Recension: Lust, Ulli; Heute ist der letzte Tag vom rest deines Lebens; 2009

Heute ist der letzte Tag vom rest deines LebendsJag köpte två serieböcker i Wien, den ena recenserade jag här och de andra var Heute ist der letzte Tag vom rest deines Lebens av Ulli Lust. Titeln betyder Idag är den sista dagen på resten av ditt liv och är en tämligen tjock serieroman på 450 sidor. Den handlar om Ulli Lusts egen ungdom.

Det är sommaren 1984 och Ulli är 17 år och punkare. Hon har flyttat ifrån sina föräldrar på landet in till Wien. Hon har inget jobb och inga pengar, men hon och hennes bästa vän Edi bestämmer sig för att ta sig till Italien. De lyckas genom att gå över gränsen i skogen. Runt om i Italien lär de känna olika personer som de hakar på och de sover på stränder, under parkbänkar och i övergivna stugor. Överallt finns det män som är villiga att hjälpa dem, men de kommer alltid med krav på sex i slutändan.

Det är när Ulli och Edi kommer ifrån varandra som boken blir riktigt allvarlig. På en strand ensam med två italienska män, blir Ulli våldtagen. Hon dras till dem ändå, men när den som hon kallar sin pojkvän börjar kontrollera henne, får hon nog och drar. De börjar bli höst och livet blir allt svårare när pengarna är slut och Ulli inte har någon hon kan lita på. Men hon vill ändå inte åka hem. När hon återser Edi är det inte bara glädje. Edi är både insyltad i maffian och heroinmissbrukare.

När jag började läsa Heute ist der letzte Tag vom rest deines Lebens tyckte jag den var lite seg eftersom en sådan här ungdomsskildring är så otroligt långt ifrån min egen. Jag har aldrig känt att jag måste bort och hellre levt på gatan än hemma hos mina föräldrar. Men sedan blev det mer som ett feministiskt uppvaknande och då fick jag mer sympati för huvudpersonen. Det är en enorm känslomässig förvandling som Ulli går igenom på resan. Mot slutet tar hon också sitt liv i sina egna händer.

Boken är också ett tidsdokument. Utan mobiltelefoner och internet var det dels lättare att sticka utan att någon visste vart. Det var också lätt att komma ifrån varandra och inte hitta tillbaka. Det var också en tid då en våldtäkt inte nödvändigtvis var en våldtäkt och där det ofta förväntades gentjänster form av sex när man hjälpt en kvinna. Berättelsen visar också vad som händer när emanciperade kvinnor kommer till en kultur där kvinnor inte förväntas ta ton eller bestämma över sina egna liv. I Europa har det gått framåt, men detta är fortfarande verkligheten för många kvinnor i världen idag.

Boken finns på engelska för den som inte kan tyska och som blev intresserad, eller på norska.

UPPDATERAT

Boken finns på svenska också, titta på ditt bibliotek! I Stockholm finns flera ex.

Läs mer (på tyska): Adlibris, Bokus

Månadens skaraborgare: Ida Granqvist

Ida Granqvist

Jag har fått en kvinnokalender i julklapp och den visar fantastiska kvinnor i Skaraborg. Jag har bestämt, med illustratörens godkännande, att skriva om varje kvinna här på bloggen. Illustrationerna är gjorda av Maria Persson, aka Dagens dam i sociala medier. Nils Hjort har skrivit texterna om kvinnorna och det är dem och Wikipedia som ligger till grund för mina texter om inget annat anges.

Ida Granqvist är månadens dam i januari och hon kom från Rackeby som idag ligger i Lidköpings kommun. Det ligger på Kållandsö och vi hade vår båt (en liten motorbåt) i Rackeby när jag var liten. Rackeby skärgård i Vänern är otroligt fin!

Tillbaka till Ida. Hon var utbildad organist, men när henne älskade far dog bestämde hon sig för att ge sig ut i världen och missionera. Hon åkte till Sydafrika första gången 1908. När hon kom hem och skulle berätta för församlingen vad hon varit md om, använde hon predikstolen. Hon hade också uttryckt en önskan om att bli präst. Sådant gjorde man inte ostraffat som kvinna vid den här tiden. Hon återvände till Sydafrika 1921. Hon skulle aldrig få uppleva att kvinnor fick bli präster i Sverige.

Ida Granqvist diktade och hon har fått flera böcker utgivna. Hon har även skrivit en text till en psalm, nummer 253 O giv oss, Herre, av den tro. Efter andra turen till Sydafrika åkte hon hem för att arbeta i en missionskyrka i Uppsala. Mot slutet av sitt liv jobbade hon i Göteborg, där hon avled 1949.

