Ingrid Häll 180215-

Mormor och Selma

Mormor och Selma. Då var de 100 år tillsammans. Idag fyller mormor 100 år. Juli 2017.

Jag har gjort det till en tradition att uppmärksamma mina far- och morföräldrar på deras 100-årsdagar. Både morfar och farfar hade varit döda ett tag när jag publicerade inläggen om dem. Min mormor, Ingrid Häll född Sjöberg, lever fortfarande. Idag är vi i Hjo för att fira hennes 100-årsdag!

Min mormor kommer definitivt inte vara hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann från sin egen fest. Hon kommer noga se till att den är som fester ska vara. Alla är bjuda, smörgåstårta på bordet och sen ska en bild föreviga födelsedagsbarnet och alla presenterna och blommorna.

Min mormor och morfar bodde ganska nära oss under min uppväxt och vi träffades ofta. När jag blev tonåring fick jag möjlighet att lära känna henne lite mer. Jag hade två stora skrivprojekt i skolan i åttan, ett att intervjua någon född på 20-talet och ett att intervjua någon som upplevt andra världskriget. Mormor är visserligen inte född på 20-talet, men fick duga och hon ställde upp.

Jag minns att hon var öppenhjärtig i intervju och berättade om sin barndom så som den var. Efteråt skämdes hon över att ha pratat så illa om sin mamma. Min gammelmormor, som jag faktiskt har träffat, var nog inte den snällaste mamman och det var säkerligen inte helt lätt att växa upp med henne. Hon slog min mormor. En gång så illa att mormor aldrig glömde det. Mormor hade lekt med en trasig boll och satt den mellan sina ben. Mamman hade väl uppfattat det som en sexuell handling och slagit dottern gul och blå. Då önskade sig min mormor en ny mamma.

Mormor var också den i den stora syskonskaran som fick mjölka korna när det inte passade de äldre syskonen, vilket det ofta inte gjorde. Men sen gifte hon sig ung med en snygg man och fick två barn och slapp från gården och alla uppgifter. Under andra världskriget bodde de i Hjo och maken var elektriker. Han fick ofta betalt i natura av bönderna han hjälpte så de hade gott om mat när andra hade det sämre. Ett minne mormor har från den tiden var att hon fick tag på ett fint tyg, sydde en klänning och åkte hem till sin syster för att visa upp den. Hon ställde sig vid den öppna spisen och när hon gick därifrån hade hela ryggen på klänningen smält. Det var inte direkt bomullstyg hon hade hittat.

Lyckan varade dock inte så länge. 1946 dog hennes man. Han försvann efter en kväll på stan och fanns sedan drunknad i Vättern. Änka med två barn kan inte varit så lätt på den tiden. Hon träffade senare Karl-Gustav, min morfar, och de gifte sig och fick en dotter, min mamma, 1950. Det är så svindlande att tänka på att det som orsakade min mormor så enormt mycket lidande var nödvändigt för att min mamma, jag, min bror, mina barn och brorsbarn ska finnas till.

Grattis mormor på hundraårsdagen!

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.