Recension: Jessen, Ida, Doktor Bagges anagram; 2017

Doktor Bagges anagramJag har fått möjlighet att träffa Ida Jessen som är ledamot i den danska akademin. Hennes bok Doktor Bagges anagram kom precis ut på Historiska media. Boken är inte en fortsättning, utan snarare en bok som utspelar sig precis samtidigt som En ny tid. I den sistnämnda får vi lära känna Lilly och i Doktor Bagges anagram, hennes man Doktor Bagge.

Doktor Bagge är en man som lever ett hektiskt liv som läkare i en liten by på Jylland. Han är gift med Lilly, men de har inga barn. Bagge har istället fyra andra barn som han ständigt har dåligt samvete för. De var fem syskon med difteri som alla dog inom loppet av ett dygn i hans vård. Han kan aldrig släppa dem. Han föreläser om vikten av hygien och bra mediciner. Han tar hand om sjuka människor dag som natt. Den enda han inte verkar ta hand om är sin fru.

Doktor Bagges anagram är precis lik lågmäld som En ny tid, men i den här boken fick jag en lite annan syn på makarna. Det verkar inte som att Lilly är lika förtryckt som jag trodd enär jag läste den första. Det verkar inte förekomma något våld i hemmet. Det är snarare bristen på känslor som präglar deras äktenskap. De har någon form av social samvaro med varandra, men om det finns ett fysiskt samliv får vi inte riktigt veta. Att de inte får några barn vet vi däremot. Förutom den fruktansvärda händelsen med barnen som dog så är den en diskussion mellan makarna om att adoptera ett barn som också drabbar mig rakt i hjärtat. Barnlängtan är något jag verkligen kan relatera till. Här får vi Bagges syn på att skaffa barn och det är han som bestämmer hur det ska bli.

Den här boken blev jag överraskad av. Jag trodde att jag hade en klar bild av doktor Bagge efter de första boken, men efter den här kände jag mig helt villrådig. Det var verkligen tur att jag hade en träff inbokad med författaren så att jag kunde reda ut ett och annat, Mer om det i får ni läsa snart.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Boktokig

Nyutgivning av de kvinnliga nobelpristagarna

Kvinnliga nobelpristagare

Igår skulle nobelpriset i litteratur tillkännages. Av skäl väl alla nu känner till, blev det inte så. Som plåster på såren har tre Bonnierförlag och fem andra förlag gått samman och ska ge ut alla de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur. En bok per författare en i fin ny utgåva blir det.  Jag vill såklart äga hela denna utgåva även om jag har redan läst ett par av dem (de länkade titlarna nedan). Den här utgåvan hade vi behövt när bokcirkeln Fjorton nobelpristagare fortfarande var igång.

Utgivningen

1909 Selma Lagerlöf  – Herr Arnes penningar/Kejsaren av Portugallien (Albert Bonniers förlag )

1926 Grazia Deledda – Elias Portolu (Wahlström & Wistrand)

1929 Sigrid Undset – Kristin Lavransdotter (Norstedts )

1938 Pearl S. Buck – Den goda jorden (Albert Bonniers förlag)

1945 Gabriela Mistral – Skönheten (Norstedts)

1966 Nelly Sachs – Den store anonyme (Erzats)

1991 Nadine Gordimer – Burgers dotter (Albert Bonniers förlag)

1993 Toni Morrison – Älskade (Forum)

1996 Wiszlawa Zymborska  – Sena dikter (Ellerströms)

2004 Elfriede Jelinek – Älskarinnorna (Modernista)

2007 Doris Lessing – Den femte sanningen (Forum)

2009 Herta Müller – Andningsgunga (Wahlström & Wistrand)

2013 Alice Munro – För mycket lycka (Atlas)

2015 Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte (Erzats)

Min nobelläsning

Nobelpristagare på bokmässanPå bokmässan i Bonniers monter gjordes reklam för utgivningen som kommer den 14 november. Klara Johansson på Bonniers är samordnare för projektet. Böckerna ska komma i storpocket och formgivning och illustration är gjorda av Kristin Lidström.

