Feministisk bokcirkel Söder: Dolda i det fullt synliga

Gunnarsons

Idag har jag varit på bokcirkel igen och det blev av trots mycket familjemässigt strul. Vi hade läst Dolda i det fullt synliga av Nuruddin Farah som är från Somalia, men boken är skriven på engelska. Bokcirkeln börjar klockan 18, men jag var tvungen att vara hemma då så två i cirkeln ställde upp och träffade mig tidigare. Cirkeln fortsatte efter jag gått med andra personer. Jag är glad över att få en liten del av kakan!

Karaktärerna

Jag tyckte mycket om boken och tyckte särskilt mycket om karaktärerna. En ny deltagare som vi inte träffat förut tyckte precis tvärt om att karaktärerna var platta och stereotypa. Mycket roligt att vi uppfattat boken så olika! Jag förstår precis hur hon menade, att det kändes som att de goda i boken var ouppnåeliga hjältefigurer. Jag störde mig inte på det utan fann karaktärerna aningen komplexa trots allt.

Utifrånperspektiv

Vi var alla överens om att detta var en bok skriven av någon som inte bor i landet och för en publik som inte känner till landet. Det var många långa beskrivningar av trafiksituationen i Nairobi som vi tror att inhemska läsare skulle känna var något överflödigt. Även temat med homosexuellas rättigheter och feminism var beskrivit av någon som lämnat landet och blivit mer influerad av väst.

Feministiskt, men med manlig blick

Det är feministiskt och Farah tar ställning för kvinnors frihet och emancipation. Men då och då smyger det sig in saker som gör att det avslöjas att det är en man som skrivit. En av oss påpekade att när huvudpersonen Bella såg sig i spegeln tyckte hon att hon var ”ett bombnedslag”. Mycket få kvinnor skulle tänka så om sig själva, det var vi rörande överens om.

Dålig översättning

Vi gled över från bombnedslaget till andra märkliga översättningar. Till exempel så gör Bella mat ”som kan ätas med fingrarna”. Förmodligen är det ”fingerfood” i original, men det är ju inte riktigt detsamma. Liknande direktöversättningar fanns det fler av i boken.

Sedan gled vi in på politik och det var spännande, dock en helt annat historia.

Recension: Tell, Anna; Med ont fördrivas; 2019

Med ont fördrivasMed ont fördrivas är Anna Tells andra bok om polisen Amanda Lund. Jag har tidigare läst Fyra dagar i Kabul som jag gillade. Nu, liksom då, lyssnade jag på boken på Storytel. Uppläsare är Angela Kovács, en uppläsare jag verkligen gillar. Boken gavs ut på Wahlström & Widstrand 2019.

Amanda är nu ensamstående mor till två ett och ett halvåriga tvillingar. Fadern till barnen valde sin andra familj framför henne, men hon har klarat livet som singel med barn. Till sin hjälp har hon en barnvakt och hon får rycka in när Amanda får ett uppdrag att åka till Pristina för att ta hand om ett fall med en försvunnen svensk polis. Spåren leder så småningom tillbaka till Sverige och där kopplas det ihop med den försvunne polisens fru, som mystiskt försvinner från ett sjukhus när hon blivit utskriven. Samtidigt kör den före detta polisen Ellen en bil från Belgrad till Sverige nonstop. Hon kissar och äter i bilen. Hon blir själv fundersam över vad hennes företag bett henne göra att hon kontaktar polisen. Tillsammans försöker de lösa fallet.

Jag tyckte som sagt om Fyra dagar i Kabul och gillade att författaren delade med sig av sina erfarenheter från livet i Afghanistan. Nu tyckte jag inte att jag fick samma känsla av delarna som utspelade sig i Kosovo i den här boken och Med ont fördrivas var också något mer rörig tyckte jag. Mot slutet blev det mer spännande och då blev det också sträcklyssning.