Recension: Pulkkinen, Riikka; Sanningen; 2010

SanningenEn bok som tog lång tid att läsa var Sanningen av Riikka Pulkkinen. Det var inte för att den inte var läsvärd eller spännande, utan för att mycket annat kom emellan. Jag tog boken i en hylla på Gästis in Varberg för att ha i utmaningen Månadens bok när vi kom till finska språket. Så hoppade jag av den utmaningen men boken lockade ändå till läsning. Sanningen blev 2020 års första utlästa bok.

Sanningen handlar om tre kvinnor; Elsa, Eleonoora och Anna. Och Eeva, som är till hälften sann och till häften påhittad. Elsa ligger för döden och hennes dotterdotter Anna upptäcker en klänning i hennes garderob. Den tillhörde barnflickan Eeva och hon och morfadern hade en relation. Anna hittar på en berättelse om Eeva, vem hon var och varför hon så småningom försvann. Hon ville inte fråga sin mamma Eleonoora om hennes minnen. Ju längre historien går, desto mer vår vi veta om Annas version av Eeva och samtidigt försöker hon ta reda på vad som hände henne i verkligheten. Det är historier om tre, eller kanske fyra, kvinnor och deras hemligheter.

Jag insåg att det var ganska svårt att skriva om den här boken eftersom den rör sig i gränslandet mellan dikt och verklighet (för huvudpersonen Anna). Det är först de sista sidorna som jag på allvar förstod hela sambandet och det ska jag givetvis inte avslöja något om. Hur som helst var det en mycket fin och välskriven roman och Riikka Pulkkinen har verkligen fångat mitt intresse. Det jag tyckte bara var att den påhittade historien lite tog över för mycket mot slutet och det irriterade mig. Jag ville mer veta vad som hänt ”på riktigt”.

Om ni läser baksidestexten på boken kanske ni tänker ”är det verkligen samma bok?”, men det som gör boken så svårtolkad är att den blandar en huvudstory med en bihistoria som i huvudsak är fantasier från en av huvudpersonerna. Spännande, men lite svårläst.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible

Feministbiblioteket i siffror 2019

Nyhet för i år är att jag sammanfattar Feministbiblioteket i siffror. Jag har sett att flera andra bokbloggare gör diagram över sin läsning och det är ju fantastiskt kul! Jag slängde således in alla mina 144 böcker i ett excelark och gjorde detsamma. Den här statistiken bygger på lästa böcker och novellsamlingar, inte noveller eller enskilda dikter. Alltså kan antalet lästa länder vara fler än vad som anges i diagrammen.

Världsdelar

Jag strävar efter stor bredd i min läsning när det kommer till geografi. Jag läser också en hel del svenskt, vilket såklart ger en stor övervikt till europeiska böcker. I det här diagrammet har jag uteslutit de svenska böckerna för att ger er en bild av hur jag läser i övrigt. 72% var europeiska om jag räknar in de svenska. 45 länder har jag läst från totalt sett om man ser till böckerna som är med i den här statistiken.

Kön

Jag läser mest kvinnor, men här kan ni se att det faktiskt blir en hel del män också! Nobelläsningen gjorde sitt till såklart och här räknas ju även böcker jag läser för min son in (för dem jag läser för min dotter är för korta för att räknas in).

Språk

Jag läser helst på svenska, men även en del på engelska. Det jag är mest stolt över här är att det blev inte mindre än fem böcker på tyska lästa 2019! Men lite trist att det inte blev någon bok på danska eller norska. Boktyp

 

Slutligen tyckte jag att det var lite roligt att se hur mycket jag läser pappersböcker jämfört med andra typer av böcker. Jag älskar Storytel och lyssnar en del på ljudböcker, men det tar absolut inte över den traditionella läsningen för mig.

Wienresa och äntligen julledigt – decembersummering 2019

Barnen i tomtekläder

Hugo och Selma i tomtekläden strax innan vi lussade för pappan (som fyller år på Lucia).

Jag har ju helt glömt min decembersummering! Den kommer alltid i skymundan för diverse årssammanfattningar. December var en månad med mycket kul, men också mycket stress. Vi gav upp alla tankar på ett nytt hus och bestämde oss för att ta nya tag efter jul. Jakten på en andrahandsbostad inleddes.

