Recension: Jetñil-Kijiner, Kathy; Dikter; 2012-17

Kathy Jetñil-KijinerKathy Jetñil-Kijiner kommer från Marshallöarna och hon har gett ut en diktbok och också publicerat dikter på sin blogg. Jag har inte läst boken, men har läst och lyssnat på dikter från bloggen. På bloggens startsida finns en film som jag började med att titta på.

Kathy Jetñil-Kijiner läser sin egen dikt  Anointed. Filmen är inspelad på Enewetakatollen, som utsattes för USAs provsprängningar av kärnvapen 1951. Befolkningen där evakuerades och kunde inte återvända på många år. Dikten och bilderna är djupt gripande och handlar om den förstörelse som sprängningarna gjorde på både natur och på människorna runtomkring. Enligt Jetñil-Kijiner ökade både missfall och missbildade barn efter atomtesterna. Vi kan se den förstörda atollen, vilka ger en bra illustration till texten.

En annan fin dikt är en uppmaning att köpa pärlor från Marshallöarna, ge dem till en amerikansk vän och tala om att de kommer just från Marshallöarna. Som en påminnelse. I övrigt skriver Jetñil-Kijiner mycket om klimatförändringar och miljöproblem.

Mycket handlar om USA:s oförrätter och det är inte konstigt med tanke på vad som hänt och vad det gjorde mot befolkningen på Marshallöarna. Jetñil-Kijiner är en samtida röst. Jag vet inte, men jag gissar att Darlene Keju-Johnson var en förebild. Keju-Johnson var en av de första som började prata om provsprängningarna och vad det gjorde med lokalbefolkningen.

Mitt politiska liv: ”Folk gillar inte dig!”

Liberal Radikal Feminist

Häromdagen skrev jag om en kvinna som var arg på mig i flera år. idag ska jag skriva ett inlägg som kommer att bli det svåraste att skriva och det handlar om en ”kompis” från LUF som utnyttjade denna kvinnas vrede mot mig.

Jag minns att vi satt i en bil; Axel, jag och vi kan kalla honom John. Vi var på väg från en studentmottagning i en annan stad och därför vet jag att det var i juni 2001. Vi började prata och då tog John upp min konflikt med Monica som han hade fått veta allt om i en bilresa från en konferens. Det hade nu gått två år sedan hon blev arg och jag la väl inte så stor vikt vid det till en början.

Samtalet gled över till listorna som skulle sättas under det kommande året. Det var val 2002 och innan dess skulle det ha avgjorts om vi fått några bra placeringar. Jag had ambitioner och vill såklart ha en eftertraktad placering högt upp på riksdagslistan. Det visste jag att John och ville, men jag hade fördel av att ha varit aktiv längre än honom.

Men så börjar John prata. Han hade minsann hört att jag inte var särskilt populär i partiet. Det var många som tyckte som Monica att jag aldrig borde få någon betydande post i partiet. Han, som ganska ofta kom med ”goda råd”, rekommenderade mig att fjäska lite för att bättra på mitt rykte.

Jag minns inte så mycket av samtalet, men jag minns att Axel gjorde sitt bästa med att få mig att förstå att han inte hade rätt, men John hade sått ett frö. När det således var dags för listorna att sättas och jag fick ett telefonsamtal från mamma att det fanns påtryckningar i Skaraborg att de ville han en kvinna som ny listetta, tänkte jag fuck Göteborg och go Skaraborg!

Jag hamnade tillslut trea på listan i Skaraborg och slogs om en riksdagsplats med minst två andra. På Göteborgslistan blev det plats 17 eftersom jag valt att vara topplaverad på annat håll. Det var ingenting konstigt med det. Axel hamnade på fjärde plats i Göteborg. Den som minns hur det gick vet att det blev fyra riksdagsledamöter från Göteborg och Axel 20 år kom in i riksdagen.

Efter valet var jag kvar i LUF som ombudsman i Göteborg och jag pratade ofta med partister. jag fick höra att jag absolut inte varit impopulär, tvärt om. Jag var aktuell för en topplacering på listan! Då kunde jag ju inte låta bli att tänka, skulle jag egentligen fått Axels plats? Skulle jag kunnat suttit i riksdagen istället för att harva som ombudsman i ungdomsförbundet? Jag får aldrig veta om det var så, men jag är tämligen övertygad om att Axel fick platsen på listan för att han förtjänande den mer än jag. Det hade jag kanske inte accepterat då, men det är självklart för mig idag. Då tänkte jag mest på att jag hade drivit en hård personvalskampanj, men jag glömde bort allt viktigt förarbete som Axel gjort med att sitta i trista möten (som han nog uppskattade mer än jag och antagligen inte såg som förarbete).

