Recension: Tokarczuk, Olga; Löparna; 2007

LöparnaFörra veckan bokcirklade jag om Löparna av den polska nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Jag hade inte läst ut boken då så min recension kommer först här (jag har annars en ambition att publicera recensionen före diskussionen, men det blir oftast inte så). Jag såg mycket fram emot Löparna då jag fortfarande väntar på en – enligt mig – riktigt fullträff av Tokarczuk.

Löparna är en fragmentarisk roman om människor som alla är på väg någonstans eller som på ett eller annat sätt inte vill vara på väg (mot ålderdomen). I början var det flera fragment som grep tag i mig och som jag ville läsa mer om dem, men de slutar bara och nya fragment tar vid. Jag tappade bort mig rätt så snart och försökte koncentrera mig på någon del som var intressant, men det var ganska svårt.

Löparna var mycket märklig bok som inte alls passar mig. Olga Tokarczuk kan skriva och hon fångar mig som läsare i den här romanen flera gånger, men tyvärr behåller jag inte fokuset särskilt länge. Jag minns att jag tyckte att hennes Daghus, natthus var rörig, men såhär i efterhand framstår den som ett under av lättfattlighet. Löparna var i en helt annan klass av rörighet.

Läs här om hur de andra i bokcirkeln resonerade kring boken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Lindström, Christina; Hälsningar från havets botten; 2015

Hälsningar från havets bottenChristina Lindstörms debutbok Hälsningar vid havets botten är en ungdomsbok som kom 2015. Efter att ha läst Finns det björkar i Sarajevo?, blev jag sugen att läsa något med av Lindström. Jag tycker också att ungdomsböcker passar bra för lyssning och mina promenader till och från förskolan slukar en del ljudböcker.

I Hälsningar från havets botten får vi möta Phille som går på musikgymnasium. Han är mörkhyad för hans mamma kommer från Brasilien, men mamman har han inte träffat sedan han var liten. Var hon är vet han inte då hans pappa vägrar att prata om det. Pappan är inte den som har mest ordning på sig, men i bakgrunden finns en farmor som ser till att Phille får god lagad mat emellanåt och en rejäl push i skolarbetet. När boken börjar upptäcker Phille att Hanna går på skolan. Hanna som försvann i fyran för att aldrig komma tillbaka. Hanna som han var otroligt kär i fast hon hade trasiga kläder och ljög om att hon hade en häst. Kommer Hanna ihåg honom?

Hälsningar från havets botten är en kärlekshistoria mellan den glada och lite bekymmerslösa Phille och den inbundna och socialt hämmade Hanna. Phille har sina egna bekymmer, men han tar mycket i livet med en klackspark. Hanna har svårt att ens hälsa på folk. Tillsammans blir de ett udda par som klarar av att öppna sig för varandra med sina innersta tankar.

Det var en mycket fin ungdomsbok med en kille och hans känslor i centrum. Phille är en snäll kille och även om han också kan göra fel, ber han om ursäkt. Det är inte något helgonporträtt av en kille som knappast finns i verkligheten, utan mer en alternativ mansroll för en ung kille som vill ha kärlek och sex som alla andra men som inte spelar någon han inte är. Kärleken till Hanna är också så fantastiskt fin. Det är kärlek som inte tar hänsyn till status eller coolhet, bara ren kärlek. Christina Lindström skriver fantastiska ungdomsböcker med pojkar som huvudpersoner, med alternativa roller för den som inte nödvändigtvis är cool och tuff.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Angüe, María Nsué; ur Ekomo; 1985

EkomoJag har inte läst hela Ekomo av María Nsué Angüe från Ekvatorialguinea. Den enkla anledningen till det är att den boken inte finns på något annat språk än spanska, och det språket behärskar inte jag. Ekomo var den första romanen skriven av en kvinna, som kom ut i Ekvatorialguinea. Jag hittade ett utdrag ur den på engelska i samlingsboken Daugher of the diaspora – Afra-Hispanic writers (ja, den kostade en förmögenhet, men det är få länder kvar nu och jag vill gå i mål!).

