Recension: Tatiano, Lehua M; ur A Bell Made of Stones; 2016

A Bell Made of Stones Lehua M Tatiano är från Guam, en ö i Stilla Havet som formellt tillhör USA. Hon räknas som queer författare och är multikonstnär. Jag har läst dikter av henne som jag funnit här och här. Hon har skrivit två diksamlingar, A Bell Made of Stones som kom 2013 och Inside Me an Island som kom 2018.

Lehua M Tatianos poesi tycker jag har vissa likheter med No’u Revilla, som också hon är en queer författare som tillhör ursprungsbefolkningen. Det är variation i både språk och form. Dikten One Kind of Hunger är en dikt om en pojke som hör berättelser ur en sten och den har många influenser från kulturen på Guam. Precis som Revillas dikter så tyckte jag Tatianos var lite svårtillgängliga.

En liten detalj som inte alls har med själva poesin att göra är att huvudstaden i Guam heter Hagåtña, vilket fick mig att googla bokstaven å. Det visar sig att förutom de nordiska språken så är chamorro ett av få språk som använder bokstaven å. Språket talas på just Guam, som förövrigt heter Guåhan  på chamorro. Varsågod för de informationen!

Recension: Revilla, No’u; Dikter ur Say Throne; 2011

No'u RevillaNo’u Revilla bor och är verksam på Hawaii, men har påbrå från Tahiti i Franska Polynesien. Hon doktorerar i engelska på Universitetet på Hawaii. Hon debuterade som författare med diktboken Say Throne 2011. Från den boken har jag hittat två dikter på nätet, Rope / Tongue och kino

Det här var egentligen inte dikter som tilltalade mig så mycket. De var ganska svårlästa, både till innehåll och form. Rope / Tongue var den jag tyckte bäst om och den kände jag också var lite feministisk. Den handlar om en cool mormor. No’u Revilla verkar dock vara en spännande poet, men tyvärr finns inget av henne att få tag på så jag får inte veta om dessa dikter är representativa för henne.

UPPDATERAT

Även här fann jag några dikter av No’u Revilla när jag letade dikter av någon annan. Jag bjuder er några rader från dikten Memory as Missionary Position:

Inside the dress, there is a creature, she

careful

is a cliff in a girl’s body.

And the cliff was a lizard once still             turned

to rock she gazed too much like she

careful

had a kingdom inside.

Recension: Anna Karolina; Förlorat ansikte; 2016

Förlorat ansikteJag fick Stöld av Babian signerad av Anna Karolina på ett mingel på bokmässa för flera år sedan. Den har förblivit oläst. När jag hittade Förlorat ansikte på puben på Landsort och insåg att jag inte slöläst deckare eller feelgood på hur länge som helst, slog jag till och gav till en tia för den begagnade boken.

Amanda Paller får i uppdrag att vakta kvinnan Tara som blivit attackerad av syra på sjukhuset. Hon försvinner mystiskt och Amanda och hennes kollega Samir är inte bara med i utredningen, utan kör även en egen parallell utredning som leder dem i händerna på en fd polis som suttit inne för våldtäkt. Drivkraften för dem är att få fadern till Amandas barn, tillika Samirs bror, att blir rentvådd för mordmisstankar. Han sägs ha mördat en stor knarkkungs brorsdotter. De olika trådarna binds ihop i ett bageri där Tara jobbar. Vem har tagit Tara och var verkligen syraattacken ett hedersbrott?

Boken innehåller många trådar, men det är inte svårt att hänga med. Deckaren är i lite för våldsam för min smak, men det var ändå inte frosseri i elände. Lite kul att det är kvinna som skriver den typen av hårdkokta deckare och spännande att följa en polis som mer är typiskt stereotypt manlig. Uppfriskande med lite ostereotyp deckare, helt klart.

Det var framförallt bra skildring av polisarbete. Sedan var det bra twist i huvudstoryn och lite vändningar fram och tillbaka så att man som läsare kollrades bort och inte helt kunde lista ut hur det förhöll sig. En helt ok deckare att sträckläsa i sommarstugan. Den fyllde sin funktion!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Fantastiska berättelser, Barnboksbloggen

Värmebölja och semester – julisummering 2018

Familjebild från Läckö 2018

Familjebild från Läckö. Juli 2018.

Juli har varit fantastisk! Några får arbetsdagar innan semestern drog igång. Sedan semester mitt i värmebörjan. Om man bortser från klimatförändringar och annat att oroa sig för så har det varit underbart för oss personligen. Vi har varit på Landsort, i Norrland, hos mina föräldrar i Lidköping och på Landsort igen. Vi har lattjat runt på Skara Sommarland, gått på insektssafari och kört massor av båt. Hugo har lärt sig simma och dyka från ettan och maken har hoppat tian (han kunde ju inte vara enda vuxna i familjen som inte gjort det…). Läsning har det blivit lite mindre av, men sådant är småbarnslivet på semestern. På slitet har Selma börjat tackla värmen allt sämre, men nu fläktar det på oss och hon mår bättre.

