Recension: Laestadius, Ann-Helen; Inte längre min; 2018

Inte längre minNu har äntligen den fristående efterföljaren till Ann-Helens Laestadius succébok Tio över ett kommit! Inte längre min (Rabén och Sjögren) utspelar sig när Kiruna börjat att flytta och Maja inte längre behöver vara rädd för sprängningarna från LKAB:s gruva. Laestadius fick Augustpriset för Tio över ett.

Maja ska börja sista året på högstadiet och det ska bli ett år utan bästisen Julia som flyttat till Luleå. Utan Julia har hon ingen, jo pojkvännen Albin förstås, men han spelar alltid hockey. Maja är ganska ensam och hon saknar ditt gamla hem. När hon får reda på att hennes hem ska flyttas och inte rivas hoppas hon att familjen ska flytta tillbaka. Det vägrar de andra och Maja blir förtvivlad. En dag träffar hon en tjej som sitter på trappen till det gamla huset (som nu flyttats). Maja och flickan, som heter Aurora, blir vänner men Maja vågar inte berätta att Aurora ska bo i Majas gamla rum. Men Aurora är kanske inte heller den vän som Maja så väl behöver.

Det är en fin berättelse om ensamhet och sökande efter nya vänner och om svek och kärlek. Boken når inte upp till den fantastiska föregångare, men den är bra. Tio över ett hade ett speciellt tema i flytten av Kiruna och Inte längre min spinner vidare på det, men temat blir inte lika tydligt. Men det är en bra bok om tonårslivet och kanske framförallt om svartsjuka på flera olika sätt. En spännande vinkel är att Maja längtar efter att ha sex med Albin, men han inte är riktigt redo.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Västmanländskan, Eli läser och skriver

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.