En kvinna berättar om sin makes sjukdom och död. Hon lever i ett samhälle där kvinnor har en bestämd plats, och den är inte i offentligheten. I det utdrag av boken som jag läste berättar kvinnan lidelsefullt om sin man och hans stora gärningar. Jag tänkte först att hon pratade om någon profet eller ledare, men det var hennes man. Som emanciperad europeisk kvinna kan det var lätt att ta detta för extremt konservativt, men historien måste sättas i sitt sammanhang. María Nsué Angüe beskriver kvinnors verklighet i Ekvatorialguinea och det hade ingen annan gjort före 1985.

Efter att ha läst utdraget ur Ekomo, satte jag mig återigen och googlade boken för att se om det finns någon längre översättning. Jag hittade det inte nu heller. Det här är mitt bidrag till Ekvatorialguinea i min utmaning att läsa mig jorden runt. Det går att argumentera för att jag borde valt den roman som fanns tillgänglig (men som jag inte alls var sugen på), men jag hoppas och tror att jag gjort mer för feminismen genom att uppmärksamma en kvinna som var först med att berätta om kvinnors situation i sitt land.

Recension: Gustafsson, Yvette; Feltänkt – trötthetens faser; 2020

Trötthetens faserJag har följt Yvette Gustafsson aka @feltankt på Instagram ett tag nu och har blivit förtjust i hennes vardagsnära små seriestrippar. Hon har nu gett ut en bok,  Feltänkt – trötthetens faser, där hon samlat dem och givit ut på eget förlag, Uvett. Du kan stödja henne genom att köpa boken eller genom Patreon.

Feltänkt – trötthetens faser är fina vardagliga situationer berättade och tecknade med humor. Det handlar om författarens eget liv som konstnär, egenföretagare och småbarnsmamma. Varje seriestripp är kommenterad med några rader som tidigare publicerats på Instagram. Här är en av mina favoriter. Jag älskar också att köpa saker som inte alltid är så praktiska.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Yvette Gustafsson, tecknare (@feltankt)

Jag tycker mycket om Yvette Gustafssons karaktärer med stora munnar som kan se så otroligt glada ut, men också så kränkta eller ledsna. Det är imponerande att kunna göra så många ansiktsuttryck på sådan liten yta, som ju ett ansikte i en seriestripp är. Det är många strippar som jag gillar och som jag småler åt eller till och med skrattar till åt.

Det jag tyckte mindre om var de förklarande texterna. Jag kom på efter ett tag att de faktiskt störde mig. Jag som läsare vill inte veta om serien är sann eller hur den blev till, jag vill vara fri att tolka som jag vill. Men det går ju att hoppa över de texterna. Samtidigt är det såklart lite spännande att se hur en stripp kommit till. Jag vet inte hur en bra balans skulle se ut, men nu läste jag bara stripparna som de var rakt upp och ner. Och jag gillade!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministisk bokcirkel Söder: Löparna av Olga Tokarczuk

Zoomcirkel om Löparna

Häromdagen hade vi bokcirkel med min feministiska bokcirkel på Söder. Vi hade bokcirkel via Zoom och det gick bra den här gången också. Vi var hela sex personer på träffen. Så många har vi aldrig varit förut kom vi fram till. Nu skulle vi ha läst Löparna av Olga Tokarczuk. Jag hade inte läst ut boken, men var inte ensam om det.

Vad handlade den om?

Vi återkom till temat flera gånger. Vad handlade boken om? Människor som reser. Människor som är rastlösa. Människor som vill någon annanstans. Men någon handling hade egentligen inte boken. Det är mest fragment och den som förväntar sig att det ska hänga ihop blir besviken.

Vad tänkte författaren när hon skrev boken?

Finns det en mening med Löparna? Eller skrev Olga Tokarczuk bara lösa fragment som sedan kunde binda ihop till en bok? Vi enades om att vi hoppas att hon hade en tanke bakom boken. Hon har skrivit böcker med liknande uppbyggnad förut och jag kunde känna igen mig i stilen, även om Löparna är något mer rörig än Daghus, natthus.