Månadens läsning

Jag försökte läsa mer avslappnat på semestern, men lyckades inte med det. Jag fastnade i lite tröglästa hyllvärmare, men på slutet fick jag tag på en deckare så nu ska det väl lossna i augusti. Några e-böcker har räddat mig från slösurfning vid nattning och vid passande av sovande barn på exempelvis stranden.

Månadens språk: Juli månad var det afrikaans som stod på agendan och jag passade inte på att läsa hyllvärmaren Aagat. Jag läste istället Expeditionen till baobabträdet av Wilma Stockenström.

Nobelpristagare: Jag läste Salvatore Quasimodo, som jag tänkte läsa förra månaden.

Jorden runt: I juni gav jag mig på att läsa något från alla oceaniska länder och den utmaningen har jag fortsatt med. Det kommer snart en sammanfattning om den. Jag har inte läst några andra nya länder, men har köpt på mig några elektroniska titlar på Kindle.

Hyllvärmare: Två utläsa hyllvärmare, Det här är vår tid av Fanny Härgestam och Att skriva av Stephen King. Tio totalt och tolv på ett år verkar bli lätt i år. Bra där!

Språkutmaningen: Jag har kvar en på norska, en på danska och två på tyska. Lika många som efter förra månaden.

Tema mansrollen: Eventuellt kan jag räkna in Where the hell is Tuvalu? här eftersom den är skriven av den brittiska juristen Philip Ells och handlar om det samhälle han möter och den avsaknad av familjerätt som fanns där. Det är inte en klockren bok på temat, men den innehåller ifrågasättande av mansrollen. Perspektivet är en utomstående som ser på ett annat lands kultur.

Att öva på: Länder och huvudstäder i Oceanien

Oceanien

Det är dags för ett inlägg där jag ska försöka tillsammans mer er bättra på allmänbildningen lite. Här är en lista på alla självständiga stater i Oceanien, minus Australien och Nya Zeeland (för dem utgår jag ifrån att de flesta av oss har koll på). Alla flaggor och huvudstäder ska sitta innan jag hinner publicera mitt avslutningsinlägg i Operation Oceanien. Är du med? Du har några dagar på er.

För mig sitter redan flaggorna (iaf nästan), men huvudstäderna är det lite knepigare med. Hur ser det ut för dig? Kan du huvudstaden i Samoa? Kan du peka ut Vanuatus flagga? De huvudstäder som sitter hyfsat för mig är Fiji, Marshallöarna, Nauru, Papua Nya Guinea, Samoa och Tuvalu. Flaggorna jag måste titta lite extra på är Tuvalu, Salomonöarna och Samoa.

Fijis flagga

Fiji – Suva

Kiribatis flagga

Kiribati – Tarawa

Marshallöarnas flagga

Marshallöarna – Majuro

Mikronesiens federerade staters flagga

Mikronesiens federerade stater – Palikir

Naurus flagga

Nauru – Yaren

Palaus flagga

Palau – Melekeok

Papua Nya Guineas flagga

Papua Nya Guinea – Port Moresby

Salomonöarnas flagga

Salomonöarna – Honiara

Samoas flagga

Samoa – Apia

Tongas flagga

Tonga – Nuku’alofa

Tuvalus flagga

Tuvalu – Funafuti (Här finns det folk som vill hävda att det är Fongafale, men enligt mina källor stämmer inte det. Funafuti är en atoll som fungerar som huvudstad i sin helhet och Fongafale är en del av atollen. Om jag har fattat det hela rätt så är det ungefär samma sak att hävda att Fongafale är huvudstad i Tuvalu som att påstå att Monte Carlo är det i Monaco.)

Vanuatus flagga

Vanuatu – Port Vila

Recension: Ells, Philip; Where the hell is Tuvalu?; 2000

Where the hell is Tuvalu?Jag har gjort en liten utmaning i sommar att pricka av alla länderna i Oceanien på min jorden runt-läslista. När jag sökte på litteratur från Tuvalu så fann jag boken Where the hell is Tuvalu? av Philip Ells. Författaren är engelsman och har bott i två år på Tuvalu och jobbat som folkets försvarare. Jag recenserar boken här eftersom den har stort fokus på kvinnors rättigheter.

