Recension: Kim, Keum-hee; Hur man lär upp katter; 2019

10-talJag har läst en novell av Keum-Hee Kim från 10-tals Sydkoreanummer 2019, Hur man lär upp katter. Jag lyssnade på Keum-Hee Kim på bokmässan förra året på ett seminarium som handlade om Sydkorea och feminism. Det seminariet har jag skrivit om här. 

Kattdetektiver är tydligen ett fenomen i Sydkorea och i Hur man lär upp katter för vi träffa folk på en helt vanlig arbetsplats, men vi får också träffa en kattdetektiv. En katt är försvunnen, en letar efter en katt och en har ofrivilligt fått katter. En försöker ta sitt liv, men klarar inte av att tänka på vad som ska hända med katterna.

Det är en vacker liten katthistoria och även om jag inte märkt något av att det råder kattfeber i den sydkoreanska litteraturen så kommer jag att tänka på de två fina fablerna om en höna och en hund av Sun-Mi Hwang. De nämns inte i den här intressanta artikeln om katter och hundar i koreansk litteratur, men den om hunden passar ju i allra högsta grad in. Intressant fenomen som jag kommer att ha i bakhuvudet när jag läser mer från Sydkorea.

Recension: Kang, Han; ur Jag lägger kvällen i lådan; 2013

10-talHan Kang* är Sydkoreas stora författare just nu. Hon har gett ut romaner och verk som kanske är en hybrid mellan romankonst och lyrik. Jag lägger kvällen i lådan är en ren diktsamling som tyvärr inte finns på svenska, men ett par av dikterna finns översatta i 10-tals Sydkoreanummer från 2019.

Dikterna är lika ljuvliga som språket i Den vita boken och jag gläds åt att Kang har skrivit en diktsamling. Jag tycker givetvis att det är synd att hela inte finns på svenska. Dikten om konstnären Mark Rothko som tog sitt liv nio månader före Han Kang föddes, var den som jag tyckte bäst om. Det blev så tydligt med livet och döden och hur allt går vidare.

Han Kang har en förmåga att skriva om detaljer och få det att betyda så mycket. Den blå stenen är en dikt om stenar och om livet och drömmar. Jag kunde känna stenarna mot min hud och se de glittra i vattnet, samtidigt som jag tog till mig det allvarliga med livet och döden.

Läs mer i 10-tals Sydkoreanummer 33-34 2019.

*) Eftersom Han Kang är känd som det namnet har jag här valt att inte vända på namnen. Men hon heter alltså Kang Han enligt vårt sätt att läsa.

 

Recension: Cho, Nam-Joo; Kim Jiyoung, born 1982; 2016

Kim Jiyoung, born 1982Nam-Coo Cho från Sydkorea har skrivit en internationell bestseller. Kim Jiyoung, born 1982 är en feministisk roman som getts ut på engelska 2019. Vad jag har förstått är en svensk översättning att vänta inom kort. Jag såg mycket fram emot boken, men har också fått varningar om att den inte är så kontroversiell för en svensk.

Jiyoung föds in i en familj där en lillasyster senare ska bli bortaborterad pga av sitt kön. Den lillebror som sedan föds blir bortskämd och får privilegier som hans systrar inte får. Jiyoung blir en gång utsatt för sexuella trakasserier och ringer sin far. Han skäller ut henne istället för att hjälpa henne. På sin arbetsplats får hon inte den befordran hon förtjänar och när det är dags att skaffa barn, måste hon sluta sitt jobb. Hon och maken får inte ihop det annars. Men räkningar ska fortfarande betalas och aksnke är det läge att ta ett deltidsjobb på en glassfabrik? Jiyoung blir tillslut galen.

Jag både gillar och gillar inte den här boken. Jag tycker att språket är bra och berättarstilen är fängslande, men jag har svårt för när det blir för mycket faktainslag i en roman. Vi får hela tiden fakta på hur många kvinnor som trakasseras, slutar jobba, inte blir befordrade osv. Jag tyckte också att det, som någon påpekat,  inte var en ögonöppnare. Förhoppningsvis var det en ögonöppnare för kvinnor i Sydkorea och på andra ställen.