Det är en lättläst deckare, perfekt för hängmattan i sommar, för att använda en klyscha. Jag tyckte att det var lite väl mycket hämnd som motiv för att jag skulle vara helt nöjd. Hämnd är ett otroligt vanligt motiv i deckare, men knappast i verkligheten. Trots att jag kanske låter lite gnällig i den här recensionen så är det absolut ingen dålig bok. Jag vill läsa mer om Amanda Lund och hoppas att det går bra för henne och tvillingarna.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Johannas deckarhörna, Hyllan

Män som hatar kvinnor som spelar fotboll

Sverige-Chile 2-0

Fotbolls-VM är igång. Sverige mötte Chile i första matchen och den slutade 2-0 till Sverige efter ett avbrott för att det blixtrade. Med fotbolls-VM för damer kryper de fram, män som hatar kvinnor som spelar fotboll. De blir förhoppningsvis färre och i alla händelser tystare, men trots att det är 2019 så finns de dem som fortfarande tycker att det helt ok att lufta sina ljusskygga  åsikter.

Vad är det som är så oerhört provocerande med kvinnor som spelar fotboll? Kvinnor gör mycket annat som inte alls får samma negativa uppmärksamhet, såsom hoppar stavhopp, åker långlopp på skidor och springer maraton. Men fotboll borde vi svaga individer inte hålla på med. Och gör vi det är vi lesbiska och manhaftiga och ser ut som karlar. Dessutom är damfotboll tråkigt, inte lika vackert och det är helt uppenbart att spelarna inte hanterar själva sporten.

Som sagt minskar kritiken väl kritiken något, men läs gärna kommentarerna på detta gamla inlägg från 2011. Påpekar någon att det finns orättvisor mellan herr- och damfotboll så återkommer många kommentarer. Herrfotbollen är större, mer teknisk och roligare. Damerna kan inte och det är faktiskt inte kul att titta på. ”Är jag kvinnohatare för att jag inte är intresserad av att kolla på matchen, va?, va?”

Jag är så fascinerad över tvångstanken många män besitter att de måste yppa allt de tänker och känner. Jag älskar sport och särskilt fotboll, men jag gillar inte all fotboll av olika skäl. Jag gillar inte alla sporter. Vissa sporter tycker jag är mindre intressanta, vissa ser jag bara på om sverige är bra eller om det är OS och vissa förstår jag inte alls. Men jag har inget behov att poängtera detta i alla möjliga sammanhang, än mindre försvara mina personliga preferenser med allmängiltiga regler. Ingen sport ÄR tråkig att titta på, det är en personlig preferens.

När jag skrivit detta gick jag in på Twitter och fick se en man kommentera avbrottet för åskovädret: ”Man avbryter alltså en fotbollsmatch pga regn. Hände aldrig under den tiden jag följde manlig fotboll. Om nu kvinnliga fotbollsspelare kräva samma det män får, måste de också utföra det män gör och de plågor dessa mån får utstå.” Ja, vad säger man? Kämpa!

Recension: Zhu, Xiao-Mei; Det hemliga pianot; 2007

Det hemliga pianotDet hemliga pianot är en bok om pianisten Xiao-Mei Zhus liv. Hon spåddes en lovande framtid som musiker i Kina, men så kom kulturrevolutionen. Idag bor hon i Paris och boken är skriven på franska i originalspråk. I Sverige gavs boken ut 2019 på Volante.

Xiao-Mei får under sin tid på konservatoriet i Peking erfara vad den kommunistiska regimen gjorde mot sina medborgare. Hon skojade en gång om att begå självmord och detta skulle stå henne dyrt. För att kompensera för att blivit utfrusen och förnedrad lovade hon sig själv att under kulturrevolutionen visa sig från sin bästa revolutionära sida. Allt för att passa in. Hon var 17 år när den startade. Men även om hon ansträngde sig hårt hamnade hon i ett arbetsläger för att hon skulle få den rätta moralen. Hon kom trots allt från ett borgerligt hem.

Efter arbetslägret ville Xiao-Mei bli fri. Hon gjorde allt för att komma till USA och en dag lyckades hon. Det var inte en dans på rosor och trots att hon vid 33 års ålder äntligen fick en examen, fick hon inte den framgång hon önskade. Livet med tillfälliga jobba som städare och barnvakt var inte över, trots att hon fick ett och annat jobb där hon fick spela piano. Drömmen om Paris börjar gro och det var i Frankrike som hon tillslut kom att slå igenom.