Mina egna tankar kring böckerna, förutom att jag känner ett starkt ha-begär, är att jag vill läsa dem allihop. Jag har redan läst alla författarna och har en stark känsla för vilken bok jag kommer att kasta mig över och vilken som kommer bli kvar sist. Minst sugen är jag på Grazia Deledda och även Nelly Sachs, Deledda för att jag inte alls är imponerad av henne och Sachs för att hennes dikter är så hemska. Herr Arnes penningar har jag tänkt läsa så länge att det verkligen är på tiden. Mer Herta Müller och Nadine Gordimer har jag också tänkt och sedan är Wiszlawa Zymborska alltid en fröjd!

Bokmässan 2018: Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår

Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri på Bokmässan 2018

Det seminariet jag sett fram emot mest på Bokmässan var nog samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg om tio händelserika litteraturår. Samtalet handlar om deras författarkarriärer och böcker, men kanske mest om de senaste böckerna Pappaklausulen och Kärlekens Antarktis. För mig vara båda dessa böcker fantastiska läsupplevelser och bara av en händelse så har jag lyssnat på båda två och de har lästs in av fantastiska uppläsare (Hamadi Khemiri och Lo Kauppi).

Sara berättade att hon skriver massor och har flera blindspår som sedan stryks inför det färdiga manuset. Hon beskrev hur hennes manus till en början är oerhört röriga med många sidospår som aldrig kommer med i boken sedan. Jonas sa att han mer låter sina historier växa fram. Han vet till exempel att det ska komma in en karaktär, men inte hur och när,  och han kan själv överraskas av hur det sedan blir.

De kom in på hur de förhåller sig till gamla favoritböcker. Sara sa att hon inte sparar på så mycket och har en enorm röra hemma. Jonas berättade då om sin bokhylla med alla favoritböcker i kronologisk ordning. Den börjar med pixiboken Dun till lillans täcke och går sedan vidare genom barn- och tonårstiden fram till vuxen ålder. Jag tror att cirka alla där inne nu vill gå hem och ha en sådan bokhylla med alla sina favoritböcker i kronologisk ordning!

Det var ett intressant samtal och ibland är det inte är djupa analyserna, utan bara det faktum att två så fantastiska författare samtalar med varandra, som är behållningen. Jag fick inspiration till eget skrivande och till mer läsning  och det första jag gjorde när jag åkte hem var att läsa klart Kärlekens Antarktis. Nu ska jag se vilken av dessa författares böcker jag ska läsa härnäst. Kanske det blir Sara Stridsberg Beckomberga eller kanske Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder. Vad föreslår du?

Recension: Stridsberg, Sara; Kärlekens Antarktis; 2018

Kärlekens AntarktisJag började lyssna på Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg (Albert Bonniers förlag) före bokmässan, men cyklade sedan inte på ett par dagar. Nu i veckan lyssnade jag färdigt. Boken andas verkligen Catrine da Costa, men författaren hävdar med bestämdhet att den handlar om liv och död och att den inte handlar om någon specifik person. Boken lästes av Lo Kauppi.

”Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”

En död kvinna berättar om sitt liv. Först hur hon mördades av en man hon skulle sälja sex till och som styckade henne och la hennes kroppsdelar i resväskor. Sedan berättar hon om sitt liv med missbrukande föräldrar, en bror som gick bort och sin älskade make. Framförallt berättar hon om sina barn som hon varit tvungen att lämna bort. Den första efter några år och den andra vid födseln. Hon älskade dem båda innerligt, men inte tillräckligt mycket för att lägga av med drogerna.

Det är en poetisk roman om döden, om våldet och om kvinnohatet. Det är en fantastisk läsupplevelse och jag tyckte att Lo Kauppis uppläsning var så underbar att jag inte önskade att jag läst boken på papper istället. Det är en oerhört känslosam roman och jag fick bygga en mur runt mina känslor för att inte gråta och hulka konstant genom hela läsningen. Den döda brodern och barnen är så svåra att läsa om att jag nästan inte klarade av det. Men samtidigt som det är så ohyggligt är det skrivet så fantastiskt vackert att jag inte kunde sluta att lyssna.