På plussidan förmedlade boken en enorm frustration över förspilld kvinnokraft där kvinnliga mattesnillen tvingas sluta jobba för att ta hand om sina barn. Där kvinnor förväntas ta sexuella sextrakasserier på jobbet om de kommer från en kund. Där kvinnor alltid ses som blivande mödrar, som kommer att sluta sitt jobb snarare förr än senare. Jag hoppas verkligen att boken blir en succé där den behövs!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna gå…

Recension: Park, Youngsook; Fotokonst ur 10-tal; 2019

10-talYoungsook Park är fotokonstnär och professor på Ewha Womans University i Seoul. Hon är född 1955 och några av hennes fotografier finns med i tidskriften 10-tals Sydkorea-nummer 2019. Hon är en pionjär inom feministisk konst och bilderna från 10-tal handlar om att visa den sydkoreanska kvinnan ur en annan synvinkel än när de är passiva, som de fått lära sig att kvinnor ska vara.

Alla kvinnorna på bilderna är feministiska aktivister och vänner till Youngook Park. Jag gjorde ett fotokollage med ansiktena på kvinnorna och det är helt fantastiska bilder, särskilt om man betänker att sydkoreanska kvinnor förväntas var passiva. Dessa bilder är så levande och det är så mycket styrka i dem!

Fotokonst av Youngsook Park

Jag undrar om inte min favorit är kvinnan med kniven. Så vardagligt och så vackert på samma gång. Det finns inget passivt eller underdånigt i bilden, utan bara en ren vardaglig bild av en kvinna som använder en kniv i köket. Men alla är fina! Den coola kvinnan längst upp till vänster är också fantastisk på sitt sätt.

Jag hittade tyvärr inte någon hel bok om Youngsook Parks konst till ett rimligt pris. Synd, för jag skulle gärna ta del av mer. Men för er som vill ha ett litet smakprov, införskaffa 10-tal 33-34 2019 och njut av hennes konst samt noveller och dikter från andra sydkoreaner.

 

Recension: Lee, Min Jin; Pachinko; 2017

PachinkoPachinko är ett spel man spelar i Japan. Historiskt har det varit lätt för koreaner i Japan att jobba i spelhallarna. Om detta ska boken handla om. Bland annat. Författaren Min Jin Lee är född i Sydkorea, men flyttade som barn med sin familj till USA där hon fortfarande bor. Pachinko är nästa bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel.

Boken tar sin början utanför Busan i Sydkorea där Sunja föds. När hon blir gravid och fadern inte vill gifta sig med henne, ser hennes liv ut att vara över. Men en vänlig präst från norr förbarmar sig över henne och tar med henne till Osaka i Japan där han har fått erbjudande att jobba son präst.

Pachinko handlar om sydkoreanska invandrare i Japan och hur de har behandlats genom historien. Snujas barn och barnbarn föds alla i Japan, men ändå ses de inte som fullvärdiga medborgare i landet. De måste förnya sitt uppehållstillstånd vart tredje år. Det är skrivit från individnivå och handlar om Sunja och hennes familj. Hon får två barn, Noa som är son till mannen hon en gång älskade och Mozasu, som är son till maken. Noa är den med läshuvud och Mozasu som löser konflikter med våld. De ska båda senare i livet komma att göra karriär inom Pachinko-branschen. En tämligen lycklig och en olycklig.

Pachinko är en magnifik släktkrönika som tar upp strukturell rasism av koreaner i Japan. Vi får följa en familj från flykten till Japan före andra världskriget, till 1989. Däremellan finns det folk som flyttar tillbaka till Korea, inte sällan till Nordkorea och ingen hör någonsin av dem igen. Det är bättre för bokens karaktärer att bo i Japan, eftersom där finns både jobb och mat. Samtidigt ses de som andra klassens medborgare och inte sällan som skurkar om de av någon händelse skulle tjäna pengar.

Jag är inte så förtjust i långa böcker, men den här var mer än värd att läsa trots sina nästan 500 sidor. Jag var oerhört imponerad och Min Jin Lee får med mycket i sin bok. Hon skriver att hon burit den med sig sedan 1989 och den känns väl genomarbetad. Dessutom är boken mycket feministisk då den visar kvinnors villkor och att det fanns få möjligheter för dem att ändra sin livssituation om deras män ville annorlunda.