Jag är glad för det som skedde, men jag tycker att det är så hemskt att jag lät en sådan människa som John få en så stor makt över mig. Jag hade vänner i partiet som jag kunde prata med och alla sa att John hade fel. Det hjälpte dock inte och beslutet var fattat, jag satsade på ett annat kort. En sak som spelar in här är att jag tycker att det är oerhört jobbigt om folk tycker illa om mig (vem gör inte det?) och jag ville helst inte veta vilka av alla människor jag gillade och respekterade som egentligen tyckte illa om mig. Jag tror det är därför som jag inte grävde i det.

Recension: Rokonadravu, Mary; Famished eels; 2015

Famished eelsNär jag la ut min lista om vad jag tänkte läsa från länderna i Oceanien så fick jag tips om Mary Rokonadravu från Fiji. I Magasinet Granta från 2015 fanns hennes novell Famished Eels med och den går att läsa på nätet. Jag läste den på bussen till jobbet i morse.

En kvinna, gamla släkthistorier och en döende far. Så kan man sammanfatta den här novellen som rör sig i en familj med en lång historia. Systrarna som möts igen vid faderns dödsbädd är inte direkt kompisar och det är ingen glädje i återföreningsscenen i början av historien. Sedan får vi veta om den döda mamman och farmodern som fadern vill veta allt om och som var frånvarande i hans liv.

En fin historia från ett land jag inte tidigare läst något från. Samtidigt som vi får en bakgrundshistoria som går långt tillbaka i tiden så får vi små glimtar av den dysfunktionella familjen i nutid. Jag blir nyfiken på vad som händer sen och jag fascinerades mycket av den starka huvudpersoner som vi trots allt inte får läsa känna så väl. En novell som fick mig att tänka på mina egna relationer.

Mitt politiska liv: Vrede in absurdum

Liberal Radikal Feminist

I början av min politiska karriär träffade jag på fantastiska människor som såg till att jag fick en otrolig möjlighet att komma nära toppolitiken. Jag blev erbjuden jobb som Cecilia Malmströms kampanjledare i valet till Europaparlamentet 1999. I två månader skulle jag planera hennes besök och köra runt henne mellan möten (hon hade inget körkort då).

Det var ett otroligt spännande jobb och jag har mycket roligt under de två månader som tjänsten varade. Såklart var det också oerhört slitsamt. Någon gång under valrörelsen blev jag kontaktad av en representant för Liberala Kvinnor i Göteborg. Vi kan kalla henne Monica. Hon var projektledare för ett arrangemang på svenska mässan där Liberala Kvinnor hade ett bokbord och där Cecilia Malmström skulle vara en av gästerna. Hon ville att jag också skulle komma dit och eftersom jag ofta passade på att vara ledig då få stunder Cecilia inte behövde mig, var jag tveksam.

Monica var av den ihärdiga sorten. Jag ville inte komma på hennes arrangemang, men köpte argumentet att jag borde vara där Cecilia var, det var ju mitt jobb. Vem vad jag att säga emot det? Men när valet, och även arrangemanget på Svenska mässan, närmade sig blev jag alltmer tveksam. Jag berättade för Cecilia att jag skulle komma med och hon såg in i min trötta, rödsprängda ögon och undrade varför i hela fridens namn då. Jag berättade om den påstridiga Monica och Cecilias svar var att hon i princip förbjöd mig att vara med. Hon var mån om min hälsa,

Jag ringde upp Monica och förklarade läget. Jag trodde att det skulle var bara med det, men där misstog jag mig enormt. Jag fick världens utskällning. Jag förstod att jag satt henne i sticket och försökte hitta en ersättare, men lyckades inte. Monica var rosenrasande. Jag var inte alls bredd på den enorma vreden och pratade lite med folk som kände henne. Förstod att hon var lite speciell och rådet jag fick var att inte bry mig om det.

