Okt 07

Marcus Stenberg har inte råd

Jag har inte råd

Jag har läst Marcus Stenbergs bok Jag har inte råd: sorrow no 5 om getts ut på Constant reader, numer en del av Lava Förlag. Detta är ingen recension eftersom den inte direkt platsar på den här nischade bokbloggen, men  jag vill ändå skriva om den för Marcus är en bra person (och feminist såklart!) och boken är mycket bra och har många intressanta saker som jag gärna skriver om. Nu måste jag tillägga att jag känner Marcus och han har skrivit en fin och personlig dedikation i mitt ex så ni får ha det i barkhuvudet när ni läser texten.

Marcus hade hamnat i en så djup ekonomisk kris att han tänkte att han bara skulle ta ett sms-lån till för att köp lite nya kläder som han skulle ha när han kommit med i programmet Lyxfällan. istället för att söka dit tig han tag i sina problem och utlyste ett köpfritt år. Som stöd har han boken Shopstop av Gunilla Brodrej. Men till skillnad från Brodrej så tar Marcus ett köpfritt år för att han måste, inte för att han vill. Han skriver mycket gripande, men också roligt. Det kändes bara lite konstigt att sitta och småle av Marcus misär.

Det som sammanfattar hela boken är när hans svar på frågan som han ofta får, vad han ska köpa när det köpfria året är över. Inget. Året är en utbildning, inte en utmaning. Han ska lära sig att han är fattig och att han inte har råd att leva som han gjort. Han kan inte längre samla på originalutgåvor av böcker, köpa nya kläder varje månad och strö lyxiga presenter över sina vänner. Han måste först och främst se till att han blir skuldfri. Jag känner som sagt Marcus, även om inte jätteväl, så det träffar verkligen rakt i hjärtat.

Marcus har velat leva ett liv med flärd och guldkant fast han inte haft råd till det. Han är kulturarbetare och det vet vi ju att sådana lever oftast inte så fett. I boken tar han dels upp vår önskan att konsumera över våra tillgångar samt villkor för kulturarbetare. Jag är glad för att han inte snöade in på alltför mycket hur hemskt det är med konsumtion, för det håller jag som liberal inte alltid med om. Men det han skriver om är intressant, att vilja tillhöra en grupp och ha varor och kläder som markerar tillhörighet. Där kan jag relatera mycket. Önskan om att äga saker, kläder och prylar, kommer ju också till viss del med umgänget. Och med ökad inkomst ökar ju också habegäret. Man önskar sig ju sällan precis det man har råd med.

Jag älskar hur Marcus är underbart bitter mot Brodrej som i sin bok skriver att allt blir vackrare när hon inte köper saker, för att han upplever att allt blir gråare och tristare. Jag har ju aldrig hamnat i någon lyxfällesituation i modern tid, men under mina föräldraledigheter så var det ju slut med guldkanten i tillvaron. Jag kunde inte längre köpa vad som föll mig in och jag fick till och med avstå en fina toppar på billiga Lindex. Så visst förstår jag honom. Det ÄR kul att köpa saker.

Delen om kulturarbetarnas villkor är kanske den mest intressanta. Jag som liberal tycker ju att det ska vara utbud och efterfrågan som gäller. Men när det kommer till offentlig upphandling av konst och utställningar i offentliga lokaler, ja då måste det givetvis betala skälig lön för arbetet. Bara för att utbudet är enormt och man alltid kan hitta någon som gör det nästan gratis, så kan ju inte kommuner komma undan med att betala långt under vad man kan leva på. ”Det är ju en chans för dig att få synas” är helt enkelt inte good enough. Jag har svårt att se att de argumenten skulle användas i upphandling av städtjänster eller byggtjänster, för att ta två exempel.

Marcus skriver också om flera gånger då han jobbat gratis, eller ”provjobbat” utan lön (det har jag också fått göra!) och det är underhållande att läsa de mejl han skriver till sina gamla arbetsgivare för att få upprättelse. Jag önskar jag kunde vara så nördigt efterhängsen.