Boken lämnar mig med både obehagskänslor, men också en lycka av att fått läsa något sått vackert. Att Kärlekens Antarktis är en av årets största läsupplevelser bör jag väl knappast tillägga. För mig spelar det inte så stor roll att Sara Stridsberg menar att det kan handla om vem som helst. Jag kommer alltid att tänka på den här boken när jag hör om Catrine da Costa. Och det på ett positivt sätt. För mig har hon genom den här boken fått en själ och är inte bara det fotot som synts överallt.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Kulturloggen, Och dagarna går

Bredvidläsning: Thomas Arnroths böcker om hans tio orimliga år som frälst

Thomas Arnroth signerar böcker på bokmässan 2018

Nu har jag läst Thomas Arnroths två serieböcker om hans tid i Livets ord, eller hans tio orimliga år som frälst, som han själv uttrycker det. Det är två böcker om Thomas liv som sökare och hur han tillslut fann Livets ord och levde för att klättra i hierarkin i församlingen. Jag köpte böckerna av Galago på Bokmässan och Thomas signerade böckerna med fina illustrationer. Jag har lärt känna Thomas lite på Twitter och det var roligt att träffa honom irl. Historien om Livets ord hade jag bara vagt hört talas om.

Livets ord - mina tio orimliga år som frälst del ett, de första åren  Livets ord - mina tio orimliga år som frälst del två, förnyad och befriad

Livets Ord – mina tio orimliga år som frälst, del ett och två, är båda personliga och utgår från Thomas väg till frälsningen och sedan upp i hierarkin i Livets Ord. Han skriver utifrån sig själv med det utifrånperspektiv man kan ha om det gått över tio år sedan man lämnat. Jag upplever det inte som att det är förskönande eller att Thomas försöker att bortförklara sina år i trosrörelsen. När jag läst liknande böcker lämnar de mig ofta en känslan av att författaren inte berättar allt. Så är det inte här. På flera ställen skriver Thomas att han önskar att han varit mer kritisk, men att han måste säga att han tyvärr nog köpte allt. Det är längesedan, men han håller sig hela tiden ödmjuk till historien.

Jag har sökande människor runt omkring mig och känner en person som gått på bibelskolan (men vi har inte direkt pratat om det), så jag läste även med fascination om vad som driver människor till en sekt (som inte sågs som en sekt av församlingsmedlemmarna, ska tilläggas). Jag tyckte att Thomas återgav trovärdigt om hur han gick från frälst till medlem av Livets Ord, även om jag kanske inte helt kan förstå hur man kan dras till en sådan rörelse. Vi ska dock ha i bakhuvudet att Livets Ord inte var så kända utanför Uppsala 1985.

Böckerna är även roliga och jag kan bara tänka mig vilken självdistans det kräver för att teckna sig själv med ett sådant utseende som bara osar religiös galenskap (omslaget på del två). Sedan är det en rolig detalj i andra boken när han köper kurslitteraturen  till bibelskolan och finner att hans egen religiösa skrift finns med. Ingen av hans klasskompisar såg honom som någon som skulle kunna bidra med kurslitteratur, allra minst han själv. Sekvensen när Carola gick med och det handlade mycket om andeutdrivning och att låta som en födande kvinna var extra intressant eftersom jag minns den.

Det är två mycket läsvärda seriealbum och jag både skrattade, förfärades och rördes när jag läste. Jag gissar i och med slutet på del två att vi kan se fram emot en del tre. Hoppas det i alla fall, jag är sugen på att läsa hur han sedan lämnade rörelsen.

Dedikation i boken om Livets Ord

Fördelen med att få signerade böcker av serietecknare är att de brukar ta sig tid att rita i boken. Thomas Arnroth var inget undantag och här fick jag ett fint visdomsord på vägen av självaste Ulf Ekman!

