Hallå där: John-Henri Holmberg

John-Henri HolmbergJag har intervjuat John-Henri Homberg, science fiction-kännare och extra insatt i feministisk science ficiton. Han är litteraturvetare och kan titulera sig författare, översättare, redaktör och bokförläggare. Han har gett ut en antologi sf-noveller på En bok för alla, När allt förändrades, där flera av texterna handlar om genusfrågor. Han ger ut tidskriften Nova science fiction där kvinnor inom sf uppmärksammades i ett temanummer om Alice B Sheldon. Nu är han aktuell med en bok i USA om svenska deckare A Darker Shade of Sweden, där han med stolthet kan berätta att 11 av 20 författare är kvinnor och att han inte använder ordet ”deckardrottning” en enda gång.  Foto: Laura Holmberg.

Jag har läst förordet i temanumret om Alice B Sheldon. Där nämner du många kvinnor som kommit fram inom sf-genren. Vilken betydelse för genren har det haft att så många kvinnor slagit igenom?

Det har haft en oerhörd betydelse: science fiction har förvandlats under perioden sedan slutet av 1960-talet. Under en lång period dessförinnan dominerades formen helt av manliga författare och lästes också mest av män. Få av författarna verkade intresserade av att diskutera förändringar i könsrollsmönster eller sociala mönster. P-piller fanns tillgängliga i USA från senare hälften av 1950-talet, men den sexuella revolution de ledde till förutsades definitivt inte av några sf-författare – i själva verket dök den inte upp i science fiction förrän under sent 1960-tal, när den redan drastiskt förändrat människors beteende i vardagslivet. Det fanns hela tiden kvinnliga sf-författare, men de flesta skrev främst om manliga huvudpersoner – läsarna uppfattade länge både C. L. Moore och Leigh Brackett som män.

De första uttalade feministerna inom sf var författare som Judith Merril, Katherine McLean och Margaret St. Clair, som alla debuterade mot slutet av 1940-talet eller i början av 1950-talet. Deras inflytande växte under 1960-talet, när de fick sällskap av en stor mängd nya, yngre författare. Marion Zimmer Bradley, Kate Wilhelm, Ursula Le Guin, Joanna Russ, Pamela Zoline men också manliga röster som Samuel R. Delany och Thomas M. Disch, de två första öppet homosexuella män som också blev centrala inom sf-litteraturen. På 1970-talet tog utvecklingen explosionsartad fart, och i dag är det knappast överord att säga att både manliga och kvinnliga författare lika ofta skriver om kvinnliga som om manliga centralgestalter, och att förmodligen hälften av de betydande sf-författarna är kvinnor. Självklart har det här lett till också att bilden av vem som läser science fiction har förändrats, liksom att ofta andra frågeställningar och problem tas upp i noveller och romaner.

Hur stor skulle du säga att den feministiska grenen inom genren är idag?

Science fiction i sig är ingen enorm litterär strömning. Under ett givet år publiceras kanske i världen ett par tusen volymer – romaner, novellsamlingar, antologier och novelltidskriftsnummer (för science fiction är fortfarande en novellitteratur, nästan den enda där de förr oerhört många novellmagasinen lyckats överleva). Men som inom alla litterära kategorier är mycket av det som utges rätt enkel underhållning.

Kvar om man skalar bort den här sortens sf-underhållning som sällan bjuder på några särskilt originella spekulationer finns en kärna: den sorts science fiction som skrivs seriöst för att spekulera i konsekvenserna av sociala, tekniska, biologiska eller vetenskapliga förändringar och utvecklingar. Jag skulle gissa att den litteraturen utgör mellan en tredjedel och en fjärdedel av hela fältet. Och i den sortens sf finns konstant verk som i skilda former diskuterar och spekulerar i genusfrågor.

Sedan 1991 finns James Tiptree-priset, som varje år utdelas till verk inom science fiction eller fantasy som utvidgar eller utforskar vår syn på genus; domarpanelen publicerar varje år en generös förteckning över de verk under fjolåret som de ansett betydelsefulla. Feministiska och genusinkluderande synsätt är inte allenarådande i dagens seriösa science fiction. Men min känsla är att de är dominerande.

Vad vill du säga till feministiska läsfantaster, som jag, som har fördomar mot sf-genren?

Sanningen är förstås att det skrivs – och har skrivits – mer bra litteratur än någon av oss hinner läsa under sin livstid. Vilket är ett bra skäl för att hålla sig med en och annan fördom: de gör det lättare att välja i ett oöverskådligt överflöd.

Med det sagt skulle jag ändå säga två saker. För det första att några av de författare jag har nämnt inte ”bara” är vare sig feminister eller sf-författare, utan helt enkelt stora författare, sådana som griper tag i en, slukar en och inte släpper taget. Det gäller till exempel alldeles avgjort Ursula K. Le Guin, Joanna Russ, Alice Sheldon/James Tiptree.

Och för det andra att många av dem jag nämnt, och många andra jag inte nämnt, nästan säkert tänkt tankar, sett möjligheter och hot, kommit på lösningar eller idéer eller alternativ som de flesta av oss inte har tänkt själva. De har saker att tillföra, tvingar till omprövningar och nytänkande. Och det är också ett värde ingen av oss kan få för mycket av.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.