Det var en gripande historia om en fruktansvärd tid i Kinas historia och en kvinnas uppväxt där. Inte nog med att det kommunistiska systemet var fruktansvärt för de flesta, kulturrevolutionen var något utöver det vanliga förtrycket. Många kulturskatter förstördes och en hel generation gick miste om mycket bildning och lämnades med stora men för resten av sina liv. Det hemliga pianot är en välskriven bok och jag har inte kunnat hitta någon spökskrivare. Det känns verkligen som Xiao-Meis egna ord och många kulturella skillnader i känslor fanns med.

Jag tyckte om att det var en bok om musik och kärleken till musiken. Det är noter, sonater och konserter som står i fokus. För att inte tala om pianot som Xiao-Meis mamma riskerade livet för och fraktade till arbetslägret där Xiao-Mei spelade på det i ett kylskåp. Den förlorade kulturen känns också extra hemsk när vi får följa kulturrevolutionen från någon som förvägrades utöva det hon var så bra på och brann för.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jorden runt på 90 dagar – en liten sommarutmaning

Karta över lästa böcker

Som jag skrev om tidigare så blir det nog trots allt en liten sommarutmaning om världslitteratur här på bloggen. Jag älskar att ha någon liten utmaning att hänga upp min sommarläsning på och alltsomoftast blir det just världsläsning. När jag skrev om min läsning runt jorden för någon vecka sedan kom insåg jag att jag redan hade bestämt för mig vilken min sommars utmaning skulle bli.

Jag kallar utmaningen Jorden runt på 90 dagar och du får jättegärna hänga på! Ingen anmälan behövs, men länka gärna hit ifall du skriver så kan jag skriva en lång lästipslista efter sommaren. 90 dagar är inte en strikt gräns och juni har ju dessutom börjat, men någon gång i september tänkte jag sy ihop säcken.

Vad går det ut på? Att läsa böcker från länder du normalt inte läser så mycket ifrån. Du bestämmer själv om du vill räkna länder, läsa vad du kommer över eller kanske rikta in dig på någon specifik världsdel. Du sätter också reglerna om du vill läsa böcker om andra länder eller skrivna av författare från andra länder. Eller blanda! Målet är att få ihop en fin tipslista efter sommaren.

Jag tänkte läsa från de länder jag har kvar på min världskarta, men också böcker inom ramen för Månadens språk hos Ugglan och boken. Jag hoppas också kunna läsa något annat spännande som jag kanske får tips om eller googlar fram. Vad är du sugen på?

Om några dagar bjuder jag er på en liten läshög som jag tänkte ta mig igenom!

Chernobyl – en fantastisk serie av Johan Renck

Chernobyl

Nu har vi sett det sista avsnittet av Chernobyl, serien av Johan Renck (ja, Stakka Bo) som skildrar kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Det var en fantastisk bra serie, men har fått en del rättmätig kritik. Själv hade jag till en börjar otroligt svårt för att de pratade engelska. Nu mer flera bra serier på landets språk har jag blivit bortskämd.

Det jag tyckte var den stora behållningen med serien var att den visade så tydligt att det som var problemet med Tjernobylolyckan var inte kärnkraften, utan kommunismen. Det var för att det var gjort för billigt och för att det drevs av inkompetenta människor vars främsta uppgift var att rapportera till sina överordnade, som olyckan inträffade. Dessutom fanns det saker som de överordnade underlåtit att berätta om och sammantaget ledde det till den värsta kärnkraftsolyckan någonsin.

Den som kan sin Svetlana Aleksijevitj känner igen historien om kvinnan som förlorar sin man i katastrofen. Maken är brandman och trots strikta restriktioner, träffar honom maken och är med honom till han dör. Hon föder några månader senare hans dotter, ett barn som bara lever några få timmar. För detta fick nobelpristagaren ingen cred, något som HBO nu backat ifrån.

Det var mycket fina skådespelarinsatser och Stellan Skarsgård gör ett fantastisk insats som partipampen Boris Shcherbina. Ulana Khomyuk (Emily Watson) är den av huvudpersonerna som är en fiktiv person. Hon ska symbolisera alla de forskare som frustrerat sökte efter sanningen tillsammans med Valerij Legasov (Jared Harris). Vad gällde henne så var en en bra skådespelarinsats, men hon kändes lite väl västerländsk anno 2019. Skulle en manlig forskare verkligen credda en kvinnlig kollega inför Gorbatjov?