Jag kan skriva hur mycket som helst om den här boken märker jag. Läs den och så kan vi diskutera den! Det låter kanske inte så underhållande att läsa en bok om en killes dåliga privatekonomi, men det är mer intressant än man tror (för att inte säga roligare, för det är ju trots allt ingen rolig bok). Och köp boken, så att han får betalt för den 😉

PS. Njut också av det vackra omslaget som författaren själv gjort!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Okt 07

Bokmässan 2017 – ett charmigt barn ger möjlighet till nya möten

Att vara på bokmässan med en ettåring var, som ni säkert förstår, inte lugnt och avslappnat någonstans. Men Selma var inte bara en belastning. När hon smet från mig och sprang iväg till Julia Skott som satt och vilade vid en vägg, gav hon ju mig ett tillfälle att presentera mig för henne igen. Och när hon kutade genom en korridor där många satt i fönstergluggar och läste programbladet, sprang hon fram till samtliga och slog dem på benen och sa hej. En av dem var Anna-Lena Laurén på Hufvudstadsbladet och SvD. Jag var tvungen att säga att hon var en av mina favorittwittrare och till min glädje sa hon att hon blev glad av att se en mamma med ett litet barn där. Hon hade själv haft med sin dotter på mässan när hon var yngre och inte bara mötts av positiva reaktioner. Go Selma som gav oss den kontakten och det utbytet!

Selma på bokmässan

Selma gillade att springa omkring och då var det ofta safe att springa där inget folk var. men det var å andra sidan inte lika kul för Selma heller. Här ser hon dock nöjd ut.

Selma leker med ett T

Det fanns en lekplats. Där fick jag både intervjua Cannie Möller och träffa andra föräldrar som besökte mässan med sina barn. Jag fick hyfsatostört prata skrivande med Angelica Öhrn. En liten oas. Vet inte om det funnits tidigare men bra grej!

Selma och Pixiböcker

Vi gick och tittade på Pixiboksutställningen när vi inte hade något bättre för oss.

Pixiböcker

Jag kunde inte låta bli att fota av några som jag kände igen från min egen barndom. Fråga mig inte vad de handlade om, men jag känner ingen omslagen. Eller jo, Rasmus-Nalle mins jag ju, men inget innehåll i någon av dessa böcker.Sofie Weidemann i Blues monter

Sofie Weidermann hjälpte mig hålla upp dörren till toaletten när jag bytt blöja på Selma. Sedan följde jag med till Blue Publishings monter eftersom jag såg att hon kom därifrån. Hon har gett ut boken Längre bort än hem som handlar om ofrivillig barnlöshet. Jag skulle i samma monter fota och prata med Tinna Lindberg som gett ut boken Fnedringen som jag läst, men hon var inte där och sen fanns aldrig til (förlåt, Tinna!).

Selma på stol

Selma kunde roa sig på en stol ett tag, men när ingen ville prata med henne eller blinka åt henne slutade hon att vara nöjd. Och vi fick springa vidare.

Selfie på mässgolvet

Jag fick några minuter för mig själv! Guld värt.

Familjegroupie

Sedan åkte vi hem, trötta, men med massor av kul i bagaget. Nästa år åker jag förhoppningsvis ensam.

Okt 06

Tonårs-Hannas dagbok

Dagböcker 90-93

Jag hittade mina egna dagböcker som jag letade upp efter att ha läst Tonårstjejens dagbok. Jag hittade några underbara delar som jag vill delge er. Jag är född 1977 så jag är mellan 13 och 16 när dessa rader skrivs. Det finns många sportreferat, men mest är det kompisar och killar. Jag har skrivit av anteckningarna ordagrant.

Det politiska intresset

Onsdag 3/10 1990: Idag finns det inte längre något Öst- och Västtyskland. Idag sker nämligen återföreningen, spännande.

Det viktigaste som hände den dagen

Tisdag 27/11 1990: Idag har det gått två dagar utan dörrar i huset. Det är precis så att man klarar sig.

Självömkan

Fredag 20/12 1991: Denna dag hade jag sett fram emot. Jag skulle få mina första betyg och sen skulle vi fika Camilla, Anki, Sofia, Jeanette och jag. I skolan skulle alla vara glada och det skulle vara pirrigt för alla att öppna sina kuvert. Men en elev gick miste om allt detta hon heter Hanna Sofia Lager och låg hemma i maginfluensa och spydde hela natten och dagen. (Mamma fick hämta mina betyg.)

Det taskiga samt det detaljerade sportnörderiet

Fredag 17/1 1992: Idag var vi på bandy (Villa-Selånger 7-2) och på fritidsgården. På bandyn var vi med Tobias, Marcus, Stadling och Lars (pratade lite). Det var väl det häftigaste dom gjort en fredagskväll!

Deppigheten

Fredag 12/3 1993: Idag har jag varit hemma och slöat. Jag gör ingenting nuförtiden. Åsa är inte hemma och mina andra kompisar vill jag inte gå ut med.

Första fyllan

Lördag 22/5 1993: Idag kom vi hem.* Inatt sov vi i en timma! Då hade vi inte bytt om heller. Jag drack mig full och ångrar allt jag gjorde. Nu vet jag även hur baksmälla känns.

