksammar bokförlaget Bookmark författarens 100-årsjumbileum genom att åter ge ut ett par av henens böcker. En dos stryknin hade från början ett annat slut än det som förläggaren fick Christie att ändra till så för första gången på svenska ger Bookmark ut en volym med båda sluten.

Vem mördade Emily Inglethorp? Hon mördades med stryknin och rummet var låst från insidan. Hercule Poirot får sitt första fall och klurar så småningom ut vem av alla i den lilla byn som är skyldig. Det är en klassisk pusseldeckare där mer eller mindre alla är misstänkta för mordet – och har motiv.

Jag har inte läst så många Agatha Christie i mina dagar och när jag väl läste så valde jag alltid dem med Miss Marple i huvudrollen. Jag fick inte någon enorm längtan efter att läsa fler böcker i genren, men det var mycket roligt att läsa den här, hennes första. Dessutom tyckte jag det var spännande med två alternativa slut. Mycket roligt att Bookmark uppmärksammar 100-årsjubileet av Agatha Christie-deckare!

Recension: Lövestam, Sara; Handbok för språkpoliser; 2020

Handbok för språkpoliserSara Lövestam är inte bara författare och SFI-lärare – hon är även språkpolis. Hon bjuder in oss till språkpolishögskolan i boken Handbok för språkpoliser och presenterar en mängd olika grammatiska fel som vi svenskar gör och hur man kan bemöta dem – både som good cop och som bad cop. Boken lät för bra för att att inte kasta sig över, så det var precis det jag gjorde. Handbok för språkpoliser är utgiven på Piratförlaget, precis som Sara Lövestams alla andra grammatikböcker.

Handbok för språkpoliser ger dig svaret på allt som du kanske redan visste, eller så är det så att även solen har sina fläckar och du kanske lär dig något nytt. Det heter kommer att och inte bara kommer kramas, ”både och” stavas inte ”både ock” och efter förkortningen pga ska det inte komma något av. Boken innehåller både tyngre kriminalitet och lättare förbrytelser och ger dig råd om hur du fint säger till någon som gör fel eller hur du lättast kan tvåla till den som sagt något knasigt.

Sara Lövestam är som vanligt rolig när hon lär oss vad som är rätt och fel i svenska språket. Dessutom får vi i den här boken en gedigen lektion i vanliga fel som många gör. Varje exempel är illustrerat med fältstudier som kan vara allt från Familjeliv och Flashback till seriösa dagstidningsrubriker. Många av felen känns igen, några har jag nog gjort mig skyldig till själv och bara ett saknade jag – den förfärliga stavningen av prinsessa, som inte stavas princessa. Några av förbrytelserna var av den art att jag aldrig skulle påpeka det, andra skulle jag både kunna vara good cop och bad cop (ja, faktiskt).

Handbok för språkpoliser är visserligen en humoristisk bok, men precis som Sara Lövestams tidigare språkböcker är den oerhört användbar och funkar absolut att ha hemma i bokhyllan för att ta fram om du skulle vara osäker på något grammatiskt fenomen. Ska det vara ”dem som” eller ”de som”? Innan eller före? Sara Lövestam har definitivt svaret!

Litteratur och yttrandefrihet – intervju med Svetlana Aleksijevitj

Litteratur och yttrandefrihet – intervju med

Det var inte alldeles lätt att lyssna på intervjun med Svetlana Aleksijevitj, som avslutade bokmässan. Seminariet hette Litteratur och yttrandefrihet. Jag förstår att det förmodligen kostar för mycket att texta det i efterhand, men det hade helt klart varit lättare. Nu tolkas det av en simultantolk och det är alltid lite svårt att hänge med i. Men, ändå, det var otroligt roligt att lyssna på hennes ord om situationen i Vitryssland och om synen på demokrati och frihet. Jag har också läst DN:s tolkning av intervjun och tagit citat därifrån.

Med på seminariet var även min handledare från B-uppsatsen i statsvetenskap på Göteborgs universitet, Fredrika Lagergren. Lite extra roligt att lyssna på henne före intervjun.

Svetlana Aleksijevitj pratar om det som händer i Vitryssland här och nu och känner sig oerhört glad över att folket säger ifrån. Hon älskar sitt land, men det är svårt för henne att jobba där nu eftersom läget är så oroligt. Om att det är många kvinnor som demonstrerar och ibland endast kvinnor säger Aleksijevitj att det inte är ovanligt att kvinnor gett blommor till maskerade män som ibland tagit emot dem. Hon säger också:

– Kvinnorna är smartare än män. Flera av dem är i 50-, 60-årsåldern. Man ser kvinnor i alla åldrar protestera.

