På en strand i Sihanoukville – kapitel 20 (sista kapitlet)

Skärgård utanför Koh Chang, Thailand

Skärgård utanför Koh Chang i Thailand. Utsikt från en utflyktsbåt.

Då var det dags för det allra sista kapitlet i min följetong På en strand i Sihanoukville. Det blev 20 kapitel, ett jämt och bra tal och jag hoppas att ni som läst är nöjda med slutet. Håll till godo! Resumé: Nina och Calle börjar nå resans slut, men än så länge är Nina osäker på vad Calle egentligen vill. Han har precis uttryckt önskemål om att inte bli mött på Arlanda när han kommer hem. 

Calle och Nina satt på en strandservering på Koh Chang och åt var sin pad thai. Stämningen var inte på topp efter att Calle sagt att han inte ville att Nina skulle möta upp honom på Arlanda när han kom till Stockholm. Hennes tankar kretsade kring allt möjligt som hade att göra med vad Calle skulle kunna dölja. Det kändes konstigt att vara arg och ledsen med fötterna i varm sand och kulörta lyktor i palmer ovanför huvudet. Nudlarna smakade geggamoja och Nina kände att hon höll på att gråta vilken sekund som helst. Hon bestämde sig för att ta upp det.

– Jaha, ska Katarina möta dig på Arlanda, eller? Hon försökte låta så oberörd hon bara kunde.

– Haha! Det är därför du är så sur, utbrast Calle.

– Jag är inte sur.

– Jo och nu fattade jag varför. Jag ville inte berätta varför jag inte ville bli mött på Arlanda för att det är så jäkla fånigt. Om jag säger varför, kan du låta bli att skratta åt mig då?

Nina nickade och blev oerhört nyfiken.

– Såhär är det. Jag prenumererar på resetidskriften Vagabond och för massor av år sedan läste jag en krönika av en tjej som skulle träffa sin semesterflirt typ i november. När hon såg honom komma ut i ankomsthallen drabbades hon av panik. Det där snäckhalsbandet var verkligen inte rätt en grådassig höstdag och hans för korta jeans var inte speciellt snygga. Kort sagt blev det ett jäkla antiklimax.

Nina bara stirrade på honom.

– Men vad exakt har detta med oss att göra?

– Inget kanske, men jag kom att tänka på den nu och vill inte att du ska behöva möta mig med thailnandslook i ett Stockholms-mars. Jag vill bara hem och fixa till mig.

– Men kära nån! Du har väl inget snäckhalsband?

– Nej, men du vet.

– Nej jag vet verkligen inte! Är dina jeans för korta?

– Såklart inte.

– Sitter de illa? Om du vill kan du ju sätta på dig dem ikväll så får jag inte en så stor chock.

Calle rodnade och stirrade ner i bordet.

– Jag SA ju att det var fånigt.

– Haha, ja! Men detta var inte fånigt, det var fullständigt idiotiskt. Jag hämtar dig på Arlanda och därmed basta!

– Ok, jag kan ju inte direkt hindra dig.

Nu tittade han på Nina och såg genererad ut. Nina la sin hand på hans och den goda stämningen var tillbaka. De skrattade mycket och helt plötsligt hade omgivningen blivit lite finare och färgerna lite klarare. Maten smakade fantastiskt. Den kvällen älskade de mer ömsint än på länge.

Dagen efter åkte de på en arrangerad snorklingsutflykt. Det var en liten marknad strax innan båten och Nina fick syn på ett stånd med snäck-smycken och kunde inte låta bli.

– Calle! Här finns snäckhalsband för dig att köpa!

Calle var inte så imponerad av skämtet och fortsatte till båten utan att stanna. Nina log för sig själv. Tittade på smyckena och fick en idé. Hon betalade den glada kvinnan och sprang sedan ifatt Calle och resten av gruppen.

