Förra veckan tittade jag på Debatt på SVT och såg två mammabloggare debattera Carolas dotters hårförlängning med barnpsykologen Eva Rusz. Freakshow javisst, och i detta fall visste jag inte riktig vem jag tyckte kvar knäppast. Psykologen som hävdade att hårförlängningen var fel för att det skadade anknytningen till adoptivmamman eller mammorna som hävdade att de var vanliga mammor fast de exponerat sina barn i Ensam mamma söker respektive Mammor och minimodeller? En psykolog som ger råd till föräldrar i en av Sveriges största tidningar kunde inte möta två utseendefixerade mammor som gärna förde vidare sina snedvridna ideal till sina döttrar. Hon körde istället på sitt vanliga dravel om anknytning. Det kanske inte alltid är dravel, men hon har gjort så många idiotuttalanden så att jag är beredd att idiotförklara allt hon säger (hon har bland annat hävdat att pappor inte är programmerade att ta hand om sina barn den första tiden).
Igår var hon i farten igen. Våra barn far illa av att bli lämnade på dagis före två års ålder. Och inte nog med det, hon hävdar också att alla föräldrar bara längtar efter att lämna ifrån sig sitt barn. Jag undrar vilken planet Eva Rusz bor på. En planet där folk inte älskar sina barn men där alla har råd att inte jobba, uppenbarligen. Det är inte där jag bor. Här älskar de flesta sina barn och de gör de som är bäst för dem.
Att påstå att alla barn som gråter när man lämnar dem på dagis endast tystnar för att de lär sig att stänga av är fruktansvärda anklagelser. Vi är många som blivit bortlämnade före två års ålder och till och med gråtit några gånger och vad hände med oss? Vi blev normalt fungerade människor vi också.
Läs istället Jenny Nordberg, journalist i New York, som skriver i SvD om mammor som väljer att vara hemmafruar i Sverige och istället för att bara vara det hävdar att barnen behöver sin mamma dygnet runt och måste ammas och sova i föräldrarnas säng. Och i dessa mammors högljudda predikan hävdas det att de vill barnens bästa i motsats till oss andra som tycker att lyckliga föräldrar med en lycklig relation också är viktiga parametrar när man är en familj. Läs Nordgren, mycket befriande när man just läst Eva Rusz.
10 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Man ska nog fundera på om det är rättvist att kalla Rusz barnpsykolog. Hon är mer inriktad på elitidrottare, stresshantering för poliser och militärer, coaching, kortbehandlingar som kbt mot flygrädsla och medicinsk hypnos, om man ska tro hennes egen beskrivning av sina expertområden på hemsidan http://www.evarusz.se Uttala sig om allt mellan himmel och jord i tv-soffor, skriva böcker och hålla föredrag är hon också bra på. Hur hon skulle ha lyckats klämma in att bli expert på barn där också vet jag inte. Det finns ju annars barnpsykologer som faktiskt jobbar heltid med barn, forskar om barns utveckling och vet saker om barn på riktigt. 😛
Åh herregud, är hon en Annica Dahlström alltså? Dvs någon som är expert på ett område, men som uttalar sig som om hon vore expert på något annat? Jag borde kollat upp henne innan, men i vilket fall som helst så agerar hon som om hon visste allt om barn och barns behov. Och det är aldrig det samma som mammornas behov.
Mm! De finns överallt. 😀 Hon brukar verka vara barnpsykolog, bjudas in till och delta i sådana debatter och refereras till som barnpsykolog av andra. Men hon använder inte den beteckningen själv vad jag kan minnas och när någon kallar henne barnpsykolog brukar hon kunna markera att hon deltar som psykologexpert och inget annat.
Det är ju hedervärt att hon inte utger sig för att vara barnpsykolog, men att ständigt uttala sig som om man vore expert på ett område är verkligen tveksamt tycker jag. Å andra sidan är det också media som gör fel som ständigt ber henne uttala sig när det kommer till barn.
Läste chatten med henne igår. Når någon efterfrågade fakta, källor, forskning så hänvisade hon till anknytningsteori…Vad är det för sätt att basera sina uttalanden på? Inte ens mina studenter på kandidatnivå skulle komma undan med sådan hantering av källor.
Att vifta med anknytningsteori på det här sättet är oacceptabelt och tyder på hennes oförmåga att bygga upp en vetenskaplig diskussion
Jag har helt slutat lyssna på henne efter att hon var med i Kvällsöppet. Vi delar f-ledigheten 50-50 från första månaden men enligt henne så kommer vårt bara vara förstörd och ha men för livet, ångestproblematik etc.
Jag fattar verkligen inte. Undrar om hon är lika slarvig när det kommer till sitt eget forskningsområde. Det är liknar mer och mer Annica Dahlström och hennes stolligheter om biologiska skillnader mellan könen. Hon baserar inte heller det på så mycket fakta.
Mitt barn kommer också att fara illa. Jag kunde inte träffa honom förrän flera timmar efter förlossningen och det var ju fruktansvärt att BB lät hans fumlige far ta hand om honom då. Han är nog skadad för livet. 🙂
Håller helt med Eva! Tänk på barnen de skulle aldrig välja att vara ifrån sin familj i så låg ålder och många timmar om dagen. De har inget att säga tilla om, helt rättslösa. Ni får säga vad ni vill.
Så du menar att min ettåriga son som är sex timmar på dagis fem dagar i veckan far illa? Jag som är hans mamma och ser hur han är kan säga dig att där har du tokfel. Så det så.
”Tänk på barnen!” argumentet är , ursäkta mig, helt enkelt löjlig. Det är helt horibelt att en främling kan ta sig rätten att säga till mig att jag borde tänka på mina barn. Jag kan garantera er att INGEN tänker på mina barn lika mycket som jag och deras pappa.
Att säga att ingen barn skulle välja förskolan är en simpel nonsens eftersom det finns inget barn i den ålder som skulle välja vaccinera sig, borsta tänderna, ta D droppar.
Och som sagt, E.Rusz kommer med inga vetenskapliga rgument, hon kan inte hänvisa till någon forskning. Hon bara sitter där och tycker vad hon vill.
Fetgilla på den kommentaren 😉
[…] fick ett samtal i onsdags från SVT Debatt som läst min inlägg om Eva Rusz och skuldbeläggandet. De ville att jag skulle vara med och debattera om det är farligt att lämna barnen på dagis […]