Aleksijevitj  pratar också om litteraturen och om att hennes skrivande är en väg ut ur isoleringen. Hon pratar också om att hon älskar rysk litteratur och moderna ryska tänkare. Men det finns två länder, ett Vitryssland som är en diktatur och ett annat med människorna som drömmer om frihet. Om frihet säger hon:

– Jag tror att människor i dag är mera beredda på frihet än vi var på 90-talet då vi tog till gatorna. Vi visste inte vad frihet var! Vi hade en mytisk bild av frihet och trodde att den fanns runt hörnet. Frihet är en lång, lång resa, det vet vi nu. I dag vet folk mer om detta. De har rest, de har tillgång till information och diskuterar detta med vänner i andra länder. De har kunskap, vi hade bara en dröm.

Vi kan bara hoppas att det vitryska folket får frihet efter så många år i en diktatur. Som jag skrivit tidigare ligger landet mig varmt om hjärtat eftersom jag varit där och bott hos en familj som tog väl hand om mig.

Läsa jorden runt: Att skörda ben av Edwidge Danticat

Att skörda ben

Då är äntligen min nystartade bokcirkel Läsa jorden runt – en bokcirkel igång! Vi läste Att skörda ben av Edwidge Danticat och vi var nio som deltog. Det var en bra samling personer, det kändes varken för många eller för få. Vi hade alla läst boken och det blev många intressanta samtal. Fyra av deltagare är facebook-kompisar till mig medan resten var helt nya ansikten. Det var riktigt roligt att det visade sig att vi inte bara läser oss jorden runt, utan att vi också finns representerade i Mexiko genom en av våra deltagare!

Min recension av boken kan ni läsa här och läs gärna den om ni vill ha en sammanfattning av vad boken handlar om. Nedan kan ni läsa om diskussionerna kring boken.

Persiljemassakern

Boken handlar om den så kallade Persiljemassakern som ägde rum i Dominikanska republiken 1937 och var masslakt på haitier som bodde i landet och inte sällan var gästarbetare på sockerplantager. Ingen av oss som läst boken hade på förhand hört talas om massakern, men alla hade såklart googlat. Någon sa att hon först funderat på om det varit påhittat eftersom vetskapen om detta verkar vara så låg. Så är inte fallet, utan boken handlar om något som är och har varit ett stort trauma för många haitier. Ett trauma som beskrivs genom bokens huvudperson Amabelle, som är med och överlever.

Avskalat språk

Det första vi pratade om var att boken hade ett avskalat språk och att författaren inte gick på djupet när det kom till detaljer. De flesta av oss uppskattade det för att det gav oss ett sätt att få läsa in det hemska mellan raderna. Vi får inte alla detaljer av blod och dödande, men boken ger ändå en bild av hur fasansfull Persiljemassakern var.

Ingen känsla för karaktärerna

Det avskalade språket gjorde också att vi inte fick någon känsla för karaktärerna. Vi levde oss inte in i deras liv, utan fick en historia om en människa med ett stort trauma. En deltagare påpekade att det är en psykologisk bok med en kvinna som haft ett trauma i sitt tidigare liv då henne föräldrar drunknade i floden och nu tvingades gå igenom ett till. Det avskalade språket gjorde att fokuset blev på själva traumat och inte på personen.

Vi grät inte

Att vi inte fick känsla för karaktärerna gjorde också att inte ens vi blödiga personer grät. Känslan efter boken är att det var en otroligt sorglig bok, men ingen av oss satt och bölade under läsningen, vilket vi var fler som sa att vi brukar göra. Jag säger vi, eftersom jag ofta gråter av sorgliga böcker, dock ej av denna.

Nästa bok

Vi pratade massor om böcker vi aningen läst eller var sugna på så vi beslutade oss för att starta trådar i gruppen med boktips på lika områden. Sedan blir det en omröstning om nästa bok. Det är sp roligt detta att så många är engagerade och vill läsa världslitteratur! Jag är så pepp på fortsättning efter denna första träff.

Huspepp och bokmässedepp – septembersummering 2020

Montermingel 2020

Montermingel på bokmässan 2020-style.

September har varit mycket glädje av att äntligen ha ett hus och alla inredning och pyssel det är med det. Vi har köpt vackra mattor, nya tavlor och möbler vi behöver. Det har också varit födelsedagar med först sonen och sedan min mamma som firats i huset. Sedan avslutades september med en digital bokmässa och längtan efter stora folksamlingar och goda vänner i massor har nog aldrig varit större.

Det konstigaste med allt som händer nu är hur man vänjer sig. Att inte åka till jobbet har blivit det nya normala och det är helt självklart att ha möten digitalt. Det sistnämnda är ju egentligen något positivt och det är det jag desperat klamrar mig fast vid när vi måste fortsätta att leva i denna relativa isolering. Nu ska vi väl leva med detta ganska länge, men jag hoppas ändå att saker och ting kan bli så normala som möjligt.

Min läsning

Återigen visar sig att ett nytt hus inte direkt främjar läsningen. Jag lyssnar en hel del, men det blir inte så mycket mer än något kapitel i en bok på kvällarna. Jag måste helt enkelt se till att läsa mer på mina lediga stunder, inte bara slösurfa och skriva här.