Sista dagarna före valet stod vi på Kungsportsplatsen och delade ut flygblad. Cecilia talade, gissar jag. Då kom Monica, fick syn på mig och började skrika. Hon skulle minsann tala om för hela världen vilken odåga jag var. Hon skulle personligen prata med både Lars Lejonborg och Jan Björklund så att jag aldrig skulle få någon position i Folkpartiet någonsin. En vän till mig, också medlem i partiet, drog mig åt sidan och tillsammans skrattade vi åt henne.

Några år senare träffade jag en kille i LUF från en annan stad som träffat Monica. Hon hade då berättat för honom om vår lilla ”schism” som han uttryckte det. Jag fick höra det på en fest och vi skrattade, men egentligen ar det ju ganska stört. Hon var några år senare fortfarande arg på mig.

Monica skulle komma att få en avgörande betydelse för mig i mina framtida val i partiet. Inte direkt, men det kom en annan händelse några år senare som bygger på denna. Det skriver jag mer om nästa gång.

Det är svårt att säga vad jag kunde gjort annorlunda. Ok, jag var kanske störig och hade en för Monica irriterande attityd, för Liberala Kvinnor stod väl inte högst i kurs för mig på den här tiden. Men jag ser mig själv som en ganska trevlig person och jag har inte genomgått någon extrem personlighetsförändring de senaste åren. Jag borde pratat mer allvarligt med någon och försökt lösa konflikten, ingen mår bra av sånt här. Vi kan alla lära oss av detta att inte låta en gammal schism bestå. Vi kan alla vara vuxna och dra streck över gammalt groll.

Läsa jorden runt: Operation Oceanien

Oceanien

Denna vecka är öar temat hos Kulturkollo och då är det väl passande att jag drar igång en liten miniutmaning? Operation Oceanien har indirekt är temat öar. Mitt huvudsakliga syfte är att pricka av alla länder i Oceanien på min jorden runt-karta.

Till min hjälp har jag boken Lali – a pacific anthology av Albert Wendt från Samoa samt Pacific Islander Poetry and Culture på webben som bistår med länkar och tips. Australien och Nya Zeeland ligger också i Oceanien, men de är inte med i min sammanställning nedan. Jag har däremot tagit med några andra autonoma platser som kommer med på köpet.

Som ni förstår är den här listan mest en lathund till mig själv. Men ni som mot all förmodan också är intresserade finns här en gedigen lista på kvinnliga författare från Oceanien.

Amerikanska Samoa

Nytt autonomt område.

Caroline Sinavaiana-Gabbard: Poet som finns att läsas här.

Cooköarna

Nytt autonomt område.

Marjorie Crocombe: Två noveller i antologin

Fiji

Nytt land.

Akasani Sobusobu: En novell i antologin samt en akademisk uppsats om kvinnor och begravningar på Fiji. Finns att läsa här.

Vanessa Griffen: Två noveller i antologin.

Makereta Manueli: En novell i antologin.

Alafina Vuki: En dikt från antologin.

Guam

Nytt autonomt område.

Lehua M. Taitano: Dikt av henne här.

Kiribati

Jag hr tidigare läst Jane Resture och i antologin finns det flera manliga poeter.

Marshallöarna

Seminytt land. Det här bidraget är bättre än mitt förra alternativ som var en bok skriven av en amerikansk man, men om sin fru från Marshallöarna. Jag godkände det för att det fanns med många texter av frun i boken.

Kathy Jetñil-Kijiner: Dikter som finns att läsa här och här.

Mikronesiska federationen

Jag har läst den enda som jag funnit från det landet, Emelihter Kihleng.

Nauru

Jag har läst en dikt av Joanne Gobure och har inte hittat något nytt.

Niue

Nytt autonomt område som är (indirekt) känt för sin landsdomän .nu. En manlig poet finns i antologin.

Palau

Nytt land.

Hermana Ramarui: Dikter som finns att läsa här och här.

Papua Nya Guinea

Nytt land och har inte hittat någon kvinnlig författare härifrån. Det finns däremot flera noveller och många dikter av manliga författare i antologin.

Salomonöarna

Nytt land och har inte hittat någon kvinnlig författare härifrån. Dikter av en manlig författare finns i antologin.

Samoa

Nytt land.

Sia Figiel: Jag ska läsa hennes roman Freelove, som jag köpt på Amazon.

Momoe von Reiche: Två dikter i antologin.

Tonga

Har läst en poet tidigare, Konai Helu Thaman, och hon finns även med i antologin.