Masha Gessen har kritiserat att det var mycket tal om kulor i huvudet och annat som inte hörde hemma i dialoger mellan partipampar i Sovjetunionen och jag tror även att patriarkala strukturer ignorerats något i serien. Ryssland är idag långt ifrån ett jämställt land och det kom såklart inte från ingenstans. Även om Sovjet gärna visade upp kvinnliga professorer och forskare, så var det nog inte så att de tog sig fram på lika villkor som sina manliga kollegor.

Allt som allt tycker jag att det var en fantastisk serie, även om det inte kändes helt autentiskt alla gånger. Det  bästa var att det inte kändes som ett inlägg i kärnkraftsdebatten, utan mer som en skildring av vad som skedde och varför. Manusförfattaren Craig Mazin skriver angående det på Twitter att det inte är den moderna kärnkraften som är farlig, utan lögner och arrogans. Han kopplar sedan det till dagens klimatförnekare:

Fotnot: Jag är inte säker på att jag hittat svensk korrekt stavning på alla ryska namn. Rätta mig gärna så ändrar jag i texten! Tjernobyl stavas så på svenska, men serien heter Chernobyl och jag har därför inte översatt det.

Nobelpristagare – slutspurt!

Nobelpeng

Nu är det dags att ta tag i detta med nobelpristagarna. Tre författare är kvar och igår på Landsort kontrollerade jag att Quo vadis? av polska Henryk Sienkiewicz stod kvar där jag ställde den för kanske sju år sedan. Historien om den är att jag fann boken på en loppis på Landsort och jag köpte den i syfte att läsa inom ramen för den här utmaningen. Jag har hittills aldrig blivit sugen på att göra det så nu får Henryk bli avslutningsman för hela detta projekt.

Jag kommer ut till Landsort på midsommar och då ska jag läsa Quo vadis? är det tänkt, men för att jag ska avsluta med den måste jag klara av två författare innan dess. Den första är Frederi Mistral och här finns boken Sången om Rhone i bokhyllan (inhandlad 2010 för samma ändamål som Quo vadis?). Den andra är José Echegaray som inte verkar att gå att få tag på översatt till svenska om jag vill hinna läsa honom innan midsommar. Det får bli pjäsen Mariana som stadsbiblioteket i Stockholm tillhandahåller på engelska. Båda böckerna är under 150 sidor då det ska bli överkomligt.

När jag är klar är tanken att jag ska läsa de två pristagarna som kommer att tillkännages i oktober och sedan blir det nobelfest på bloggen i december. Men mer om det längre fram. Nu är det sommar och jag ska läsa boken som jag de senaste sju-åtta åren aldrig varit sugen på att ens läsa baksidan på. Wish me luck 🙂

Solnedgång över Landsort

Solnedgång över Landsort. Målbilden för läsvy för den sista nobelpristagaren.

Glad nationaldag!

Glad nationaldag! Jag har haft en fin dag på Landsort med mina nära och kära. Syftet var att köra ut båten och det gjorde vi och passade på att sola (jag), leta pokémon (jag och sonen), leka med kusinen (dottern), bygga koja (dottern) och hänga i hängmatta (alla barn). Samt – jag höll på att glömma – tappa en lins och göra sig köroduglig och därmed kunna dricka en öl i puben (maken).

Sveriges nationaldag på Landsort

Många var ute idag och flaggade. Jag är så mycket hellre här bland lite folk än på Skansen bland massor av folk en dag som denna. Lite skönt med en högtid utan traditioner och därmed utan krav. Vi åt medhavd korv som vi stekte i svågerns utekök.

Blommor i en klippskreva på Landsort

Underbara violer i en klippskreva på Landsort. Det var så mycket blommor och vacker grönska. Vi brukar normalt komma ut lite senare så det var underbart att se Landsort i försommarskrud.

Två kusiner i en hängmatta

Två kusiner hade så roligt i en hängmatta och sjöng sig igenom alla sånger de lärt sin på YouTube. Samtidigt var den lite äldre kusinen ute och sprang omkring på ön helt fritt. Alla hade en helt underbar nationaldag!