*) från en klassresa till Hamburg och Lübeck och Tysklandsfärja.

Dagbok från 1993

Okt 06

Recension: Björk, Gunnela; Kata Dalström; 2017

Kata DalströmJag fick tidigare i höstas boken om Kata Dalström av Gunnela Björk. Historiska media ger ut den och den har undertiteln Agitatorn som gick sin egen väg. De flesta av de kvinnliga pionjärer vi känner från rösträttskampen i början av förra seklet var de flesta liberala. Kata Dalström var socialist.

Kata växte upp i en bättre bemedlad familj och hon hade gott om pengar med sig in i sitt äktenskap. Med tanke på hennes bakgrund var det oerhört kontroversiellt när hon sade sig vara socialist. Hon engagerade sig i socialdemokraterna och blev agitator. Hennes man lyckades inte med de olika projekt han dragit igång och en vacker dag var pengarna slut. De flyttade runt, först i Sverige, och sedan i Stockholm och deras hem blev mindre och mindre. Tillsammans fick de sju barn. 1906 blev hon änka och fick ensam försöka dra in pengar till sig och sina barn. När de gällde den kvinnliga rösträtten så ville hon inte driva det. Allmän och lika rösträtt för män fick gå före. Så blev det ju också. Kvinnorna fick vänta länge. När Socialdemokraterna splittrades så valde Dalström det kommunistiska partiet. Hon gick sin egen väg hela sitt partipolitiska liv och hon vågade alltid säga ifrån i politiska frågor.

Jag visste inte så mycket om Kata Dalström när jag började läsa och fick veta massor om denna intressanta kvinna. Jag tycker normalt att biografier inte är den roligaste bokformen, men den här var riktigt trevlig. Jag tyckte om att läsa om hur hon lyckades, eller kanske snarare inte lyckades, jobba och vara mamma samtidigt. Partiet höll i henne hårt och hon fick inte ledigt för att sitta vid sin dotters dödsbädd. Hon reste mycket runt om i Sverige. Det är imponerande Gunnela Björk fått ihop en så pass välskriven och matnyttig biografi, med tanke på att det inte finns så mycket dokument kring Kata sparade. Författaren skriver det själv, det är inte berättelsen om Kata Dalström, det är Gunnela Björks berättelse om henne. Men det berättelsen är bra och mycket läsvärd!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Okt 06

Septembersummering

Selma, Mamma Mu och Kråkan

Selma, Mamma Mu och Kråkan och Bokmässan. September 2017.

Nu är det oktober och verkligen hög tur att göra min septembersummering. September har varit en riktigt tuff månad för mig personligen och det har varit lite si och så med bokläsandet. Dessutom hag jag haft enorma tekniska problem med bloggen (som tack och lov verkar lösa sig nu!). Men månaden började med födelsedag för den stora killen och avslutades med bokmässan med den lilla tjejen så det blev allt som allt en bra månad i alla fall.

Läsning

Det går sådär med mina utmaningar kan man säga. Funderar på om det är dags att dra igång ett nytt projekt snart eller om jag bara ska köra på med recex och det som faller mig in. Jag kan sakna att leta och leta efter litteratur som gud glömde. Samtidigt så gör jag det jag orkar och det har tydligen inte varit att läsa böcker som passar in i mina utmaningar.

Transutmaning: Den känns som avslutad nu. Dyker det upp fler transböcker så läser jag förstås dem, men nu känns det inte som att jag behöver en utmaning för att göra det längre.

Feministsommar: Det blev inte så mycket av den tyvärr. Det var inte helt lätt att kombinera semester med två barn varav den ena var drygt ett.

Maria Lang: Har pausat det lite, men kanske borde ta och läsa en snart igen!

Hyllvärmare: Har nästan bara läst recex i september, så inget nytt under solen här heller.

Språkutmaningen: Har inte ens läst en bok på engelska. Vi får se hur det går med den utmaningen.

Träning

Med träningen och utmaningen #hannablirstarkare100 går det betydligt bättre. Jag har ägnat de senaste veckorna åt att hänga mycket på SATS. De tär nu vecka 40 och jag har tränat 80 pass. Med andra ord så behöver det hända något riktigt katastrofalt för att jag inte ska klara det. Det känns bra!

Okt 05

Några programpunkter på bokmässan som jag hörde i alla fall delar av

Selma och jag på mässgolvet

Såhär ser man ut när man går runt på ett mässgolv tillsammans med sin ett och ett halvt-åring. Lite uppgiven och låter till och med unge suga på en våtservett (helt ofattbart bland det bästa hon vet). När det hettade till och blev intressant, började Selma testa sina röstresurser och vi fick snällt gå vidare. Men lite hann jag se och höra i alla fall!