Tuvalu

Nytt land och här var det väldigt tunt. Jag kommer att räkna en person med rötterna härifrån. Hon har representerat Tuvalu på en internationell poesifestival i England.

Selina Tusitala Marsh: Dikter av henne finns här och här.

Som bonus tänkte jag läsa Where the Hell is Tuvalu? av Philip Ells, en engelsman som bor och verkar på Tuvalu.

Vanuatu

Jag har tidtagare läst Grace Mera Molisa.

Mildred Sope: Dikter av henne finns i antologin.

Bonus Hawaii/Tahiti

No’u Revilla: Dikter finns här.

Mitt politiska liv – eller hur jag inte blev politiker

Liberal Radikal Feminist

Mitt första valmaterial från ca 2002.

Idag jobbar jag inte med politik. Jag är inte engagerad i något politiskt parti och jag kommer inte att åka till Almedalen om några veckor. Vissa delar av politiken saknar jag lite (Almedalen, faktiskt) och andra delar är sköna att slippa (den kommande valrörelsen). En gång i tiden var min högsta dröm att bli riksdagsledamot. Jag blev inte det, men jag var nog närmare än de flesta andra, skulle jag tro.

Vägen till politisk makt behöver inte alls vara smutsig, men som ung kvinna kan det kännas oerhört tufft att ta sig fram. Jag vet att jag inte är ensam om att ha blivit motarbetad, förd bakom ljuset och utsatt för härskartekniker. Jag tänkte därför i några delar här på bloggen dela med mig av några erfarenheter från mitt politiska liv och förhoppningsvis få några att känna sig mindre ensamma. Jag ”blev” inte någon i politiken, utan valde tillslut tjänstemannavägen och det är inget jag ångrar idag. Jag tänkte ändå att mina erfarenheter kan vara intressanta.

Idag är jag 41 år och när det kommer till politiskt engagemang är jag precis där jag vill vara just nu. Jag driver en feministisk bokblogg, träffar ofta många likasinnade, har bra kontakt med flera förlag, blir bjuden på spännande arrangemang, får då och då föreläsningsförfrågningar och åker på bokmässan med pressleg. Jag skriver detta för att ni ska förstå att det inte är frågan om några inlägg där jag försöker förklara att allt hade kunnat gå så annorlunda om inte en massa män varit taskiga mot mig. Nej, jag är tvärtom glad att allt blev som det blev.

Det är möjligt att jag hade kunnat sitta i riksdagen om jag spelat mina kort annorlunda, men oavsett vad jag kommer att berätta i min inlägg så är den främsta orsaken till att jag inte gjort det bristande intresse från min sida. Jag må ha drömt om en riksdagsplats, men jag har aldrig varit intresserad av att göra det som krävts. Då menar jag inte slicka röv och koka kaffe, utan göra det lokala grovjobbet.

Jag har aldrig gillat ointressanta möten och därför inte tagit på mig uppdrag som skulle kunnat leda till mer makt. Jag ville glida runt i ungdomsförbundet, träffa folk och stå på barrikaderna, inte grotta ner mig i frågor som Göteborgs äldreboenden eller socialtjänst.  Jag kommer att berätta om tillfällen då jag blivit lurad, utsatt för falsk ryktesspridning och annat, men inget av detta är en direkt orsak till att jag aldrig blev en högt uppsatt politiker. Valet var till syvende och sist mitt eget.

Anledningen vill att jag vill berätta, är att jag vill belysa hur det kan gå till. Jag är inte ute efter att hänga ut någon person eller ens mitt gamla parti. Jag vill visa mina misstag och motgångar så att någon annan kanske kan lära sig av det. Jag vill stötta andra kvinnor att våga ta sig fram i politiken, även om jag själv inte gjorde det. Jag valde tillslut tjänstemannavägen och gick under mottot ”hellre betald än vald” och det är också en fullgod väg att gå för en politiskt engagerad person.

Berättelserna är från tiden då politiken var mitt allt, ca 1999-2002. Ni kommer att få höra om:

  • Hur en sen avbokning ledde till en avsky som varade i flera år
  • Hur en lömsk ”vän” fick mig att göra kostsamma val
  • Hur två män som inte kände varandra tystade mig på ett möte
  • Hur jag blev förnedrad av flera män på ett nomineringsmöte
  • Hur Liberala Kvinnor försökte få bort mig i feminismens tecken

Recension: Palm, Veronica; Systerskap; 2018

SysterskapVeronica Palm är en före detta socialdemokratisk politiker. Hon satt i riksdagen 2002-2016. Systerskap är hennes första bok och den är utgiven på Volante förlag. Även om jag inte stått på samma sida som Palm många gånger ville jag läsa en bok om systerskap av en syster.