Läs mer: Galago del ett, Galago del två

Adlibris del ett, Adlibris del två

Bokus del ett, Bokus del 2

Expressen, UNT, Corren

Bokmässan 2018: Bokcirkel med Maggie O’Farrell

Bokcirkel med Maggie O'Farrell

Maggie O’Farrell har skrivit den bok som berört mig mest i år, Ett hjärtslag från döden. Hon skulle vara med på Bokmässan i helgen. Hennes svenska förlag Sekwa hade tillsammans med Kulturkollo ordnat ett frukostmöte med henne. Men så blev dottern sjuk. Tråkigt såklart, men den som läst boken som delvis handlar om dotterns svåra liv, förstår. Hon var där hon behövde vara. Och det finns ju teknik så vi blev inte helt lottlösa. Hon kunde vara med på länk.

Personlig bok

Vi började att prata om att det var en djup personligt bok och hur hon såg på att utelämna sig så mycket. Hon sa att det inte var så svårt för egen del, men att hon och hennes man såklart hade diskuterat huruvida deras dotter skulle fara illa av boken senare i livet. Det var därför viktigt att det var en bok om att vara mamma till ett sjukt barn och inte hur det var att vara barnet. Det är Maggies känslor det handlar om, inte flickans. De nära som finns med i boken har fått läsa på förhand och fått välja om något skulle tas bort.

Feminism och mödravård

Jag ställde en fråga om förlossningen som hon beskriver i boken. Hon tvingades till vaginal förlossning fast hon har papper på att hon bör föda med kejsarsnitt pga av en tidigare sjukdom. Hon förlorade mycket blod och det blev dramatiskt. Min fråga gällde om det, precis som i Sverige, är en stor fråga i Storbritannien att kvinnor själva ska få välja hur de vill förlösas. Maggie svarade att det är en jättestor fråga i Storbritannien och självklart en viktig fråga för henne.

Maggie O’Farrell är feminist och hon ser det som självklart att hennes bok kan läsas feministiskt. För henne har det varit en ögonöppnare att bli mamma och gå igenom en förlossning och därmed få veta hur kvinnor behandlas inom vården. Hon sa att feminister i Storbritannien ser Sverige som sin förebild när det kommer till barn- och mödravård. Jag fick helt enkelt svälja mina kommentarer om att det nog finns stora problem här också. Kanske trots allt inte lika stora som där.

Döden alltid närvarande

Döden har alltid varit närvarande i Maggie O’Farrells liv, från det att hon var liten. Hon drabbades som barn av en svår sjukdom. Den skulle senare leda till en svår graviditet och förlossning. Hon sa att hon inte är en person som tagit alltför stora risker. På grund av den tidigare sjukdomen har hon undvikit alkohol och droger i hela sitt liv. Annars har hon väl varit som ungdomar är mest. Hon har gjort saker hon inte vill att hennes son ska göra, vilket hon sa kan bli svårt att förklara efter den här boken.

Nu skriver hon på en ny bok och jag passade på att köpa en av hennes gamla av förlaget. Jag har ju mer att upptäcka av denna underbara författare!

Bokmässan 2018: Årets bok

Jag är glad på Årets bok 2018

Årets bok är en av Bokmässans höjdpunkter. Jag hade precis intervjuat Ida Jessen och kom lite sent, men det var fantastiskt kul att mingla runt med både för mig kända och okända personer. Se på bilden så glad jag var! Årets bok har intiserats av Bonniers Bokklubbar och det är tredje gången som priset delas ut.

I år hade jag lagt min röst på Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò, men hade inga större förhoppningar om att den skulle bli vald. När folket får avgöra så blir det oftast inte smal litteratur från Afrika, utan svenskt och populärt. Mitt förhandstips när vi stod och väntade på resultatet var Niklas Natt och Dags 1793.

På tredje plats kom Nina Lykkes Nej och åter nej och det förvånade mig lite. Det är en ganska ovanlig bok och ingen som jag trodde gick hem i den stora massan. Jag har läst den och tyckte om den.

På andra plats kom Linda Bengtsdotter med deckaren Annabelle som ska utspela sig i den skaraborska orten Gullspång. Jag har inte läst den, men ska absolut göra det.

Niklas Natt oc Da tar emot priset för årets bok

Vinnaren blev…. Niklas Natt och dag och boken 1793! Jag blev inte förvånad. Har inte läst boken, men mamma läste ut de när hon var på Landsort i somras och lämnade kvar boken så det får väl bli nästa sommar!