Den finska moderskapsförpackningen

Den finska moderskapsförpackningen

Jag har länge tänkt att skriva om den finska moderskapsförpackningen, eller varför finska bebisar sover i en papplåda. När jag var på designmuseet i Helsingfors förra året hade de en särskild monter för boxen, men mina foton från besöket försvann pga barn och obevakat ögonblick, och allt föll i glömska.

Jag har länge känt till moderskapsförpackningen, men alltid tänkt att det var onödig. För den som inte vet var det är kan jag berätta att varje väntande mamma har rätt att få en box fylld med kläder och annat nödvändigt till bebisens första år. Boxen kan bytas ut mot pengar, 170 euro. Väntas tvillingar får man tre boxar, där någon eller alla kan bytas mot pengar. Väntas trillingar får man sex paket.

Det känns för mig som liberal konstigt att någon annan ska få välja kläder, men så inser jag att om vi haft detta i Sverige så hade jag självklart valt boxen framför pengarna. Som förstagångsförälder var jag oerhört osäker på var ett barn behövde och jag skulle gladeligen tagit emot boken med 60 bra saker för barnet, även om inte alla kläder är sådant jag skulle valt själv.

Det finns något oerhört sympatiskt i moderskapsunderstödet, som moderskapsförpackningen är en del av. Den ger alla blivande mammor en möjlighet till  att ge en bra start för sitt barn, rent materiellt. Nu kan ju föräldrar välja pengarna och lägga dem på annat, men faktum är att ungefär 95% av alla förstföderskor väljer lådan. Av alla mammor är det två tredjedelar som väljer lådan och man kan ju tänka sig att de som redan har barn låter barn nummer två ärva och tar pengarna istället.

Historien bakom moderskapsunderstödet är att få kvinnor att vända sig till vården. Ett krav för att få det är att man genomgår en hälsoundersökning. Lagen om moderskapsunderstöd stiftades 1937 och det ledde till att man fick ner barnadödligheten i Finland. Den är fortfarande en av de lägsta i världen. I början gällde det mindre bemedlade kvinnor, men sedan 1949 gäller det alla mödrar i Finland.

På en sida med de vanligaste frågorna om stödet ser jag att frågan om det går att få särskilda boxar för pojkar och flickor och lyckligtvis är det inte möjligt. Kläderna är i så kallade neutrala färger och bör av de flesta anse kunna passa alla barn. Det känns mycket modernt och positivt att den inte anpassats efter dagens föräldrars märkliga krav på att kunna särskilja könen åt från tidig ålder.

Just det, varför sover de flesta finka barn sina första månader i en papplåda? Jo, är vanligt att använda låda som säng den första tiden.

TT ansåg det inte värt att lyfta fram Sofie Sarenbrant som vinnare

Skärmdump på nyhet om Sofie Sarenbrant

Skärmdump på nyhet från Sofie Sarenbrants Facebooksida.

Sofie Sarenbrant har vunnit Stora e-bokspriset för boken Syndabocken. Priset delas ut av digitaltjänsten Nextory. Nyheten gick igår ut via TT med en bild av Hans Rosenfeldt och rubriken Bladvändare bland e-böcker får pris. På andra plats kom Rosenfeldt & Hjorths bok En högre rättvisa. Flera nyhetsmedier, bland andra Svenska Dagbladet, skrev om nyheten och använde TT:s bild.

Jag såg skärmdumpen ovan på en kompis Facebook. Hon hade delat Sofie Sarenbrants egen kommentar där hon bland annat skriver: Tittar man snabbt, och ser bild och rubrik, tror man förstås att Rosenfeldt & Hjort vann. Jag har aldrig varit med om att tvåan lyfts fram, och ettan nämns finstilt. Tänk er själva om silvermedaljören i Årets kock får rubrik och bild, och man får leta efter segrarens namn …

Det är verkligen förfärligt! Snacka om att förminska en vinnare. Att TT gör en sådan blunder är faktiskt oacceptabelt. Det ska sägas att efter författarens eget påpekande har de nu ändrat på TT och i de flesta nyhetsmedier. Men fortfarande är det så att vinnaren Sofie Sarenbrant inte nämns i rubriken. De medier som valt att inte ha bild, har en nyhet om ett bokpris där man får leta efter vem som vann.

Bra att Sarenbrant själv röt ifrån, men någon annan borde på ett tidigare stadium reagerat. Jag gissar dock att ingen tänkte på det.