Okt 07

Marcus Stenberg har inte råd

Jag har inte råd

Jag har läst Marcus Stenbergs bok Jag har inte råd: sorrow no 5 om getts ut på Constant reader, numer en del av Lava Förlag. Detta är ingen recension eftersom den inte direkt platsar på den här nischade bokbloggen, men  jag vill ändå skriva om den för Marcus är en bra person (och feminist såklart!) och boken är mycket bra och har många intressanta saker som jag gärna skriver om. Nu måste jag tillägga att jag känner Marcus och han har skrivit en fin och personlig dedikation i mitt ex så ni får ha det i barkhuvudet när ni läser texten.

Marcus hade hamnat i en så djup ekonomisk kris att han tänkte att han bara skulle ta ett sms-lån till för att köp lite nya kläder som han skulle ha när han kommit med i programmet Lyxfällan. istället för att söka dit tig han tag i sina problem och utlyste ett köpfritt år. Som stöd har han boken Shopstop av Gunilla Brodrej. Men till skillnad från Brodrej så tar Marcus ett köpfritt år för att han måste, inte för att han vill. Han skriver mycket gripande, men också roligt. Det kändes bara lite konstigt att sitta och småle av Marcus misär.

Det som sammanfattar hela boken är när hans svar på frågan som han ofta får, vad han ska köpa när det köpfria året är över. Inget. Året är en utbildning, inte en utmaning. Han ska lära sig att han är fattig och att han inte har råd att leva som han gjort. Han kan inte längre samla på originalutgåvor av böcker, köpa nya kläder varje månad och strö lyxiga presenter över sina vänner. Han måste först och främst se till att han blir skuldfri. Jag känner som sagt Marcus, även om inte jätteväl, så det träffar verkligen rakt i hjärtat.

Marcus har velat leva ett liv med flärd och guldkant fast han inte haft råd till det. Han är kulturarbetare och det vet vi ju att sådana lever oftast inte så fett. I boken tar han dels upp vår önskan att konsumera över våra tillgångar samt villkor för kulturarbetare. Jag är glad för att han inte snöade in på alltför mycket hur hemskt det är med konsumtion, för det håller jag som liberal inte alltid med om. Men det han skriver om är intressant, att vilja tillhöra en grupp och ha varor och kläder som markerar tillhörighet. Där kan jag relatera mycket. Önskan om att äga saker, kläder och prylar, kommer ju också till viss del med umgänget. Och med ökad inkomst ökar ju också habegäret. Man önskar sig ju sällan precis det man har råd med.

Jag älskar hur Marcus är underbart bitter mot Brodrej som i sin bok skriver att allt blir vackrare när hon inte köper saker, för att han upplever att allt blir gråare och tristare. Jag har ju aldrig hamnat i någon lyxfällesituation i modern tid, men under mina föräldraledigheter så var det ju slut med guldkanten i tillvaron. Jag kunde inte längre köpa vad som föll mig in och jag fick till och med avstå en fina toppar på billiga Lindex. Så visst förstår jag honom. Det ÄR kul att köpa saker.

Delen om kulturarbetarnas villkor är kanske den mest intressanta. Jag som liberal tycker ju att det ska vara utbud och efterfrågan som gäller. Men när det kommer till offentlig upphandling av konst och utställningar i offentliga lokaler, ja då måste det givetvis betala skälig lön för arbetet. Bara för att utbudet är enormt och man alltid kan hitta någon som gör det nästan gratis, så kan ju inte kommuner komma undan med att betala långt under vad man kan leva på. ”Det är ju en chans för dig att få synas” är helt enkelt inte good enough. Jag har svårt att se att de argumenten skulle användas i upphandling av städtjänster eller byggtjänster, för att ta två exempel.

Marcus skriver också om flera gånger då han jobbat gratis, eller ”provjobbat” utan lön (det har jag också fått göra!) och det är underhållande att läsa de mejl han skriver till sina gamla arbetsgivare för att få upprättelse. Jag önskar jag kunde vara så nördigt efterhängsen.

Jag kan skriva hur mycket som helst om den här boken märker jag. Läs den och så kan vi diskutera den! Det låter kanske inte så underhållande att läsa en bok om en killes dåliga privatekonomi, men det är mer intressant än man tror (för att inte säga roligare, för det är ju trots allt ingen rolig bok). Och köp boken, så att han får betalt för den 😉

PS. Njut också av det vackra omslaget som författaren själv gjort!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.