Veronica Palm är uppvuxen i Kisa i Östergötland och gick gymnasiet i Linköping. Hon har ingen universitetsutbildning , utan gick barnskötarlinjen på gymnasiet och jobbade som det ett par år. Hon engagerade sig i SSU och steg i graderna. I Systerskap skriver hon om livet, politiken och makten och hur hon blivit stöttad och motarbetad och vilka strukturer som gör att män förknippas med makt och att kvinnor förväntas hålla sig i bakgrunden. Hon skriver också om den duktiga flickan, som på många sätt lierar sig med männen och missar systerskapet, systerskapet som är så viktigt!

Det var en välskriven bok som öppet berättar om en politisk karriär. Jag kände igen mig i mycket och tycker att det är bra att någon berättar precis hur det är och inte försöker försköna sig själv eller sin gärning. Samtidigt är det väl ganska typiskt kvinnor att skriva den här typen av böcker. En man skulle säkert fokusera på vad han gjort och inte hur han kände sig. Därmed inte sagt att kvinnor borde göra som männen i det här fallet.

Palm pratar såklart mest om Socialdemokratiska kvinnor, men hon  nämner ändå Anna Kinberg Batras avgång som ett bakslag för feminismen och något som är symptomatiskt för politiken och resten av samhället. Hon jämförde det med valet av Stefan Löfven. När en man gjort bort sig (Håkan Juholt) måste det till en stabil man för att rädda upp det. Aldrig en kvinna.

Men, i en bok om systerskap, borde författaren kanske nämna att en annan politiker, från samma stad men från ett annat parti, har skrivit en bok om duktiga flickor. Att hon inte gör det känns lite som att hon tar avstånd från duktiga flickan som begrepp och vill istället prata om systerskap. Det känns som att det finns en stor ideologisk skiljelinje här.

Veronica Palm var en högt uppsatt politiker och då är det såklart spännande om hennes resa dit och spelet bakom kulisserna. Sådant innehåller boken en hel del av. Men jag blev ändå inspirerad att berätta historier från mitt politiska liv. Jag ”blev” aldrig något, men jag har många historier att berätta om hur jag har sats på plats, blivit bortvald pga rykten och till och med blivit motarbetad av så kallade systrar. Det sistnämnda berättade Palm om även hade hänt henne. Partiernas kvinnoförbund var väl inte alltid så snälla mot yngre kvinnor, inte i Folkpartiet och inte heller i Socialdemokraterna. Jag återkommer när jag tänkt färdigt i vilken form jag kommer att skriva om det!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministbiblioteket tipsar: Tre europeiska feministiska höjdare

Europeiska böcker i Tidningen nu

Nu har jag skrivit om böcker i Tidningen Nu igen. Eftersom det varit både Europadag och och Eurovision var temat europeiska böcker. Jag valde ut tre riktiga feministiska höjdare från tre olika europeiska länder vi kanske inte läser så mycket ifrån i vanliga fall. Alla tre hade jag med i min internationella feministiska kanon som gick som julkalender på bloggen i julas.

Mina boktips

Pessimistiska kardinalsatser av Helene von Druskowitz

På andra sidan förlåtelsen av Thordis Elva och Tom Stranger

Nya portugisiska brev av Tres Marias

Recension: Kandre, Mare; I ett annat land; 1984

I ett annat landJag har länge haft Mare Kandres debutroman I ett annat land på min att-läsa-lista och då passade det mycket bra att Thorén och Lindskog har gett ut den på nytt. Det är en fin utgåva med en bild från originalutgåvan på omslaget. Den fina boken gav mig en extra vilja att läsa den!

Boken känns nästan som lyrik och den är skriven ur ett barns perspektiv. En barndom skildras ofta med ett vuxet filter, men denna är skriven som ett barn upplever den. Det är egentligen inte så mycket en handling, utan mer stycken ur ett barns liv och det är inte berättelsen, utan hur det berättas, som är bokens kärna.