Hallå där: Niviaq Korneliussen

Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018

Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018.

Jag har redan berättat om det som en liten blänkare, att jag sprang på den grönländska författaren Niviaq Korneliussen på mässgolvet på Bokmässan i lördags. När jag flög på henne och lovordade hennes bok Homo Sapienne, blev hon glad och frågade om jag ville att vi skulle sätta oss ner och prata en stund. Först fick jag följa med henne ut och röka.

På seminariet Hitta sin egen röst berättade Niviaq att hon skrev Homo Sapienne på en månad. Hon stängde in sig i sin lägenhet och gick knappt ut. Hon rökte, drack alkohol och åt och sov på obestämda tider. Sedan var den klar. Det tog henne sedan tre månader att sedan översätta den till danska. Det var viktigt för henne att det var hon själv som skulle skriva den även på danska.

– Jag skulle inte säga att jag översätter mina böcker, jag snarare skriver om dem. Grönländska och danska är så olika språk att det är svårt att översätta, säger hon. Jag vill äga min egen text på danska och det är därför jag vill skriva den på danska själv.

Skriver på danska

Den nya boken skriver hon på danska. När jag träffade henne berättade hon att den bland annat ska handla om vad som är ett hem. Jag frågade henne om hon bor på Grönland och hon svarade att det inte är så enkelt.

– Jag har basen med ett hus, en flickvän och hund i Nuuk, men jag bor över hela värden på olika hotellrum, säger hon.

Hon berättade också att hon kan tänka sig att slå sig ner någonstans utanför Grönland, men inte i Danmark. Hon sa att det danska samhället inte är något hon gillar eller trivs i.

– Men kanske vill jag bo i Sverige, säger hon och skrattar.

Psykisk ohälsa på Grönland

Den nya boken ska också handla om det stora problemet med psykisk ohälsa som finns på Grönland.

– Den första boken jag skrev handlade om queera personer men jag känner mig färdig med det temat. Nu vill jag skriva om Grönlands stora problem.

Niviaq berättade om en resa till en avlägsen plats på Grönlands östra sida till ett samhälle där det bor 2000 personer. Under de månader hon var där var det flera personer som tog sitt liv. Läget är mer eller mindre akut, anser hon.

– Det är så många som mår dåligt på Grönland, men de flesta är fattiga och har inte råd med de tusen kronorna som ett besök hos en psykolog kostar. Det måste bli någon ändring på detta!

Det verkar inte bli någon munter bok som Nivaq Korneliussen skriver på, men i all hänseenden viktig. Det märks att Niviaq har ett stort hjärta för sin omvärld och sin ö.  Boken ska komma ut på danska nästa år. Jag ser fram emot det och kommer att läsa den på originalspråk!

Silvana Imam och Niviaq Korneliussen på Bokmässan 2018

Silvana Imam och Niviaq Korneliussen samtalar om att hitta sin inre röst med Karolina Ramqvist.

Bokmässan 2018: Söndagen i bilder och bokmässans bästa och sämsta

Söndagen på bokmässan brukar alltid vara lite avslagen för mig. Men det är en bra dag för att köpa det där jag funderat på eller besöka just den där montern jag aldrig hade vägarna förbi. Jag hann med en del idag, inklusive byta Pokemon med bokbloggare. Nu är jag trött men lycklig. Nedan kan ni läsa min bokmässas bästa och sämsta.

Jens Liljestrand om Vilhelm Moberg på Bokmässan 2018

Jag hade lovat en kollega att införskaffa ett signerat ex av Jens Liljestrand biografi över Vilhelm Moberg. Eftersom jag själv gärna skulle läsa boken och är intresserad av Moberg så lyssnade jag på Jens som berättade om boken och författaren. Det jag bär med mig är Jens beskrivning av Mobergs sätt att skriva om starka känslor. ju starkare känslor, desto mindre ska man skriva om just känslorna. Det får aldrig bli sentimentalt, utan läsarna själva måste känna känslorna.