Jag ser mycket fram emot att diskutera Pachinko i min bokcirkel i höst! Förhoppningsvis lajv på ett café, men det blir väl zoom som vanligt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Baek, Heena; Molnbullar; 2004

MolnbullarHeena Baek är en sydkoreansk författare som fick Alma-priset 2020. Molnbullar gavs ut på svenska 2019 på barnboksförlaget Trasten, som hör ihop med Tranan. Jag blev sugen på att läsa henne när hon fick priset och eftersom min fyraåring är precis rätt målgrupp fick hon Molnbullar i födelsedagspresent.

Ett litet kattbarn vaknar tidigt och tar med sig sin lillebror ur i regnet. De hittar en bit moln de tar med sig hem. Mamman bakar bullar av molnet och både bullarna och dem som äter av dem, flyger. De räddar då sin pappa som står och trängs i en full buss att flyga till jobbet.

Det är en mycket fin bok som blandar upptäckande med barns fantasier. Både jag och mitt barn gillar den och vi har läst den många kvällar sedan födelsedagen. Jag som läser mycket feministisk litteratur och genusmedventa barnböcker reagerade på att det var stereotypa könsroller. Mamman uppenbart hemmafru och pappan har bråttom till jobbet. Det sägs inte vilket kön storasyskonet har, så vi låtsas att det är en tjej även om mina fördomar säger att det är motsatsen.

Trots den könsstereotypa inramningen, vill jag ändå lyfta fram boken. Läser du mycket annat för ditt barn med kvinnor som jobbar och pappor som tar hand om sina barn, så gör det ju inget att en bok har en annan bild. Det som verkligen var behållningen med boken var kombinationen av det ganska så vardagliga att gå ut i regnet, med att helt plötsligt börja flyga och allt beskrivs lika vardagligt. Bilderna är också fina och kattfigurerna är lätta att älska.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Bae, Suah; Ugglan; 2010

10-talSuah Bae är en sydkoreansk författare som översatt bland andra Franz Kafka och Bertold Brecht till koreanska. Ugglan är en novell som översatts till svenska i tidskriften 10-tal 2019. Suah Bae är född 1965 och är en av Sydkoreas ledande experimentella författare.

Ugglan är en säregen novell med olika fragment och dialoger. Huvudpersonen är en man som jag först trodde var en kvinna, som brevväxlar och pratar med olika personer ur sitt liv. Jag tyckte att novellen påminde lite om Olga Tokarczuks bok Löparna och hängde inte med så mycket. Jag antar att man borde läsa noveller både en och två och tre gånger för att få något sammanhang.

Jag borde dragit öronen åt mig vid experimentell författare, men gjorde inte det. Jag tycker ändå att en helt obegriplig novell faktiskt ger mig något ändå. När det kommer till noveller är de snabbt över och jag har ändå fått en stor dos sydkoreansk kultur, vilket jag är tacksam för.

Sydkorea x 7: En liten glimt ur den sydkoreanska litteraturen

Sydkoreas flagga

Nu är jag snart mitt uppe i flytten. Äntligen! Men jag kommer inte ha mycket tid att uppdatera bloggen. Så småningom kommer jag att lägga upp bilder från vårt hem och annat skoj, men nu måste jag bara fokusera på att få ordning. Därför kör jag nu en liten miniserie, Sydkorea x 7. Hela sommaren har varit fylld med noveller och dikter från alla världens hörn, men från idag och fem dagar framåt kommer jag att koncentrera mig på Sydkorea.

Förra årets temaland på bokmässan var Sydkorea och tidskriften 10-tal gav då ut en speciellt nummer helt tillägnat den sydkoreanska litteraturen. Det var många feminister bland författarna och i tidskriften fanns både noveller och dikter. Jag har valt ut några som jag kommer att skriva om och dessutom har jag en barnbok som ni kommer att få läsa om. Sedan har jag en bokcirkelbok och annat spännande!

En liten reflektion till koreanska namn. Det är säkert så att anledningen till att vi kallade diktatorn Kim Il Sung för just det och inte Il Sung Kim är att vi är ovana vid koreanska namn. Det finns exempel på andra länder där man sätter efternamnet först, Ungern och Japan men vi säger inte Kertez Imre eller Oe Kenzaburo, utan sätter förnamnen först. Jag kommer att göra detsamma nu när jag skriver om sydkoreanska författare. Kim och Park är vanliga efternamn och kommer att placeras sist, som vi gör i Sverige.

Först inlägget kommer i eftermiddag och sedan följer det ett om dagen i en vecka. Häng gärna med!