Vad tyckte vi om boken?

Några älskade boken, andra inte lika mycket. Jag tror att vi alla någonstans ändå tyckte att den var bra på något sätt. Det är inte för inte som Olga Tokarczuk har fått nobelpriset i litteratur. Jag tillhörde gänget som inte var överförtjusta. Jag vill verkligen Älska Tokarcuk, men gör inte det. Som person ja, men hennes böcker passar inte riktigt mig. Kan det bero på att jag läser för snabbt? Vi diskuterade den skillnaden mellan snabbläsare och långsamläsare och kom fram till att Löparna är en bok som behöver läsas långsamt.

Nästa bok

Vi har i vanlig ordning inte bestämt nästa bok, men jag har föreslagit Queenie av Candice Carty-Williams. Vi pratade om att vi borde välja något lättsamt. Vi får se vad det blir, nu väntas omröstning i gruppen på Facebook.

Min lilla Selma har fyllt fyra år!

Selma fyller fyra år

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i hela fyra år.  Det har både gått fort och varit en enormt lång tid. Selma föddes en solig försommardag i maj 2016 och hon tog plats direkt. Det var självklart att hon var en del av familjen redan från början. Nu känns det så konstigt att vi var en barnfamilj före henne.

Selma är glad och lekfull och samtidigt mycket bestämd. Hon är övervallande med kärlek och tacksamhet och hon älskar att kramas och pussas. Hon kan samtidigt vara lika arg och upprörd som hon blir euforiskt glad så livet med Selma är aldrig tråkigt. Det kan vara jobbigt och kärvande, men knappast långrandigt. Hon kan leka fint med sin nästan fem år äldre storebror, men de kan också bråka och reta gallfeber på varandra. Idag har de hållit sams och enats i att pannkakor och våfflor är bästa middagen.

Idag fick hon paket på sängen från oss i familjen och när vi kom hem från förskolan ringde vi facetime med mormor och morfar och farfar när vi öppnade deras paket. Det blev ett bra upplägg och så fick släkten vara med på ett hörn. Dessutom drunknade hon inte i paket på morgonen.

Selma fyller fyra år

Selma fick en fin klänning hon spanat på länge i en liten (och dyr) leksaksaffär i Hammarby Sjöstad. Diademet fick hon av brorsan och det är nu inte längre bland oss. Dålig kvalitet och Selmas nyfikenhet i kombination med kraft, leder ofta till att saker får en kortare livslängd. Hade dock hoppas mer än ett par timmars överlevnad för denna krona.

Selma och Hugo på Selmas fyraårskalas

Kalaset var i söndags och vädret var mycket blandat. När vi började var det varmt och soligt, men det kom lite regnstänk på oss också mellan varven. Två kompisar och två kusiner kom och en storebror arrangerade all lek. Vi var ute så allt var coronavänligt och skönt för föräldrarna. Vi serverade inte så mycket sötsaker eftersom det inte är Selmas grej, utan mer popcorn och salta pinnar – och smörgåsrån! Det var Selmas kalas så det är klart att hon fick det hon ville ha.

(Ballongen, som kostade nästan 200 kronor, flög givetvis till väders. Fadern, som är av den blödiga typen, åkte och köpte en ny. På födelsedagen klämde hon sönder den. Nu får det vara nog, även om tårarna var många. Hon är stark den lilla rackaren!)

Recension: Schreiber, Johanna; Tolv veckor med dig; 2020

Tolv veckor med digJohanna Schreiber och jag har lärt känna varandra via sociala medier efter att vi hamnade bredvid varandra i restaurangvagnen på bokmässetåget 2019. Såklart kastade jag mig därför över hennes tredje bok, Tolv veckor med dig, som kommit ut på Norstedts förlag. Det är inte lätt att skriva rättvist om en bok skriven av någon man känner, jag har utvecklat det här.