Jag läste nyligen Stenbyggnaden av Aslı Erdoğan och skrev i min recension att jag inte riktigt var upplagd för ett poetiskt språk och att det blev lite osammanhängande för mig. I den här boken blev det inte det. Här kunde jag bara njuta av språket och inte fundera så mycket mer. Känslorna och stämningen i den liknar inget jag läst förut. Det var en fantastisk läsupplevelse!

Som så många gånger förr slogs jag av det hemska i att Mare Kandre bara blev 42 år. Tänk så mycket mer vi kunnat få njuta av hennes författarskap om hon hade fått leva!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Serena Joy – den religiösa fanatikern jag älskar att hata

Serena Joy

Jag tittar som så många andra på TV-serien Handmaid’s tale och tycker som alla andra att den är fantastisk. Eller i vilket fall den första säsongen, som följer boken men med en modern touch. Den andra säsongen är bra, men jag tycker att det blir lite segt emellanåt. Nu har jag kommit ikapp (men har inte sett dagens avsnitt) och kan glädjas åt mer action.

Detta inlägg vill jag tillägna en av mina favoritkaraktärer, Serena Joy. Hon är en komplex person som både drivs av religiösa och konservativa värden, samtidigt som hon inte alls är glad över att tvingas in i rollen själv. Det är hon som är hjärnan i förhållandet med Fred, men det är han som får all ära och berömmelse. Det är så det ska vara enligt Serena egna värderingar, men hon är inte helt nöjd med det. Det här är en dubbelmoral jag ofta tycker mig se hos konservativa kvinnor med makt. Kvinnor ska stå vid spisen, men inte jag. Ungefär så.

Serena drivs av sina värderingar. Hon tror verkligen på det nya samhället. Men hon vill inte ha något våld, hon vill bara att alla ska tycka som hon. När June visar att hon längtar efter sin dotter, eller ens antyder att hon varit gravid förut, blir Serena förbannad. Offred ska rätta sig i ledet och vara tacksam över att Serena och hennes man tar sig an henne. Men samtidigt kan hon skamlöst tänka sig att använda June till sina egna syften, även om det innebär att bryta mot Gileards idéer.

Serenea Joy är den person som jag älskar att störa mig på just eftersom hon finns lite överallt. Konservativa kvinnor som vill inskränka rättigheter för sig själva och andra kvinnor, tycker oftast inte att det är så roligt att smaka på sin egen medicin. Eller så ser de helt enkelt inte sin egen dubbelmoral. Hyckleriet är ofta slående bland strikt konservativa och religiösa kvinnliga politiker. Gud har skapat kvinnan för att ta hand om sina barn, men mina tio ungar kan deras mormor gott ta hand om. Jag har ju något att förkunna (<- minns ni vem?).

En sak jag kan sympatisera med hon Serena är hennes barnlängtan. Jag kan såklart inte förstå att hon vill tvinga någon annan att ge bort sitt, men jag förstår hennes längtan efter ett barn. Det jag förvånas lite över är att hon, som tidigare skrivit en bok om den minskade fertiliteten, bara riktade sin oro mot kvinnorna. Hon är ju medveten om att maken hennes är infertil. Om fertiliteten minskar måste ju Gileard även ta tag i problemet med de infertila männen. Det kommer ju inte att hålla i längden att bara skylla på kvinnorna. Men Serena vet, och hon låter Offred gå till Nick. Det viktigaste är inte sanningen, utan att hon får ett barn.

Det är ett intressant tema med en religiös fanatism som får luft under vingarna för att fertiliteten går ner. Nu är ju detta inget överhängande hot idag, när det snarare är en överbefolkad jord som är problemet, utan det är mer ett skräckscenario för 80-talsmänniskan. Ändå är det intressant att fråga sig om en religiös minoritet skulle kunna få sådan makt om det var så att vi slutade att föda barn.

Jag nämnde att serien stundvis varit lite seg. Det är ju liksom inte så mycket som händer i Gileard. Jag vill ha mer action från Little America och discussion om en eventuell invasion eller liknande. Men nu har det skett något, ett attentat av en tjänarinna och flera anförare döda. Commander Fred ligger på sjukbädden och Serena Joy får visa vad hon går för. Hycklande såklart, eftersom hennes plats enligt hennes själv är i hemmet, men fantastisk spännande för serien och för den roliga karaktären. Jag ser fram emot hur hon och June kan göra något som förhoppningsvis leder till frihet för June och alla andra tjänarinnor. Och i så fall följaktligen fängelse för Serena.

Popcornen är poppade och jag forsätter att titta!