Where the hell is Tuvalu? är en lite väl klatschig och insäljande titel kan tyckas, men det funkade uppenbarligen på mig. Den gavs ut första gången 2000 under titeln The people’s lawyer. Det  var just folkets advokat som han var. På en flykt ifrån vardagen i England sökte Ells lyckan under stränderna och palmerna i Tuvalu. Han fann ett säreget samhället med underbara människor. Han fick också se baksidan. Han företrädde mördare, pedofiler, hustrumisshandlare och rånare i rätten. Han såg ett samhälle som nästen helt saknade familjelagstiftning. Våld mot kvinnor och barnäktenskap talades det inte högt om, familjen bestämde.En tonårsflicka som fattat tycke för Ells giftes bort mot sin vilja skrikandes vid altaret. Och en gift kvinna måste sluta skolan.

Jag tyckte först inte alls att boken ar särskilt feministisk, mer en snubbe med fördomar som kommer till ett litet land i Stilla Havet. Men sedan växer Ells in i rollen som folkets advokat och slås av kvinnors totala avsaknad av rättigheter i hemmet. Mot slutet av boken hålls ett stort seminarium om kvinnors rättigheter för kvinnor och Ells tror att det har gått dålig eftersom alla är så arga. En kvinna han jobbat med säger åt honom att de är arga på lagarna, inte på honom. Bara genom kvinnornas ilska ska de ske förändring, tror Ells medarbetare. Det är så sant, men ökad medvetenhet kan kvinnorna själva resa sig mot orättvisorna.

Tuvalu är ett fritt land enligt Freedomhouse, och har så varit sedan Ells var där, och det får mig lite att fundera över hur kvinnors rättigheter i den rankingen. Någon som är haj på Freedomhouse och deras ranking?

Läs mer: Amazon

Recension: Härgestam, Fanny; Det här är vår tid; 2014

Det här är vår tidFanny Härgestams bok Det här är vår tid handlar om arbetet med Tunisiens nya grundlag och den har stått i min hylla allt för länge nu. Härgestam har följt fyra kvinnor, varav tre är parlamentsledamöter och en är änka till en martyr. Härgestam kom till Tunis första gången 2011, några veckor efter revolutionen.

Politikerna MehreziaMabrouka och Selma jobbar med konstitutionen. Tillsammans ska de och och andra ledamöter från olika partier lägga fram ett förslag till grundlag till parlamentet. Mehrezia har varit i Frankrike i exil och tillhör det styrande konservativa partiet Ennahda. Hon leder konstitutionsgruppen. Mabrouka tillhör mittenpartiet CPR och hon bor annars i USA, där hon värvades av tunisiska politiker och sedan kandiderade till parlamentet. Selma är vänsterpolitiker och representerar partiet Ettakatol och hon den som är mest kritisk mot Ennahda. Amira är änka och hennes man är martyr. Hon hyllas för hans insatser. I själva verket var äktenskapet inte särskilt lyckligt och Amira hade nog egentligen önskat sig ett annat liv. Amiras liv får vi följa parallellt med de tre politikerna.

Vi får följa de fyra kvinnorna från strax efter revolutionen fram till att den nya grundlagen klubbas igenom i parlamentet 2014. Det går upp och ner och det blir stundtals blodigt och våldsamt. Selma är den mest aktivistiska och hon lägger ut saker i sociala medier så fort hon misstänker att något är på väg åt fel håll. Hennes käpphäst är att konstitutionen inte får genomsyras av islam så att den kan användas av styrande Ennahda så att de så småningom kan införa sharialagar. Det är också viktigt för henne att jämställdhet mellan män och kvinnor finns med och inte skrivs som om de har olika roller eller kompletterar varandra.

Det är en bok med fyra fina porträtt av kvinnor i ett Tunisien med demokratifeber. Historien om Amira tyckte jag först var lite malplacerad, men när jag började komma in i boken så tycker jag att den tillförde något och kompletterade den officiella politiska historien. Det var Amiras historia och Selmas som grep mig mest. Mabruoka var den som lite kom bort, även om jag tyckte mycket om att läsa om henne också. Boken var lite lång (400 sidor) och jag var väl inte riktigt upplagd för den här typen av bok just nu, så det blev stundtals lite segt och det tog mig ovanligt lång tid att läsa ut den. Jag tänkte många gånger att den hade lämpas sig väl för tunnelbaneläsning eftersom det var korta avsnitt.

Boken var välskriven och är ett viktigt dokument över Tunisiens demokratisering. Det är också så bra att det skrivs en bok om ett lands närhistoria helt ur kvinnors perspektiv. Kvinnor var också med och skapade Tunisiens nya grundlag. Idag är Tunisien ett fritt land enligt Freedomhouse och det var det inte när revolutionen kom. Något går åt rätt håll i Nordafrika och det känns bra.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Pleijel, Agneta; Spådomen; 2015

SpådomenJag började precis läsa Agneta Pleijels bok Doften av en man och insåg då att jag missat att recensera Spådomen, som är den första av två böcker om hennes liv. Jag lyssnar på båda dessa böcker via Storytel och Pleijel själv är uppläsaren.