Elias och Agnes Våhlund på Bokmässan 2018

Handbok för superhjältar är många barns favoritböcker, särskilt mitt eget. Jag var och lyssnade på Elias och Agnes Våhlund om deras projekt med sin fjärde bok om den mobbade Lisa som blir Röda masken och räddar människor. Det var många barn i publiken och jag fick gå in på nåder (vuxna var endast välkomna i sällskap med barn). Vi fick lära oss hur man gör puff och iväg och hur man lär sig att tala animaliska. Elias berättade också att Agnes ofta ratar hans förslag till text och han skriver om mycket. Vi fick veta att Agnes jobb att rita tar mycket längre tid än Elias skrivande och att Elias inte ratar Agnes bilder. Lisas förebild är Elias dotter som nu är 15 år och inte mobbad längre.

Godnatsagor för Rebeltjejer på Bokmässan 2018

Jag gick förbi det underbara rummet för sagostunder för rebeltjejer. Hit kom kvinnor såsom Gudrun Schyman och Ebba Witt-Brattström och låg i sängen och läste för barnen.

Samir och Viktor på Bokmässan 2018

Ibland känns det som att det finns flera bokmässor och att detta inte är den jag är på.

Min bokmässa 2018 – bäst och sämst

Bäst: Alla fantastiska möten!

Sämst: Att det var en massa inställda spårvagnar när jag kom till Göteborg och jag efter ett ”gott” råd hamnade i Gamlestan.

Bästa seminariet: 10 fantastiska litteraturår med Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri.

Mest nervösa: Min intervju med Ida Jessen.

Överraskande möte: Min spontana pratstund med den grönländska författaren Niviaq Korneliussen.

Ambivalenta känslor: Så mycket folk på lördagen att jag blev helt matt, samtidigt inte halvtomt pga nazistisk demonstration förra året.

Nörderi: Byta Pokemon med bokbloggarna.

Bäst mat: Räkmackan på Heaven 23 med Mia och Lyran.

Mest saknade sak: Bloggrummet där vi brukade hänga.

Antiklimax: Att seminariet med Nawal el Sadaawi krockade med mitt möte med Ida Jessen.

Nostalgi: Mia och jag tog oss till Lilla Tavernan i Linné och jag åkte sedan bussen tillbaka som jag brukade ta till jobbet när jag bodde i Linné.

Bästa bokköp: Kim Thúys vietnamesiska kokbok.

Känsla just nu: Nästa år bor jag på Gothia Towers!

Bokmässan 2018: Lördagen i bilder

Här kommer lördagens bokmässa i bilder. Det hände massor av mer saker, men det är ett axplock av allt jag gjorde. Under veckan kommer mer utförliga texter om mina aktiviteter. Den känsla jag bär med mig från igår var att det kan vara det oväntade som kan bli det bästa.

Maggie OFarrell

Morgonen började tidigt med ett frukostmöte med den irländska författaren Maggie O’Farrell och Kulturkollo. Hon är Sverigeaktuell på Sekwa med Ett hjärtslag från döden. Hon var tyvärr tvungen att ställa in sitt Sverigebesök i sista stund pga att hennes dotter blev dålig. Den som läst hennes bok förstår. Det fick bli via länk istället och det gick också bra.

Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri på Bokmässan 2018

Årets bokmässas kanske bästa seminarium var det med Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri. De pratade om sina aktuella böcker, Kärlekens Antarktis och Pappaklausulen och även lite om sina tidigare. Jag har läst Pappaklausulen och håller på med Kärlekens Antarktis så för mig var det ett mycket givande samtal. Jag ska återkomma om detta i ett separat inlägg.

Silvana Imam och Niviaq Korneliussen på Bokmässan 2018

Jag var också på ett seminarium med rapstjärnan Silvana Imam, men orsaken till att jag gick dit var för att lyssna på Niviaq Korneliussen. Jag lyckades dock inte att få en pratstund med henne efteråt.

Niviaq Korneliussen på bokmässa 2018

Men så sprang jag på Niviaq på mässgolvet och hon log inte bara lite stelt åt mig när jag lovordade hennes bok Homo Sapienne, Hon drog med mig upp till ett avskilt bord och berättade allt om sin nya bok och livet på Grönland. Jag ska skriva mer om detta samtal!