Hallå där: Lidija Dimkovska

För mig är hon en riktigt spännande författare från en del av Europa som tyvärr sällan översätts till svenska. Jag föll för Lidija Dimkovskas dikter, som jag fann på nätet, och tack vare att jag skrev om dem här fick jag kontakt med henne och vi träffades på bokmässan i Göteborg. Jag hoppas att folk fick upp ögonen för henne där och kanske, kanske, kanske finns det något svenskt förlag som vill översätta henne,

Här är en intervju jag gjorde med henne i samband med bokmässan, tyvärr lite sent, men översättningen gick lite trögt.

Vad tyckte du om Göteborg och bokmässan?

Göteborg är en riktigt trevlig stad med sin mångkulturalism. Jag var i Göteborg för första gången i mars som gäst för ett arrangemang om makedonsk litteratur och läste dikter för makedonier som bor i Göteborg. Jag läste även dikter tillsammans med Kenneth Klemens, som jag träffade även på bokmässan. Så på kort tid har jag varit i Göteborg två gånger och bott på samma hotell och dessutom läste jag just då en bok av den makedonska författaren Venko Andpnovski. Han var också på bokmässan och hade då fått mitt gamla rum och där läste han min roman A spare life – så konstigt och så vackert.

Jag tyckte om bokmässan, speciellt de arrangemang som var på engelska. Jag är glad att jag träffade min lettiska förläggare och min potentiella serbiska förläggare. Att få träffa dig var det bästa, eftersom vi hade pratat innan och jag visste att du gillade mina dikter.

Jag tycker att dina dikter känns moderna. Varifrån får du din inspiration?

Från livet, i stor bemärkelse.

Min favoritdikt är Kysk flicka. Jag tycker att det känns som en feministisk dikt. Är du feminist?

Jag tycker att alla människor, kvinnor och män, som bryr sig om mänskliga rättigheter, emancipation, lika möjligheter, erkännande och frihet är en feminist. Feminism är en livsstil. Kysk flicka handlar om erfarenheten av att vara kvinna och intellektuell i Östeuropa, men inte bara där. Det finns många starka kvinnliga röster i den samtida världslitteraturen, men alla har inte samma möjligheter till publicering, översättning, priser mm. Om en kvinna i Östeuropa vinner ett viktigt pris är det ett mirakel i tre dagar. Vinner en man ett pris är det inget mirakel, bara något helt normalt.

Du skriver på makedonska och bor i Slovenien. Hur är det att vara författare i ett land där majoriteten pratar ett annat språk än du skriver på?

Det är mycket intressant, men inte lätt. Det finns hundratals som mig, som bor i Slovenien men skriver på sitt modersmål och antingen är invandrade från andra länder eller tillhör något minoritetsgrupp och är totalt okända för den slovenska majoriteten. Det är bättre för mig, för fyra av mina böcker har översatts till slovenska, men jag är hela tiden medveten om att jag är fortfarande är en utlänning.

Språket är fortfarande viktigt om du vill tillhöra den nationella författarscenen, men idag flyttar många författare runt och några skriver på flera olika språk, så det är inte samma sak som det var på 1800- och 1900-talen.

Det är ingen slump att jag var redaktör för en antologi med samtida författare som är invandrade till Slovenien. Den kom ut i maj 2014 och har titeln Från språk till språk. Sammanlagt är nio olika modersmål representerade i antologin. Det är inte bara en kulturellt viktigt bok, utan också ett politiskt steg att erkänna författare med andra modersmål i den slovenska litteraturen.

Du berättade för mig I Göteborg att du har skrivit romaner. Kan du berätta lite om dem?

Jag har alltid sagt att poesi och prosa är båda sidorna av en bro och under bron flyter en flod som kallas Livet pågår. Jag trycker om att berätta och i mina romaner får jag göra det. Jag är otroligt lycklig när jag skriver romaner, även när historien är tragisk.

Min första roman, Hidden Camera, gavs ut första gången 2004 och kom ut i en andra upplaga 2014. Den handlar om tre konstnärer från tre olika länder på Balkan som bor tillsammans i Wien i ett konstnärskollektiv. Det är en bok om utanförskap och att leva i exil. Den har översatts till polska, slovenska, slovakiska och kommer att översättas till lettiska. För den fick jag ett pris i Makedonien för bästa roman 2004.

Min andra roman, A spare life, gavs ut första gången 2012 och trycktes om året efter. Den fick samma pris som Hidden camera, men också Europeiska unionens litteraturpris 2013. Den kommer att översättas till flera språk. Den handlar om två makedonska siamestvillingar. Berättelsen börjar 1984 i Skopje och slutar på samma plats 2012. Det är en personlig, politisk och historisk berättelse om tiden vi lever i och om personer vi identifierar oss med.

Vad skriver du just nu?

Nya dikter och så har jag börjat på en ny roman. Boken handlar om att förlora närstående, hem och hemstad på grund av politiska och personliga omständigheter I en viss tid och plats. Boken är skriven dels ur ett manligt och dels ur ett kvinnligt perspektiv.