Spegelblankt vatten, en örik skärgård och vyer som tog andan av varje resenär. Det var en brokig skara människor med på båten. De erfarna dykarna från Bayern, reseveteranerna på 70+ från Frankrike, japanerna i dubbla flytvästar och en singaporian i jeans och t-shirt. Vattnet utanför den lilla ö som var deras sista stopp var oerhört strömt. Calle och Nina fick ta i för fulla krafter för att orka tillbaka till båten. Japanerna stod och stampade på ett korallrev och skrev av skräck, trots flera lager flytvästar. Guiden fick simma dit och dra dem tillbaka. Väl på båten satt en skräckslagen singaporian på stegen ner i vattnet med jeans och flytväst. Han kunde inte simma. En snäll tysk fick ner honom i vattnet där han förtjust sprattlade omkring en stund. Nina skrattade och undrade i sitt stilla sinne varför han hade åkt på en snorklignsutflykt om han inte kunde simma. Han verkade glad i all fall. På vägen tillbaka skrek en av tyskarna:

– Vi har glömt två stycken!

Det franska paret hade varit helt ovetande om det strömma vattnet och simmat runt ön. Det tog lite längre tid. När de var uppfångade kunde båten gå tillbaka till Koh Chang och Nina kände att de inte kunnat ha en roligare snorkllingsutflykt, även om det de såg under vattnet knappast var så imponerande.

Fylld av härliga semesterminnen kände Nina att det faktiskt var nog. Hon längtade hem till svensk sommar. Det skulle vara snöslask när hon kom till Stockholm, men om några månader skulle hon få sin svenska sommar. En sommar med mindre hetta och färre konstiga fän, i alla fall i stan. Hon längtade till en vardag med Calle och att träffa sina kompisar igen. Hon längtade efter att göra upp med Thomas och ta tillbaka alla sina grejer. Hon ville göra i ordning i sitt rum på Lappis dit hon brådstörtat hade flytt när andrahandshyresgästen äntligen var ute. Hon längtade efter Malin. De hade så mycket att ta igen. Sedan hade en liten idé fötts hos henne. Det var val till hösten och hon funderade på att engagera sig politiskt. Det var slut med att låtsas vara slentrianmoderat och hata feminister. Hon ville få utlopp för sitt inre engagemang.

– Vad tänker du på, frågade Calle och avbröts hennes tankar.

– Att det faktiskt ska bli skönt att komma hem.

– Det tycker jag också. På onsdag vill jag bjuda dig på en god pastarätt och dricka ett riktigt gott rött vin. Det har jag längtat efter!

– Låter underbart.

De satt på samma restaurang som de hade mötts den första kvällen, nästan en månad tidigare. Kao San Road var lika livligt, varmt och kryddoftande som då. Det var välkomnande och mysligt, inte skrämmande och annorlunda, som Nina känt då. Hon älskade det och kunde verkligen förstå tjusningen som beskrivits så väl i Alex Garlands Beach. Nu var allt fantastiskt bra och känslan den rätta. Det var dags att åka hem. Men innan hon skildes från Calle gav hon honom ett litet paket som hon sa att han inte fick öppna förrän han var i luften.

– Jag förväntar mig att du bär det med stolthet, sa hon innan hon skyndade mot security.

Nina stod på Arlanda i sin paljettopp med texten Singapore. Hon var oerhört nervös. I ankomsthallen samsades släktingar och vänner som skulle möta upp sina nära och kära med taxichaufförer med tvivelaktiga namn på sina skyltar. Nina ville bara gå undan och kräkas. De senaste dagarna, sedan hon kom tillbaka till Sverige, hade hon pendlat mellan total lycka över det hon varit med om till närmare depression för att hon inte visste hur hon skulle ta det om allt gick åt skogen. Hade hon inbillat sig att Calle verkade så kär? Han hade visserligen skrivit till henne flera gånger att han saknade henne och såg fram emot att träffa henne igen. Hon hade noga tänkt ut vad hon skulle ha på sig och hoppades att inte han skulle känna att Stockholms-Nina inte var lika intressant som Asien-Nina.

Så såg hon honom. Han hade en välbekant snygg t-shirt på sig, sin grå munkjacka och ett par mycket välsittande jeans.

Runt halsen hade han ett snäckhalsband.

SLUT

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.