Linnea och Jacob är oroligt olika. Båda är de singlar när de ses på ett bröllop och de dras till varandra till bådas förvåning. En het natt i en bastu på bröllopet leder först inte till något mer, men så upptäcker Linnea att hon blivit gravid. Hon och Jacob bestämmer då att de ska vara sambo på försök och lära känna varandra bättre innan de avgör om de ska behålla barnet eller inte.

Tolv veckor med dig bygger på en ganska klassisk idé om två olika människor som av en eller annan anledning tvingas/känner sig tvingade att bo ihop. Linnea och Jacob är trovärdiga karaktärer och deras velande hit och dit känns rimligt. Samtidigt finns där en attraktion och det gör att man håller på dem, trots alla deras egenheter.

För att det ska vara en läsvärd feelgoodroman måste det finnas någon substans. Det måste vara bra personer som inte bara är offer för en händelseutveckling, utan som vågar ta befälet över sina liv, även om det inte sker med en gång. Linnea passar verkligen inte in bland Jacobs vänner, men hon blir inget mähä utan tar för sig och säger emot. Hon kritiserar också saker inför Jacob och hans vänner. Här är Jacob mesigare och det känns bra att det är han som är den svagare och inte kvinnan. En bok skriven av en feminist lyser igenom här (vilket är positivt!).

Johann Schreiber skriver med ett driv som gör att jag sträckläser. Efteråt känner jag mig glad och tillfreds. Det var med andra ord en bra upplevelse och boken tillhör en kategori feelgood som är bra, feministiska och kanske framförallt inte handlar om bakning. Några saker jag tyckte extra mycket om var att det inte byggdes upp några monsterkaraktärer. Den som verkade vara god i början kanske är en rätt trist typ och tvärt om. Exen – för sådana finns såklart – är också lagom störiga, utan att demoniseras. Ett stort plus också till att författaren väver in personer från andra romaner och låter dem spela biroller.

Nu är det snart sommar och ingen vet om du får åka på semester eller inte. Res med Tolv veckor med dig och njut av ett sommar-Stockholm och några härliga dagar på Mallis!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Lindström, Christina; Finns det björkar i Sarajevo?; 2018

Finns det björkar i Sarajevo?Jag hade inget att lyssna på under mina promenader till och från förskolan (det är en bit). Då hittade jag Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström, som har varit föremål för åtskilliga utmaningar och bokcirklar och som korsat min väg mer än en gång. Jag vet inte varför jag inte läst den förrän nu.

Kevin har inte haft många kompisar under sin skolgång. Nu har han Hannes. När Hannes frågar om han vill följa med till Liseberg svarar han ja. Han säger ja, fast han har lovat att ta hand om sin funktionshindrade storebror medan föräldrarna är i Bosnien. Först blir Kevin besviken på att Hannes flickvän Linn är med, men så kommer även Linns kompis Amanda och de får alla fyra en magisk kväll. Men när Kevin kommer hem är brorsan Charlie borta. Kevin, Hannes, Linn och Amanda börjar leta efter honom. Kevins känslor är blandade, han både är orolig för sin bror, men också glad över att ha fått en gemenskap.

Finns det björkar i Sarajevo? är en bok om ungdomar och vänskap. Den visar en annan mansroll som går ut på att vara snäll för att få vara med. Kevin är ganska tillknäppt, men han öppnar upp sig mer och mer. Hans bror Charlie är borta, men han meddelar sig via sms, så Kevin behöver inte ringa polisen. Samtidigt som Kevin blir glad över att ha vänner,nystas hans familjehistoria upp. Han begår kanske ett och annat misstag. Mn han är snäll och Hannes är också snäll.

Förutom att vara en fin bok om killar och vänskap så är det också en fin bok om att ha ett funktionshindrat syskon och även om att ha föräldrar som kommer från ett annat land. Att se annorlunda ut, men vara född på ett sjukhus i Göteborg, är inte alltid det lättaste för Kevin. Han längtar så efter ett sammanhang och det är så fint beskrivet i boken. Det är också trovärdigt att det fina oftast inte varar för evigt och att man måste passa sig så att man inte sviker dem som betyder mest.