Tolv månader – tolv länder: boken från Mauretanien är inte speciellt bra och inte heller utläst. Jag har påbörjat jakten på boken från Tchad. Den från Djibouti står i hyllan.  Innan december börjar ska jag har läst dem alla tre. Eventuellt så ”fuskar” jag med Tchad och läser en dikt (eller, det har jag redan gjort). Går böcker inte att få tag på så gör jag ju så. Känns bara så märkligt att utnyttja det såhär på målsnöret.

Sydafrika som temaland 2020: Inget nytt och här kommer inom kort en liten sammanfattning.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Kan pricka av Edwidge Danticat.

Hittat i min bokhylla:  I min nya utmaning har jag plockat åt mig En skörd av tårar av Edwidge Danticat, som visade sig vara samma bok som Att skörda ben som är bokcirkelboken i min nystartade jorden runt-cirkel.

Eileen Chang fyller 100 år

Eileen Chang

Idag för 100 år sedan föddes den kinesisk-amerikanska författaren Eileen Chang. Ingen av hennes romaner fanns så sent som för ett år sedan utgivna på svenska, men i oktober 2019 gav Atlantis ut hennes bok Ett halvt liv av kärlek på svenska i översättning av Anna Gustafsson Chen. Jag läste och älskade den. Tidigare har en novell av henne publicerats i en antologi.

Jag uppmärksammade Eileen Chang redan förra december då hon ingick i min julkalender med kvinnor som skulle kunna fått nobelpriset om världen sett annorlunda ut. Mig veterligen har hon aldrig varit aktuell för priset, men Ett halvt liv av kärlek var definitivt i nobelprisklass.

Chang var en cool kvinna som inte räddes att kritisera kommunismen i Kina där hon levde i halva sitt liv. Hon var också feminist och synliggör ofta kvinnors utsatta situation i sina böcker. Chang var även översättare och använde sig i sin översättning av feministisk översättningsteori. Det sistnämnda måste jag fördjupa mig mer i och sedan återkomma med mer text om Eileen Chang, en fantastisk författare och människa som förtjänas lyftas fram igen och igen.

Recension: Patrick, Phaedra; I hjärtats bibliotek; 2019

I hjärtats bibliotekJag har precis gått med i online-bokcirkeln Feelgood-kollektivet och första boken var I hjärtats bibliotek av Phaedra Patrick. Jag var lite sen på bollen så jag fick sträcklyssna för att bli klar till diskussionerna. Det visade sig matcha väl med att jag hade lust att sträcklyssna, så ingen fara där. Boken är utgiven på svenska 2020 på Forum.

Marta jobbar som volontär på ett bibliotek i den lilla staden där hon bor. Hon är en bra bit över 40 och singel. Efter att hon vårdat sina föräldrar tills de dog var det försent att bilda familj så Marta ägnar sin tid åt att hjälpa andra. Den passion hon hade för skrivande har hon helt lagt åt sidan. Hon har inte heller tid att läsa för allt hon tagit på sig att göra åt andra tar för mycket tid och kraft. Relationen med systern är dålig och hon får ingen fast tjänst på biblioteket för att hon är för gammal. En dag får hon en bok av en okänd person, en bok som innehåller en dedikation till henne – från hennes mormor. Då börjar en jakt på sin egen historia och en kamp för att sätta sig själv i första rummet.

I hjärtats bibliotek är inte en vanlig feelgood i bemärkelsen att det är en kvinna och en man som slutligen ska få varandra. Det finns kärlek med, men för mig blev det helt ospännande eftersom jag aldrig riktigt förstod åldern på de inblandade. Men det är inte kärlekshistorian som driver boken framåt. Det är historien om Martas förflutna. Vi får veta att hennes pappa hatade sagor och styrde familjen med järnhand och att mormodern Zelda var den som stod för kreativitet och fantasi i hennes liv. Mormoder har varit död sedan länge, men dedikationen i boken är daterad tre år efter det att hon dog.

Det är en mysig feelgood i en härlig boklig miljö. Det fanns en sak som störde mig och det var att det fanns en massa berättelser med som lika personer skrivit. De var enormt tillrättalagda för handlingen och inte speciellt trovärdiga. Att en elvaåring skulle skriva en saga om ett djur som har två vänner som inte tål varandra känns sökt när det i familjen är så att fadern och mormodern hatar varandra och inte vill vistas i samma rum.  Det fanns även andra lite märkliga saker som att hon offrade allt, till och med kärleken, för att ta hand om sina föräldrar. Hemtjänst finns väl också i England? Sedan hade hon ingen mobil, vilket är jättejättekonstigt när hon är 40+ och det ska vara nutid i England.

I övrigt var det ett bra driv och lagom spännande att få veta vad om hänt så boken fungerar för sträckläsning. Det väl annars ingen bok som kommer att stanna kvar särskilt länge hos mig, men den fyllde sin funktion med läslust för stunden!