Recension: Blouin, Andrée; My country, Africa; 1983

My country, AfricaMy country, Africa är skriven av Andrée Blouin tillsammans med Jean MacKellar och den handlar om Blouins uppväxt i nuvarande Centralafrikanska republiken och Kongo-Brazzaville, dåvarande Franska Ekvatorialafrika. Den handlar också om hennes politiska kamp i bland annat Guinea, Kongo-Kinshasa och Centralafrikanska republiken. Jag räknar boken från Centralafrikanska republiken då staden där Blouin är född, ligger där.

Andrée Blouin har en afrikansk mor och en fransk far. Att vara av så kallat mixad ras, gjorde att fadern placerade henne på en uppfostringsanstalt för likadana barn. Av nunnor skulle flickorna lära sig att bli fina franska medborgare, samtidigt som också skulle veta sin plats som svarta. De fick inte lära sig tillräckligt för att klara sig och lilla Andrée finner ingen annan utväg än att fly. Hon har tur i livet, jämfört med sin vänner. Hon accepteras av sin far. Men hon väljer ändå att åka till Brazzaville med sin mamma för att tjäna egna pengar.

Vi får läsa om Andrée Blouins förhållanden och äktenskap och hon får barn med tre vita män. Det är historien om hennes andra barn, en son, som är det mest gripande i hela boken. Sonen drabbas av malaria när han fortfarande är liten, men kan inte få medicin. Det beror på att bara vita får medicin. Där spelar det ingen roll att både Andrées far och pojkens far är vit, han räknas som svart. Och pojken dör, till skillnad från ett grannbarn som han lekt med och som också fått malaria. Det barnet var nämligen helvitt och fick medicin. Det är här som Blouins politiska medvetenhet föds.

Den andra delen i boken handlar om Andrée Boulins politiska karriär. Hon flyttar med sin nya man och barn till Guinea och där blir hon indragen i politiken. Hon hamnar tillslut som protokollchef åt Kongos befrielseledare och senare premiärminister Patrice Lumumba. Nu är boken inte längre personlig, utan med fokuserad på det politiska skeendena i Afrika när kolonierna blev självständiga.

Det var en mycket intressant bok att läsa då den på ett personligt sätt visade oss hur kolonialstaterna påverkade den afrikanska befolkningen. Jag såg fram emot delen då Blouin blev politisk aktivist, men blev lite besviken. Just den delen var mindre personlig och så otroligt rörig. Det kändes som att det behövdes stor förkunskap om olika afrikanska ledare vid den här tiden för att hänga med. Blouin var mycket engagerad politiker och främst kämpade hon för kvinnors rättigheter.

Boken är spökskriven, men jag som brukar tycka att sådana böcker kan vara näst intill outhärdliga att läsa, tycker att det funkar bättre på engelska. Den första delen var fint skriven, men skulle nog kunna kortas ner lite. Den andra delen blev som sagt rörig.  En intressant sak var att läsa om Blouins förhållande till Dag Hammarskjöld, en person hon inte var så imponerad av.

Boken slutar när Blouin blir deporterad från Kongo, strax före Lumumba mördas av politiska rivaler. Hon bestämmer sig för att slå sig ner i Paris och enligt Wikipedia fortsatte hon där sitt arbete med kvinnors rättigheter. Hon dog 1986, tre år efter att boken kom ut.

Läs mer: En bok från alla världens länder

Feministbrud på kulturjakt i Arkösund

När vi var i Norrköping gjorde vi en utflykt till Arkösund. Vi hade hört mycket gott om detta skärgårdssamhälle och det är dessutom inte så långt från Norrköping. Vi blev inte besvikna och kunde njuta både av vackert väder, fina vyer och varmt vatten. En perfekt dagsutflykt, även om vi kunde valt mat med lite större omsorg (det blev för bråttom).

Brandstationen i Arkösund

Det första jag lade märke till var den är söta brandstationen. Jag tyckte att den var så vacker i det idylliska samhället. Vad jag förstod så används den fortfarande som räddningscentral. Arkösund

Det är så vackert att det nästan gör ont, för att citera en mycket känd svensk film. Arkösund

Arkösund är fullt med vackra hus som ligger vackert. Det är underbart att bara gå omkring och i sekelskiftsmiljön. Arkösund

Det här huset föll jag också för. Så enkelt, så svenskt och så oerhört gulligt.