Anne på Grönkulla-diksussion på Bokmässan 2917

När Selma sov på fredagen passade jag på att lyssna på en diskussion om Anne på Grönkulla och vad hon betytt för tre olika författare. Jag känner ju Helena Dahlgren som nu är aktuell med romanen Orkidépojken som är är oerhört sugen på att läsa och det var hennes medverkan i kombination med temat som gjorde att jag drog mig dit. De andra deltagarna var Maria Turtschaninoff och Elisabeth Östnäs. Anne var en tjej som levde i sin fantasivärld, och det var något som de alla tre kunde relatera till. De kom in på att Anne inte fick leva ut sina författardrömmar i böckerna, vilket kanske var märkligt eftersom författaren själv fick det, men Helena menade att hon var deprimerad och kanske var det därför böckerna blev svartare. Maria sa att hon inte kunde tänka sig att se den nya serien för att det finns bara en Anne. Där kände jag att jag fick lite stöd för min känsla. Det finns bara en Anne, en Marilla och en Gilbert. Jag vill inte heller se Anne with an e.

Sport och våld med Isobel Hadley-Kamptz

Jag hann också lyssna på hela diskussionen på Timbro om sport och våld med min make och Isobel Hadley-Kamptz. Hon har skrivit en bok om detta som jag ska läsa. De pratade om supporterkultur och om hur människor som är högutbildade och i övrigt städade människor kan stå på en läktare och skrika hata. Isobel gillar själv fotboll och jag tror att boken därför är bra och nyanserad, men det återstår förstås att se!

Birgitta Ohlsson på Bokmässan 2017

Jag försökte lyssna på Birgitta Ohlsson bär hon pratade om sin bok Duktiga flickors revansch och det gick bra i ungefär 10 minuter. Jag som läst boken kunde väl känna igen mig i det hon berättade så jag tror inte att jag missade så mycket rent innehållsmässigt. Selma fick säga hej till Birgitta i alla fall och det var hon glad för.

Helena Thorfinn

Nästan precis innan vi skulle åka fick jag syn på Helena Thorfinn i ABF:s monter. Hon pratade om sin bok Den som går på tigerstigar som utspelar sig i diplomatkretsar i Bangladesh. Selma var inte på sitt bästa humör så jag fick bara lyssna lite sporadiskt i några minuter. Jag hörde henne prata om bokens Janne som fungerade bro mellan de slappare skandinaviska föräldrarna och de hårdare asiaterna i skolan. Konflikten ligger i att skandinaverna vill att barnen ska ha roligt också och asiaterna vill att barnen ska komma in på de prestigefulla universiteten. Vårt synsätt kan ju vara svårt att försvara med tanke på hur Sverige ligger till i PISA-undersökningarna. Hela den här bihistorien i boken är självupplevd från en liknande skola i Burma. Jag fick inte möjlighet att fråga henne om det blir en tredje bok som ska utspela sig i Burma, men jag antar det

Okt 05

Grattis Kazuo Ishiguro till nobelpriset i litteratur!

Kazuo Ishiguro

Nej det blev inte en kvinna i år heller. Men priset gick i all fall till en författare, vilket vi kanske får vara nöjda med. Jag har inte läst Kazuo Ishiguro, men hört talas om Återstoden av dagen och eventuellt sett filmen.

Jag litar på många av mina bokbloggarkollegor och andra litteraturkännare som säger att det är en fantastisk författare och jag ser fram emot att läsa något av honom. Kanske Återstoden av dagen? Eller vad säger ni, ska jag välja en annan?

Måste dock bara flika in: 100 män och 14 kvinnor har fått nobelpriset i litteratur. I år har dessa siffror inte putsats de minsta. Men det är ju inte Ishiguros fel.

Stort grattis Kazuo Ishiguro!

Okt 05

Recension: Auerbach, Diana & Henoch, Lovisa; Tonårstjejens dagbok; 2017

Tonårstjejens dagbokTonårstjejens dagbok (Rabén och Sjögren) är ett antal ihopsamlade dagboksanteckningar från svenska tonårstjejer från 1904 fram till idag. Diana Auerbach och Lovisa Henoch har samlat ihop texterna under ett längre konstprojekt och nu sammansatt flera av dem i den här boken.