Före jul var min resa till Wien det stora som hände. Jag återförenandes med två kompisar och vi har inte setts i den staden på 20 år. Vi hade fantastiskt kul och förutom kultur bjöd resan på många skratt och mycket prat på tyska. Jag kommer definitivt att försöka göra om den resan snart!

Jullovet kom tillslut och det var enormt efterlängtat. Vi har bara varit hemma och gjort i princip ingenting. Det börjar kännas nu att det varit slöaste jullovet i mannaminne. Hade det inte varit för vår kommande flytt och stressen kring det, hade det nästan varit skönt att börja jobba.

Min läsning

Det har inte varit all time high gällande läsning i december. Men en sak är jag stolt över. Det är visserligen januari nu, men jag kan sedan igår säga att jag läst alla böcker jag köpte i Wien. Jag köper ofta på mig böcker på engelska och tyska som bara blir stående, men nu har jag alltså läst dem allihop. Det förtjänar en liten klapp på axeln tycker jag!

I december hade jag i princip bara en pågående utmaning och det var Tolv månader – tolv länder. Jag kunde pricka av Niger på jordenrunt-kartan i och med dikten I’m Scared  av Adamou Idé. Det fanns inte så mycket mer från Niger, så jag räknar den även om det känns lite torftigt.

Nu är jag redo för ett nytt år och nya utmaningar!

Recension: Kandl, Johanna; Kämpfer für’s Glück; 2003

Kämpfer für's GlückJag var på Christine König Gallerie i Wien och såg en utställning med den österrikiska konstnären Johanna Kandl. Jag köpte en bok om hennes konst som visade sig komma från en gammal utställning på Kunstverein i Ulm 2003. Bokens titel är Kämpfer für’s Glück, vilket betyder (enligt google translate) slåss för tur.

Jag kunde dessvärre inte se den stora utfällningen på Unteres Belvedere som pågick medan jag var i Wien, men jag läste boken. Boken var både på engelska och tyska så jag läste på tyska och hade den engelska texten som stöd.

Johanna Kandls konst är en kritik mot kapitalismen och hon använder sig av bilder på – för det mesta – kvinnor i utsatta positioner och från utvecklingsländer med klatschiga fraser som inte sällan används av företag. Jag är ingen stor kritiker mot kapitalismen som system, men kan absolut tycka om konsten och hålla med i en hel del i den kritik mot samhället som kommer fram genom den.

I boken får vi lite med bakgrund till hur hon tänker kring sin konst och det handlar just om att blanda många människors verklighet med klämkäcka floskler och visa på att samma villkor inte gäller alla. Det går inte att bli chef om man bara kämpar ifall man är född till fattig kvinna i Saudiarabien, för att ta ett exempel.

Feministiskt galleri i Wien

Johanna Kandls konst från utställningen på Christine König Gallerie i Wien. December 2019.

Det var intressant att få en mer gedigen bakgrund till Johanna Kandls konst. Det hade såklart varit roligare med en mer aktuell bok, som även inkluderar den senaste konsten. Jag är glad att jag köpte boken och den kommer att passa fint i bokhyllan bland all annan konstlitteratur.

Utmaningar 2020: Sydafrika

sydafrikas flagga

Jag har reda smygstartat för tema Sydafrika är något jag funderat på i många år. Men så har annat kommit emellan. Just nu läser jag Helen Suzmans memoarer In no uncertain terms och det är spännande att läsa om hennes ganska så ensamma kamp mot apartheid i det sydafrikanska parlamentet på 60- och 70-talen. Jag har även läst Sydafrikas stora deckarförfattare Deon Meyer.

Sydafrika är temaland till årets bokmässa och d är det alltid roligt att komma påläst. Jag har läst en del från landet, bland annat novellsamlingen Sydafrika läser (men inte allt, så där finns mer kvar att upptäcka), Zoë Wicomb, Ellen Kuzwayo och Wilma Stockenström.

Jag vill läsa både svarta och vita författare och samtida och lite äldre böcker. Jag läser gärna om apartheid, men gärna också om det nya Sydafrika. Aagat av Marlene Van Niekerk står på min att-läsa-lista, vilken den gjort i flera år. Men den får vänta till vi hittat ett hus, då mitt ex ligger i ett Shurgardförråd någonstans i södra Stockholm.

Vilka sydafrikanska författare bör jag inte missa?

