Recension: Hwang, Sun-mi; Hunden som vågade drömma; 2012

Hunden som vågade drömmaJag älskade Sun-mi Hwangs bok Hönan som drömde om att flyga och blev glad när jag såg att författaren kommit ut med en bok till. Hunden som vågade drömma är också den en fabel med vackra illustrationer av författaren själv. Den förra boken hade ett tydligt tema med ofrivillig barnlöshet och denna handlade mer om kärlek till sina barn.

Tufsen bor med sin mamma och sina syskon med farfar Gaphals som handlar med valpar. Hon är inte som de andra hundarna, hon är den enda som får ett namn. En dag misslyckas hon med att skydda sin familj som blir stulna av en hundtjuv och hon blir då farfar Gaphals nya avelstik. Hon slutar aldrig att drömma om något. Genom att matvägra får hon privilegier som att få vandra fritt, men varje gång hennes barn tas i från henne matvägrar hon igen. Hönan Svägerskan dyker upp och då blir det rivalitet mellan henne och Tufsen.

Det är en varm berättelse om livet och att ha drömmar. Mest av allt tyckte jag att det var en bok om kärleken till sina barn, en kärlek som inte försvinner fastän barnen gör det. I grunden en sorglig bok, men inte lika sorglig som sin föregångare om hönan Knopp. Den här har mer humor och är lite rivigare. Det som förenar böckerna är drömmarna, de drömmar som alla har oavsett varifrån man kommer.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Lyrans Noblesser, Och dagarna går…, Boktokig

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.