I förordet skriver Auerbach och Henoch att en dagbok oftast är precis här och nu. Därför illustrerar en dagboksanteckning det som rör sig i huvudet precis just nu. Vi får alltså en inblick i tonårstjejers huvud, precis som det var just där och då när de skrev det. Det handlar om killar, sex, kompisar och självkänsla. Vissa saker var sorgligt att läsa, andra roligt. Det var fantastiskt att se att det inte heller förändrats så mycket över tid. De tidiga anteckningarna var kanske längre och omständligare, men handlade ändå om ungefär samma sak som de senare (kanske mindre alkohol, men lika mycket kärlek).

Jag älskade Tonårstjejens dagbok och jag kommer inte att göra mig av med mitt ex. Istället ska jag gräva fram mina gamla dagböcker och se om jag kan delge er något roligt ur dem. Det är ett underbart dokument över unga tjejers tankar och känslor över mer än ett århundrade.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Okt 04

Hur jag förlorade min liberala kompass på mässgolvet

Mässgolvet 2017

Flera av er som mött mig har hört mig klaga över att Bokmässan sagt ja till att den rasistiska tidskriften Nya tider får ställa ut på mässan. När jag och en vän strök längs med väggarna för att Selma skulle somna i vagnen gick vi oavsiktligt rakt in i montern. Jag klagade: ”De borde inte vara här!”.

Jag blev som alla andra. För en tid lutade jag mig mot den mer bekväma åsikten att välja bort så att vi slipper se. Bokmässan ska ju vara mysig och rolig, inte fylld med rasister. Dessutom fick nazister demonstrera samtidigt och mässan var halvfull på lördagen. Stackars alla små förlag som nu går back massor! Jag höll mig till min tidigare linje, säg nej till Nya tider nästa år.

Men så kommer jag hem, diskuterar saken med maken (som ju också är liberal) och läser kloka inlägg i debatten, även personer som inte normalt tycker som jag. Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Karin Olsson (Expressen) är två som gjort riktigt bra inlägg. De kokar båda ner till kärnan: Var drar vi gränsen? Och blir inte konsekvensen att vi kommer att få en åsiktspolis på mässan? För ska rasisterna ryka så ryker också de kommunistiska revolutionärerna som vill ha väpnad revolution. Snubben som själv stod i en monter med eget förlag där han gett ut en bok om Olof Palme där tesen är att han och Socialdemokraterna iscensatt sin egen ”död” för att han hade aids (och alltså överlevde), skulle han få vara där? Öppnar inte detta upp för många som kommer att slinka igenom och en svekdebatt på det? Jag tror att vi får helt andra debatter kring bokmässan an vad vi vill ha. Ska inte litteraturen vara i fokus, inte vem som borde och inte borde vara på mässan?

Är inte mångfalden och den brokiga skara förlag och annat bokrelaterat som är Bokmässans behållning? Jag lutar åt att Nya tider i ett hörn faktiskt är priset vi får betala. Bokmässans halvtomma golv i lördags berodde till största del på nazidemonstrationen utanför, men alla som bojkottade mässan bidrog också till förlagens förlust i form av utebliven försäljning.

Jag är ledsen att jag ramlade i fällan och glömde bort min liberala kompass. Det är lätt gjort. Det är mer bekvämt att vilja ta bort det som är ont. Men ska vi ha en öppen och tolerant mässa så kanske vi måste låta några komma dit som inte står för alla människors lika värde eller som vill ha väpnad revolution. Jag lutar i alla fall mot hellre det än en åsiktspolis. Hur resonerar du?

Okt 04

Agerar expertpanel på SelmaStories

Jag har missat att berätta att jag är med att agerar expertpanel på SelmaStories. Vi är ett antal bokbloggare som fått svara på frågan vilka böcker det kommer att snackas om i höst. Jag svarade följande tre böcker:

The hate U give av Angie Thomas: En bok om rasmotsättningar i USA och i centrum står en 16-årig flicka som blir vittne till att en polis skjuter hennes barndomsvän. Boken känns högaktuell och jag tror att det skulle kunna bli en bok många pratar om.

Nej är inte nog av Naomi Klein: En bok om Donald Trump och hur han lyckades bli USA:s president. Nej är inte nog kommer ut i september på Ordfront och det har potential att bli en snackis då många är desperata över förklaringar på hur sjutton han kunde vinna över Hillary Clinton. Dessutom blev det ju precis så illa som vi fruktade.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante: Vi har precis läst färdigt Elenas Ferrantes Neapelkvartett och hunnit känna tomhet hela sommaren. Då ger Norstedts ut en annan roman av henne. Det kommer definitivt att pratas om den i litteraturkretsar. Är den lika bra? Kan den fylla tomrummet Lina och Elena lämnat efter sig?