Recension: Forsström, Tua; Sånger; 2006

SångerJag läste Tua Forsström före jul som en del i 2019 års satsning på lyrik.  Eftersom hon är ny i akademien kändes det extra spännande att läsa henne och jag har dessutom hört mycket gott om henne. Jag valde boken Sånger, eftersom det var den jag fann på biblioteket. Kunde med glädje konstatera att Forsström verkar vara omåttligt populär under året då mycket varit utlånat.

Sånger är inte en låg diktsamling, du läser lätt ut den innan du somnar på kvällen. Det är dikter skrivna på ett lättillgängligt språk och handlar om vardagliga saker. Inte sällan har de en liten knorr på slutet som fick mig att fundera på vad dikten egentligen handlade om.

Jag gick till järnvägsstationen
om morgnarna kvart över sju
Tåg anlände från de norra förorterna
Bordsskivan hade fläckar, kaffet smakade gott
Jag väntade ganska länge och fick inte syn på någon
Tappar fjädrar, rör upp skräp

Sånger var en mycket fin liten diktsamling och jag är riktigt sugen på att läsa mer av Tua Forsström. Hon är en riktigt spännande poet.

Läs mer: Schildts och Söderströms

Utmaning 2020: Tolv månader – tolv länder

Glob med flaggor

Jag tjuvstartade utmaningen Tolv månader – tolv länder redan i november. Det är således tio månader och tio böcker kvar att läsa. Min tanke är att det ska bli en stor fest på bloggen när allt är utläst så jag förbereder ett liknande event som nobelbalunsen nu i december. Men först ska det ju läsas och grovjobbet är redan gjort, dvs att hitta böcker. Jag är fortfarande öppen för förslag på andra verk att läsa.

Jag vet inte om jag har drömt, men jag har sett i något flöde en ung gambisk författare som debuterade 2019, men nu när jag googlar så hittar jag ingenting (därav drömteorin). Vet du något om detta så säg genast till!

Läst hittills

November: Namibia

Jag läste boken The purple violet of Oshaantu av Neshani Andreas, som var en mycket bra bok för Feministbiblioteket. Den handlar om kvinnors villkor i Namibia. Mycket spännande och lärorik.

December: Niger

Egentligen är decembers läsningen lite fusk. Jag upptäckte nämligen att Niger redan var avprickat, men eftersom det är tolv länder och tolv månader passade det bra att räkna just den läsningen till december eftersom mycket annat hände då. Jag har inte hittat mycket litteratur från Niger så jag läste dikten I’m Scared  av Adamou Idé. Jag hittade den på en sida med afrikansk lyrik. 

Min läslista

Centralafrikanska republiken: Andrée Blouin – My Country, Africa (lånat)
Djibouti: Abdourahman Waberi  – In the United States of Africa (adlibris, fjärrlån)
Ekvatorialguinea: Juan Tomás Ávila Laurel – By Night the Mountain Burns (kindle)
Gambia: Phillis Wheatley – Dikter (iBooks)
Maldiverna: Ibrahim Waheed “Kalaavehi” – Noveller (finns att läsa här)
Mauretanien: Amadou Ndiaye – Crossing the Atlantic Ocean In Search of Happiness (Kindle)
Nepal: Narayan Wagle – Palpasa Café (Kindle)
Oman:  Jokha Alharthi – Celestial Bodies (Kindle)
Swaziland: Sarah Mkhonza – Pains of a maid (fjärrlån)
Tchad: Joseph Brahim Seid – Told by starlight in Chad (fjärrlån)

Utmaningar 2019: Månadens feminist

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

En utmaning jag körde under hela 2019 var att jag skulle lägga upp en månadens feminist varje månad. Det lyckades jag med, även om det blev senare och senare varje månad. Jag tänkte fortsätta att skriva om en feminist varje månad, men nu hoppas jag att det flyter på utan att behöva göra en utmaning av det.

Feministerna

Jag skrev om dessa tolv feminister. Namn, land och år de är födda. Kanske inte en fantastiskt spridning i tid och rum, men ändå inte helt likriktad heller. Jag ger det godkänt.

Hanna Herbst, Österrike, 1990

Sylvia Plath, Storbritannien, 1932

Anna Maria Lenngren, Sverige, 1754

Magda Szabó, Ungern, 1917

Sylvia Rivera, USA, 1951

Caitlin Moran, Storbritannien, 1975

Emmeline, Sylvia och Helen Pankhurst, Storbritannien, 1858/1882/1964

Sook-ja Hong, Sydkorea, 1933

Jamaica Kincaid, Antigua/USA, 1949

Sara Danius, Sverige, 1962

Helen Suzman, Sydafrika, 1917

Olga Tokarczuk, Polen, 1962