Sammanfattningsvis är Finns det björkar i Sarajevo? en mycket bra ungdomsroman som för min del gav mersmak. Nu vill jag lyssna på fler böcker av Christina Lindström och fler bra ungdomsböcker!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Månadens feminist: Agatha Barbara

Agatha Barbara

Kort fakta

  • Född 11 mars 1923 död 4 februari 2002 i Żabbar på Malta.
  • Maltas först kvinnliga president 1982-1987.
  • Hon var socialist och feminist och pionjär.

Agatha Barbaras feministiska gärning

Agatha Barbara gick i skola i Valletta, men andra världskriget kom i vägen för en collegeutbildning. Hon jobbade som flyganfallskontrollant under kriget. Efter kriget utbildade hon sig till lärare. Hon skulle senare bli Maltas första kvinnliga parlamentsledamot och den enda kvinna på en sådan post fram till 1982, då hon avgick för att bli president.

1947 gick ett förslag om kvinnlig rösträtt igenom i det maltesiska parlamentet med knapp marginal. I valet samma år ställde Agatha Barbara upp och valdes som enda kvinna in i parlamentet. Hon representerade det socialdemokratiska partiet på Malta och var en varm anhängare av sociala reformer. När hennes parti kom till makten 1955 blev hon utbildningsminister. Som parlamentsledamot var hon den första att belysa problemet med löneskillnader mellan män och kvinnor. Som utbildningsminister införde hon obligatorisk heltidsskola för alla barn.

På slutet av den brittiska kolonialtiden avgick premiärminister Dom Mintoff 1958. Strejker bröt ut och Barbara agerade strejkvakt. För det fick hon sitta 43 dagar i fängelse. När Malta blivit självständigt och Dom Mintoff åter blivit premiärminister, fick Agatha Barbara tillbaka utbildningsministerposten. Under mandatperioden 1971-74 hann hon även vara arbetsminister, kulturminister och vice statsminister.

Agatha Barbara gifte sig aldrig, hon verkar ha vigt sitt liv till politiken. Brev har offentliggjorts från henne till en brittisk soldat. Tidigare har en författaren hävdat att han genom intervjuer fått fram att hon förmodligen var lesbisk. Inget av det utesluter det andra och det är väl svårt att veta med någon som uppenbarligen hellre ville jobba med sitt kall än att gifta sig.

Agatha Barbara och jag

Jag ville hitta en maltesisk feminist inför vår resa till Malta nästa helg. När resan ställdes in tänkte jag att jag skulle strunta i allt. Men så hade jag hittat en maltesisk feminist och före detta president till på köpet, så då kändes det bra att dela med mig av lite maltesisk kvinnohistoria till er andra också. Jag måste säga att min kunskap om den maltesiska historien före jag läste på om Agatha Barbara var mycket knapphändig och tackar henne nu för att jag lärt mig mer.

Bokhörnan: Min första zoombokcirkel med bokbloggarmaffian

Zoomcirkel

Då har jag varit med om min första bokcirkel via Zoom. Det var med mina gamla vänner i bokbloggarmaffian och vi pratade om boken Smaken av Muriel Barbery. Jag tyckte om boken även om den var mycket speciell. Jag skrev om den tidigare här på bloggen och du kan läsa min recension här.

Det roliga var att jag var den enda som tyckte om boken. Alla de andra klarade antingen inte av att läsa ut den, eller så tyckte de att den var för babbligt och tråkigt. Ingen fick någon känsla för karaktärerna. Jag tyckte tvärt om att den var underhållande och kände att förlöjligande av patriarken bar berättelsen framåt.

Mycket underhållande att vara den enda som gillade boken. I min bokcirkel brukar jag var den enda som inte gillar boken. Eller brukar och brukar, men det har hänt mer än en gång i alla fall. Det var roligt att ”träffa” mina vänner igen också. Det blir ju inga bokevent och annat bokkul nuförtiden och dessutom kan man ju via Zoom träffa folk i andra städer.

Jag ser redan fram emot nästa träff och då ska vi läsa Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag kommer att lyssna på den, då jag nu står utan bok att lyssna på medan det är lång kö till böckerna som ska läsas.