Flickan växer upp på olika ställen i världen. Först har familjen sin bas i Stockholm och senare i Lund. De bor även i New York där pappan gästforskar. Hela tiden får flickan byta skola och hela tiden måste hon anpassa sig, något som hon inte gillar. Hon får nästan inga vänner under uppväxten. Samtidigt så kämpar hon med en enorm kärlek till pappan och en hatkärlek till mamman. Hon har svårt att tycka om mamman som uppoffrar sig hela tiden och aldrig kan ägna sig åt sig själv.

Jag är ju ingen bardsomsskildringsälskare, det är jag inte . Jag gillade Spådomen sådär lite lagom, men jag längtade hela tiden till att hon skulle bli äldre och det skulle bli mer intressant. Samtidigt visste jag ju att det var i bok nummer två som det skulle hända och jag väntade lite förgäves. Sedan gillade jag inte riktigt huvudpersonen. Jag fick aldrig något riktigt grepp om vad hon egentlige ville eller vart hon var på väg. Men det var väl så att hon inte riktigt visste det själv heller.

Det är en feministisk mycket ra bok som visar på orättvisor mellan könen förr och hur könsrollerna formade människorna mer än de ville. En konservativ syn på äktenskap bidrog också till mycket lidande.

Spådomen är den bok som byalaget på Landsort valt ut till årets bok att samtala om och jag ser mycket fram emot ett boksamtal om denna näta vecka!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Stories from the city

Feministbrud på kulturjakt på Kållandsö

Jag har varit hemma i Lidköping igen! Men nu är jag åter i Stockholm. Jag sitter och skriver detta i en stekhet lägenhet och dricker horder med läsk och vatten. Besöket i Lidköping var fint på många sätt och trots värmen, lite svalare pga att föräldrarna bor i hus. Här kommer en liten kulturjakt från en av dagarna då vi tog bilen till Kållandsö.

Läckö Slott

Mitt älskade Läckö Slott. Så välbekant och så vackert. Här har jag sett i alla fall varannan utställning sedan jag var riktigt liten. I år valde vi bort de till förmån för en barnvadrning som hette tokiga tavlor, som bara var för barn. Hugo älskade och Selma fick springa omkring lite som hon ville i skuggan utanför Victoriahuset med sina föräldrar i väntan på brorsan.

Monument över Torsten Rudenschiöld

Monument över Torsten Rudenschöld, räknas som den svenska folkskolans grundare. Han föddes 1798 och dog 1859 i Uppsala, men bodde under en tid vd Läckö. Han har gett namn åt en av Lidköpings tre högstadieskolor, Rudenschöldsskolan. Jag gick själv inte på den utan på Fredriksdalsskolan.

Brostugan

P¨å bron mellan Kålland och Kållandsö ligger Brostugan, ett enormt pittoreskt café. Vi stannade här och åt en glass och det slog mig att det nog var första gången i livet för mig. Kan tyckas oerhört märkligt, men jag fann lösningen på gåtan. De säljer ju GB glass och inte Klings! Alltså har vi alltid tagit glassen på Läckö eller Spiken och inte här. Nu kan man äta fin-tacos är och ja, det är mina barn ni ser i högerkanten.

Epatraktor

Slutligen något som inte händer i Stockholm: vi blev omkörda av en epatraktor. Jag överdriver inte när jag säger att vi nog inte körde långsammare än 30.

Recension: Stockenström, Wilma; Expeditionen till baobabträdet; 1983

Expeditionen till baobabträdetMånadens språk hos Ugglan och boken är afrikaans. Jag hade ingen lust att läsa en oläst tegelsten och hyllvärmare så jag gick på Ugglans eget tips, Wilma Stockenström. Expeditionen till baobabträdet fanns på svenska och jag hittade den på Stadsbiblioteket, faktiskt på en hylla och inte djupt nere i ett magasin. Boken är översatt till engelska av nobelpristagare J M Coetzee.

Expeditionen till baobabträdet är en poetiskt skriven roman om en kvinnas liv. Vi vet inte vem hon är eller när hon lever, utan får berättat för oss olika anekdoter ur hennes liv. Hon föder barn som hon inte själv får uppfostra och hennes mor har sålts som slav.

Jag läste på baksidan av boken att den kan tolkas som att den innehåller symboler för apartheid. Eller så handlar den om något helt annat. Det verkar inte råda någon enighet där. Själv tycker jag att den var aningen för svår att förstå utan lite mer analys som kött på benen. Jag hittar inte mycket om boken på nätet, förmodligen för att den är så pass gammal. Det är ett vackert språk och stundvis var det en medryckande berättelse, men jag fick inget riktigt grepp om den.